tisdag 16 september 2014

Plötsligt avgick Fredrik Reinfeldt och avsatte hela sin regering. Helt i onödan!

De tog aldrig politiken på allvar och därmed heller inte demokratin. Därför hoppar de bara av när de tycker att de gjort sitt, när någonting går dem emot, när de upptäcker att de inte längre behärskar spelet helt och hållet.

Fredrik Reinfeldt meddelade redan på valnatten att han skulle hoppa av både som statsminister och moderatledare. Efter honom hoppade både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman.

Reinfeldt avgick som statsminister och avsatte hela sin egen regering som bestod av företrädare för fyra partier.

Helt i onödan!

Det var ett beslut som visade att han inte bryr sig om demokratin. Hans eget parti hade lidit ett rekordstort nederlag. Övriga Allianspartier förlorade också massor av röster. Men de fem borgerliga partierna har fortfarande efter söndagens val majoritet i riksdagen, eftersom Sverigedemokraterna fördubblade sitt stöd bland väljarna.

I det läget avgår landets statsminister omedelbart på valnatten.

Det är förstås helt ansvarslöst!

Det framstår också som unikt och mycket, mycket märkligt, vilket den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn påpekar på DN-debatt idag.

Men det finns begripliga förklaringar.

Reinfeldt har försatt vårt land i ett rekordknepigt parlamentariskt läge. Nu tvingas Socialdemokratin försöka bilda en regering, lägga fram en statsbudget och styra landet med en minoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Risken är uppenbar att ”de rödgröna” misslyckas och därmed kan utpekas av de borgerliga som ”icke regeringsdugliga”.

Mot sig har ”de rödgröna” en klar majoritet. Den består av tre förlustdrabbade småpartier som alla lovar, dyrt och heligt, att hålla ihop med ett fjärde förlustdrabbat parti vars ledning och mest tongivande företrädare bara hoppar av och försvinner.

Det femte partiet däremot, Sverigedemokraterna, har fördubblat sitt stöd bland väljarna. Det är ett segerrusigt, fascistiskt och i grunden antidemokratiskt parti som enbart bygger sin existens på illvilja mot de mest utsatta människorna, de som har det allra svårast i vårt samhälle.

Men de tre avhopparnas beteende är inte så förvånande.

Fredrik Reinfeldt var en politisk spelare, en trixare. Han beskrevs som en så kallad ”come back kid” sedan han fått en förnedrande utskällning av Carl Bildt, när denne var statsminister. Men han kom tillbaka, blev själv statsminister och anställde Carl Bildt som utrikesminister. Nu jämförs han med de stora högerpolitikerna Arvid Lindman och Gösta Bohman.

För Fredrik Reinfeldt var politiken bara strategi, makt, prestige och självbespegling. Och det spelet var han skicklig på. Han kunde som få förvända synen på folk. Försämrad A-kassa och sjukförsäkring kallade han för att ”riva trösklarna tillbaka till arbetslivet”, när det istället handlade om att lägga ut snubbeltråd för människor som redan riskerade att falla.

För Anders Borg och Peter Norman var det ett kul avbrott att hoppa in i politiken och lattja lite med statsbudgeten under några år. De kom båda från finansmarknaden. Där var Peter Norman Anders Borgs chef. I finansdepartementet blev det tvärt om. Genom politiken har radarparet nu blivit superkändisar och enormt attraktiva som galjonsfigurer för finansintressen.

Alla tre kommer att ta emot kopiöst välbetalda och ganska lättsamma poster i näringslivet, vilket, dessvärre, också en del lättsinniga ledande socialdemokrater frestats att göra. Sådana svaga karaktärer utgör en belastning för demokratin.

Med moderaterna är det emellertid en lite annan sak.

Reinfeldt, Borg och Norman behövde aldrig ta politiken på allvar. De brydde sig heller inte om demokratin. I grunden tror de inte ens på demokratin. Demokratin är nämligen ingen viktig angelägenhet för de kretsar som de kommer ifrån. Där är demokratin bara ett hinder och ett problem.
De finansintressen som de tre hela tiden tjänat har som främsta politiska mål att istället begränsa demokratins verkningskrets, att motverka demokratins utbredning. Deras enda demokratiska intresse är att förhindra att demokratin skapar regler som begränsar deras egna vinstintressen.

Deras väljare har inget behov av demokratin.

De lever gott på sina höga löner, förmögenheter och kapitalvinster. De behöver bara engagera sig halvhjärtat i demokratin för att förhindra skattehöjningar, alternativt främja skattesänkningar.

Det är deras enda politiska projekt.

Det projektet har de nu genomfört framgångsrikt. Det är dessutom grundlagt för en ganska lång tid framåt. Det är mycket lättare att chock-sänka skatter än att chock-höja. Men chock-sänkningen har de gjort på de arbetslösas, de sjukas, de äldres, barnens och hela samhällets bekostnad.

Sedan är det bara att hoppa av och dra iväg till något annat som är lika kul och ännu mera lönsamt.

Bror Perjus

måndag 15 september 2014

Partiledningens två allvarliga och avgörande strategiska misstag i valrörelsen!

Den socialdemokratiska partiledningen gjorde två allvarliga strategiska misstag i valrörelsen 2014. Det kostade de rödgröna majoriteten i riksdagen och skapade en parlamentarisk situation som i dagsläget förefaller närmast omöjlig att hantera.

Nu har den märkliga situationen uppstått att det ska bildas en rödgrön regering, trots att de borgerliga partierna har en klar majoritet i riksdagen. Risken är stor att den rödgröna regeringen fälls när den lägger fram sitt första förslag till statsbudget i oktober.

Sedan kan de borgerliga partierna hävda att de rödgröna helt enkelt inte är regeringsdugliga.

Misstag nr 1: Genom hela valrörelsen lät socialdemokratin Sverigedemokraterna gå fria från tunga och konsekventa attacker.

Det ingick uppenbarligen i strategin att Sverigedemokraterna inte skulle förknippas direkt med den regerande Alliansen. S-företrädare påtalade ständigt Alliansens mycket svag ställning i opinionsmätningarna. Men aldrig någonsin gick S-företrädarna vidare ett steg och klargjorde att; Alliansens enda chans att behålla regeringsmakten var en rejäl framgång för Sverigedemokraterna, att; en röst på Alliansen de facto var en röst på Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen.
Fredrik Reinfeldts makalöst hycklande utspel om kostnaderna för invandringen, kombinerat med prat om det ”öppna hjärtat” var ett väl planerat stöd för Sverigedemokraterna som gav ett utfall på kanske 3 procent fler väljare.

Socialdemokratins företrädare borde under valrörelsens sista veckor tydligt, vid varje framträdande i tidningsintervjuer, i TV och på torgmöten, ha kopplat samman Sverigedemokraterna med Allians-partierna.

Istället fick Sverigedemokraterna framstå och segla fritt som något sorts mittenparti, trots att det är ett extremistiskt, människofientligt, fascistiskt parti på yttersta högerkanten, till höger om moderaterna. Deras mittenposition framhävdes ytterligare av massmedias grafiska framställning av opinionsmätningar och av TVs placering av Jimmie Åkesson i mitten mellan de rödgröna och Alliansen.

Alliansen var aldrig någonsin i närheten av egen majoritet utan Sverigedemokraterna. De rödgröna däremot kunde med ett tuffare agerande från socialdemokratins sida mot Alliansen och Sverigedemokraterna ha säkrat en riksdagsmajoritet!

Misstag nr 2: S företrädare talade nästan aldrig om sin vision av det jämlika samhället. 

Hela budskapet från socialdemokratin blev därmed fragmenterat, uppsplittrat i enskilda, i och för sig vällovliga sakfrågor; som sänkt skatt för pensionärer, en tredje ”pappamånad”, höjt tak i a-kassan, bort med stupstocken i sjukförsäkringen, flera hyresrätter och kamp för jobben; innovationsråd, energiomställning och 90-dagarsgaranti för ungdomar.

Det saknades en ideologisk sammanfattning av alla dessa budskap som tydliggjorde att alla förslagen syftar till just ett mera jämlikt samhälle. Det saknades också ett kraftfullt och tydligt budskap om att jämställdhet mellan kvinnor och män är en del av vår vision av det jämlika samhället, precis som vår solidaritet med invandrare, politiska flyktingar och asylsökande.

Misstagens gemensamma nämnare. Det finns en tydlig gemensam nämnare mellan misstag 1 och misstag 2. ”Misstag 1” handlar om bristen på kritik och angrepp mot alla de borgerliga och högerextremistiska krafter som på olika sätt strävar efter ett mindre jämlikt samhälle, ett samhälle med växande klyftor och orättvisor. ”Misstag 2” handlar om underlåtenheten eller oförmågan att formulera visionen om ett jämlikt samhället som en alternativ och tydlig motbild till det ojämlika och orättvisa samhället.

Slutligen! Det saknades också en stark och genomtänkt agitation för det jämlika samhället som sådant. En beskrivning av varför det jämlika samhället faktiskt är ”bättre för alla”. Nu framstod slagordet ”Ett bättre Sverige för alla” ungefär som om socialdemokratin vill ge ”allt åt alla”. Det framstod som om socialdemokratin vill att också mångmiljonärer och extremt högavlönade ska få en högre materiell standard och moralisk rätt att konsumera ännu mera, att tära ännu mera på jordens ändliga resurser, att bidra ännu mera till den globala uppvärmning som redan börjat skapa en förödande klimatkris.

Men slagordet ”Ett bättre Sverige för alla” måste tolkas så att även de som redan har en hög materiell standard faktiskt mår ”bättre” av att avstå och att leva i ett samhälle med mindre ekonomiska klyftor. Då räcker det inte med att avskaffa jobbavdraget för den som tjänar över 60 000 kronor i månaden!

Vem är nu ansvarig för dessa avgörande två misstag? Låt mig bara spekulera, eftersom jag inte vet! Jag tror att partiordförande Stefan Löfven och partisekreterare Carin Jämtin, de främsta ansvariga för partiet, förstår och inser att det jämlika samhället är socialdemokratins överideologi. Men de har haft allt för kort tid på sig att forma en sådan ram för valbudskapet.

Kanske har de också varit allt för veka mot triangulerings-strategins konstruktörer, horden av inflytelserika rådgivare, opinionsmätare och kommunikationsexperter omkring dem, som har en krass och fantasilös instrumentell syn på politik och som förstår sig på politisk maktkamp, men inte på grundläggande samhällsomvandling.

Oavsett hur det går med regeringsbildandet och budgetförhandlingarna så måste nu partiledare och partisekreterare därefter ta sig tid att initiera ett djupgående ideologiskt samtal inom hela partiet.

Förutsättningarna är faktiskt goda. För, precis som Stefan Löfven menade på valnatten; den här valrörelsen har vitaliserat partiet och satt fart på det vi kallar för ”rörelsen”. Den här gången har fler partimedlemmar än någonsin engagerat sig, knackat dörr och talat med över två miljoner väljare öga mot öga. Nu behöver de ideologisk näring och inspiration för att orka fortsätta. Den svenska socialdemokratin är en stark rörelse. Men nu behöver den en teoretisk, ideologisk, filosofisk fördjupning och uppryckning.  

Bror Perjus

lördag 13 september 2014

Feministiskt initiativ, Fi, kan komma in och skapa en vänstermajoritet

Enligt såväl DNs som SvDs opinionsmätningar idag är Sverigedemokraterna vågmästare just nu. 

Men Feministiskt initiativ, Fi, ligger precis under spärren till riksdagen enligt båda mätningarna. Och skulle de komma in kan det räcka för att skapa en vänstermajoritet som grund för en socialdemokratiskt ledd majoritetsregering.  

Dessutom, tror jag, att opinionsinstituten den här gången missar en faktor; nämligen de socialdemokratiska valarbetarnas formidabla fotarbete de sista veckorna, dagarna, timmarna och minuterna i den här valrörelsen.

Vi har knackat dörr varje kväll och talat direkt med över 1,5 miljoner väljare. 

Många har övertygats om att gå över den så kallade blockgränsen och rösta på socialdemokratin, men antagligen utan att säga det när opinionsinstituten ringer. Dessutom har vi genom dörrknackning och direkta samtal mobiliserat flera av våra anhängare som annars inte skulle ha röstat.

Igår kväll kom det en hel busslast med SSUare och politiskt aktiva från andra delar av Stockholms län till Tyresö. Fyllda av entusiasm vällde de ut över torget vid Granängsringen och tillsammans gick vi runt det stora hyreshusområdet och övertygade våra anhängare om att rösta.

Flera av de unga människorna var från SSUs norska motsvarighet AUF som kommit hit för att hjälpa oss att vinna valet. Jag gick tillsammans med Gabriela från Oslo som kämpade i sin allra första valrörelse, här i Sverige för vår valseger. 

En verkligt inspirerande upplevelse.
Bror Perjus


Dagen före valdagen 2014 citerar jag Carl Bildt - och håller med honom!

Det är inte ofta jag citerar och håller med Carl Bildt. Nu ska jag göra det! Dagen före valdagen 2014. Kom ihåg det. Det är en historisk händelse. 

I DN idag skriver Carl Bildt:

”Länge var det otänkbart att någon som gjorde anspråk på folkets förtroende i en politisk församling skulle uppträda med metallrör på stan eller beskriva folk som ”halvapor” och hota dem med ”nackskott”. Men det är detta beteende som tolereras med en röst på Sverigedemokraterna. Trots all den kunskap som i dag finns om partiets hårda kärna av sympatisörer och åtskilliga av dess företrädare.”

Det är en effektiv sågning av Sverigedemokraterna som Sveriges utrikesminister levererar.

Till det bör fogas att Sverigedemokraterna leds av en spelmissbrukare som använt 500 000 kronor av sin lön, betald av skattebetalarna, på nätcasinon. För kort tid sedan förlorade Jimmie Åkesson tiotusentals kronor. Allt enligt Dagens Nyheter idag.

Men det Carl Bildt medvetet glömmer och som praktiskt taget alla i den här valrörelsen försökt gömma, glömma eller bortse ifrån är följande; Allians-regeringens enda chans att fortsätta regera är just Sverigedemokraterna.

Därför handlar valrörelsens sista skälvande minuter om att förhindra Sverigedemokraterna från att nå en vågmästarställning i riksdagen. 

Det innebär att de rödgröna partierna måste satsa alla sina krafter på att få sina anhängare att verkligen gå och rösta idag eller allra senast i morron. Tyvärr är det de rödgröna partiernas anhängare som i störst utsträckning struntar i att rösta. Men nu gäller det att mobilisera alla. 

Sverigedemokraterna måste stoppas. 

Alliansregeringen måste ut ur regeringskansliet.  
Bror Perjus

fredag 12 september 2014

Att unyttja sig själv som kvinna är antifeminism. Men nu skyr Alliansen inga medel för att vända opinionen.

Eländig debatt. Det var en eländig debatt i TV4 igår kväll. Mötet mellan partiledarna förvandlades till käbbel, delvis på grund av programmets upplägg. Åter gjordes Jimmie Åkesson till huvudperson i en inledande och långt utdragen debatt om flyktingfrågan där enbart de hycklande Allians-ledarna fick vara med.

Jag orkade inte se eländet till slut.

När man sedan ska försöka kolla upp vad som hände mellan Annie Lööf och Stefan Löfven så fastnar man hela tiden i TV4s reklamträsk och är hänvisad till TV4 egna klipp. Annie Lööf försökte i direktsändning pracka på Stefan Löfven en bunt papper med något som hon antyder att han inte känner till. Därefter drar hon sig tillbaka överlägset leende, nöjd med sin kupp.

Löfven tar självklart inte emot hennes papper och kallar det helt korrekt för ”trams”. Heder åt Stefan Löfven som visar ärliga känslor mot hyckleri.
-        
      - Det var det dummaste Stefan Löfven kunde göra, skriver den dumma Lena Mellin i Aftonbladet.

Det påstås att Stefan Löfven knuffade eller puttade Annie Lööf. Det gjorde han inte alls.

Det här var givetvis genomtänkt och planerat in i minsta detalj.

Det var ingen tillfällighet att Annie Lööf fick uppdraget. Hon och ingen annan skulle överlämna papperen till Stefan Löfven. Inte Göran Hägglund, inte Jan Björklund, inte Fredrik Reinfeldt utan Annie Lööf, den unga paranta kvinnan i kretsen. Hon skulle provocera Stefan Löfven att begå ett misstag, att tappa balansen, att begå en överilad handling i TV på bästa sändningstid.

Sedan skulle påståendet, tolkningen, spridas; ”Stefan Löfven använder sig av manlig härskarteknik.”
-        
                    --         Att fysiskt mota bort Annie Lööf såg ut som ett skolexempel på härskarteknik, fortsätter den tjänstvilliga Lena Mellin.


-         Det här är socialdemokraterna när de är på riktigt. Maktens män. Det säger något om det här partiet, fyller Fredrik Reinfeldt i.

-         Det visar att Stefan Löfven inte är redo att vara statsminister, påstår Annie Lööf efteråt!

Slutskedet. I den här valrörelsens slutskede skyr den nederlagstippade Alliansen inte några som helst medel för att vända opinionen. De är uppenbarligen desperata. Stridshingsten har börjat galoppera! Någon, man kan undra vem, har släppt tyglarna!

Cynismen är nu obegränsad inom det gäng som leder de fyra borgerliga partierna; för att inte tala om den femte figuren Jimmie Åkesson som hämningslöst utnyttjar människor på flykt från förföljelse, krig och tortyr, för att värva väljare till sitt fascistiska parti och därmed möjligen rädda kvar Alliansen vid regeringsmakten.

Först gav Fredrik Reinfeldt Sverigedemokraterna ett rejält handtag genom att sätta ett mångmiljardpris på vår medmänskliga plikt att ta emot flyktingar, för att sedan ägna sig åt hycklande tal om ”öppna hjärtan”.

Sedan skickar moderaterna via fastighetsägarnas organisation ut ett papper, undertecknat av finansminister Anders Borg, som påstår att en rödgrön regering kommer att införa en fastighetsskatt på 25 000 kronor. Det är en lögn så grov att Anders Borgs tunga borde bli kolsvart.

Slutligen skickar man fram Annie Lööf att i TV iscensätta en sexistisk provokation som sedan ska utnyttjas mot Stefan Löfven. Det är andra gången som Annie Lööf använder sig av att hon är kvinna för att provocera socialdemokratins manliga ordförande. Förra gången yrade hon om män som "inte förstår att ett nej är ett nej..." 

Det här är kvinnlig sexism som ingenting har med feminism att göra. Att utnyttja sig själv som kvinna är antifeminism. Annie Lööf skadar feminismen och hela kampen för ett samhälle som är jämställt med kvinnor och män.

Misslyckas. Självklart kommer det att misslyckas. Lööf-aktionen var förstås ”planerad in i minsta detalj, klappad och klar” av någon PR-strateg i kretsen kring Alliansregeringen, antagligen vid namn Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson.

Det fanns bara ett fel med planen. Den kommer att slå tillbaka mot Alliansen! Ingen sunt tänkande person i det här landet kan undgå att inse hur utstuderat det var. Inte heller en övertygad borgerlig väljare kan med hedern i behåll försvara sådant trams.

Valrörelsen handlar faktiskt om vårt lands framtid, om demokratin och människors vardag.

Bror Perjus  

onsdag 10 september 2014

Den magiska siffran för oss valarbetare är 2,7 procent - skillnaden mellan ordning och kaos!

Whaouw!

Hämtar Svenska Dagbladet i brevlådan och läser på första sidan ”En ishink över Alliansens hopp”. Ny Svd/Sifo noterar; ”trenden har vänt”. Socialdemokraterna går upp med 3,4 procent. Statistiskt säkerställt!

De ”rödgröna” ökar åter sitt försprång före Alliansen! Nu är det 6,2 procent. Men, observera! Under de fyra dagar som återstår måste vi ”rödgröna” tillsammans öka med 2,7 procent. Så ser matematiken ut med utgångspunkt från Svd/Sifo idag.

Igår eftermiddag tittade jag på radions partiledardebatt! Jo, just ”tittade”. Det sändes med publik från Kulturhuset i Stockholm.

Stefan Löfven blir bättre för varje offentligt framträdande. Igår var han superbra. Han är säker, stabil, trygg, sympatisk, pålitlig, på god väg att bli en ny Per-Albin Hansson. En stark, målmedveten och tillförlitlig, socialdemokratisk statsminister i en tid med stora och snabba förändringar i en orolig omvärld.

Jonas Sjöstedt är starkt engagerad, känslosam och övertygande. Åsa Romson sakligt säker, med sitt tänkvärda, intressanta, djupgående sätt att resonera. De tre är ett bra team som kan bilda den regering som vi behöver inför en tid med stora prövningar men också stora möjligheter.

Den borgerliga Alliansens fyra företrädare är kusligt skickliga debattörer, hårt trimmade och samordnade. De kan med en salva väl formulerade meningar vända svart till vitt. Och i sin slutreplik skickar Fredrik Reinfeldt, leende med sin något ojämna tandrad, skickligt in debattens sista mening ”Vi ligger i vinnarhålet”!

Och det gjorde de…. Igår eftermiddag..  Men inte idag! Nu på morgonen, när jag hämtar tidningarna, så har de fått en ”ishink över sig” skriver Svenska Dagbladet.

Det finns bara ett problem och ett avgörande problem!

Sverigedemokraterna är fortfarande vågmästare med 8,9 procent, trots att de går tillbaka med 1,5 procent. Därmed bestämmer de i Sveriges Riksdag om det här blir valresultat. Ett fascistiskt parti som bestämmer i Sveriges Riksdag! De borgerliga har alltså fortfarande, enligt den här Svd/Sifo-mätningen, majoritet i riksdagen.

Behandlingen av Sverigedemokraterna är den här valrörelsens journalistiska skandal och misslyckande. Det är antingen som om de inte existerar! Eller också som om de existerar fritt svävande i den politiska rymden, oberoende av alla! Eller också – vilket är det allra värsta – som om de utgör något sorts mittenparti, mitt emellan höger och vänster.

I varje grafisk återgivning av opinionsmätningarna så placeras Sverigedemokraterna i mitten. Igår, i Kulturhuset, hade Sveriges Radio placerat Jimmy Åkesson i mitten, med övriga partier bredvid sig på flankerna – trots att han borde placeras till höger om högern, en bit bortom Fredrik Reinfeldt.
Dessutom fick Åkesson förmånen av att ta nästan hela debatten om den orättvisa beskattningen av pensionärerna, som han raskt ställde mot alla de människor som flyr från krigets fasor i Syrien och Irak – en cynism som inte hör hemma i ett anständigt demokratiskt samhälle.

Fortfarande återstår alltså den här valrörelsens helt avgörande insats för alla valarbetare och varje anständig människa och väljare – att förhindra Sverigedemokraterna från att bli vågmästare i riksdagen.

Det betyder att det rödgröna gemensamt måste öka sitt röstetal med 2,7 procent jämfört med Svd/Sifo. Det är den magiska siffran vi valarbetare har att kämpa med under de få timmar som är kvar tills vallokalerna stänger; 2,7 procent!

Bror Perjus

tisdag 9 september 2014

Se upp med korken som flyter ovanpå Allians-partierna

Vi är bäst i spurten av alla partier!

Det visar idag Dagens Nyheter på nyhetsplats.

Vid valet 2002 tog vi in 2,5 procent sista valveckan. Senaste valet 2010 tog vi in 1,93 procent. Den här gången måste vi överträffa oss själva! Därför att nu gäller det att få majoritet i riksdagen för en socialdemokratiskt ledd, rödgrön regering!

Det duger inte med en minoritetsregering. Landet behöver handlingskraft mer än någonsin!

Det som våra motståndare kallade för ”massarbetslöshet” 2006 har ökat från 6 procent till 8 procents ”massarbetslöshet”. De mest högavlönade har fått 25 gånger så stor skattesänkning som de lägst avlönade. A-kassa och sjukförsäkring har försämrats. Skandalerna i äldreomsorgen avlöser varandra. Skolresultaten rasar. Lärarförbundet placerar Tyresö på plats 225 bland landets 290 kommuner när det gäller skolornas kvalitet. Ungdomsarbetslösheten ökar och med den de sociala motsättningarna. Inte långt från Tyresö, i Kärrtorp, uppträder nazister provocerande och våldsamt.

Den här gången gäller valet inte bara kamp för ett bättre samhälle. Nu handlar det om demokratin och människovärdet.

Sverigedemokraterna måste förhindras från att nå vågmästarställning i riksdagen. Det är helt avgörande.

Sverigedemokraterna utgör ett parlamentariskt brohuvud för ännu mörkare krafter på yttersta högerkanten.

Skräckscenariot är att ett kraftigt förstärkt, mycket kaxigare fascistiskt, rasistiskt och människoföraktande parti i riksdagen med ett ännu starkare grepp om en försvagad Allians-regering. 

Det får inte ske!

Sverigedemokraterna är en kork som flyter ovanpå, de flyter på Allians-partierna.

För varje procent som Allians-partierna går upp så lyfter de Sverigedemokraterna mot en vågmästarställning. Alliansen kan inte få majoritet. De måste regera med Sverigedemokraterna. De rödgröna däremot kan få majoritet. 

Det är som vid Stockholms sluss mot Mälaren. Alliansens väljare glider in i Slussen. Vattnet stiger. Men när slussportarna öppnas på andra sidan, så glider Sverigedemokraterna ut med god styrfart mot Riksdagshuset och i deras kölvatten slörar ännu mörkare krafter...

Därför ska vi nu spurta! Och spurta som aldrig förr! Vi ska knacka dörr, ringa runt, affischera, agitera och övertala.

Jaga upp varenda soffliggare!

Få med alla som tvekar!

Övertala alla som lutar åt höger!

Bror Perjus