Tragiskt, om de rika tvingas betala!

Morgontidningarna i Stockholm fortsätter med sitt frenetiska misstänkliggörande av socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt. I ledare, kommentarer och på nyhetsplats ägnar de sig åt att märka ord, hård-dra formuleringar, förvränga och medvetet missuppfatta allt han säger.

På nyhetsplats plockar DN fram Nils Weidstam från mobiloperatörernas branschorganisation. Han får förklara hur befängt det är att ge alla människor i hela landet möjlighet att kommunicera via mobiltelefon. För att ytterligare belysa hur verklighetsfrämmande Håkan Juholts tankar är citeras professor Jens Zander vid KTH som ställer den retoriska frågan;

”Skulle du vilja att varje väg hade belysning överallt?”  

Vaddå, vi har ju inte bara vägbelysning i det här landet utan också miltals med elljusspår i våra skogar, för att inte tala om alla skidliftar på fjällsidorna!   

Men Håkan Juholt befinner sig i fint sällskap. Även Barack Obama har ådragit sig DNs missnöje. Ledarskribenten Gunnar Jonsson är mycket upprörd över att de rika i USA med höjda skatter kan tvingas bekosta såväl sänkta arbetsgivaravgifter, som nya tåg och USAs budgetkaos.

Det vore en ”tragedi”, tycker hr Jonsson.

Det finns värre tragedier, enligt min uppfattning. Men kanske är det något jag missuppfattat?

Bror Perjus

Ska vi räddhågat lägga oss så nära högerregeringen som möjligt?!

Så kom då äntligen en seriös förstasida i DN med socialdemokratins ledare Håkan Juholt som faktiskt handlar om hans politiska budskap; ”Kräver nya tuffare regler . S-ledaren vill öka pressen på bolag i avreglerade branscher”.

En utmärkt artikel. Inga efterslängar, inget trams. En genomgång av vad han vill i några helt  centrala samhällsfrågor. Mobiloperatörer ska ge service i hela landet. Apoteken ska sälja även sådana läkemedel som efterfrågas av färre. Staten ska se till så att järnvägarna fungerar, även vintertid. Elbolagen ska inte kunna ta ut hur hutlösa priser som helst.

Men så finns där också en snusförnumstig kommentar, analys kallas det, av Maria Crofts, som avfärdar allt han säger som ”orealistiskt och dåligt genomtänkt”, precis som om Maria Crofts är en överlägsen tänkare som rakt upp och ned kan avgöra hur genomtänkta Håkan Juholts ideér är.

Det räcker inte längre med att socialdemokratisk politik avfärdas på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. Numera måste även politiska kommentatorer på nyhetsplats omedelbart och i anslutning till ev sossevänliga nyhetstexter avfärdas, för säkerhets skull. Det tyder på att dessa socialdemokratiska tankar är farliga på något sätt.

Men det finns ytterligare en aspekt på detta.

Det är utan tvivel mycket svårare att vara visionär som Håkan Juholt, än att bara komma med alternativa förslag, exakt formulerade, väl förankrade och helt återförsäkrade men ytterligt marginellt annorlunda än de regler som redan gäller eller de reformförslag som högerregeringen redan lanserat.

Det är svårare att komma med tankar om radikala förändringar än att räddhågat lägga sig så nära borgerligheten som möjligt.

Det fick Olof Palme fan för!

Det får också Håkan Juholt uppleva i ett oändligt mycket brutalare mediaklimat.

Men det ska inte få oss socialdemokrater att avstå från att tänka radikalt, fritt och visionärt.

Bror Perjus

Vi socialdemokrater är inte en bättre sorts människor!

Vi är inte socialdemokrater därför att vi tror att vi är en bättre sorts människor och mera moraliskt högtstående än andra. Det är vi bevisligen inte. Vi är socialdemokrater därför att vi anser oss ha en bättre idé om hur samhället ska vara organiserat.

Per-Albin Hansson hade två fruar samtidigt. Tage Erlander framstår som oantastlig. Hans fru Aina lämnade efter hans död tillbaka en bunt använda pennor han tagit hem från sitt arbete. Olof Palme förföljs in i evigheten för att hans son fått ett stipendium vid Harvard. Ingvar Carlsson tycks, som Erlander, sakna vanliga, mänskliga moraliska defekter. Göran Persson knyckte lösgodis. Mona Sahlin köpte Toblerone för regeringens kreditkort. Håkan Juholt fick för stor ersättning för sitt dubbelboende. Även om han var i god tro, liksom ett stort antal andra riksdagsledamöter, så har han betalat tillbaka pengarna, i strid med sin omoraliska framtoning.

Men allt detta är ju på sin höjd små förseelser som vi alla gör oss skyldiga till, oavsett vilket politiskt parti vi företräder. Två fruar är kanske ett gränsfall? Men Per-Albin var kär i båda två! Silvio Berlusconi däremot förbrukar skamlöst prostituerade, unga kvinnor. Det är något helt annat. Men det är okej, moraliskt sett, eftersom Berlusconi är för prostitution och därmed lever som han lär.

Men skulle det handla om djupgående korruption som präglar hela samhällen? Ja, då skulle det vara allvarligt! Och utan effektiv medial bevakning kan det utvecklas därhän. Men svenska politiker är genomgående sagolikt moraliskt högtstående. Det gäller nog också borgerliga politiker. Sven Otto Littorin var kanske på gränsen…

Nåväl, vi har flera exempel på just socialdemokratiska partiordföranden som inte är moraliskt oantastliga. Därför ska de alla förföljas långt efter sin död. I varje notis, varje nyhetsartikel, varje intervju, varje personporträtt och i tjocka biografier ska det upprepas vad de gjort. Så ska det svenska folket övertygas om att socialdemokratiska ledare är för evigt förtappade, just därför att de sagt sig vilja ha ett jämlikt samhälle och därför att de lagt ned hela sin själ i just arbetet för ett mera jämlikt samhälle. De lever inte som de lär! Framförallt har de alldeles för höga löner. Även om borgerliga politiker har samma löner, så förlorar socialdemokratiska politiker sin moraliska trovärdighet på grund av sina höga löner.

Alla de storkapitalister och direktörer som tjänar tio eller hundra gånger så mycket pengar är mycket mera moraliskt högtstående än alla socialdemokratiska partiledare, eftersom de förespråkar ökade orättvisor, större ekonomiska klyftor och hårda tag mot alla som i sitt oförstånd inte begripit att skaffa sig miljoninkomster och miljardförmögenheter. Storkapitalister och direktörer lever upp till sina egna ideal. Sådant inger trovärdighet och respekt.

Men här infinner sig ett problem för de moraliskt högre stående. All forskning, allt sunt förnuft och all praktisk erfarenhet visar att det jämlika samhället, som är socialdemokratins bärande idé och mål, är bättre för alla än det ojämlika samhället. Till och med de rikare människorna mår bättre om klyftorna inte är för stora. Då behöver de inte känna sig så hotade av illvilja och avund, även om sådant är det mest moraliskt förkastliga som kan tänkas. Men denna fördel vill de inte riktigt kännas vid. Istället upplever de sig förtryckta av budskapet om jämlikhet, även om det väl ändå måste betraktas som en lindrig form av förtryck.

Nåväl, avslutningsvis!

Allt detta handlar om att borgerligheten saknar argument mot budskapet om jämlikhetens fördelar. Därför vill de hellre diskutera socialdemokraters privatmoral än vår uppfattning om hur samhället ska organiseras. Och massmedia hakar på. För journalister är det så mycket bekvämare att diskutera moralen än verkligheten.

Bror Perjus

Lena Ek sitter ledigt på två stolar

Ännu en dag har gått. Och inte en rad i Dagens Nyheter om Centerpartiets Lena Ek. Är hon fortfarande och samtidigt både svensk miljöminister och vice ordförande för kärnkraftlobbyn i Bryssel? Kan man vara både/och? Det har sagts att hon ska avsäga sig posten som vice ordförande. Men ännu har ingen offentlig bekräftelse kommit på att hon verkligen har gjort det.

Vad säger för övrigt Thorbjörn Fälldin, Olof Johansson och den avpoletterade miljöministern Andreas Carlgren? De var väl en gång motståndare till kärnkraft? De betraktade kärnkraften som ett hot mot mänskligheten. ”Ingen statsrådspost i världen” var så viktig att de var beredda att dagtinga med denna sin uppfattning. För Lena Ek verkar det vara tvärt om. Hon sitter ledigt på två stolar.

Det här är ett givet drev-tema som Sveriges massmedier struntar i. Men frågan om mänsklighetens överlevnad och allt livs förutsättning på jorden är kanske en för liten fråga för dagens journalister på jakt efter lösgodis, toblerone och gamla hyresavier.

Bror Perjus

Miljöministern vice ordförande för kärnkraftlobbyn! Var är nu mediadrevet?

Under 1970-talet vann Centerpartiet först ett val åt borgerligheten på sitt till synes kompromisslösa motstånd mot kärnkraften. Sedan spräckte partiet en borgerlig regering på sitt löfte om att avveckla kärnkraften.

”Ingen statsrådspost i världen är så viktig att jag dagtingar med mitt samvete”, mässade partiledaren och statsministern Thorbjörn Fälldin och tvingades senare på grund av det uttalandet att avgå som statsminister, när han ändå dagtingat och godkänt laddning av flera nya reaktorer.

Idag har Centerpartiet utsett en vice ordförande för kärnkraftlobbyn i Bryssel till svensk miljöminister, Lena Ek!

Det avslöjades i förrgår av Svenska Dagbladet. Fortfarande idag har Dagens Nyheter inte en rad om denna skandal. Kvällspressen tycks också förbigå det hela med största möjliga tystnad.

Så man undrar; var är nu mediadrevet?

Nu när det inte handlar om en hyreslapp, utan en politisk fråga av ödeskaraktär för hela mänskligheten och allt liv på jorden? Då blir det knäpp tyst! Varför? Kan det ha att göra med att en borgerlig politiker avslöjats?

Är Fredrik Reinfeldt dum i huvudet?

Nu har Fredrik Reinfeldt varit i Bryssel och talat om för EU;s ledning att de länder som missköter sin ekonomi ska straffas med indragna miljöbidrag.

Man tar sig för pannan!

Hela Europa, ja hela världen, diskuterar hur pengar ska kunna pumpas in i de euro-länder som är på väg att drabbas av statsbankrutt. Varför? Jo, därför att annars kan hela världen hamna i en djup ekonomisk depression. Då åker vår statsminister ner och talar om för EU;s ledning att vi istället ska dra in pengar från samma länder som straff för att de håller på att gå i konkurs.

Är han dum i huvudet? Ja, med all säkerhet!

Hur kan då samtidigt Financial Times utse hans finansminister till Europas bästa finansminister? Är Anders Borg mera begåvad? Knappast! Anders Borg lever fortfarande högt på den brutala budgetsanering som Göran Persson tvingades genomföra, tillsammans med Vänsterpartiet och det gamla Centerpartiet under Olof Johanssons tid, sedan den globala ekonomiska krisen nästan slagit ut Sverige i början av 1990-talet. Det utrymme som budgetsaneringen skapade har Borg använt för att sänka skatterna, mest för hans egna rikare väljare. Sådant är kvalificerande i Financial Times perspektiv.

Men egentligen borde det inte förvåna.

Moderaterna och hela högerregeringen har den filosofin. Om ett landsting har övernog med ekonomiska resurser och därför kan hålla sig med en hög standard på sjukvården, ja, då ska de belönas med ännu mera pengar, så de kan satsa på en ännu bättre vård, alternativt sänka skatten mest för de som har mest pengar.

Om ett landsting har ont om pengar och tvingas hålla standarden nere på sjukvården, ja då ska de bestraffas med indragna statsmedel, alternativt tvingas höja skatten. Samma sak inom skolans område och inom alla annan samhällsservice.

Det handlar om högerns mest grundläggande instinkt. Den som är rik ska ha ännu mera. För då skapar den rike arbete åt den fattige. Den som är fattig ska bestraffas med sämre utbildning, indragen a-kassa, sämre sjukförsäkring, sämre pension, sämre äldrevård; för då förstår den fattige att hålla sig undan utbildning, förse sig med arbete, helst ett mycket högavlönat sådant, strunta i att bli sjuk och se till så åldrandet stannar av.

Det viktiga för moderaterna är inte att samhället fungerar. Det viktiga är att de ekonomiska klyftorna, orättvisorna, ojämlikheten ökar, trots att allt sunt förnuft och all vettig forskning visar att ökade ekonomiska klyftor bromsar den ekonomiska utvecklingen i ett samhälle och globalt och att alla människor i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor mår och presterar sämre.  

Bror Perjus

DNs oslagbara smutskastning?!

DN har idag en text om att Håkan Juholt nu INTE begär ersättning för resor. Så begär han ersättning så är det moraliskt förkastligt. Men begär han INTE ersättning är det också misstänkt. Det här börjar bli fullkomligt surrealistiskt. I övrigt innehåller texten bara en upprepning av det som ältats i veckor nu. Plus ett citat om att Reinfeldt litade mer på Mona Sahlin än Juholt när det gäller Sverigedemokraterna. Citatet borde handla om Reinfeldts tillförlitlighet eftersom Sverigedemokraterna i allmänhet röstar med honom. DN ägnar sig enbart åt smutskastning för närvarande. Det tycks inte finnas några gränser, inga hänsyn, ingen som helst journalistisk hederlighet, ingen vilja att försöka vara opartisk och objektiv längre. Det här är ett - förhoppningsvis - oslagbart journalistiskt lågvattenmärke i landets största morgontidning!

Bror Perjus

Anders Johansson har drabbats av hybris!

Anders Johansson är skicklig och framgångsrik som kommunalråd i Sigtuna. Men han ska akta sig för att låta framgångarna stiga honom åt huvudet. Han tycks ha drabbats lite av hybris. Det är ganska tacksamt att vara kommunalråd i Sveriges snabbast växande kommun där skattepengarna forsar in.

När det gäller Håkan Juholts insats i P1s lördagsintervju så har han fel. Frågan om välfärd och vinst handlar om en knepig gränsdragning. Den här gången förde Juholt ett nyanserat resonemang istället för att dra på med hård agitation. Och så får han kritik även för det.

Frågan om över/underskott i statens budget i olika konjunkturlägen är inte mindre knepig. I dagens konjunkturläge skulle man normalt ösa på med ett större underskott för att stimulera efterfrågan. Men det mycket kritiska läget i omvärlden gör det mera osäkert.

När det gäller skatten på pensionärer så framgick det tydligt att det kan ta tid att rätta till den orättvisa som borgerlighetens skattepolitik skapat. Men med tanke på att skatterna för löntagare sänkts med över hundra miljarder så är 17 miljarder till pensionärerna inte oöverkomligt inom en överblickbar framtid.

Slutligen bör Sveriges Television nog ta sig en funderare på hur partierna på ett sakligt sätt ska framställas i samband med partiledardebatter, utan att public service behöver dra på sig kritik för att gå socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets ärenden. Så märkligt är det inte.

Anders Johanssons omdöme om Juholts svar som ”så djävla illa”, ”dåliga” och ”bedrövliga” är oerhört onyanserat och kraftigt överdrivet. Det är inte lätt att klara sig helskinnat genom den tuffa intervjun. Det gjorde Håkan Juholt.

Det börjar bli en mycket ful ovana bland Stockholms Läns partidistrikts ledande företrädare att läcka försåtliga epostmeddelanden och sms – om de nu inte är så att någon hackat sig in på vissa personers datorer och mobiler. I så fall har vi kanske ett Murdoch-case på gång även i Sverige. I alla händelser är det dags att börja tala med varandra direkt och inte skicka ut vad som helst i cyberspace!

Det liberala vinstintressets cynism.

”Jag gör inte gällande att vanvård enbart förekommer hos privata utförare eller att det går att befria äldreomsorgen från liggsår, nedkissade blöjor och smärta. De plågsamma stunderna kan minskas men aldrig utplånas. Livet i dödens väntrum rymmer betydligt mer lidande än vad de flesta av oss orkar förstå.”

Så skriver idag Peter Wolodarski på DNs ledarsida. Så uppgiven blir den som vill sätta vinstintresset före omsorgen om gamla människor.

Det handlar inte om att befria äldreomsorgen, utan att befria människor från vanvård. Kanske kan någon tycka att jag här märker ord. Men är man ledarskribent i DN så har man känsla för ordens innebörd. Det tanklösa ordvalet tyder på bristande inlevelse.

Självklart ska ingen människa drabbas av liggsår. Smärta och ångest kan idag dämpas effektivt med mediciner, men kanske framförallt med närhet till en annan människa. Ingen ska behöva sitta eller ligga i timmar i nedkissade blöjor. Vi ska inte utgå från att omsorgen om gamla människor måste ske i något som kan beskrivas som dödens väntrum.

Sådana formuleringar är uttryck för det liberala vinstintressets cynism.  

Den borgerliga privatiseringspolitikens och vinstintressets förödande effekter inom vård, omsorg, skola och läkemedelshandel börjar nu bli tydliga. Peter Wolodarski är ute efter att rädda det som räddas kan. Han bryr sig inte om de människor som drabbas. Hans ärende är att slå vakt om den ekonomiska elitens möjligheter att tjäna pengar på riskfri, skattefinansierad verksamhet.

Bror Perjus

Den borgerliga politikens fullständiga haveri

Lugn, bara lugn, snart kommer svenska folket att upptäcka att den borgerliga regeringens politiska program fullständigt havererat.

En serie så kallade jobbskatteavdrag har inte skapat ett enda nytt jobb. Istället ökar arbetslösheten. Jobbskatteavdragen har dessutom bidragit till ökade ekonomiska orättvisor och klyftor. De högavlönade har fått större skattesänkningar än de lågavlönade. Ännu mindre har pensionärerna fått.

Den försämrade sjukförsäkringen är en mänsklig katastrof för ett stort antal mycket sjuka människor. Cancersjuka tvingas till arbetsprövning. Desperata hårt pressade människor begår självmord.

Den försämrade a-kassan och sjukförsäkringen har medfört en kraftig ökning av antalet människor som behöver socialbidrag, försörjningsstöd som det kallas. Den som tvingas söka försörjningsbidrag får först göra sig av med alla sina tillgångar, som innebär ökade svårigheter att komma igen och skaffa sig en egen försörjning. Sedan tvingas man leva på en nivå långt under det anständiga. Det drabbar barnen särskilt hårt.

Den så kallade barnfattigdom i vårt land har återigen börjat ökat som en effekt av den borgerliga regeringens hänsynslösa orättvisepolitik. Det är oerhört tragiskt. Idag finns det i alla skolklasser barn som alla vet har fattiga föräldrar. Dessa barn har sämre kläder, de har inte råd att delta i utflykter, de får inte tillräcklig frukost innan de går till skolan och de blir ofta mobbade av andra, mer priviligierade och obetänksamma barn. En sämre start i livet kan ett barn knappast få. En sådan start i livet borde inget barn få.

Privatiseringarna av apotek, äldreomsorg och skolor är däremot en succé. Men inte för den som behöver läkemedel, omsorg eller utbildning, utan för ägarna till de riskkapitalbolag som kan skära guld med täljkniv och skicka de pengar de lurat skattebetalarna på till skatteparadis oåtkomliga för skattemyndigheterna. På det området har regeringens politik för ”bättre företagsklimat” blivit en stor framgång.

Apotekens service och vården av de gamla har däremot försämrats radikalt. Avancerade läkemedel med mindre efterfrågan saknas i de kommersialiserade apoteken. Skandal på skandal avslöjas med försvarslösa äldre som sitter ensamma, sysslolösa och stirrar rakt fram i tomheten eller ligger i sina sängar med nedbajsade blöjor, liggsår och stark ångest.

Den kasernliknande skolpolitiken har skapat stress, växande orättvisor och betygsinflation. Den leder till sämre kunskapsinhämtning och skadad personlighetsutveckling för många barn i den generation som ska ta över ansvaret för vår framtid.

Trafikpolitiken, med privatiseringar av tågtransporterna och bristande underhåll av järnvägar och tunnelbana, har skapat kaos över hela landet med tusentals människor som inte kommer till sina arbeten i tid, till oöverskådliga kostnader för samhället.

Den ekonomiska politiken framstår som framgångsrik. Men det har de borgerliga enbart en stark socialdemokrati att tacka för, som under Ingvar Carlssons och Göran Perssons tid sanerade den offentliga ekonomi som körts sönder under de perioder då moderaternas Carl Bildt och centerns Thorbjörn Fälldin var statsministrar.

Dags för oss socialdemokrater att kraftigt skärpa vår oppositionspolitik och gå till motangrepp. Vi har all anledning att vara stolta över vår historia och att tro på vår framtid! Strunta i opinionsmätningarna och den tramsiga personfixeringen.

Bror Perjus

Gustavssons förakt mot sin döda svärmor

Det värsta är nog dessa tusentals elaka, nedvärderande nålstick som nu så lättvindigt delas ut dagligen, dygnet runt, i artiklar på nyhetsplats och kultursidor och i ledare och krönikor, i alla de borgerliga dagstidningarna, men också i TV och radio, i nyhetsprogram, kaféprogram, satirprogram, talkshows och debattprogram.

Ofta är nålsticken omedvetna, de bara slinker fram därför att det ligger så nära till hands. Alla har genom mediadrevet blivit införstådda. Det behövs vara en blinkning så sitter det där. Det är som med mobbning. Ja, det är mobbning. Borde inte alla i alla medier tänka sig för ordentligt och besinna sig?

Det spelar inte någon roll just nu vem som är arbetarrörelsens ledare. Efter de brutala mediadreven mot Stig Malm, Wanja Lundby Wedin, Laila Freivalds, Mona Sahlin och det hittills allra värsta mot Håkan Juholt, behövs inte mer än förstuckna antydningar för att blåsa under misstron mot arbetarrörelsen.

”Bostadsbidrag” säger en stand-up-komiker i ett pratprogram i TV, följt av ett flinande ”hä, hä, hä….” Och då tänker ingen på orimliga hyreskostnader för flerbarnsfamiljer där föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller bara lågavlönade. Alla tänker på Håkan Juholt. Ledare för ett parti som vill göra allt för att förbättra villkoren för just dessa familjer, som högerregeringen gör allt för att klämma åt under förevändning av att de är för slöa för att lägga in en högre växel, eller ens stiga upp på morgonen och gå till ett arbete och klara sin försörjning själva, trots att de bevisligen arbetar så hårt de orkar, eller helt enkelt saknar ett arbete att gå till eller är sjuka, kanske döende i cancer.

Ett konkret exempel. Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. En oftast seriös skribent och politisk analytiker. Men söndagen den 6 november skriver han en krönika med rubriken ”Svärmor fick betala för utsvävningarna”. Nålsticket mot arbetarrörelsen kommer på rad 14. ”Hon ville inte snylta genom olika former av bidrag. Hon blev en trogen kund hos företag som Nordea och Folksam eftersom de en gång hade sina rötter i arbetarrörelsens gamla höga ideal. Ändå blev hon blåst på en del av sina surt förvärvade, beskattade besparingar, som svindlades bort genom så kallad personlig rådgivning.”

Underförstått och självklart. Förr hade arbetarrörelsen höga ideal. Men inte nu längre. Numera är arbetarrörelsen självklart, i Rolf Gustavssons ögon, ett gäng snikna, falska förrädare som övergivit sina höga ideal.

Han skriver fint inkännande om sin egen svärmors bortgång, men begår samtidigt ett förräderi mot henne. Han avslöjar ett nedlåtande förakt mot sin svärmor, mot kvinnor och mot äldre i allmänhet. Hon begrep inte bättre än att vara kund hos Nordea och Folksam. Och blev blåst! Rolf Gustavssons svärmor är död och kan inte längre försvara sig. Tänk om hon varit i livet och kunnat försvara sig. Tänk om hon hade sagt att hon tror att arbetarrörelsen fortfarande står för sina ideal. Den risken löper inte Rolf Gustavsson eftersom hans svärmor är död.

För övrigt! Har ingen blivit blåst av SE-Banken och Skandia? Men deras ägare, familjen Wallenberg och andra i den svenska storfinansen, har förstås aldrig haft några höga ideal som de kan svika. Alltså är det helt i sin ordning. Deras låga ideal är att tjäna så många miljarder som möjligt. Ett ideal som det inte finns någon som helst anledning att svika.

Bror Perjus

Historieförfalskningarnas Parti (HP)

”När demokratin infördes i Sverige 1918 var det arbetarrörelsens demonstrationer på allmän plats som till slut fick högern och kungamakten att böja sig för kraven från socialdemokrater och liberaler på allmän och lika rösträtt”, skriver arkitekten Ola Andersson, Svenska Dagbladet Brännpunkt den 26 oktober.

Hoppsan! Nåväl, detta är ju historia! Vem bryr sig om vad som hände 1918? Nu ska vi se framåt! Nu kan vi glömma det som var. Men är historia verkligen utan betydelse för framtiden? Nej, knappast! Det är enbart genom våra erfarenheter som vi kan försöka förutsäga vad som ska hända i framtiden.

Erfarenheter är sådant vi upplevde i förra veckan, för femtio år sedan, men också sådant som inträffade innan vi var födda och som vi kan läsa om i böcker. Erfarenheter blir, i samma ögonblick som vi upplever dem, historia. Därför brukar diktaturer förfalska historien och bränna böcker på bål. Men den som förfalskar historien förfalskar också framtiden. Och när det gäller demokratin så är vår erfarenhet alldeles tydlig.

Allmänna Valmansförbundet företrädde de privilegierade, de rikaste, adeln, de högre militära befälen, storbönderna och det mer förmögna borgarskapet i 1800-talets Sverige. Partiet var inte för allmänna val Partiet bekämpade allmänna val med nästan alla till buds stående medel, rättsväsende, militär och polis. Redan namnet var alltså en historieförfalskning.

När demokratin ändå genomdrevs tvingades de byta namn, för att sudda i sin nesliga historia. Men som Högerpartiet fortsatte de bekämpa demokratins utbredning till samhällslivets alla områden. De var emot  barnbidrag, utbyggnaden av daghem och förskola, allas rätt och möjlighet till högre utbildning vid gymnasium och universitet, lagstadgad semester för alla, en anständig sjukförsäkring, god sjukvård för alla, bra pension för alla och en god äldreomsorg. Det är inte märkligt att namnet Högerpartiet, med tiden, också blev en historisk belastning. Dags för en ny historieförfalskning.

Högerpartiet bytte namn till Moderata Samlingspartiet. En förfalskning eftersom partiet varken var Moderat eller Samlingsparti, utan ett extremt ytterkantsparti som inte samlade ens borgerligheten. Där fanns också Kristen Demokratisk Samling, Centerpartiet och Folkpartiet.

Det Moderata Samlingspartiet bekämpade Medbestämmandelagen, Lagen om anställningsskydd och alla andra lagar som stiftats för att demokratisera arbetslivet. De föreslog skattesänkningar på hundratals miljoner kronor för de mest besuttna och motsvarande nedskärningar av välfärden för vanligt folk. Inget av detta blev några politiska framgångar. Dags igen för en ny historieförfalskning. Den hittills allra grövsta. Nu kallar de sig för Nya Moderaterna Arbetarpartiet, under förevändning att de plötsligt står på arbetarnas och de utsattas sida.

Och plötsligt lyckas de. Plötsligt är våra historiska erfarenheter som bortblåsta. Uppmuntrade går Nya Moderaterna Arbetarpartiet vidare med en serie av historieförfalskningar. De kallar skattesänkningar för jobbskatteavdrag. Men några nya jobb skapar det inte. Däremot, som vanligt, mera pengar i fickorna för de mest högavlönade, kapitalägare och innehavare av lyxvillor i de allra mest välmående förorterna. Partiet påstår att det givit mest till de lågavlönade.

De försämrar a-kassan och påstår att en sämre a-kassa minskar arbetslösheten. En komisk sammanblandning av orsak och verkan. Däremot har de lyckats med sin verkliga avsikt, nämligen att försvaga fackföreningsrörelsen. Hundratusentals medlemmar har, i strid med sina egna intressen, lämnat fackföreningarna. Det stärker kapitalägarnas ställning i förhandlingarna om produktionens överskott. 

De försämrar sjukförsäkringen och påstår att det gör människor friskare. En föreställning som knappast har något stöd i den medicinska forskningen.

De fortsätter att bekämpa demokratin genom att privatisera så mycket som möjligt av vår gemensamma sektor som vi byggt i god demokratisk ordning. Sjukhus, skolor, äldreboenden, apotek och järnvägstrafik säljs ut billigt till penningstinna. I partiledarens egen hemkommun Täby får några lyckliga lärare en hel skola nästan gratis.

Förevändningen för privatiseringarna är att allt ska bli mycket billigare och bättre. När den historieförfalskningen avslöjas av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, som står de borgerliga partierna nära, får forskningschefen omedelbart sparken.

Snart står de allra lönsammaste statliga företagen, Vattenfall och LKAB, på säljlistan. Staten kan inte driva företag påstås det. Sanningen är att de båda företagen drar in miljarder till vårt gemensamma hushåll.

Dags att skriva ett nytt partiprogram för Nya Moderaterna Arbetarpartiet! Inför framtiden gäller det att sudda i historien. Nu ska alla historieförfalskningar bli den historiska sanningen om Sverige och den svenska modellen.

”Det var demonstrationer på allmän plats som till slut fick Socialdemokratin och kungamakten att böja sig för Moderaternas krav på allmän och lika rösträtt.”

”I samverkan med fackföreningsrörelsen genomdrev sedan Nya Moderaterna Arbetarpartiet alla de reformer som förhindrade välfärdssamhällets sammanbrott”.  

Vid nästa partikongress etableras det nya namnet Nya Statsbärande Partiet, NSP. Fattigdom är rikedom! Fåtalsvälde är demokrati! Privat är gemensamt! Orättvist är rättvist! Sjuk är frisk! Krig är fred!

Nej, förlåt! Så grova medel använder man sig inte av!

Men så råkar partisekreteraren Sofia Arkelsten säga att Moderaterna var med och genomdrev allmän och lika rösträtt i Sverige. Och i det nya partiprogrammet antyds, ytterligt försiktigt, snarast försåtligt, att moderaterna var med, inte bara om att införa demokrati i Sverige, utan också om att avskaffa apartheid i Sydafrika.

Det blev allt för magstarkt.

”Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot”, dundrar , Barbro Hedvall, liberal ledarskribent sedan årtionden tillbaka.

Så har då historien har, trots alla förfalskningar, åter hunnit ifatt Nya Moderaterna Arbetarpartiet.

Genast förklarar partiledaren Fredrik Reinfeldt att han, av det skälet, kan tänka sig att börja sudda i det program som partiets högsta beslutande instans enhälligt antagit, i god demokratisk ordning, bara för några dagar sedan….

Ännu en historieförfalskning. Alltså!

Bror Perjus

Sofia Arkelsten, högern och demokratin

Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har öppnat Pandoras ask. Allmänna Valmansförbundet, senare Högerpartiet och idag Moderata Samlingspartiet, kämpade under hela rösträttsstriden för det så kallade penningstrecket; alltså att den som hade egendom, pengar, kapital, skulle ha flera röster än de som var enbart lönearbetare.

Arkelsten medger idag i DN oförbehållsamt att hon har fel.

Barbro Hedvall, som varit ledarskribent i såväl Expressen som Dagens Nyheter, säger idag i DN:

- Det här är ren och skär historieförfalsking. Hela rösträttskampen fanns just för att högern var emot.

Och fortfarande är det så i praktiken att de som har stora kapitaltillgångar har ett mycket större politiskt inflytande via sina starka propagandamegafoner och sina möjligheter till ekonomisk utpressning mot demokratins företrädare. I Sverige har idag har de ekonomiska makthavarna också den politiska makten och vi upplever nu en maktkoncentration utan motstycke sedan rösträtten infördes.

Till det kommer att den ekonomiska makten koncentrerats någonting alldeles oerhört och dessutom globaliserats. Det medför att vinsterna på kapital stadigt ökar på lönernas bekostnad. De väldiga kapitalvinsterna används i allt större utsträckning för spekulation på alla marknader. Man spekulerar i livsmedel, olja, metaller, aktier, valutor, kreditobligationer o s v. Dessa spekulationer skapar de allt tätare och allt mer svårhanterliga ekonomiska kriser som sköljer över världen idag. De enskilda staterna tvingas, för att förhindra sammanbrott, ekonomiskt kaos och massarbetslöshet, att gång på gång gå in med skattemedel och betala när spekulanterna drar tillbaka sitt kapital från banker, riskkapitalbolag och andra företag för att säkra sina vinster. 

Därför uppstår växande statsskulder i land efter land. Regeringarna tvingas sedan skära ned barnbidrag, föräldrapenning, på skolor, studiemedel, a-kassa, sjukförsäkring, pensioner o s v. Därmed uppstår misstrogna folkopinioner som vänder sig mot politikerna istället för mot spekulanterna. Så skapas ett politikerförakt som undergräver demokratin. 

Sofia Arkelsten har en del att lära om såväl historia som ekonomi och demokrati! Kanske kan vi andra också lära oss något av hennes märkliga uttalande.

Bror Perjus 

Vi valde Håkan Juholt

Vi valde Håkan Juholt till partiledare för socialdemokratin. Enhälligt. Med acklamation. Under stort jubel! Jag var med vid den extra partikongressen i mars, direktvald av medlemmarna i arbetarekommunerna i Tyresö, Värmdö och Nynäshamn. Tre stora arbetarekommuner från Stockholms Läns partidistrikt som ofta beskrivs som kritiska till valet av Håkan Juholt.

Men jag står för mitt beslut!

Jag är övertygad om att han blir en bra partiledare, om han får chansen. Han var den enda och den bästa kandidaten, föreslagen av valberedningen, efter intensiva diskussioner bland partimedlemmar i hela landet. Han höll ett lysande tal till kongressen. Han fick stående ovationer. Han överraskade kongressen, media och alla som följde talet via TV, med att börja tala om kultur, hur viktigt det är med sång, musik, teater, konst och litteratur för varje människas möjlighet att förverkliga sig och för ett samhälle att utvecklas på ett anständigt sätt. Och han anser att alla ska ha tillgång till den så berikande kulturen. Inte bara några. Han tog upp den ökande barnfattigdomen i vårt rika land.

Hans tal skickade svallvågor över hela landet.

Jag lyssnade på hans sommartal i Västertorp, i Lugnets park, en fridfull och vacker plats, öppen för alla att ströva i ”en allmänning inte en privat park som bara är till för vissa att gå i”, som han noterade. Han bor i Västertorp tillsammans med sin sambo när han är i tjänst i riksdagen. Men hans hemort är Oskarshamn där hans ordinarie bostad finns och en av hans söner bor. Hans mor bor också i Oskarshamn. Om det nu händelsevis är någon i Sverige som inte fått det klart för sig?!

Västertorp är ett av de bästa exemplen på ambitiöst, framsynt socialdemokratiskt samhällsbyggande från sent 1940- och tidigt 1950-tal. Det är en mycket fin förort till Stockholm där det fortfarande bor vanliga människor i hyresrätter. Håkan Juholt beskriver den kärleksfullt och genialt, via en berättelse om förortens många konstnärliga utsmyckningar.

I Sydsvenska Dagbladet skrev han 26 september om uppsättningen i Malmö av Bertolt Brechts opera ”Les Misérables” efter Victor Hugos roman. ”Någon stjäl en bit bröd. Hur dömer vi honom? Kring samma moraliska grundfråga graviterar egentligen hela ”Les Misérables”, skrev socialdemokratins ledare som råkar vara kär i en kvinna som också blivit dömd.

Han frågar sig, med ekonomipristagaren Amartya Sen, om ett samhälle med fattigdom verkligen kan vara demokratiskt? Han kritiserar den ”samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vi är”. Vad skulle Bertholt Brecht ha skrivit om han levt idag, undrar han.

Håkan Juholt har överraskat oss med att tala om kultur på ett sätt som tyder på en stor och stark inlevelseförmåga i andra människors innersta känslor och livsvillkor. Han var på väg att få med sig en mycket viktig grupp opinionsbildare; kulturarbetarna, författarna, musikerna, konstnärerna, sångarna och skådespelarna. Inte omedvetet! Antagligen högst medvetet! Vilket är betydligt bättre eftersom det tyder på en insikt om hur betydelsefulla kulturarbetarna är för samhället. Men just det oroade de borgerliga partistrategerna. Men så slog mediabomben ned! Och var är nu kulturarbetarna? Jo, på DN Kultur konstaterade Kajsa Ekis Ekman insiktsfullt att de senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna fått utstå mediala drev utan like. Hon avslutade med frågan; är det tillåtet för någon att vara socialdemokratisk partiledare?

Jag följde partiledardebatten i riksdagen. Under omänskligt hård press genomförde Håkan Juholt debatten på ett obegripligt imponerande sätt. Han var helt överlägsen sin huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt, inte på grund av sin skickliga retorik, utan därför att han talade med stor och äkta inlevelse om de som drabbats av högerregeringens hjärtlösa och drakoniska regler i sjukförsäkringen.

Omedelbart efter partikongressen i mars började media leta efter misstag, missgrepp, felsteg. Något finns det att leta upp hos de flesta. Aftonbladets reporter upptäckte att Håkan Juholt fick ersättning för hela hyran i Västertorp, trots att han delar bostad med den kvinna han älskar. Han tog omedelbart på sig hela ansvaret och återbetalade alla de pengar han fått för mycket i hyresersättning.

Men ändå utlöstes en hetsjakt, utan dess like mot någon svensk politiker någonsin. Efter en tid visade det sig att Håkan Juholt skickat in kopior på sina hyresavier, där både hans och hans sambos namn fanns med som boende i lägenheten. Avierna visade också den totala hyreskostnaden. Ändå betalade riksdagens administration.

Det fanns inga regler som sa att halv ersättning för hyran skulle utgå om man delade hyreslägenhet med någon annan. Flera andra riksdagsledamöter, centerpartister, moderater och socialdemokrater, visade det sig, har också fått full ersättning för dubbelt boende, trots att de delat bostad med någon annan.

Alla riksdagsledamöter som är skrivna och har sin bostad ute i landet har rätt till en betald ersättningsbostad i Stockholm för att kunna tjänstgöra i riksdagen. Det är självklart nödvändigt. Annars skulle alla riksdagsledamöter tvingas bosätta sig i Stockholm. Vem skulle då företräda Norrbotten och Skåne? Alternativt skulle riksdagsledamöterna bo på hotell. Oerhört mycket dyrare.

Håkan Juholts sambo är dömd för ett brott och har fullgjort sitt straff. För en socialdemokratisk partiledare är det en merit och en värdefull tillgång att leva tillsammans med en sådan kvinna. Det säger något om hur viktigt det är att förlåta och acceptera att den som begått ett felsteg i livet och tagit sitt straff är en lika värdefull och aktningsvärd människa som den oförvitlige, aldrig straffade medborgaren. Per Albin Hansson levde för övrigt med två kvinnor som bodde på var sitt håll.

Håkan Juholt har visat sig vara en politiker med bredd och djup och starka känslor. Han är spontan, lyhörd och engagerad. Kanske allt för spontan ibland! Men vad kräver vi av ledande politiker? Kräver vi att de ska vara fullkomligt felfria från första dagen? Har han inte rätt att få en inskolningstid? Får en ledande politiker aldrig hamna snett eller göra tillfälliga felbedömningar? Fick kanske inte Fredrik Reinfeldt byta ut en hel rad statsråd, som verkligen brutit mot regler. Inte av misstag utan medvetet! Av ideologiska skäl hade några struntat i att betala radio- och TV-licensen? Det var personer som ansåg att skatt är stöld, men ändå nyttjar våra vägar och sjukhus!

Vill vi ha iskalla beslutsmaskiner som med stor konsekvens, utan varje felsteg, driver fram ett allt mer cyniskt och orättvist samhälle?

Är det bättre än känsliga, tvekande och spontana politiker som är besjälade av viljan att skapa ett varmt, kärleksfullt, rättvist och jämlikt samhälle, men gör fel ibland?

Bror Perjus

Vem vågar leda socialdemokratin?

De senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna har båda fått utstå ”mediala drev utan like”, skriver Kajsa Ekis Ekman på DN-Kultur. Hon avslutar med frågan ”är det tillåtet – för någon att vara socialdemokratisk partiledare?”

Det är en viktig fråga! Låt mej förklara! Mao Tse Tung, eller var det Ho Chi Minh, instruerade sina gerillakrigare att alltid skjuta den som går först i en fiendekolonn. Så småningom vågar ingen gå först och fienden kan således inte längre förflytta sig framåt, utan befinner sig snart på vild flykt bakåt.

Vem vågar ställa sig i spetsen för socialdemokratin om Håkan Juholt tvingas avgå? Det är den allvarliga fråga som Kajsa Ekis Ekman väcker.

Hon sätter in detta mediadrev i sitt rätta perspektiv.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt anklagas för att ha tjänat miljoner på ett inbördeskrig i Etiopien, via sitt engagemang i ett oljebolag med intressen i det område där kriget pågår. Två svenska journalister har gripits av den Etiopiska militären. Carl Bildt är ansvarig i regeringen för att få dem fria. Den uppgiften förefaller han ointresserad av. Möjligen därför att de har information om just utrikesministerns ansvar för inbördeskriget. Det förhållandet resulterar bara i ”en del kritiska artiklar, främst på kultursidorna”, skriver Ekis Ekman.

Håkan Juholt har fått för stor ersättning från riksdagen för sitt dubbla boende. Det är han långt ifrån ensam om. Reglerna är uppenbarligen luddiga. År efter år har han uppgivit sig själv och sin sambo som boende i lägenheten. Riksdagens tjänstemän brister uppenbarligen i kontrollen av sina utbetalningar.

Centerns riksdagsman Emil Källström, har gjort samma misstag. Skriver; ”Jag tillhör inte dem som de senaste dagarna kritiserat Håkan Juholt på grund av hans lägenhetsersättningar. Jag vet själv hur lätt det kan bli fel.”

Eva Hillén Ahlström, riksdagsledamot (s) skriver i sin blogg: ”När jag i torsdags morse såg nyheten om Håkan Juholts ersättningar insåg jag att jag själv befann mig i en liknande situation.”

Håkan Juholt har bett om ursäkt och betalat tillbaka pengarna. Men han jagas vecka efter vecka. På förstasidor, ledarsidor och över 6-8 tidningsuppslag dagligen i alla stora rikstäckande dagstidningar. Alla radio- och TV-kanalernas nyhetsprogram följer slaviskt tidningarnas nyhetsbedömning timme för timme dygnet runt. Men något av ett rekord sätter nog ändå SVT Rapport och dess politiske kommentator Mats Knutsson.

Först en påannons av Rapports studioreporter.

”Juholtaffären i focus även idag, men inte i riksdagens partiledardebatt”.

Och då undrar man; i focus för vaddå, om inte i partiledardebatten utgjorde ”dagens politiska focus”? Jo, massmedias focus förstås!

Massmedia är alltså definitionsmässigt det som bestämmer focus. Sveriges Riksdag, landets demokratiskt valda ledamöter, de som stiftar landets lagar och tillsätter landets regering, dess partiledardebatt är uppenbarligen av underordnad betydelse när det gäller att bestämma focus.  

Så får Knutsson frågan av studioreportern; Vilka var dom viktigaste frågorna i partiledardebatten idag?

Knutsson svarar lite oengagerat och pliktskyldigt; ”Ekonomin, jobbkrisen, skuldkrisen, klimatet och trygghetssystemen”.Men tillägger snabbt; ”Sedan var det naturligtvis lite märkligt att huvudfrågan, Juholts bostadsaffär, den som alla talar om, nämndes inte…”

Kommentatorn i Sveriges största nyhetsprogram hävdar på fullt allvar att arbetslösheten, a-kassan, sjukförsäkringen, tågtrafiken, tunnelbanans utbyggnad, skolans framtid, pensionerna, klimathotet, mänskliga fri- och rättigheter, den globala ekonomiska krisen och demokratins utveckling i Mellanöstern och Nordafrika är mindre viktiga att diskutera för riksdagens partiledare än ”Juholts bostadsaffär”.

Men ingen partiledare nämnder ö h t ”Juholts bostadsaffär”. Det bortförklarar Knutsson raskt, i en bisats, med att ”det beror på en oskriven regel bland partiledarna att inte angripa varandra i sådana här mer personliga skandaler”.

Men tänk om det är så att samtliga ledare för Sveriges riksdagspartier anser att frågan om Juholts ersättning för sitt dubbelboende faktiskt inte är en någon ”huvudfråga”.

Borde inte de hänsynslösa mediadreven mot socialdemokratiska partiledare snart leda till en rejäl självkritisk debatt inom den svenska journalistkåren, bland ansvariga utgivare och mediaägarna?

Bror Perjus

Stark insats av Juholt

Håkan Juholt gjorde en mycket stark insats i dagens partiledardebatt. Han sopade golvet med borgerlighetens företrädare. Han avslöjade deras cyniska hantering av arbetslösa och sjuka människor, deras misslyckade så kallade arbetslinje och kallhamrade, elitistiska skolreformer. Han formulerade skickligt en vision om ett starkare, solidariskt och bättre samhälle som vi kan kämpa för. Han var säker och övertygande i sitt inlägg och stark i sina repliker. Hoppas verkligen, efter att åter ha sett honom i aktion, att han klarar sig igenom den skärseld som den olycksaliga hanteringen av hyresersättningen försatt honom i. Socialdemokratin behöver honom som partiledare.

Den ekonomiska krisen fördjupas dag för dag

Den ekonomiska krisen fördjupas dag för dag. I massmedia läggs skulden på politikerna.

Men det är den globaliserade ekonomiska supereliten som skapar kriserna.

De tjänar miljarder och de spekulerar hejdlöst på alla upptänkliga marknader. De spekulerar på valutamarknaden, kreditmarknaden, aktiemarknaden och på alla råvarumarknaderna för metaller, spannmål, olja o s v. Idag lever vi i spekulationsekonomi som saknar motstycke i världshistoriens.

Alla marknader domineras av spekulation, det vill säga affärer där man köper och säljer utan annat syfte än att tjäna pengar på priser som går upp och undvika förluster på priser som går ned. Inga som helst nya värden skapas av dessa affärer. Och det är dessa spekulationer som ständigt producerar ekonomiska kriser som politikerna tvingas försöka häva.

När politikerna inte lyckas med det så utsätts de för förödande kritik, vilket på sikt riskerar att helt undergräva förtroendet för demokratin.

Men den globaliserade ekonomiska eliten som skapar kriserna tycks vara helt utan ansvar. Nordeas bolagsordförande Björn Wahlroos är en god företrädare för denna superelit. I Svenska Dagbladet Näringsliv beskrivs han över tre helsidor som Gud.  Hans bibel är ”Aktiebolagslagen som säger att bolag ska skötas på bästa sätt i deras aktieägares intressen”.

”De 7 000 stödmiljarderna till Grekland är bortkastade pengar”, meddelar han. Och alla vi som läser förstår att politiker kastar bort pengar, att löner till tusentals arbetare i den offentliga sektorn är ”bortkastade pengar”.  Pengarna borde istället ha stoppats in i – ja, just det! – tyska, franska, italienska banker.

”Politikerna har schabblat. Det finns ingen som skulle säga att krisen skötts väl”, meddelar Gud, Björn Wahlroos.

Han visas på en helsidesbild i Svenska Dagbladet. Så vi vet att han finns. Han är blond, välfriserad, ljushyad med perfekt klippt mustasch, stora klara glasögon, klädd i mörk, skräddarsydd kostym med vit näsduk i bröstfickan, upphöjd på ett tak med Stockholms skyline och hotfulla moln som effektfull bakgrund.

En solstråle bakifrån skapar en gloria kring hans huvud.

Hans stadiga, förtroendeingivande blick är riktad mot en annan horisont någonstans långt bort och osynlig för oss dödliga. Rubriken ”Krävande kapten” är fånigt nedtonad. Det är Gud eller åtminstone hans sändebud på jorden vi ser framför oss, ingen djävla simpel kapten.

Han behöver inte äta och inte vila. Han tar en banan till frukost och hoppar över lunchen, för att kunna arbeta 24 timmar dygnet runt och ändå hinna hem till gården Åminne i Finland och njuta av sin fritidssysselsättning som att döma av hans språkbruk är segling. Nordea är som en segelbåt, filosoferar han, ”det är bara soliga dagar och svag vind som du kan låta seglen fladdra”.

Texten låter oss förstå att han är allvetande och allsmäktig. Men han värjer sig självmedvetet. Ordet ”makt” finns inte i aktiebolagslagen, invänder han. Det handlar bara om ”effektivitet”, hur ”värde och vinster skapas”. Men reportern Patricia Hedelius försäkrar oss läsare om att mannen har ”inte bara en mycket bestämd uppfattning om hur värde och vinster skapas, utan också om hur det ska gå till rent praktiskt”.

Det är bara att avskeda 2 000 av Nordeas medarbetare. Lätt som en plätt. Kanske ännu fler om det behövs.

Ett Wahlroos- citat ur finska Hufvudstadsbladet piggar upp layouten:

”Vår sociala trygghet, vår inkomstöverföringsmekanism, vår arbetsmarknad och våra institutioner har i hög grad byggts upp enligt svensk modell. Sverige har legat 10-20 år före oss både på gott och ont. Då Sverige började ta sig ur träsket i slutet av 1990-talet fortsatte vi och fortsätter fortfarande rakt mot kärret.”

Till Dagens Industri sa Wahlroos:

”Jag vågar nästan räkna er finansminister som en mycket god bekant och skulle gärna ha honom som vän.” Bild på en skrattande Anders Borg illustrerar citatet.

Det finns en till ännu större morgontidning i Sverige. Dagens Nyheter. Där skriver Johan Schück. Han är ekonomisk expert. Finansaktörerna ”ligger tidigt och har ett framåtriktat perspektiv som präglas av otålighet”, får vi veta. Men, men, men… ”politikerna har svårt att samla sig till nödvändiga men obehagliga beslut och när de till sist bestämmer sig leder besluten ofta till besvikelse”.

Bror Perjus

Riskkapitalisterna tar över - Svenska Dagbladet avslöjar!

"Riskkapitalisterna tar över allt mer av vård, skola, omsorg och infrastruktur. Skattefinansierad verksamhet som drivs av kortsiktiga fonder som knappt bidrar med någon skatt. I stället för att göra rikkapitalbolagens toppchefer borde de förment långsiktiga AP-fonderna köpa den här typen av verksamhet själva."

Så skriver rikskkapitalanalytikern Torbjörn Isacson i Svenska Dagbladet Näringsliv idag över en helsida. Det är i sak mördande kritik mot högerregeringens politik och även mot socialdemokrater som mjuka mot privatiseringspolitiken.

Problemet i artikeln är bara det lilla ordet "förment". AP-fonderna är bara "förment" långsiktiga. Alltså inte alls långsiktiga. De har övertagits och befolkats av chefer som struntar i tanken på långsiktighet som ska prägla fonderna. Istället "pytsar de in mångmiljardbelopp i riskkapitalbolagen. Pengarna används till rejäla ledningsersättningar via skatteparadis och allt större investeringar i skattefinansierad verksamhet".

Detta skriver Svenska Dagbladets krönikör, expert på riskkapitalanalys!!

Jag skulle bli mycket förvånad och besviken om inte den här artikeln används av Håkan Juholt till ett generalangrepp mot hela privatiseringspolitiken.

Bror Perjus

”Världen är sänkt i ett skuldhav!”

”Världsekonomin är en komplex organism som ingen förstår sig på. De flesta av oss sprider våra placeringar och balanserar risk och säkerhet för att klara av oväntade händelser.”

Så skriver David Brooks, amerikansk författare och journalist som är fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Så är det nog, att ingen förstår sig på hela världsekonomin in i minsta detalj. Det tycks vara svårt att ens förstå sig på ens den minsta lilla mikroorganism i all dess komplexitet.

Men en sak förstår åtminstone jag.

De flesta av ”oss” har inga resurser att placera, kan inte balansera risk och säkerhet, utan får ta dagen som den kommer.

Sedan fortsätter Brooks att filosofera och finner snart att ”världen är sänkt i ett skuldhav”.

Då inställer sig genast nya frågor som försvårar, komplicerar och ställer till det för alla vi fåkunniga som varken begriper oss på världsekonomin eller mikroorganismernas konstruktion.

Till vem har vi alla dessa skulder?

Vart ska vi skicka räntor och amorteringar?

Till Mars eller Jupiter?

Bror Perjus

Högerregeringen misstror Svenska Folket. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap.

Det knakar i högerregeringens fogar. Alliansen är under upplösning. Paniken sprider sig. Desperationen blir allt djupare. Småpartierna kämpar för att hålla näsan över vattenytan. Årets Almedalen framstår som de borgerliga partiernas Waterloo.

Utbildningsministern Jan Björklund trampar nu vatten med förtvivlans mod. Ju mer han reformerar ju sämre blir svenska ungdomars skolresultat. Hans stora teori är misstro. Misstro är för övrigt det som präglar hela högerregeringens människosyn och därmed deras politik. Nedskärningar, straff och moraliserande tillrättavisningar är deras enda budskap till Svenska Folket.

Björklund misstror unga människors eget intresse av studier, bildning, kunskap. Därför måste betygsjakten skärpas. Resultatet blir stress och hets som pressar ut allt fler från en nödvändig och utvecklande utbildningsgång. Reformeringen av gymnasiets yrkeslinjer artar sig till en katastrof. Allt färre ungdomar söker sig dit. De inser, i motsats till Björklund, att det är dumt att söka sig in i en återvändsgränd utan möjlighet till framtida studier på universitet.

När Björklund nu är på god väg att förstöra det svenska utbildningssystemet så föreslår han, som en sorts kompensation, att rika människor från andra länder, med idéer, kunskap och kapital, ska få en gräddfil in i Sverige.  Precis som om inte andra länder själva behöver sina väl utbildade medborgare.

Privilegierade människor i andra länder ska alltså få förtur framför politiska flyktingar, hårt pressade och utsatta människor som verkligen skulle behöva en fristad i Sverige. Det är ett cyniskt sätt att spela på egoismen. Björklund förändrar nu systematiskt och steg för steg bilden av Sverige från ett land som under Olof Palmes tid blev känt över hela världen för solidaritet, jämlikhet och rättvisa, till ett land som främjar egoism, självupptagenhet och orättvisor.

Maud Olofsson, näringsminister och centerledare, står där med tårarna rinnande utför kinderna, utomordentligt sorgsen över sig själv och över att hon inte får fortsätta som centerledare. Hon hoppas få sitta kvar i regeringen som näringsminister, därför att det är ett så roligt jobb! Men vad har hon åstadkommit? Ingenting! Strulet med SAAB i Trollhättan är ett praktexempel på näringspolitisk inkompetens i en regering vars enda mål är att överlämna allt åt antingen marknaden, det kinesiska kommunistpartiets politbyrå, eller en tvivelaktig rysk industrimogul – strunt samma vem som tar över. Det är bara väljarna i vårt land hon misstror. De ska inte ha något inflytande över näringslivets utveckling.

Göran Hägglund är, hör och häpna, socialminister. Men vad har han gjort för de socialt utsatta i vårt samhälle? Ingenting annat än att han medverkat till en katastrofal försämring av sjukersättningen som kraftigt utökat köerna till kommunernas socialtjänst och försatt allvarligt sjuka människor i ekonomiskt krisläge. Han misstror de sjuka. Nu ska han i egenskap av partiledare för Kristdemokraterna engagera sig för barn- och unga. Man anar det värsta.

Och han inleder stilenligt i Almedalen med att utpeka Sveriges ungdomar som en samling gangsters, tjuvar, knarkhandlare, väskryckare eller i bästa fall slöfockar som sover hela dagarna. Deras föräldrar utpekar han som ansvarslösa, släpphänta, ignoranter som vägrar tro att deras barn verkligen är kriminella. Snart har väl partiet en ledare rekryterad från Livets Ord i Uppsala!

Det vi ser är en regering i upplösningstillstånd. Två ministrar är på väg att få sparken av sina egna partier. En tredje vevar allt mer desperat med batongen. Och finansministern, Anders Borg, har inte ens längre råd med strumpor i sandalerna.

Med envisheten hos en samling öldruckna fotbollshuliganer klamrar de alla sig fast vid tanken på att ännu ett så kallat jobbskatteavdrag, som endast bidragit till ökad arbetslöshet, ska rädda dem från undergång. Men allt mer tyder på att riksdagen kommer att säga nej till ett femte jobbskatteavdrag, vilket regeringen betraktar som bottenpluggen i sin bräckliga farkost.  

Inte är det märkligt att regeringschefen Fredrik Reinfeldt förirrar sig ut i rymden, till en annan planet, förhoppningsvis bebodd av mindre otacksamma människor än folket på Tellus. För säkerhets skull tillsätter han en framtidskommission, kanske för att utröna vart hans så kallade regering kan ta sin tillflykt i livet efter detta.

Bror Perjus

Fegt av Karin Thunberg i SvD Kultur idag!

Karin Thunberg skriver idag fyra helsidor om semester och kan förstås inte helt undgå att notera semesterlagens socialdemokratiska ursprung. Hon noterar att två socialdemokratiska riksdagsledamöter kom med förslaget i slutet av 1930-talet. Däremot nämner hon inte att det var en socialdemokratisk regering med Gustav Möller som socialminister som drev igenom lagen i en riksdag dominerad av socialdemokraterna.

Var det alltså socialdemokratin som införde rätt för alla anställda att ta ut semester?

”Nja, det är kanske att ta i.” Det ”låg liksom i tiden” hävdar Karin Thunberg. Det är ett fegt sätt att gardera sig själv mot kritik från Svenska Dagbladets högerorienterade ägare.

Såhär i efterhand påstås alla de välfärdsreformer som socialdemokratin genomfört under hårt motstånd från högerpartierna, arbetsköparna och deras organisationer, på något sätt ha kommit till av sig själva på grund av att de "låg liksom i tiden", oavsett vilken politisk majoritet som funnits i riksdagen.

Så sent som i april i år föreslog högerdebattören Johan Norberg och arbetsgivarorganisationen Almega att semesterlagen borde rivas upp.  Utan socialdemokrati och fackföreningsrörelse  - ingen semester. Det är den enkla sanningen!

Det är inte att ”ta i”…

Bror Perjus

I en annan värld

Hanne Kjöller är en väldigt matnyttig skribent på DNs ledarsida. Läs henne. Hon ger upphov till många KLOKA tankar.

Idag mobiliserar hon den legendariske medborgarrättskämpen Jesse Jackson för sin ståndpunkt i "den svenska politiska debatten om så kallad barnfattigdom" som hon anser handlar om "pengar, statusprylar eller semesterresor".

Men jag är rätt övertygad om att Jesse Jackson står på de fattiga barnens sida, mot Hanne Kjöller och den svenska högerregeringen.

Sedan fortsätter hon oförfärat att även mobilisera Barack Obama för sin syn på verkligheten. Han har, skriver hon helt riktigt, visat världen att det inte finns något ämbete i USA som är för högt för afroamerikaner att drömma om.

I Sverige saknar vi i hög grad den typen av berättelser, påstår hon.

Jasså?!

Nyligen hade vi en statsminister som var son till en ensamstående textilarbeterska från Borås.

Sverige är fyllt av berättelser, som Hanne Kjöller aldrig hört talas om för hon lever i en helt annan värld. 

Bror Perjus