måndag 26 juni 2017

Vad ska man vara idag? Macronit eller Corbynit?

Macronit eller Corbynit? Vad ska man vara idag? Om man nu råkar vara socialdemokrat, vilket jag är av födsel och ohejdad vana, förnuft och känsla? Nina Wadensjö, ny chefredaktör för Aktuellt i Politiken, är uppenbarligen Macronit. Skälet tycks enkelt! Emmanuel Macron vann valet i Frankrike! Precis som Justin Trudeau i Kanada! Och att vinna är ”det enda riktigt viktiga” för Nina Wadensjö.

Men så enkelt är det inte. Det är farligt nära populism! Det politiska budskap som segern grundas på betyder också något. Det avgör nämligen vilka samhällsförändringar som en segrande regering lovat och därmed kan genomföra.

Ann Linde, EU-minister, utnämnde omedelbart efter segern Macron till socialdemokrat, varpå Jan Björklund snabbt omvände honom till Liberal. Vad vi vet är att Macron varit finansminister i Francois Hollands socialistiska regering. Betydande delar av Macrons riksdagsgrupp har aldrig tidigare haft ett politiskt uppdrag. Få vet var de står och vilket mandat de har. Den nya regeringen står med ett ben till höger och ett till vänster om mitten. Den riskerar på sikt att tvingas ned i spagat.

Själv sympatiserar jag med Macrons offensiva EU-politik för ett federalt, aktivt och utåtriktat EU som ett verktyg för demokratins globalisering. Salig blev jag av Macrons ord ”Make the planet great again”! En oslagbart fyndig turnering av den klumpige Donald Trumps ”Make America great again”.

Däremot är jag orolig över planerna på att reformera arbetsrätten i Frankrike. Men situationen är på en avgörande punkt annorlunda där än i Sverige. De fackliga huvudorganisationerna CFDT och CGT bekämpar varandra nästan lika mycket som motståndarna, vilket gör det svårt för den fackliga rörelsen att ta samhällsekonomiskt ansvar. Om en ny arbetsrätt kan bidra till ett enande av den splittrade franska fackliga rörelsen och en juridisk grund för förhandlingar mellan arbete och kapital med jämställda förutsättningar – då kan det bli bra.

But what about Jeremy Corbyn och Bernie Sanders? Två äldre herrar, egensinniga veteranpolitiker med en stark känsla för kampen för ”Det jämlika samhället”. Självklart sympatiserar jag starkt med de båda, även om Corbyn nog inte förstått poängen med EU och nödvändigheten av demokratins globalisering. De båda vann emellertid bara nästan i Storbritannien respektive USA! Därför räknas de ut av Nina Wadensjö.

Men Corbyn gjorde en fenomenal upphämtning med alla massmedier, finanselit, företagsledare, hela det politiska etablissemanget och sin egen riksdagsgrupp emot sig. Han är nu väljarnas favorit som premiärminister enligt en opinionsmätning. Bernie Sanders hade ännu värre motståndare i det reaktionära och kapitalstyrda USA. Ändå hade han antagligen besegrat Donald Trump om han fått chansen.

I Sverige är situationen annorlunda. Vi har ett stabilt socialdemokratiskt parti, som svetsats samman av en pålitlig metallarbetare som regeringschef, sekonderad av en annan pålitlig metallare som LO-ordförande. Det har bidragit till stabila statsfinanser och fler sysselsatta, som Nina Wadensjö påpekar. Men ”lägre sjuktal” är inte detsamma som färre sjuka och förbättrad folkhälsa. Och de ekonomiska klyftorna har knappast minskat – de superrika drar ifrån och smiter från skatterna.

Nina Wadensjö är förtjust i uttrycket ”plocka russinen ur kakan”. Det brukar inte svensk arbetarrörelse ägna sig åt. Uppgiften är att ladda för en stenhård ideologiskt offensiv valrörelse som lyfter Socialdemokratin med 10 procent i valet nästa år.  Annars väntar Sverigedemokraterna i kulissen.

Det kräver ett kraftfullt valmanifest med en radikal ekonomisk omfördelning till de stora grupper i vårt samhälle som har det svårt idag. Det räcker inte med ”russin”! LO föreslår 70 miljarder till reformer. Frågan är om det räcker?

Bror Perjus

fredag 23 juni 2017

DN-debatt idag: Stjernkvistarnas uppgivna strategi!


Det är en uppgivenhetens strategi som förre partisekreteraren, numera kommunalrådet Lars Stjernkvist et consortes i Norrköping, predikar för socialdemokratin inför valet den 9 september 2018 (DN-debatt 23 juni).

De beklagar sig över ”dagens hårda debattklimat”.

Angreppen är hårda, tonen oförsonlig och utrymmet för problematisering och resonerande minimalt”, skriver de.

Stjernkvistarna anser därför att vi måste ”börja med att förändra vår egen retorik” och sluta upp med att ”bunta ihop de borgerliga partierna och kalla dem för högerpartier”.

Betraktat ur ett höger-vänster-perspektiv står de borgerliga partierna till höger om socialdemokratin. De är alltså ”högerpartier”. Det är inte särskilt märkligt eller anstötligt på något sätt. Det tycker de nog inte ens själva. Och just det har knappast förhindrat de så kallade mittenpartierna från att göra upp med socialdemokratin i kritiska lägen.

Men den sista borgerliga partiledare som vågade ingå i en koalition med socialdemokratin var Bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund. Han kallade själv de övriga borgerliga partierna för ”högern” som han aldrig ville regera med. Dagens Annie Lööf däremot leder ett typiskt högerparti.

Och det är faktiskt inte socialdemokratins ledning som står för ”de hårda angreppen” och ”den oförsonliga tonen”. Det är de samlade ”högerpartierna” som ständigt planerar tillsammans för hur de ”ska byta ut Stefan Löfven som statsminister”. Han påstås föra en ”politik som är skadlig för Sverige”.

Sverigedemokraterna och övriga högerpartier har levererat ett hundratal så kallade ”tillkännagivanden” mot regeringen i kraft av sin stora majoritet i riksdagen. De klurar på olika konstruktioner av misstroendevotum för att misskreditera regeringens förslag och sänka enskilda statsråd. Syftet är att underminera regeringens möjligheter att just regera. Utan att själva vara beredda att ta över ansvaret.

Och gemensamt för dem alla är att de arbetar som bävrar för att öka de ekonomiska klyftorna i samhället; de vill ha lägre löner för redan lågavlönade, sämre pensioner, segregerade skolor, segregerade bostadsområden, sämre sjukersättning, sämre a-kassa, sämre sjuk- och hälsovård, och lägre skatter för extrema höginkomsttagare och högre, gärna skattefinansierade, vinster för miljardärer.

Problemet med Stjernkvistarnas defensiva socialdemokratiska strategi inför denna ”oförsonliga” högerpolitik, är att den kommer att förstöra alla förutsättningar för en socialdemokratisk valseger 2018 och en ”parlamentariskt stark regering oberoende av Sverigedemokraterna” som Stjernkvistarna, precis som alla vi andra socialdemokrater, vill ha.

Självklart ska socialdemokratin vara beredd att ”kompromissa med andra för att åstadkomma en samhällsutveckling som går i vår riktning”. Självklart ska vi vara öppna för blocköverskridande regeringar – om det visar sig vara oundvikligt. Men socialdemokratin har alltid varit hänvisad till att agera utifrån en styrkeposition i förhållande till högerpartierna. Utan en stark socialdemokrati är inga välfärdsreformer möjliga.  

Det är inte som Stjernkvistarna tror att ”välfärden vuxit fram i brytningspunkten mellan socialdemokraternas strävan efter jämlikhet och liberalernas försvar av individens frihet”. Det är i det jämlika samhället som individens frihet är som störst! Minns Tage Erlanders kloka ord: ”Liberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati”.

Socialdemokratin ska gå till val den 9 september 2018 på en kraftfull politik för ett jämlikt samhälle. Knappast ens Stjernkvistar röstar på ”koalitioner” och ”blocköverskridande regeringar”.

Bror Perjus


lördag 17 juni 2017

Trygghet skapas genom jämlikhet – dumskalle*!


Det är för mycket prat om blocköverskridande regeringar. Socialdemokratin måste räta på ryggen, blir mycket tuffare, tro på sin egen politik och ta den ideologiska, principiella debatten mot hela borgerligheten om ”Det jämlika samhällets” helt avgörande fördelar framför ”Det ojämlika samhället”.

Det är den ideologiska skillnaden som all politik handlar om!   

Alla begriper att inget samhälle kan bli exakt jämlikt, med samma inkomster och samma utgifter för alla. Alla begriper också att inget samhälle kan bli totalt ojämlikt, så att en äger allt och alla andra ingenting - även om världen tycks vara på väg i den riktningen! Det råkar ju vara så idag (enligt Oxfam) att 8 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning. Och att en procent av jordens befolkning äger mer än övriga 99 procent tillsammans!

Kan det bli mera ojämlikt? Ja, dessvärre!

Så, det handlar om att ändra färdriktning. Världen går åt fel håll. Dessvärre också vårt eget land! Vi socialdemokrater måste ta strid för att ändra denna vanvettiga, destruktiva, nedbrytande färdriktning. Och vändningen måste bli 180 grader! Kan en blocköverskridande regering klara det?

Valstrategerna, de policyprofessionella förståsigpåarna, siffernissarna runt partiledningen har fastnat med näsan i opinionsmätningarna. Siffrorna säger att det är ordet ”trygghet” som ska ge oss valsegern 2018.

Visst! Människor känner sig idag mycket otrygga. Konstigt vore det annars!

Hotfulla krig pågår i Mellanöstern och Nordafrika. Putin krigar i östra Ukraina, annekterar Krim, laddar upp med taktiska kärnvapen i vårt närområde och skickar sina jakt- och bombplan utan transpondrar över Östersjön. Trump ljuger och hotar och säger; ”Om vi nu har kärnvapen, varför kan vi inte använda dem?” (Aftonbladet och DN den 3 augusti 2016)

En bisarr pittmönstring i kolossalformat!

Unga människor, ja barn, åker från eftersatta förorter i Sverige, får militär träning i Syrien och Irak och återkommer, traumatiserade, hatiska och beredda att döda. En terrorist kör ihjäl människor med lastbil på Drottninggatan. Kriminella gäng tar över våra storstäders förorter och skjuter varandra!

Men blir vi tryggare av ännu mera våld?

Fler poliser? Mera vapen? Mera militärer? Flera stridsvagnar? Mera jakt-flyg, bomb-flyg och raketer? Modernare kärnvapen som kan utplåna allt liv? Blir det bättre? ”Den andra sidan” resonerar nämligen lika enfaldigt och rustar sig med lika mycket våld. Upptrappningen blir ömsesidig. Även terrorister och kriminella gäng skaffar mera vapen.

Våld kan inte fördrivas med ännu mera våld.

Jodå, vi behöver polis och militärt försvar. Men i ett längre perspektiv finns det ingen annan lösning än jämlikhet.

Det är fakta! Dumskalle!

Kriminaliteten är faktiskt lägre i mera jämlika samhällen än i mera ojämlika samhällen. Det gäller antalet våldsbrott och mord och antalet som sitter i fängelse. Människor i mera jämlika samhällen känner större tillit till polisen – just det (!) – till rättsväsendet, myndigheter, politiker och företag. Mera jämlika länder ger för övrigt mera internationellt bistånd till stöd för fattiga människor i fattiga länder – vilket är det enda som bidrar till demokrati och långsiktigt motverkar såväl krig som terrorism. Allt enligt ”Jämlikhetsanden” av Pickett/Wilkinsson.

Svaret på människors behov av trygghet stavas alltså j-ä-m-l-i-k-h-e-t.

Precis tvärt emot den enfaldiga propagandan från alla högerkrafter som tror att jämlikhet är det som skapar otryggheten. Kanske därför att deras väljare känner sig otrygga, rädda som de är för att tvingas avstå något av sitt överflöd, samtidigt som de är beredda att satsa hur mycket som helst på våldet för att skydda sina pengar och sina orimliga privilegier.

Bror Perjus

*It`s the economy, stupid!” är ett omtalat citat från Bill Clintons valkampanj 1992. Mera korrekt är ”It´s the equality, stupid!” eller ”Det handlar om jämlikhet, dumskalle!”




lördag 3 juni 2017

En miljö för psykoser – fattigdom mitt i rikedomen

Först när Victoria tagit sitt liv förstår vi hur hon plågats och ändå förstår vi inte fullt ut. Det kan ingen förstå och leva vidare. Hon föddes som en glad och livlig flicka. Hon utvecklades till en infallsrik, begåvad och medkännande människa, som tog sin gymnasieexamen med högsta slutbetyg i nästan samtliga ämnen. Hon gjorde ett starkt intryck på alla som träffade henne.

Hennes plågor kom gradvis. Sommaren 2005 fick hon sin första psykos. En läkare som undersökt henne sa att hon haft en lättare psykos, men att det inte var så ovanligt. Det kunde bero på att hon var utarbetad och stressad, men att det säkert skulle gå över (!) med vila och avkoppling. Vi nöjde oss med det beskedet och litade på den förutsägelsen.
Hon läste grafisk design och kommunikation på Universitet i Norrköping. Efter några anställningar i den omänskligt hårda och cyniska branschen fick hon sin andra psykos och togs in på en psykiatrisk avdelning, där hon behandlades under två månader. Vi utgick från att hon skulle ta sig igenom sina plågor. Men drygt ett år senare drabbades hon av sin tredje psykos och togs in igen. Den här gången drygt tre månader. Det var, förstod vi, en ovanligt lång tid för att häva en psykos. Vi frågade om hon blivit bättre eller sämre under vistelsen på avdelningen. Vi fick svaret ”det vet vi inte…”

I anslutning till avdelningen finns en keramikverkstad som Victoria besökte och producerade fina keramiska arbeten, med sin känsla för färg och form. Det finns också ett motionsutrymme där hon kunde delta i gemensam träning. Men i övrigt är avdelningens fysiska miljö deprimerande bortom nästan all beskrivning.  Är man inte psykotisk när man kommer dit så riskerar man att bli – så kändes det åtminstone för mig.
Avdelningen består av en lång korridor i en rektangel. Innanför rektangeln finns toaletter, duschutrymmen, omklädningsrum för personal, utrymmen för städutrustning och administrativa utrymmen. På rektangelns utsida ligger ett par mötesrum, matsal och kök och patienternas små rum med plats för två eller flera sängar.

Under Victorias tid kom det andra, unga psykotiska människor som bodde i samma rum kortare och längre tid. De kom, bodde där en tid, skrevs ut. Och så kom det en ny. Ibland bodde Victoria ensam i rummet. Sedan kom det en ny djupt deprimerad rumskamrat. Några fick Victoria en kamratlig relation till. Andra var där för kort tid för att en relation skulle uppstå. Andra var knappt kontaktbara.

Miljön i den berömda filmen ”Gökboet” som handlar om den amerikanska psykiatrin framstår närmast som en idyll i jämförelse. Även om personalen på Victorias avdelning naturligtvis är helt annorlunda än i filmen - kunnigare, bättre utbildade, insiktsfulla och medkännande - så finns där ändå en passivitet och ett avstånd till patienterna som gör oss betänksamma. Kanske är förklaringen att de höll sig i bakgrunden för att inte störa vår gemenskap med Victoria när vi var där?
Men här blottades inför våra egna ögon en obeskrivligt fattig fysisk, kulturell och social miljö, kort sagt en fattigdom utan gräns, vilket rimligen också innebär en medicinsk misär. Det är en fattigdom som finns där det istället borde finnas en rikedom som stöd för den medicinska behandlingen. Om någon är beroende av en vacker, lugn och rogivande miljö så är det den som är psykotisk. Borde inte en god miljö vara ett av de främsta verktygen för psykiatrin?

Ovanpå allt fick vi det fullkomligt häpnadsväckande beskedet att den psykiatriska avdelningen inte har någon som helst tillgång till psykolog för samtal med patienterna – en psykiatri utan psykolog, det trodde vi inte var möjligt! Redan tidigt krävde vi en rejäl vårdplan och terapisamtal. Men hon fick inga sådana samtal. Det finns ingen psykolog! I öppenvården erbjuds kognitiv terapi – kanske bra på sitt sätt, men det kan knappast ersätta ingående och förtroliga, systematiska samtal om erfarenheter och livsvillkor, problem, svårigheter och inre plågor.  
Det sattes förstås in mediciner. Vi vet inte om hennes plågor var möjliga att behandla – men vi vet att mycket kunde vara annorlunda om psykiatrin hade rimliga resurser. Överläkaren erkände själv att det var ett misslyckande. Nu blir det en Lex Maria-utredning. Men blir det mer än ett irrbloss i det psykiatriska mörkret eller kan vi hoppas att det bidrar till förbättringar av psykiatrin?

Här drabbas människor av en extrem fattigdom mitt i välfärdslandet, i den del av världen som vi kallar för den rika världen. En fattigdom som bidrog till vår dotters bortgång. En fattigdom som drabbar många, många som är beroende av psykiatrin. Psykisk sjukdom är nu den vanligaste diagnosen bland samtliga sjukskrivna, men den får bara en bråkdel av sjukvårdens resurser och forskningen befinner sig på ett närmast primitivt stadium.
Här finner vi en extrem fattigdom som utgör spegelbilden och kontrasten mot rikedomen och överflödet i världens kanske både rikaste och mest jämlika samhälle. Det ger oss en ny och djupare insikt i hur nödvändig kampen mot all fattigdom i hela världen är. Inte bara ekonomisk fattigdom utan kulturell och social fattigdom och fattig fysisk miljö – allt detta har ett oupplösligt samband.

Tack Victoria för att du lärde oss det, du som fick bära det outhärdliga priset för den insikten! 
Bror Perjus








lördag 27 maj 2017

Det är något mycket dramatiskt som händer


Det är något mycket dramatiskt som händer när en människa dör. Fast egentligen vet vi inte vad. Själva livet försvinner. Kvar finns bara en kallnad kropp. Vi smeker vår döda dotter över hennes kalla kind. Hennes ögon är slutna. Hon ligger blick stilla. Livet har lämnat henne.

Men vad är livet? Javisst, det är ett hjärta som pumpar, blod som pulserar i ådrorna, tankar som rör sig i hjärnan. Varm hud, känslig för beröring. Ögon som iakttar en omvärld. Ord som formuleras. Skratt. Gråt.

Men livet är något mer! Varifrån kommer det och vart tar det vägen?

Jag är inte religiös, trots att en del tror det. Kanske därför att jag ibland, som på den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 2013, brukar säga att bibelns Bergspredikan mycket väl kunde vara socialdemokratins partiprogram.

Berättelserna i bibeln behöver ingen gud, de lever av sin egen litterära kraft. Därför har de återberättats i generation efter generation, skrivits ned och förbättrats och ändrats. Och Bergspredikan är den bästa berättelsen av alla. Det sägs att det är Jesus egentliga budskap. Antagligen var han en sanslöst skicklig berättare och politiker, med fiskarna och brödet...

Därför dödades han, som så många andra som rört vid den innersta, känsligaste nerven som kan göra så ont.

Jag brukar säga att jag har ett avspänt förhållande till religion. Faktum är att min mor var Jehovas Vittne och min far var kommunist. Summan av det, brukar jag också säga, blir en vanlig gråsosse. Men min mor envisades med att studera bibeln varje söndag morgon med mig och min lillebror, i utbyte mot kaffe och bullar på säng. Min far däremot kom aldrig i närheten av oss med något som liknade Karl Marx skrifter.

Men livet då, vart tar det vägen när det lämnar kroppen? Finns det något som kan kallas för liv utanför kroppen?

Det finns minnen kvar för oss som lever vidare. Vi samlar på minnesfragment efter den som gått bort och en gestalt tar form som vi bara delvis kände till. Så är det med vår Victoria. Det kommer fram häpnadsväckande saker om henne som ändrar den bild vi hade av henne när hon levde. Framförallt börjar vi förstå hur oerhört heroisk hon var i sin kamp mot sina inre plågor. Inte ett ord av bitterhet kom över hennes läppar.

Sakta blir hon större och en annan i våra minnen, men bara delvis, för vi kände henne förstås. Vi följde ju henne från den sekund hon lämnade livmodern till eftermiddagen före den natt då hon lämnade livet ifrån sig igen. 

I mycket sporadiska anteckningar kan vi följa hennes kamp. På ett ställe står det; ”Läs Kierkegaard om existentialismen”. En annan anteckning; ”Hämta tvätten…”

Men vart tog hennes liv vägen?

Ibland föreställer jag mig att en människas liv, när hon dör, tar plats i en annan nyfödd människa och lever där vidare. Men minnet följer inte med. Den nya människan börjar om med en annans liv, men ett nollställt medvetande. Fast, kanske inte helt! Förhoppningsvis följer det omedvetet med någon positiv erfarenhet, någon positiv insikt. Så kanske människan utvecklas och förädlas genom generationerna, även om en del av det som händer just nu talar emot.

Det kan vara vilken människa som helst, var som helst på jorden, som bär livet vidare från en av dina närstående. Vi har ingen aning om vem. Därför ska vi vara så oerhört aktsamma om alla människor och om allt liv på jorden.  

Tänk om någon av dem bär på din älskade morfars liv? 

Strax innan Victoria dog så födde hennes äldre syster sitt andra barn, en flicka med en själ som kanske kommer från någonstans.

Bror Perjus



 

onsdag 24 maj 2017

Mitt i den oändligt djupa sorgen…

Mitt i den oändligt djupa sorgen och förtvivlade saknaden efter vår dotter Victoria som lämnade oss den 4 maj, mitt i vår gråt exploderar en bomb och beskedet kommer om terrorattentatet i Manchester. 
   Och vi, hennes mamma Karin, jag och hennes syskon, lever nu i samma sorg, samma förtvivlan som föräldrar och syskon till alla de unga människor som dödades vid Manchester Arena. Och det är näst intill outhärdligt. Och ändå måste vi gå vidare för våra barns och barnbarns skull och för hela mänsklighetens skull, trots att vi förlorat vår yngsta dotter, trots alla bittra förluster för alla föräldrar som förlorat sina barn och barn som förlorat sina föräldrar.  
   Det är först efter Victorias bortgång som vi riktigt börjar förstå vem hon var. Hon var förtegen om sig själv och sitt inre.


Man (Figur i lera av Victoria)
När de fem syskonen, Johan, David, Frida, Hedvig och Victoria satt tillsammans vid ett tillfälle kom de överes om att var och en skulle berätta om vad som är det svåraste i livet. Fyra av syskonen berättade – men när turen till sist kom till Victoria förklarade hon att hon ingenting skulle säga.


   Nu söker vi berättelserna om henne.
Victoria
Jag hittar en text hon skrivit på min dator, början på en ansökan till sin utbildning i Grafisk form och kommunikation vid Universitetet i Norrköping. Den börjar ”jag ska nu skriva ett mycket ärligt brev…” och fortsätter ”Jag är en ung kvinna som vuxit upp utanför Stockholm i den beryktade kommunen Lidingö. För er som inte vet är Lidingö det största vattenhålet i Sverige för miljonärer och rika människor. Där växte flickan upp i en starkt socialistisk ideologiserad familj med en far som var politiskt engagerad. Detta var långt ifrån en okomplicerad barndom. Jag tror att det har givit mig mycket att från min bakgrund växa upp i en sådan miljö som Lidingö. Man kan säga att jag präglats av två olika världar.”

   Victorias lärarinna i låg- och mellanstadiet hade lagt sig till med en fantasieggande tradition. Hon gick igenom varje elev på avslutningsdagen och försökte förutsäga vad var och en skulle bli som vuxen. När hon till sist kom fram till Victoria gjorde hon en kort paus av eftertanke och sa.

-          Och Victoria, hon kommer att bli Sveriges första kvinnliga statsminister!

   Det blev inte Anna Lindh och det blev inte Victoria.

   Jenny, en av Victorias studievänner i Norrköping berättar på Facebook.

   "Hon kämpade på redan när vi pluggade och dolde nog mycket inom sig. Första dagen i nkpg hade vi "lekar i parken" och jag frös massor, Viktoria lånade mig sin tröja. Det är mitt absolut första minne av henne. Jag har tusen minnen av henne, vet knappt vart man ska börja. Ett av mina roligaste är när hon följde med mig till Öland och firade midsommar. Vi fick sova i samma husbil som min mamma och min mammas gubbe. Han snarkade nåt så in i... så Victoria trippade ner från sovloftet mitt i natten och gick fram till den här stora tjocka ganska så respektingivande gubben och väckte honom och frågade om han behövde nässpray. Han glömde det aldrig, och pratade i flera år om tjejen jag tog med mig med till Öland som var så härlig med så mycket skinn på näsan. Jag hade gärna kommit på begravningen men har svårt att ta mig dit från Halmstad där jag bor nu. Jag hoppas ni orkar igenom detta. Kram!" 

   ”Så typiskt vår Vickan! Jag gråter och skrattar när jag läser”.  / storasyster Frida 

   Victoria var så begåvad, så infallsrik, så talangfull, med en så enastående social förmåga – vi såg bara ljusa dagar och möjligheter framför henne. Men allt kolliderade med ångest och depression och till sist orkade hon inte med sitt liv. Under ett antal år fick vi nedslående insikter i psykiatrins brist på resurser som en insiktsfull medkännande personal kämpade med.

   Slutet är svårt att uthärda… 

   För Victoria, för alla som dödades vid Manchester Arena, för Anna Lindh och för hela mänskligheten så måste vi fortsätta vår gemensamma kamp för fred, försoning och nedrustning, mot våld, oförsonlighet och de livsvillkor som är så oacceptabelt orättvisa och ojämlika på vår jord.

   Vi glömmer dej aldrig, Victoria!
Din politiskt engagerade pappa,
Bror Perjus!

söndag 9 april 2017

Enighet och mobilisering inför valet 2018


Motion till Socialdemokratiska partiets ordinarie kongress 2017

Demokratin är idag hårt ansatt av växande populistiska och rasistiska högerkrafter i stora delar av världen och även i vårt land. Demokratin är inte längre självklar ens där den länge uppfattats som orubblig. I hela Europa är demokratin och de mänskliga rättigheterna mer hotade än någonsin efter andra världskrigets slut på grund av terrorism och växande partier med fascistiska och nazistiska rötter som får allt större politiskt inflytande.

I Norge, Finland och Danmark ingår högerextrema partier i regerande koalitioner tillsammans med borgerliga partier. I vårt land har ett parti med nazistiska rötter en position som innebär att de kan skapa kaos i riksdagen på ett sätt som för tankarna till Tyskland på 1930-talet enbart genom att hota med att rösta ned alla regeringar som inte viker sig för deras vilja.

Den svenska socialdemokratin har under hela demokratins historia varit en framgångsrik demokratisk förebild. Det var den samlade arbetarrörelsen som avgjorde striden om allmän och lika rösträtt i vårt land för nu nära ett sekel sedan. Det var den samlade arbetarrörelsen som tog den hårdaste striden mot högerextremismen under 1930-talet. Sedan dess har svensk socialdemokrati gått i spetsen för uppbyggnaden av ett jämlikt välfärdssamhälle och därmed också blivit en förebild i andra länder. Idag när demokratin är hotad på bred front är det viktigare än någonsin att vi lever upp till den förebilden. Ingenting är idag viktigare än att stärka demokratin på alla nivåer; i familjerna, lokalt, regionalt, nationellt, i Europa (och i andra världsdelar) men också globalt.

Vi befinner oss - kort sagt - vid en historiskt avgörande tidpunkt! Därför är det nödvändigt att hela den svenska arbetarrörelsen uppvisar en stark enighet och mobiliserar mera kraftfullt än någonsin med sikte på en övertygande valseger den 9 september 2018.

Vad som krävs är en politisk, ideologisk mobiliseringen på partiorganisationens alla nivåer och inom närstående organisationer som Kvinnoförbundet, Socialdemokrater för Tro & Solidaritet, SSU och LO. Med fortsatt regeringsinnehav och en förstärkt ställning i riksdagen efter valet har vi förutsättningar för att återigen gå i spetsen och bevisa att den skrämmande och tragiska utveckling som präglar stora delar av världen kan stoppas upp och vändas till sin motsats, med demokrati, jämlikhet och gemenskap.

Paradoxalt nog är förutsättningarna goda trots de politiska stämningar som råder. För samtidigt som högerkrafterna och därmed motsättningarna mellan olika grupper i samhället växer sig allt starkare i takt med de ökande ekonomiska klyftorna, så bevisar modern samhällsforskning att det jämlika samhället är det bästa samhället för det allra största flertalet.

Internationella institutioner, som OECD, Internationella Valutafonden och Världsbanken, som tidigare hävdat starkt nyliberala föreställningar har nu ändrat uppfattning och hävdar nu med allt större kraft att det är de växande ekonomiska klyftorna som utgör det främsta hindret för en snabbare ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning.

Dessutom visar ambitiösa och tillförlitliga rapporter som Jämlikhetsanden, av Kate Pickett och Richard Wilkinsson, liksom Ojämlikhetens anatomi av Per Molander och Illa far landet av Tony Judt att...

arbetslösheten är lägre, skolresultaten är bättre, äldres livsvillkor är bättre, människor har bättre hälsa, lever längre, har mindre oro och ångest, färre har psykiska sjukdomar, barnadödligheten är lägre, antalet tonårsgraviditeter är färre, färre har problem med fetma, drogmissbruk och alkoholmissbruk; våld, kriminalitet och mord är mindre vanligt och färre sitter i fängelse ju mera jämlikt ett samhälle är. Människor har dessutom större förtroende för varandra, politiker, myndigheter och företag i mer jämlika samhällen. Allt detta är avgörande för alla människors välbefinnande. Därmed är också det mer jämlika samhället det bästa för demokratin, för den ekonomiska utvecklingen och välfärden.

Genom ett kraftfullt budskap som bygger på våra historiskt grundläggande idéer om demokrati, jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde kan vi övertyga väljare inom alla samhällsskikt och i alla åldrar.

Därmed kan vi vinna valet 2018 och återta socialdemokratins ställning som den dominerande kraften i svensk politik. Vi kan dessutom, som förebild bidra till att skapa nytt hopp om respekt i vår omvärld för demokrati, jämlikhet och alla människors lika värde.

Mot den bakgrunden föreslår jag
att partikongressen ger partistyrelsen i uppdrag att ta initiativ till att det så snart som möjligt genomförs en riksomfattande studiekampanj inom partiet på temat ”Det jämlika samhället”.

Bror Perjus, Tyresö arbetarekommun
Socialdemokratiska föreningen Byggsossen för Tyresö, Haninge och Nynäshamn har vid medlemsmöte den 26 september 2016 antagit motionen som sin egen för att sändas till 2017 års ordinarie partikongress för Socialdemokratiska partiet.