Gärna en folkomröstning den 22 mars. Mot Sverigedemokraterna och Alliansens eftergiftspolitik!

Det handlar inte om invandringen. Fascistiska och nazistiska partier, som Sverigedemokraterna, har ett grundläggande behov av att lyfta fram sitt elitistiska, hierarkiska övermänniskoideal, som bevisar att de är bättre än andra människor, att de har större rättigheter än andra, att de kan diktera alla andra människors villkor.

De hittar alltid någon eller några utsatta människor som de betraktar som svagare och som de kan ge sig på. Det har ingen betydelse om det är kristna, judar eller muslimer, vita, svarta eller zigenare, invandrare eller infödda, svenskar eller utlänningar, människor med psykiska problem, arbetslösa, förtidspensionerade eller sjukskrivna.

Jimmie Åkesson är nu själv sjukskriven på obestämd tid, utbränd. Han kommer aldrig tillbaka. Jag har hela tiden haft en känsla av att just Jimmie Åkesson känt sig lite obekväm. Jag har anat en vekhet och en känslighet hos honom, något som gått på tvärs mot hans position som ledare för det hårdföra gäng som dominerar Sverigedemokraterna. Kanske hans utbrändhet orsakats av inre tvivel inför budskapet, kombinerat med kravet utifrån att kompromisslöst agitera mot alla former av svaghet.

När Jimmie Åkesson sjukskrev sig tog den hårdföra linjens företrädare, Mattias Karlsson, kuppartat över trots att Jonas Åkerlund var vice partiledare. Sverigedemokraterna har kastat av sig masken. Det är den förändring av det politiska landskapet som det talas om.

I sommarens och höstens valrörelse fick Sverigedemokraterna i stort sett fri lejd både av övriga partier och av politiska kommentatorer. Nu tjatar många om att man måste börja ”prata med” detta parti. Men frågan är: Prata om vad?

Nej, det är dags för en rak och effektiv kritik mot detta antidemokratiska parti, men också mot Alliansens undfallenhet och eftergiftspolitik. Det var ett av misstagen under den förra valrörelsen att vi inte på allvar och med all kraft avslöjade Sverigedemokraternas ursprung och människofientliga ideologi. Det är vad Stefan Löfven och Magdalena Andersson nu gjort.

Sverige måste tillbaka till en människovärdig och humanistisk utveckling. Det är fortfarande tid att bidra till en vändning i Norden och i övriga Europa från högerextremismens cyniska politik till en politik för gemenskap, solidaritet och jämlikhet som omfattar alla människor. 

Gärna en folkomröstning den 22 mars, men inte mot invandringen utan mot Sverigedemokraterna, inte mot alla förföljda och utsatta utan mot cynism, brutalitet och övermänniskoideal.

Bror Perjus

Nu står vi alla upp för Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Sverigedemokraterna ÄR ett nyfascistiskt parti!

Statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson anser att Sverigedemokraterna är ett ”nyfascistiskt” parti. I Skavlans populära talkshow i STV påpekade Stefan Löfven att Sverigedemokraterna i sin tidigaste historia prydde sina möteslokaler med hakkors, nazisternas symbol.

Alla övriga partiers främsta företrädare har sedan distanserat sig från just formuleringen ”nyfascistiskt”. Även Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt! Ja, till och med Miljöpartiets Åsa Romson!

I vanlig ordning har ett antal statsvetare rekryterats för att ge något sorts vetenskapligt objektivt besked. Är Sverigedemokraterna ett ”nyfascistiskt” parti eller inte? Den statsvetenskapliga forskningens pajas, Stigbjörn Ljunggren, skriver på sin blogg att ”Fascism är till vissa delar inte mer förkastligt än andra samtida politiska rörelser”.   

Men avgörande är inte om partiet i någon sorts objektiv mening kan betecknas som ”fascistiskt” eller inte. Fascismen och även nazismen kan definieras på många olika sätt, mer eller mindre välgrundade. ”Ny” är förstås fascism och nazism i vår tid, i jämförelse med dess storhetstid under 1930-och 1940-talen, innan de krossades militärt i mänsklighetens hittills allra värsta våldsutbrott.

Nej, avgörande är att Socialdemokratins två främsta företrädare med beteckningen ”fascism” går till kompromisslös frontalattack mot Sverigedemokraterna. De ska isoleras helt och hållet! De ska utestängas från varje form av inflytande i den svenska riksdagen! De utgör på sikt ett hot mot demokratin!

I alla andra länder i Norden och övriga Europa har de demokratiska partierna mer eller mindre anpassat sig till fascisternas hänsynslösa och människofientliga budskap. Inte minst med det lika märkliga som ynkliga argumentet att dessa partier annars kommer att få ett ännu större stöd bland väljarna. Det fungerade inte på 1930-talet. Det har inte fungerat nu. Undfallenheten har istället medfört att fascisterna vuxit ännu snabbare i övriga Europa än i vårt land.

Sverige har nu en möjlighet att sätta stopp för Sverigedemokraternas framfart och därmed ange en helt ny och motsatt färdriktning för hela Norden och Europa; en färdriktning som innebär solidaritet med utsatta människor och kompromisslös kamp för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Det är vad extravalet den 22 mars handlar om.

De fyra borgerliga Allianspartierna har tyvärr, genom att distansera sig från beteckningen ”fascistiskt” markerat en öppning mot Sverigedemokraterna och deras förakt för mänsklig svaghet och utsatthet. Alliansen är beredd att bilda regering med Sverigedemokraternas stöd i riksdagen efter extravalet.

Varför Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt distanserat sig från att beteckna Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti på samma sätt som Alliansen är däremot svårt att förstå. Kanske en hämndaktion för att Vänsterpartiet inte fick vara med i den rödgröna regeringen? Ideologiskt medvetna, som Vänsterpartister oftast är, måste de nu vara något förbryllade.

Att Miljöpartiets Åsa Romson i lördagsintervjun i radions P1 också distanserade sig får nog uppfattas som ogenomtänkt och en tillfällig politisk svacka.

Bror Perjus

Nu föredrar Alliansen Sverigedemokraterna framför Miljöpartiet

Vill en majoritet av Sveriges väljare verkligen ha tillbaka Alliansen med Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund och Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat i spetsen?

Vill en majoritet av Sveriges väljare ha en ny och extrem högerregering, med de hårdföra, brutala järnrörsgänget inom Sverigedemokraterna som ständigt, opålitligt stöd i riksdagen, med återkommande ultimatum och diktat?

Knappast!

Lägg märke till hur snabbt högervridningen har slagit igenom i Alliansens politik. Nu ropar allt fler röster från Allianspartiernas lokala organisationer på anpassning till Sverigedemokraterna.

Alliansens agitation har under regeringskrisens upptakt riktats i första hand mot Miljöpartiet. Men när Alliansen regerade gjorde de upp över blockgränsen med just Miljöpartiet, för att hindra Sverigedemokraterna från inflytande över invandringspolitiken. 

Nu är plötsligt Miljöpartiet ett hinder för en uppgörelse över blockgränsen med Socialdemokraterna.

Istället är Alliansen nu beredd att ta över regeringsmakten med just Sverigedemokraternas stöd, det parti som man tidigare ville hålla borta från regeringsmakten med Miljöpartiets hjälp. 

Det finns ingen logik, ingen konsekvens i Alliansens agerade. Det finns ingen annan förklaring än att Alliansen håller på att öppna dörren för Sverigedemokraterna. 

Vill en majoritet av Sveriges väljare verkligen ha tillbaka en Alliansregering med en sådan svajig och opålitlig politik? 

Bror Perjus

Budskap till väljarna: Nyvalet är Er chans att stoppa demokratins dödgrävare.

Det är fullkomligt obegripligt hur de stora tidningsdrakarna DN och SvD, men också studioreportrar och så kallade kommentatorer i Sveriges Television, kan försöka lägga skulden för extravalet på regerande socialdemokrater och miljöpartister.

Det är lika obegripligt hur det i massmedia kan framställas som ett ”misslyckande för Stefan Löfven” och ett bevis på att socialdemokratin ”inte längre är lika regeringsduglig” som tidigare.

Ända sedan Stefan Löfven valdes till partiledare har han konsekvent, ja, envist talat om sin vilja till samarbete över blockgränserna. Under hela valrörelsen fullföljde han det temat i varje tal, i varje intervju, i varje debatt.

Direkt efter valet försökte han bjuda in de fyra borgerliga Allians-partierna till överläggningar. Han gjorde flera försök före budgetomröstningen i riksdagen och efter omröstningen där Alliansen med Sverigedemokraternas stöd fällde regeringens budgetförslag. Han sa, samtidigt som han tvingades avisera extravalet, att ”dörren står fortfarande öppen” om de vill samarbeta.

Han gjorde försök efter försök att få igång en dialog, ett samtal, en överläggning. Han var öppen för att tala om både formerna för samarbete och samarbetets politiska innehåll, alltså en regerings sammansättning och vilka politiska reformer som skulle genomföras.

Men varje försök från hans sida har mötts av ett kallsinnigt, nästan hånfullt svar från Alliansens partiledare åtföljt av överlägsna flin. ("Läs Ola Larsmo i DN!

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ola-larsmo-liberalerna-borde-inte-skratta-bort-sitt-ansvar/")

Svaret från Allians-ledarna har varit nej, nej och åter nej!

Ingen som helst öppning på någon enda punkt.

Efter en sådan behandling är det obegripligt hur en amatörmässig studioreporter i Aktuellt igår kväll under en hel lång intervju med statsministern gång på gång kan upprepa två enfaldiga frågor på samma tema;

”Men har du inte själv gjort något fel?”

”Varför lägger du hela skulden på andra?”

En sådan behandling i direktsändning framför hela folket, kan få den mest tålmodiga person att tappa fattningen och ilskna till. Det gjorde nu inte Stefan Löfven. Han svarade sakligt, vänligt, med ett enastående tålamod på samma upprepade fråga, gång på gång. 

Det enkla som hänt är att Alliansen med stöd från Sverigedemokraterna fällt den rödgröna regeringens budget. De har en kraftig majoritet i den nuvarande riksdagen. Det var ingen som helst konst att fälla budgeten. Det vara bra att trycka på rätt voteringsknapp.  

Hur det kan framställas som ett ”misslyckande” för Stefan Löfven, som ett tecken på bristande ”regeringsduglighet” för den rödgröna koalitionen – det är, som sagt obegripligt, ja, värre än så; det är direkt lögnaktigt och falskt.

I min förra blogg skrev jag om möjligheten av att informellt, via budgetsamarbete, bilda en samlingsregering riktad mot högerextremisterna inom Sverigedemokraterna, ungefär så som Sverige gjorde inför andra världskrigets nazistiska hot. Det var förstås en orealistisk idé i det här läget, men ändå viktig att belysa.

Nu försöker de yttersta högerkrafterna inom Alliansen istället bygga en bro över till Sverigedemokraterna för att rentvå detta parti med djupa nazistiska rötter som ett demokratiskt parti bland alla andra; ett parti som precis som nationalsocialisterna i Tyskland på 1930-talet går in för att skapa parlamentariskt kaos för att kunna gripa makten.  

Varje regering som inte dansar efter deras pipa ska fällas i riksdagen.

Demokratin i vårt land är i fara.

Extravalet är väljarnas möjlighet att sätta stopp för demokratins dödgrävare.

Bror Perjus

Samlingsregering mot Sverigedemokraterna!

Det är en mycket oroväckande politisk utveckling vi nu upplever också i vårt land i dessa dagar. Sverigedemokraterna har fällt den rödgröna regeringen och skapat en regeringskris.

Det hade inte behövt bli så!

De borgerliga Allianspartierna kunde ha öppnat sig för en prestigelös förhandling om en bred uppgörelse över blockgränsen, med syfte att utforma en statsbudget med stöd av samtliga sju anständiga, demokratiska partier i riksdagen.

En sådan, tydlig och väl formulerad uppgörelse riktad direkt mot Sverigedemokraterna kunde ha demolerat deras bisarra syn på den ekonomiska politiken.

Sverigedemokraterna försöker inbilla oss att vårt land skulle få större ekonomiska resurser och att betydande delar av vår välfärd kan finansieras genom att vi stänger våra gränser för jagade människor på flykt från krigszoner och brutalt våld.

Tillsammans kunde de sju partierna i riksdagen ha gått till samlad och kraftfull attack mot dessa demokratins dödgrävare.

Dessvärre tycks istället kraven växa sig allt starkare, inom framförallt de borgerliga partierna, på att de ska börja ”tala med Sverigedemokraterna. Men att ”tala med Sverigedemokraterna” är bara täckord för eftergifter för deras främlingsfientliga, antihumana och ekonomiskt huvudlösa politik. Främlingsfientlighet, hat, hot, rädsla och misstro är det enda unika i deras politiska budskap. Därför finns det ingenting att tala med högerextremisterna om!

Det påstås ständigt att Sverigedemokraternas framfart skulle gynnas om de blir ”ensamma i opposition”. Ingenting talar i realiteten för det. Under trycket av en kraftfull politisk attack skulle Sverigedemokraterna falla samman som parti och bli helt marginaliserade. Det måste vara huvudmålet för alla demokratiska partier.

I alla andra länder, utom i Sverige hittills, har de demokratiska partierna börjat ”tala med högerextremisterna”. Det har inte på något sätt hejdat deras framfart. Tvärt om! Det har gynnat dem. De har, tack vare samtalen, börjat betraktas som allt mer rumsrena i land efter land. Följden har blivit att de tagit för sig allt mer av den politiska makten.

I flertalet europeiska länder växer de högerextremistiska partierna. I Frankrike är de tidvis, enligt opinionsmätningar, det största partiet. I Storbritannien tävlar partierna om att ta över deras politik. Ungern regeras av den extrema högern. 

De europeiska högerextremisterna utvecklar redan ett samarbete och en samsyn med den neofascistiska Putin-regimen i Ryssland, en regim som redan bedriver krig i Ukraina och hyllar Molotov-Ribbentrop-pakten, den uppgörelse mellan Stalin och 

Hitler som banade väg för andra världskriget.

I Norge, som haft sin nazistiska ockupation, sin Quissling-regim och sin Anders Bering Breivik, är högerextremisterna regeringsparti tillsammans med den norska, demokratiska högern. I Danmark görs den ena eftergiften efter den andra, samtidigt som främlingsfientligheten bara ökar.

När nazismen förra gången började breda ut sig i Europa under 1930-talet och vårt land hotades av militär invasion, enades vi bakom en samlingsregering riktad mot nazismen, under ledning av en trygg, socialdemokratisk statsminister med vilja och förmåga att samla landet och hålla oss utanför krig.

Är det inte bättre att vi samlas nu och går till motangrepp mot högerextremismen innan katastrofen är ett faktum? 

Med en politisk samling mot högextremismen kan Sverige anvisa en helt annan färdriktning även för demokratiska partier i övriga nordiska och europeiska länder. Det kan bli en signal och ett sätt att vända utvecklingen, ett stopp för eftergiftspolitiken och början till ett samlat motstånd mot den växande högerextremismen i hela Europa.

En statsbudget med stöd från sju partier i riksdagen kan, om än inte formellt men i praktiken, fungera som en sorts samlingsregering mot högerextremismen, mot Sverigedemokraterna, mot detta människofientliga hatparti, med djupa rötter i nazismen.

Ett stopp för högerextremismens framfart i Norden och Europa är faktiskt en mycket större politisk fråga än landet Sveriges statsbudget. Nu handlar det om demokratin, om alla människors lika värde, om fred och utveckling i hela Europa och kanske i hela världen. 

Bror Perjus

Kulturen ska vara genuint, liberalt meningslös i alla avseenden. Oanvändbar till allt!

Det går inte så bra för landets allsmäktiga, borgerliga massmedier. De kommer inte riktigt åt den här rödgröna samarbetsregeringen. Det gick bättre med Reinfeldts första Allians. Då kom det som på löpande band bland resväskorna på Arlanda; medvetet fusk med radio- och TV-licenser, säkerhetsansvarig som pussade journalist på krogen, något med sexuell anknytning, bristfällig examen och så försvarsministern som promenerade ut i ilska..

De borgerliga medierna kunde helt enkelt inte blunda. Statsråd och statssekreterare kom och gick och kom.

Men nu vill det sig inte riktigt.

Åsa Romson har målat sin fiskebåt med giftig färg. Sven-Erik Bucht har buggt några kojor i skogen uppe i Tornedalen. Stefan Löfven har prasslat lite med EU-papper och tappat en namnlista på gästande nordiska ministrar.

Men det tar inte skruv. Skruvdragaren slinter…

DNs Kulturchef Björn Viman gör ett överspänt försök. Han dömer ut Alice Bah Kuhnke som kulturminister. Den vite, medelålders, medelklassmannens självklart ohämmade arrogans svämmar över sina breddar. 

”Äntligen” får han skära ett statsråd i strimlor, efter alla dessa åtta år av tassande, smygande och balanserande. Hur skönt att få visa var DNs kultursida står. Minsann ingen tummelplats för vänsterradikala tankar, utan en pålitlig borgerlig bastion som står på DNs ledarsidas sida.

Kulturchefen tar avstamp i en artikel av Kulturministern. Uppenbarligen publicerad på Kulturchefens egen kultursida efter Kulturchefens enträgna uppmaningar.

He, he, he… hon gick i vår fälla, skrev och gjorde bort sig, anar man i Kulturchefens undertext. Nej, så tänker inte liberaler av hans modell. De har en mer avancerad mental undanträngningsmekanism.

”Äntligen” träder hon fram, hojtar han återhållet, efter att ha ”gömt sig i ministeriet i hela fyra veckor”.

Vad begär Kulturchefen? Lena Adehlson Liljeroth gömde sig i fyra år?!

Sedan öser han på. Kulturministerns artikel är, meddelar Kulturchefen, en ”ansamling floskulösa utfästelser”, ”på pekoralets brant”, med ”större satirisk än politisk potential” som får marken att ytterligare ”gunga under hennes fötter”.

Varför publicerar Kulturchefen en sådan eländig artikel? Grävde Kulturchefen ett dike åt Kulturministern, för att själv strax köra ned däri…?

Mest ”häpnadsväckande” tycker Kulturchefen är att ”kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle”.

Efter detta euforiskt, berusade anlopp, kör kulturchefen rakt ned i diket - genom att placera ett citattecken kring det ”nyttiga” med demokrati, ifrågasätter han nytta med demokratin och reducerar demokratin till samma betydelse som ”turism” och ”export”.

Kulturen ska icke vara ett ”verktyg” – fy detta fula ord - ”verktyg”, det är sådant som rörtänger, hammare och pensel, skruvdragare kanske, som arbetare håller på med, inte Kulturchefer.

Kulturen ska vara genuint, liberalt meningslös i alla avseenden. Oanvändbar till allt! Den ska inte befrämja något som helst. Inte ekologiskt hållbart samhälle, icke demokrati, icke turism, icke ”export” – absolut ingenting! Medelhavsinstitut och Terminologicentrum ska vara kvar. Bra för Sverigebilden! ”Verktyg?” Ja, men det är icke kultur, det är ”humaniora” med ”långtidsverkande effekter på samhället”, skriver Kulturchefen. Observera!

Kulturen är mycket finare. Den ska vara ”en kunskapsform i sin egen rätt” fastslår Kulturchefen. Basta! Det är bara Kulturchefens egna pekoral och floskulösa utfästelser, sådana som aldrig någonsin får marken att gunga, som gillas!

Marken ska inte gunga! Det räcker med att jorden cirklar runt sin axel och runt månen. Det är fullt tillräckligt.

Plötsligt dyker Stefan Edman upp i debatten. Sveriges vänligaste man, beläst, ekolog, författare, oändligt kunnig. Försäkrar att Björn Viman är ”bland de klokaste i det tajta svenska, företrädesvis stockholmska, kulturetablissemanget”. Jag noterar vilken exakt avgränsning som den vänlige Stefan gör, men avslutar så med att hänföra Kulturchefen till ”kulturparnassens vargflockar”. Inte så vänligt.

Men där har Stefan fel! Liberaler aldrig blir mer än kattungar…

Sedan gör Kulturchefen sin egen läsning. ”Edman och jag är nog ense om att kulturlivet inte är ett verktyg som ska anpassas efter de kravspecifikationer som för dagen råkar stå på den politiska agendan”.

Jag känner Stefan Edman! Han tycker inte att ”ekologiskt hållbart samhälle” och ”demokrati” är ”tillfälliga politiska kravspecifikationer som idag råkar stå på den politiska agendan”. 

För honom är det eviga existentiella ödesfrågor för hela mänskligheten… Och jag tror att han ligger ljusår närmare sanningen än Kulturchefen.

Kulturchefen får ringa efter en bärgningsbil!

Bror Perjus

Jag ringer Stefan Löfven och säger; ”Ta de lugnt…”

Det råder full panik i det borgerliga lägret! Jag gömmer mej bakom en kuliss. Centerledaren Annie Lööf är blixt förbannad! Hon skriker till Jimmie Åkessons stand in, Mattias Karlsson.

- Rösta INTE på vårt förslag! Våga inte göra det, för då dj..klar!

Men Karlsson framhärdar tjurigt, med framskjuten haka, underläppen putar ut. 

- Alliansens budget är den minst dåliga för Sverige…

Annie Lööf håller inte med… Hon tar till storsmockan! En riktig rallarsving. Hon tappar balansen, och snubblar iväg tre steg på sina höga klackar.

- Det är ansvarslöst, fräser hon. Riksdagen är ingen lekstuga! Vi lagstiftar om förbud mot sådana fräckheter som att rösta på vår budget. Det är vår budget! Hör du det! Det borde vara förbjudet att rösta på vår budget!  

I ett undanskymt hörn av lokalen står två osannolika figurer. Jag försöker urskilja vilka det är. Jo, men vänta! Det är Fredrick Federley och Per Ankersjö. De viskar. Ser sig omkring ibland, lite osäkert. 

- Om det blir lagstiftning mot att rösta på vår budget, filosoferar Fredrik, då måste vi ju själva bryta mot lagen?!

- Är det inte ännu mera ansvarslöst att lägga fram ett förslag som Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på, påpekar Per.

F:- Varför inte lagstifta om förbud för Alliansen att lägga fram en budget som inte vem som helst får rösta på.

P:- Eller också kunde vi hämnas på Sverigedemokraterna genom att rösta på deras budget. 


F:- Joo absolut! Snillrikt! Men... då röstar väl dom också på den budgeten?!

P:- Enklast vore förstås att bestämma att Alliansen ska rösta på den rödgröna regeringens budget? Då blir det garanterat inget nyval!

F:- Nej, det går inte! Vi måste lägga fram en budget. Det har vi lovat väljarna i valrörelsen. Och vi måste väl ändå rösta på vår egen budget?

P:- Inte nödvändigtvis! 

F:- Stöd från Sverigedemokraterna vore katastrof. Då blir det nyval!  

P:- Och vi är ett redlöst skepp på stormiga vatten. Ett stöd från Sverigedemokraterna för vår budget skulle blåsa bort bogvisiret, sänka hela skutan.

F:- Vi har ingen kapten!

Fredrik ser sig ängsligt omkring i lokalen.

P:- Knappt ens en major! Jan Björklund har förstört det svenska utbildningssystemet med sina hysteriska reformer och sin katederdisciplin. Han är förbrukad. Han är så obehagligt rakryggad. Han marscherar snart ut från kaserngården! Det där flinet… Det oroar mej.

F:- Och Göran Hägglund leker kurragömma. Han springer bara omkring. Nu har han har gått och gömt sig, på valfritt ställe. Han brinner ju för valfriheten. Fredrik Reinfeldt försvann under valnatten. Det påstås att han är i Storbritannien. Han ska se till så att dom inte lämnar Europa och glider ut i Atlanten. Anna Kinberg Batra ska ta över. Men hon har aldrig varit utanför tullarna och betraktar folk på landet som mindre vetande. Annie Lööf till exempel!  

P:- Hon är från Värnamo. Det är en stad!

F:- Nej, hon är från Maramö. Det är en bonnhåla.

P- Men Jimmie Åkesson då?

F:- Han är utbränd, sjukskriven. Han borde snarast bli utförsäkrad så att han äntligen förstår att han måste börja arbeta igen, eller åtminstone anmäla sig hos Arbetsförmedlingen.

P:- Aj, ett nytt problem!

Per biter sig hårt i tummen.

P:- FAS3 ska avskaffas. Då finns det ingen tillräckligt meningslös uppgift att tilldela honom.

F:- Jo, men hallå! Då kan han bli Alliansens ledare.

Fredrik och ser påtagligt upplivad ut.

P:- Men, vänta! Varför inte gå till nyval på ett förbud för Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budget.  

F:- Nej, för sjutton! Vi vill ju inte ha nyval.

P:- Okej! Vi förbjuder nyval med anledning av att Sverigedemokraterna röstar på fel budget i riksdagen.

F:- Ja, det är väl en bra idé.

P:- Men, tänk om vi förlorar en sådan omröstning, säger Per. Då blir det nyval i alla fall. Det går inte! Det måste vi undvika till varje pris...

Jag smyger tyst därifrån… Ser hur alla står och biter förtvivlat på naglarna. Nu är det nästan helt tyst.

Bara Mattias Karlsson som tjurigt upprepar "minst dåligt, minst dåligt, minst dåligt..." och tillägger sedan...

- Ni borde ha lagt en budget som är mindre minst dålig... eller mera minst... eller va de blir?!

Jag ringer Stefan Löfven och säger:

- Ta de lugnt, det blir nyval på ett förbud mot att rösta på Alliansens budget! Det kan vi ställa upp på.

Bror Perjus