Partiledningens två allvarliga och avgörande strategiska misstag i valrörelsen!

Den socialdemokratiska partiledningen gjorde två allvarliga strategiska misstag i valrörelsen 2014. Det kostade de rödgröna majoriteten i riksdagen och skapade en parlamentarisk situation som i dagsläget förefaller närmast omöjlig att hantera.

Nu har den märkliga situationen uppstått att det ska bildas en rödgrön regering, trots att de borgerliga partierna har en klar majoritet i riksdagen. Risken är stor att den rödgröna regeringen fälls när den lägger fram sitt första förslag till statsbudget i oktober.

Sedan kan de borgerliga partierna hävda att de rödgröna helt enkelt inte är regeringsdugliga.

Misstag nr 1: Genom hela valrörelsen lät socialdemokratin Sverigedemokraterna gå fria från tunga och konsekventa attacker.

Det ingick uppenbarligen i strategin att Sverigedemokraterna inte skulle förknippas direkt med den regerande Alliansen. S-företrädare påtalade ständigt Alliansens mycket svag ställning i opinionsmätningarna. Men aldrig någonsin gick S-företrädarna vidare ett steg och klargjorde att; Alliansens enda chans att behålla regeringsmakten var en rejäl framgång för Sverigedemokraterna, att; en röst på Alliansen de facto var en röst på Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen.

Fredrik Reinfeldts makalöst hycklande utspel om kostnaderna för invandringen, kombinerat med prat om det ”öppna hjärtat” var ett väl planerat stöd för Sverigedemokraterna som gav ett utfall på kanske 3 procent fler väljare.

Socialdemokratins företrädare borde under valrörelsens sista veckor tydligt, vid varje framträdande i tidningsintervjuer, i TV och på torgmöten, ha kopplat samman Sverigedemokraterna med Allians-partierna.

Istället fick Sverigedemokraterna framstå och segla fritt som något sorts mittenparti, trots att det är ett extremistiskt, människofientligt, fascistiskt parti på yttersta högerkanten, till höger om moderaterna. Deras mittenposition framhävdes ytterligare av massmedias grafiska framställning av opinionsmätningar och av TVs placering av Jimmie Åkesson i mitten mellan de rödgröna och Alliansen.

Alliansen var aldrig någonsin i närheten av egen majoritet utan Sverigedemokraterna. De rödgröna däremot kunde med ett tuffare agerande från socialdemokratins sida mot Alliansen och Sverigedemokraterna ha säkrat en riksdagsmajoritet!

Misstag nr 2: S företrädare talade nästan aldrig om sin vision av det jämlika samhället. 

Hela budskapet från socialdemokratin blev därmed fragmenterat, uppsplittrat i enskilda, i och för sig vällovliga sakfrågor; som sänkt skatt för pensionärer, en tredje ”pappamånad”, höjt tak i a-kassan, bort med stupstocken i sjukförsäkringen, flera hyresrätter och kamp för jobben; innovationsråd, energiomställning och 90-dagarsgaranti för ungdomar.

Det saknades en ideologisk sammanfattning av alla dessa budskap som tydliggjorde att alla förslagen syftar till just ett mera jämlikt samhälle. Det saknades också ett kraftfullt och tydligt budskap om att jämställdhet mellan kvinnor och män är en del av vår vision av det jämlika samhället, precis som vår solidaritet med invandrare, politiska flyktingar och asylsökande.

Misstagens gemensamma nämnare. Det finns en tydlig gemensam nämnare mellan misstag 1 och misstag 2. ”Misstag 1” handlar om bristen på kritik och angrepp mot alla de borgerliga och högerextremistiska krafter som på olika sätt strävar efter ett mindre jämlikt samhälle, ett samhälle med växande klyftor och orättvisor. ”Misstag 2” handlar om underlåtenheten eller oförmågan att formulera visionen om ett jämlikt samhället som en alternativ och tydlig motbild till det ojämlika och orättvisa samhället.

Slutligen! Det saknades också en stark och genomtänkt agitation för det jämlika samhället som sådant. En beskrivning av varför det jämlika samhället faktiskt är ”bättre för alla”. Nu framstod slagordet ”Ett bättre Sverige för alla” ungefär som om socialdemokratin vill ge ”allt åt alla”. Det framstod som om socialdemokratin vill att också mångmiljonärer och extremt högavlönade ska få en högre materiell standard och moralisk rätt att konsumera ännu mera, att tära ännu mera på jordens ändliga resurser, att bidra ännu mera till den globala uppvärmning som redan börjat skapa en förödande klimatkris.

Men slagordet ”Ett bättre Sverige för alla” måste tolkas så att även de som redan har en hög materiell standard faktiskt mår ”bättre” av att avstå och att leva i ett samhälle med mindre ekonomiska klyftor. Då räcker det inte med att avskaffa jobbavdraget för den som tjänar över 60 000 kronor i månaden!

Vem är nu ansvarig för dessa avgörande två misstag? Låt mig bara spekulera, eftersom jag inte vet! Jag tror att partiordförande Stefan Löfven och partisekreterare Carin Jämtin, de främsta ansvariga för partiet, förstår och inser att det jämlika samhället är socialdemokratins överideologi. Men de har haft allt för kort tid på sig att forma en sådan ram för valbudskapet.

Kanske har de också varit allt för veka mot triangulerings-strategins konstruktörer, horden av inflytelserika rådgivare, opinionsmätare och kommunikationsexperter omkring dem, som har en krass och fantasilös instrumentell syn på politik och som förstår sig på politisk maktkamp, men inte på grundläggande samhällsomvandling.

Oavsett hur det går med regeringsbildandet och budgetförhandlingarna så måste nu partiledare och partisekreterare därefter ta sig tid att initiera ett djupgående ideologiskt samtal inom hela partiet.

Förutsättningarna är faktiskt goda. För, precis som Stefan Löfven menade på valnatten; den här valrörelsen har vitaliserat partiet och satt fart på det vi kallar för ”rörelsen”. Den här gången har fler partimedlemmar än någonsin engagerat sig, knackat dörr och talat med över två miljoner väljare öga mot öga. Nu behöver de ideologisk näring och inspiration för att orka fortsätta. Den svenska socialdemokratin är en stark rörelse. Men nu behöver den en teoretisk, ideologisk, filosofisk fördjupning och uppryckning.  

Bror Perjus