Ord som jag mår illa av; Palmemordet och Palmehatet!

Det finns ett ord som jag mår direkt illa av att läsa; "Palmemordet".

Det är ett vidrigt ord därför att ordet i sig faktiskt inte beskriver vad som inträffat. Läser man bara ordet så undrar man; vem blev egentligen mördad och av vem? Det var faktiskt Olof Palme som mördades - om nu någon i den yngre generationen bara halkar förbi rubriken utan att läsa texten!

Jag inser att det är ett lättvindigt rubrikord, det är lättare, kortare och snabbare att skriva, än "mordet på Olof Palme". Men det är en dålig ursäkt.

Under alla de 30 år som nu gått sedan Olof Palme mördades har vi matats med återkommande spekulationer om mordet; vem som egentligen är mördare, hur illa mordutredningen sköttes av polisen och de politiska turerna kring mordutredningen, hela tiden rubricerade med det vidriga ord som reducerar människan och politikern till ett kittlande kriminalfall. Och framförallt! Det döljer effektivt det politiska budskap som Olof Palme stod för, vilket givetvis är bekvämt och fördelaktigt för borgerligheten.

Nu är det tydligen dags att exploatera ett annat lika vidrigt, lättvindigt och förvirrande ord; "Palmehatet", bara för att slippa diskutera Olof Palmes politiska budskap.

I Dagens Nyheter läser jag idag "Tonen i svensk politik hätskare än på Palmehatets tid". Alltså; vem hatar och vem blir hatad. Och ingressen lyder; "Olof Palme har efter sin död blivit en symbol för ett polariserat samhälle".  

Jasså, hur har det gått till?

Det är som om Olof Palme beskylls för en polarisering av samhället som allt sedan dess blivit bara värre, nu förstärkt av de sociala eller asociala medier där också den här texten publiceras.  

Visst; i den långa DN-artikeln över fyra helsidor nyanseras bilden, men slutintrycket blir ändå; det var Olof Palme som provocerade och därmed skapade det hat som nu allmänt i rubrikerna kallas för "Palmehatet".

Men är det sant att Olof Palme skapade Palmehatet?

I DN-artikeln står det om "Palmes konfrontativa stil", han "väckte känslor på gott och ont", han hade "svårt att hejda sina giftpilar", "Palmehatet var delvis obegripligt" - jo, men bara "delvis" alltså delvis också "begripligt", eftersom han var så "giftig".  

Den mest intressanta meningen i texten är följande: "Palme företrädde inte bara arbetarrörelsens intressen, han kunde också framställa dessa intressen som moraliskt överlägsna. Många i borgerligheten upplevde att han gick över gränsen."

- Olof Palme fullständigt klöv landet", påstår den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn som ett sorts objektivt sanningsvittne.

Men tänk om det är så att arbetarrörelsens intressen verkligen är "moraliskt överlägsna"?

Tanken borde inte vara så oerhört främmande! Arbetarrörelsen har faktiskt under mer än 100 år kämpat för demokrati, allmän och lika rösträtt och alla människors lika värde i ett mera jämlikt samhälle, medan borgerligheten kämpat för motsatsen.

Låt vara att de givit upp kampen mot demokratin när rösträtten väl var genomförd. Men kampen mot ett jämlikt samhälle fortsätter de oförtröttligt med sina krav på sämre a-kassa, sämre sjukförsäkring, sämre pensioner, lägre "ingångslöner" och otrygga arbetsvillkor - alltså allting sämre för de som redan har det sämst.

Sådant är faktiskt inte moraliskt försvarbart!

Och självklart gick Olof Palme "över en gräns" när han lyckades framställa arbetarrörelsens intressen som moraliskt överlägsna. Men det var högerkrafternas, de privilegierades, de superrikas godtyckligt dragna gräns han överskred.

Och tänk om det således inte var Olof Palme som "fullständigt klöv landet" utan dessa, de privilegierade i klassamhället som "fullständigt klöv landet" genom sitt hat som alltså nu allmänt kallas för "Palmehatet" men rätteligen bör heta "hatet mot Olof Palme" eller kanske ännu mera relevant "hatet mot arbetarrörelsen och det jämlika samhället".

Det är alltså ingen självklarhet som formuleras i DN-ingressen: "Olof Palme har efter sin död blivit en symbol för ett polariserat samhälle". Varje sådan formulering i tidningar, radio och TV gör orättmätigt Olof Palme till en symbol för ett polariserat samhälle.

Det är inte sant och därför djupt orättvist. Olof Palme gjorde sig känd över hela världen för sin kraftfulla kamp för fred, nedrustning och försoning. Därmed utmanade han mycket starka krafter,  precis de krafter som lever och existerar tack vare hat och oförsonlighet, exempelvis den väldiga resursslukande vapenindustrin, militären och diktaturerna som enbart existerar med hjälp av hat, förtryck och brutalitet.

Bror Perjus

Plötsligt avgick Fredrik Reinfeldt och avsatte hela sin regering. Helt i onödan!

De tog aldrig politiken på allvar och därmed heller inte demokratin. Därför hoppar de bara av när de tycker att de gjort sitt, när någonting går dem emot, när de upptäcker att de inte längre behärskar spelet helt och hållet.

Fredrik Reinfeldt meddelade redan på valnatten att han skulle hoppa av både som statsminister och moderatledare. Efter honom hoppade både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman.

Reinfeldt avgick som statsminister och avsatte hela sin egen regering som bestod av företrädare för fyra partier.

Helt i onödan!

Det var ett beslut som visade att han inte bryr sig om demokratin. Hans eget parti hade lidit ett rekordstort nederlag. Övriga Allianspartier förlorade också massor av röster. Men de fem borgerliga partierna har fortfarande efter söndagens val majoritet i riksdagen, eftersom Sverigedemokraterna fördubblade sitt stöd bland väljarna.

I det läget avgår landets statsminister omedelbart på valnatten.

Det är förstås helt ansvarslöst!

Det framstår också som unikt och mycket, mycket märkligt, vilket den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn påpekar på DN-debatt idag.

Men det finns begripliga förklaringar.

Reinfeldt har försatt vårt land i ett rekordknepigt parlamentariskt läge. Nu tvingas Socialdemokratin försöka bilda en regering, lägga fram en statsbudget och styra landet med en minoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Risken är uppenbar att ”de rödgröna” misslyckas och därmed kan utpekas av de borgerliga som ”icke regeringsdugliga”.

Mot sig har ”de rödgröna” en klar majoritet. Den består av tre förlustdrabbade småpartier som alla lovar, dyrt och heligt, att hålla ihop med ett fjärde förlustdrabbat parti vars ledning och mest tongivande företrädare bara hoppar av och försvinner.

Det femte partiet däremot, Sverigedemokraterna, har fördubblat sitt stöd bland väljarna. Det är ett segerrusigt, fascistiskt och i grunden antidemokratiskt parti som enbart bygger sin existens på illvilja mot de mest utsatta människorna, de som har det allra svårast i vårt samhälle.

Men de tre avhopparnas beteende är inte så förvånande.

Fredrik Reinfeldt var en politisk spelare, en trixare. Han beskrevs som en så kallad ”come back kid” sedan han fått en förnedrande utskällning av Carl Bildt, när denne var statsminister. Men han kom tillbaka, blev själv statsminister och anställde Carl Bildt som utrikesminister. Nu jämförs han med de stora högerpolitikerna Arvid Lindman och Gösta Bohman.

För Fredrik Reinfeldt var politiken bara strategi, makt, prestige och självbespegling. Och det spelet var han skicklig på. Han kunde som få förvända synen på folk. Försämrad A-kassa och sjukförsäkring kallade han för att ”riva trösklarna tillbaka till arbetslivet”, när det istället handlade om att lägga ut snubbeltråd för människor som redan riskerade att falla.

För Anders Borg och Peter Norman var det ett kul avbrott att hoppa in i politiken och lattja lite med statsbudgeten under några år. De kom båda från finansmarknaden. Där var Peter Norman Anders Borgs chef. I finansdepartementet blev det tvärt om. Genom politiken har radarparet nu blivit superkändisar och enormt attraktiva som galjonsfigurer för finansintressen.

Alla tre kommer att ta emot kopiöst välbetalda och ganska lättsamma poster i näringslivet, vilket, dessvärre, också en del lättsinniga ledande socialdemokrater frestats att göra. Sådana svaga karaktärer utgör en belastning för demokratin.

Med moderaterna är det emellertid en lite annan sak.

Reinfeldt, Borg och Norman behövde aldrig ta politiken på allvar. De brydde sig heller inte om demokratin. I grunden tror de inte ens på demokratin. Demokratin är nämligen ingen viktig angelägenhet för de kretsar som de kommer ifrån. Där är demokratin bara ett hinder och ett problem.

De finansintressen som de tre hela tiden tjänat har som främsta politiska mål att istället begränsa demokratins verkningskrets, att motverka demokratins utbredning. Deras enda demokratiska intresse är att förhindra att demokratin skapar regler som begränsar deras egna vinstintressen.

Många av deras väljare tror sig inte ha något behov av demokrati.

De lever gott på sina höga löner, förmögenheter och kapitalvinster. De behöver bara engagera sig halvhjärtat i demokratin för att förhindra skattehöjningar, alternativt främja skattesänkningar.

Det är deras enda politiska projekt.

Det projektet har de nu genomfört framgångsrikt. Det är dessutom grundlagt för en ganska lång tid framåt. Det är mycket lättare att chock-sänka skatter än att chock-höja. Men chock-sänkningen har de gjort på de arbetslösas, de sjukas, de äldres, barnens och hela samhällets bekostnad.

Sedan är det bara att hoppa av och dra iväg till något annat som är lika kul och ännu mera lönsamt.

Bror Perjus