Nytt förslag: Döp om Svenskt Näringsliv till Svenskt Täringsliv!

Svenskt Näringsliv representerar inte svenskt näringsliv. Organisationen borde heta något annat. Förr hette den Svenska Arbetsgivareföreningen. Men det var också missvisande. Bättre vore Svenska Arbetsköpareföreningen, eftersom den faktiskt är en sammanslutning av arbetsköpare. 

Förr fanns det också en organisation som hette Industriförbundet. Också oegentligt eftersom organisationen bara representerade industrins ägare i bästa fall, men egentligen enbart de dominerande ägarna. Familjen Wallenberg som var och är de mäktigaste ägarna i vårt land, styrde det mesta i båda organisationerna. De bestämde att Svenska Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet skulle gå samman i organisationen Svenskt Näringsliv, som fortfarande bara representerar en mycket liten minoritet av ägarna, eftersom makten bestäms av hur mycket man äger, inte en medlem en röst som i demokratiska organisationer.

Anta att det svenska näringslivet skulle bestå enbart av de så kallade ägarna. Då skulle inte mycket bli uträttat. I praktiken ingenting. Anta att Marcus Wallenberg själv skulle stå ensam i SKFs Kullagerfabrik i Göteborg och försöka tillverka kullager. Det mesta talar för att resultatet skulle bli; inte ett enda kullager. Ingenting!

Arbetare och tjänstemän, till allra största delen organiserade i fackföreningar inom LO, TCO och SACO, utgör en mycket betydande del av svenskt näringsliv, kanske den allra mest betydande! De tillverkar ju kullagren och bilarna, styckar köttet, bakar limporna, röjer i skogen och kör pappersmaskinerna och tryckpressarna och bygger hus och vägar.

Nu är det också så vist ordnat att Svenskt Näringsliv och alla dess underorgan förhandlar med fackföreningarna om löner och arbetsvillkor för såväl tjänstemän som arbetare. Alltså förhandlar Svenskt Näringsliv med en annan del av svenskt näringsliv om arbetsvillkor och löner på den så kallade arbetsmarknaden. Så det blir ju lite förvirrande då med begreppet svenskt näringsliv!

Den omvända ordningen borde också gälla, d v s att fackföreningarna förhandlar med Svenskt Näringsliv om direktörernas arbetsvillkor, vinster och löner och bonusar och pensionsavtal och avgångsvederlag och allt var det heter för att motivera deras kopiösa inkomster, som i många fall på en månad motsvarar vad landets statsminister tjänar på ett år. Dessutom flyger de omkring i privata jetplan med sina fruar, vilket delvis tycks utgöra deras arbetsmiljö och samtidigt kostar miljoner.

För övrigt antyder namnet Svenskt Näringsliv, att det bara är de privat ägda företagen i landet som är närande. Underförstått är statlig och kommunal verksamhet tärande. Men anta att det inte fanns några skolor, sjukvård, äldreomsorg, kollektivtrafik, bostäder med mera – då skulle det heller inte bli några kullager tillverkade.

Ibland har man en känsla av att Svenskt Näringsliv är den mest tärande delen av svenskt näringsliv. Ändå tar deras företrädare sig ständigt rätten att tala för hela det svenska näringslivet. Och de borgerliga partiernas företrädare tjatar ständigt om att företagarnas villkor måste förbättras, samtidigt som de lika ivrigt agiterar för sämre villkor för arbetare och tjänstemän, med det märkliga motivet att ”sänka trösklarna till arbetslivet”.

Men att döpa om Svenskt Näringsliv till Svenskt Täringsliv vore kanske att ta i…  

Bror Perjus