Håkan Juholt behövs i partiet! Men det är dags att sluta leden.

Håkan Juholt kastade sig ut i den svenska politiska ankdammen, frustande av engagemang, vitalitet och kreativitet. Han satte fart på debatten om barnfattigdomen, sjukförsäkringen, a-kassan och den segt bestående arbetslösheten, framförallt bland unga människor. Han sopade golvet med Fredrik Reinfeldt i den enda partiledardebatt i riksdagen som han fick möjlighet att delta i.

Han är, precis som den nye partiledaren Stefan Löfven sa, en skicklig agitator och debattör. Men det är alldeles uppenbart att någon borde ha tagit ett stadigt tag i hans rockskört och hållit honom tillbaka något i början. En uppgift som kanske inte är så lätt när man har att göra med en nyvald och entusiastisk partiledare som känner sin egen förmåga och kapacitet.

Jag har faktiskt jämfört Håkan Juholt med både Tage Erlander och Olof Palme. Och det står jag för. Håkan Juholt har den kapaciteten.

Tage Erlander och Olof Palme fick båda möjlighet att stegvis känna sig för, pröva och testa innan de fick huvudansvaret. Tage Erlander kom in som statssekreterare i regeringen, utsågs till utbildningsminister och senare till partiordförande och statsminister. Olof Palme fick under lång tid fick gå sida vid sida med, eller ett steg bakom den formidable Tage Erlander som var statsminister i 23 år och som ständigt prövade och ifrågasatte sig själv och sin egen kompetens och sina egna ställningstaganden. Egentligen borde det också göras en dokumentärfilm om Tage Erlander.

Håkan Juholt hade en helt annan utgångspunkt. Han var visserligen riksdagsledamot och biträdande partisekreterare en tid. Men det är något helt annat än att inifrån följa regeringsarbete och statsministerns utsatta position. Håkan Juholt fick aldrig chansen att etablera sig. Delvis har han sig själv att skylla. Några av hans misstag var alltför grova.

Men i huvudsak handlar det här om en brist i valberedning, partiledning och i staben omkring partiledningen. Carin Jämtin undantagen. Hon gjorde i det krisläge som uppstod en formidabelt starkinsats som partisekreterare.

Det är också uppenbart att det fanns krafter i partiet som inte backade upp Håkan Juholt. Det allvarligaste är emellertid en helt ny tendens att göra politik i massmedia, såväl intern partipolitik som för samhället avgörande politiska beslut. Så har socialdemokrater tidigare inte agerat.

Dessvärre kan den nya boken om Håkan Juholts tid som partiledare bidra till att den tendensen förstärks och fortsätter med ytterligare partisplittring och försvagning av partiet som följd. Nu krävs det en större mognad, en starkare integritet och en betydligt bättre sammanhållning i den högsta partiledningen. De politiska tjänstemännen, spin-doktorer och så kallade kommunikatörer måste hållas i ett bestämt grepp så att de inte tar över och börjar spela sitt eget spel. Inga fler affärsplaner och butlar i tunnelbanan!

Det är självklart att massmedia jagar. Men för politiker handlar det om att inte låta sig ryckas med i den massmediala cirkusen, utan att agera genomtänkt och målmedvetet. Dessbättre tycks också den nuvarande partiledningen ha dragit sådana slutsatser. Därav Stefan Löfvens oerhört försiktiga agerande och metoden att dels framträda med hela den partiledande kvartetten och att låta andra ledande företrädare också göra utspel på områden som de behärskar. Stefan Löfven är, med sin trygga och avspända framtoning, den partiledare vi behöver i en tid som denna.

Håkan Juholt behövs i en framträdande position i partiet, med sin kraftfulla agitation för solidaritet och sin entusiasm och sin förmåga att riva slöjan av de borgerliga partiernas systematiska försök att återupprätta ett auktoritärt och ojämlikt samhälle. Det tror jag att Stefan Löfven är medveten om.

Bror Perjus