söndag 29 mars 2015

Partiledaren kan inte lyssna på Rörelsen om Rörelsen ingenting säger!

Det är fint och inspirerande att vara en vanlig medlem utan förtroendeuppdrag i Tyresö Arbetarekommun. Det är en stark och traditionstyngd Arbetarekommun. Bland medlemmarna finns en tidigare partiordförande och statsminister, en tidigare partisekreterare och en tidigare minister, en nuvarande riksdagsledamot och många fler mycket kunniga kommun- och landstingspolitiker, men framförallt ”vanliga” aktiva, engagerade, ansvarstagande medlemmar.

Nio gånger per år hjälps vi åt att bära ut en egen producerad lokaltidning, Tyresö Nyheter, till alla hushåll i kommunen. Tidningens professionella redaktion arbetar helt ideellt. En fantastisk prestation! Bara att bära ut tidningen är en meningsfull och konkret politisk arbetsuppgift. 

Men jag har en stark känsla av att många av våra arbetarekommuner, precis som Tyresö, måste vitaliseras politiskt. Vi måste mycket tydligare lägga oss i vilken politik som det socialdemokratiska partiets högsta ledning ska driva. Det är, tror jag, avgörande för att svensk socialdemokrati åter ska kunna bli den dominerande demokratiska kraften i vårt land.

Och Tyresö Arbetarekommun håller på att vitaliseras politiskt!

Särskilda diskussionsmöten arrangeras nu där vi fritt och öppet diskuterar den i samhällsdebatten just nu mest brännande frågan. De diskussionerna kan sedan bli vägledande för senare beslut vid arbetarekommunens allmänna medlemsmöten.

Vi började diskutera invandring och migration. Där fanns inga stämningar för begränsad invandring. Däremot starka krav på bättre resurser för mottagning av nya invandrare – vilket är motsatsen; ett engagemang för människor som flyr från terror, tortyr och krig.

Vi fortsatte med - den främst i storstadsregionerna - oerhörda bristen på bostäder och framförallt bristen på hyresbostäder med rimliga boendekostnader, särskilt för ungdomar.

Nästa möte ska handla om jämlikhet. En utgångspunkt kan bli ett uttalande om jämlikhet som redan antagits av arbetarekommunens medlemsmöte. Det fanns då ingen tradition av att anta skriftliga uttalanden vid medlemsmöten. Men efter en gedigen bearbetning i två arbetsgrupper och tre medlemsmöten antogs ett uttalande som var klart bättre än mitt utkast.

Där står bland annat följande:

”Det mer jämlika samhället är det ekonomiskt mest effektiva samhället. Ibland påstås att socialdemokratin måste tona ned kravet på jämlikhet för att dra till sig röster från en växande medelklass. Det är precis tvärt om! Det jämlika samhället är bättre för det allra största flertalet.”

Det är ett radikalt ställningstagande i en gammal klassisk socialdemokratisk tvistefråga. Uttalandet bygger på den banbrytande forskningsrapporten ”Jämlikhetsanden” (Pickett/Wilkinsson, Karneval Förlag 2010).

På arbetarekommunens årsmöte antogs ytterligare ett uttalande. 

Rubrik: "Kraftfullt stöd för utrikesminister Margot Wallström”, för hennes feministiska utrikespolitik och hennes kritik mot den saudiska regimen. Det ser vi som en mycket smart och framsynt vidareutveckling av Olof Palmes och Anna Lindhs aktiva utrikespolitik.

Tyresö Arbetarekommun har också ställt sig bakom en motion om en ”strategi och ett handlingsprogram för demokratins globalisering”. Motionen antogs av den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 2013, tillsammans med en motion från Göteborg om direktvalt FN-parlament. Det beslutet följer vi nu upp med en uppmaning till partiledningen att snarast tillsätta en arbetsgrupp för att utforma en sådan strategi och handlingsprogram.

Alla de här besluten i Tyresö Arbetarekommun ska finnas att läsa på vår hemsida och kan laddas ned och användas av alla som är intresserade; www.socialdemokraterna.se/tyreso

Våra förtroendevalda på olika nivåer är självklart viktiga bärare av våra politiska ställningstaganden. Men erfarenheten säger att det är först när vi väldigt noga och exakt diskuterar och skriver ned våra ställningstaganden i form av uttalanden och motioner som de blir riktigt tydliga.

Därför är det - tror jag - helt avgörande för vår partiorganisations vitalisering att alla basorganisationer i partiet börjar arbeta med konkreta, genomarbetade, skriftliga uttalanden som tar ställning i de aktuella kontroversiella politiska frågorna precis när de är som mest aktuella. I vår tid händer allt mycket fort och debatter sprids omedelbart via sociala medier och massmedia. Det är inte tillräckligt att vänta på partikongresser och årsmöten på olika nivåer.

Tage Erlander uppmanade vid partikongressen 1969 sin nyvalde efterträdare Olof Palme att ”lyssna på Rörelsen”. Men det är omöjligt för en partiledare att ”lyssna på Rörelsen” om Rörelsen ingenting säger.
Bror Perjus


fredag 27 mars 2015

Byt ut kommunalråd (S) som inte förstår vad vårt parti står för!

Det står och väger inom socialdemokratin i vårt land. Kanske är det avgörande för demokratins framtid i hela Europa och därmed för resten av världen. Utrikesminister Margot Wallströms rakryggade kritik mot den saudiska regimen visar hur avgörande våra vägval kan vara. Men nu handlar det också om invandringen.

Ja eller nej till ytterligare skärpning av reglerna för invandring till Sverige diskuteras allt mer intensivt och öppet. Diskussionen kretsar kring förslag som Kristdemokraterna och Folkpartiet redan ställt sig bakom. Men det är framförallt Sverigedemokraterna som drivit de två förslagen.

     1)      Ska den som redan fått uppehållstillstånd i Sverige tvingas ta ett ökat försörjningsansvar för anhöriga som vill komma hit?

     2)      Ska Sverige i ökad utsträckning använda sig av tillfälliga uppehållstillstånd?

Syftet är att begränsa fattiga, förföljda flyktingars möjlighet att komma till Sverige och få en trygg fristad här. Sverige är det industriland som i förhållande till folkmängden tar emot flest invandrare. Men det är också ett av de länder vars befolkning har den mest positiva inställningen till invandrare.

SVTs Rapport har nu frågat samtliga socialdemokratiska kommunalråd om sin inställning till de båda förslagen. Det visar sig då att 23 procent vill öka försörjningskravet, 31 procent säger nej och 47 procent ”vet inte” - de passar. På frågan om tillfälliga uppehållstillstånd säger 15 procent ja, 50 procent nej och 35 procent ”vet ej”.

Om Rapports undersökning är korrekt, då är den stora andelen ”ja” och ”vet ej” alarmerande. Närmare hälften av kommunalråden är i så fall inte beredda att försvara vårt partis politik i en av vår tids ödesfrågor. Sådana kommunalråd bör bytas ut!

Det handlar om socialdemokratins mest grundläggande värderingar; solidaritet och människosyn. Om vi viker ned oss för Sverigedemokraternas propaganda och vänder oss emot vårt samhälles fattigaste och mest förföljda så överger vi också våra mest grundläggande värderingar! Frågan är då vad som finns kvar av socialdemokratin som idé och politisk kraft?

Många som vill begränsa invandringen ytterligare tror att det är nödvändigt för att stoppa Sverigedemokraternas opinionsmässiga framfart. Det fungerar precis tvärt om!

Om socialdemokratin ansluter sig till Sverigedemokraternas politik så blir det en bekräftelse på att de har rätt! Därmed öppnas alla slussar på högerkanten. I de länder där socialdemokratin agerat så har resultatet också blivit kraftiga framgångar för nationalister, högerextremister, fascister och nazister. Det främsta exemplet är Danmark. Om vi inte pressar tillbaka högerextremismen ideologiskt och politiskt kan socialdemokratin aldrig mer bli den dominerande politiska kraften i vårt land!

Svensk socialdemokrati är den sista verkliga spärren mot sådana högerextremistiska tongångar i Europa. Vår seger kan vi bli ett avgörande exempel och bidra till att vända den utveckling mot ökad högerextremism som just nu pågår i vår världsdel med en så skrämmande historia bakom sig.

Människor som i många fall kanske gjort sig av med alla sina tillgångar i flykten från diktaturer och krig kan inte belastas med en ökad försörjningsbörda för anhöriga - barn, makar och föräldrar - som vill återförenas med de sina. Det är helt enkelt ogenomförbart. Att därtill utfärda tillfälliga uppehållstillstånd till förföljda och hårt pressade människor är att öka otryggheten för redan svårt traumatiserade. Förslagen är kontraproduktiva och skulle ytterligare öka de sociala motsättningar som Sverigedemokraterna bygger hela sin politik på.

Kommunalrådet Jimmy Jansson, Eskilstuna, sa till Rapport. ”Sverige bygger på principen att man ska jobba, försörja sig själv och stå på egna fötter.” Självklart! Men socialdemokratin står också för solidaritet med utsatta. Och det är cyniskt att säga så till förföljda, traumatiserade, arbetslösa och bostadslösa människor som nyss anlänt från diktaturer och krigszoner. 

Göran Dahlström, kommunalråd i Katrineholm säger att ”Det kommer alldeles för många än vi har råd till.” Det är klart att det till en början finns en kostnad för utbildning och uppehälle för nyanlända. Men i det längre perspektivet är invandring en ekonomisk tillgång för vårt land.  Och har länder som Grekland, Turkiet, Jordanien bättre råd än vi med dessa initialkostnader?

Om kommunalråden i Katrineholm och Eskilstuna är rättvist citerade och klippta av Rapport-redaktionen så bör deras partimedlemmar ta dem i örat eller byta ut dem mot företrädare som vet vad socialdemokratin står för. Det tycks också gälla ytterligare ett antal kommunalråd. Dags att ta itu med all mesighet i partiet och skärpa kampen mot högerextremismen. Sverigedemokraterna är problemet inte invandringen! 
Bror Perjus

Tidigare ordförande för socialdemokraterna i Lidingö, samt ombud på två socialdemokratiska partikongresser och en LO-kongress. 

onsdag 25 mars 2015

Hur skulle världen se ut med Wolodarski som utrikesminister?

Han har problem, den gode Peter Wolodarski, DNs chefredaktör, med den rödgröna regeringens utrikespolitik... Den är otroligt bra, men väldigt dålig. Modig men onödig. Sann men problematisk... osv

Vi läser unisont hans söndagskrönika!

"Men låt det stå fullständigt klart: inget av det Margot Wallström sagt är osant. Inte heller ska hon behöva skämmas eller be om ursäkt för att hon tar parti för en samvetsfånge mot en av världens mer hårdföra och auktoritära regimer. Jorden skulle vara en bättre och säkrare plats om fler utrikesministrar visade den typen av mod. Problemet för Wallström och regeringen Löfven är inte att de står upp för mänskliga rättigheter, utan deras hantering av internationella relationer."

Så skriver Wolodarski, men hallå!

Ingen har väl hävdat att det hon sa var osant. Visst, hon behöver inte skämmas. Och jorden skulle otvivelaktigt vara en bättre plats om flera utrikesministrar visade den typen av mod.

Men felet är regeringens "hantering av internationella relationer". Var det inte just det Wolodarski skrev?  Att jorden skulle vara en bättre plats om flera regeringars "hantering av internationella relationer" var precis som Margot Wallströms och den svenska regeringens "hantering"???

Wolodarski ger med ena handen och tar genast tillbaka med den andra! Är det möjligt att kritisera den saudiska diktaturen utan att kritisera den? Hur lågmäld ska kritiken vara för att inte misshaga?

Och han fortsätter sin krönika rakt igenom. Han vet inte på vilken fot han ska stå.

Såhär avslutar han:
"Sverige ska aldrig någonsin ursäkta sin syn på saudiska piskrapp. Men det finns ingen anledning att bidra med ytterligare bränsle på den utrikespolitiska brasan. Det brinner onödigt mycket redan."

Snacka om otydlighet, virrighet, oskicklighet och allt vad det kan kallas!

Skönt att det inte är Peter Wolodarski som är utrikesminister.

Hur skulle världen då se ut?
Bror Perjus


söndag 15 mars 2015

När föremålen för vår kritik får avgöra att kritiken är ”misslyckad”


Peter Wolodarski är på glid ut mot de försåtliga krafter som i Danmark lyckats vända svart till vitt i debatten om yttrandefriheten. Läs Lena Sundströms reportage på DNs Kultursida idag och läs sedan Wolodarskis ledarkrönika…

Där uttrycker Wolodarski det som alla borgerliga skribenter i borgerliga medier skriver. ”Sverige ska stå upp för mänskliga rättigheter i världen. Men det innebär inte att utrikespolitiken behöver vara direkt oskicklig.”

Det handlar förstås om Saudi-affären. Och självklart är allt fel som socialdemokratin gör. Även när det är rätt är det fel, eftersom det görs rätt på ett ”oskickligt” sätt. Så kan de borgerliga skribenternas ståndpunkt, som Wolodarski så tydligt formulerar det, sammanfattas. De skriver nu alla, som Göran Eriksson i Svenska Dagbladet, att den svenska utrikespolitiken befinner sig ”i allvarlig kris”. Plötsligt har det blivit en objektiv sanning att svensk utrikespolitik är ”misslyckad”.

Om den rödgröna s-mp-regeringen förlängt avtalet om vapenleveranser till Saudiarabien så hade det blivit en annan, men ännu värre kritikstorm från de borgerliga skribenterna. Då hade samma kritiker riktat in sig på ”sveket mot de mänskliga rättigheterna”. Det hade medfört en mycket hårdare kritikstorm än den som riktades mot den borgerliga högerregeringen, trots att den inte bara förlängde avtalet utan också i största hemlighet utökade det och lovade bygga en vapenfabrik i Saudiarabien!

Nu avslutade emellertid den rödgröna regeringen avtalet om vapen till en av världens värsta diktaturer. Då fick man lägga om kritiken. ”Oskickligt” blev då formuleringen. Och varför var det så oskickligt? Jo, därför att Saudiarabien ilsknade till, kallade hem sin ambassadör i Stockholm och blockerade vår utrikesminister Margot Wallströms tal inför Arabförbundet. Därmed blev hela regeringens hantering av Saudi-avtalet ”oskickligt”. Men det är faktiskt obegripligt hur de som är föremål för vår kritik kan få avgöra att vår kritik är ”ett utrikespolitiskt misslyckande”.

Erkännandet av Palestina var också ”oskickligt” enligt Wolodarski. Inte därför att erkännandet var i sak fel, utan därför att Israels reaktionära högerregering, med en riktigt extremistisk utrikesminister, uttryckte sitt missnöje med erkännandet och – precis som Saudiarabien – kallade hem sin ambassadör.

Dagens Nyheters chefredaktör, Peter Wolodarski, förmanar nu Sveriges utrikesminister att spara på de hårda orden tills de verkligen behövs, precis som om det inte behövs så hårda ord som ”medeltida rättsskipning” mot en regim som hugger händerna av folk och utdelar tusen dödliga piskrapp till en ung person som skriver bloggar om demokrati.  

Borgerliga skribenter har alltid uppmanat socialdemokrater att vara försiktiga med sitt språk i utrikespolitiska frågor. När Olof Palme julen 1972 jämförde USAs bombningar av Hanoi med de nazistiska illdåden i ”Oradour och Lidice” så tyckte också borgerliga skribenter att det var att ta i väl hårt, att vara utrikespolitiskt ”oskicklig”.

Borgerliga regeringar däremot har varit väldigt ”skickliga”. De har undvikit allt för hårda ord genom att hålla käften. Den rödgröna regeringens utrikespolitik är inte ”oskicklig” och ”misslyckad”. Den är rakryggad och framgångsrik. Heder åt Margot Wallström som fortsätter i Olof Palmes och Anna Lindhs anda.

Bror Perjus

torsdag 15 januari 2015

Nytt förslag: Döp om Svenskt Näringsliv till Svenskt Täringsliv!

Svenskt Näringsliv representerar inte svenskt näringsliv. Organisationen borde heta något annat. Förr hette den Svenska Arbetsgivareföreningen. Men det var också missvisande. Bättre vore Svenska Arbetsköpareföreningen, eftersom den faktiskt är en sammanslutning av arbetsköpare. 

Förr fanns det också en organisation som hette Industriförbundet. Också oegentligt eftersom organisationen bara representerade industrins ägare i bästa fall, men egentligen enbart de dominerande ägarna. Familjen Wallenberg som var och är de mäktigaste ägarna i vårt land, styrde det mesta i båda organisationerna. De bestämde att Svenska Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet skulle gå samman i organisationen Svenskt Näringsliv, som fortfarande bara representerar en mycket liten minoritet av ägarna, eftersom makten bestäms av hur mycket man äger, inte en medlem en röst som i demokratiska organisationer.

Anta att det svenska näringslivet skulle bestå enbart av de så kallade ägarna. Då skulle inte mycket bli uträttat. I praktiken ingenting. Anta att Marcus Wallenberg själv skulle stå ensam i SKFs Kullagerfabrik i Göteborg och försöka tillverka kullager. Det mesta talar för att resultatet skulle bli; inte ett enda kullager. Ingenting!

Arbetare och tjänstemän, till allra största delen organiserade i fackföreningar inom LO, TCO och SACO, utgör en mycket betydande del av svenskt näringsliv, kanske den allra mest betydande! De tillverkar ju kullagren och bilarna, styckar köttet, bakar limporna, röjer i skogen och kör pappersmaskinerna och tryckpressarna och bygger hus och vägar.

Nu är det också så vist ordnat att Svenskt Näringsliv och alla dess underorgan förhandlar med fackföreningarna om löner och arbetsvillkor för såväl tjänstemän som arbetare. Alltså förhandlar Svenskt Näringsliv med en annan del av svenskt näringsliv om arbetsvillkor och löner på den så kallade arbetsmarknaden. Så det blir ju lite förvirrande då med begreppet svenskt näringsliv!

Den omvända ordningen borde också gälla, d v s att fackföreningarna förhandlar med Svenskt Näringsliv om direktörernas arbetsvillkor, vinster och löner och bonusar och pensionsavtal och avgångsvederlag och allt var det heter för att motivera deras kopiösa inkomster, som i många fall på en månad motsvarar vad landets statsminister tjänar på ett år. Dessutom flyger de omkring i privata jetplan med sina fruar, vilket delvis tycks utgöra deras arbetsmiljö och samtidigt kostar miljoner.

För övrigt antyder namnet Svenskt Näringsliv, att det bara är de privat ägda företagen i landet som är närande. Underförstått är statlig och kommunal verksamhet tärande. Men anta att det inte fanns några skolor, sjukvård, äldreomsorg, kollektivtrafik, bostäder med mera – då skulle det heller inte bli några kullager tillverkade.

Ibland har man en känsla av att Svenskt Näringsliv är den mest tärande delen av svenskt näringsliv. Ändå tar deras företrädare sig ständigt rätten att tala för hela det svenska näringslivet. Och de borgerliga partiernas företrädare tjatar ständigt om att företagarnas villkor måste förbättras, samtidigt som de lika ivrigt agiterar för sämre villkor för arbetare och tjänstemän, med det märkliga motivet att ”sänka trösklarna till arbetslivet”.

Men att döpa om Svenskt Näringsliv till Svenskt Täringsliv vore kanske att ta i…  

Bror Perjus

måndag 29 december 2014

Hur hejdar vi fascismen? Ett bra tema för en vidareutveckling av Decemberöverenskommelsen.

”Odemokratiskt!” Det skriker nu flera om Decemberuppgörelsen. ”Brott mot parlamentarismens principer”, säger de stora förståsigpåarna. Jag har svårt för att förstå deras synsätt. Sex partier med stor majoritet bland väljarna och i parlamentet har gjort om hur Sverige ska styras fram till nästa val 2018. Hur odemokratiskt är det mot folkmajoriteten?  

Redan den 3 december skrev jag såhär under rubriken ”Samlingsregering mot Sverigedemokraterna”: ”En tydlig och väl formulerad uppgörelse riktad direkt mot Sverigedemokraterna kunde ha demolerat deras bisarra syn på den ekonomiska politiken. De försöker inbilla oss att vårt land skulle få större ekonomiska resurser och att betydande delar av vår välfärd kan finansieras genom att vi stänger våra gränser för jagade människor på flykt från krigszoner och brutalt våld. Tillsammans kunde de sju partierna i riksdagen ha gått till samlad och kraftfull attack mot dessa demokratins dödgrävare.”

Det skulle också kunna bli resultatet av Decemberuppgörelsen, om Allians-partierna verkligen vill leva upp till sina påståenden om att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Dessvärre talar flera tecken för att de håller på att svikta. Frestelsen att spela ut det främlingsfientliga kortet är stor på den kanten. Och det är nog också vad de hårdaste kritikerna mot Decemberuppgörelsen egentligen vill, typ förre försvarsministern Mikael Odenberg.

Den 9 december skrev jag såhär under rubriken ”Varför inte dra tillbaka beslutet om extraval”: ”Idag skriver Allians-partierna på DN Debatt att de är beredda att göra upp med den rödgröna regeringen - före extravalet - om nya spelregler som gör det möjligt för en minoritetsregering att få igenom sin budget i riksdagen. Det är helt skamlöst. Det var precis vad Stefan Löfven föreslog långt före det ordinarie valet den 14 september. Han talade tidigt, konsekvent och envist om värdet av blocköverskridande uppgörelser. Han bjöd in till överläggningar efter valet, gång på gång.”

Det är vad som nu har skett!

I min förra blogg, som blivit lite omdiskuterad på facebook, skrev jag att Stefan Löfven ”lurat skjortan av de borgerliga partierna”.

Visst, det var lite hårt formulerat. Självklart har inte statsministern ”lurat” oppositionen. Han är en mycket ärlig person. Däremot mycket skicklig förhandlare. Jag skrev ”lurat skjortan av” därför att de borgerliga partiledarna och rader av så kallade experter i media försökt framställa det hela som en seger för de borgerliga partierna, som om det är den rödgröna regeringen helt anpassat sig till de borgerligas förslag.

Nu i efterhand inser alla att det är precis tvärt om. Och egentligen kunde man lika väl beskriva det som ett ansvarstagande från de borgerliga partiledarnas sida. Den förre försvarsministern Mikael Odenberg som tvingades avgå och antagligen därför är ute efter en viss revansch mot sina partivänner beskriver Decemberuppgörelsen som en fullständig kapitulation från oppositionens sida och ett ”brott mot parlamentarismens principer”.

Den stora farhågan just nu är att fältet lämnas fritt för Sverigedemokraterna som enda oppositionsparti. Om insikt, framsynthet och ansvarstagande på allvar drabbade Allians-partiernas ledare så skulle alla övriga sju partier i riksdagen kunna gå till samlat och benhårt angrepp mot Sverigedemokraternas människofientliga politik. Därmed kunde vi i vårt land sätta stopp för fascismens frammarsch.

Kanske kunde det bidra till att hejda högerextremisterna också i övriga Norden och i hela Europa. Varför inte ett tema för en vidareutveckling av Decemberöverenskommelsen? Hur kan vi bäst hejda fascismen? I en tidigare blogg skrev jag om Stefan Löfven som en ny Per Albin Hansson.

Vem skulle komma på tanken att kalla det för ”odemokratiskt” eller ”brott mot parlamentarismens principer”? Utom Sverigedemokraterna själva förstås!
Bror Perjus






lördag 27 december 2014

Stefan Löfven spelade skjortan av hela gänget

Det är en oerhörd styrka för demokratin att vi, i vårt land, har en fungerande samverkan mellan det socialdemokratiska partiet och den fackliga rörelsen. I ett besvärligt krisläge för socialdemokratin kunde partiet plocka fram en skicklig förhandlare från den fackliga rörelsen och göra honom till partiordförande.

Denne partiordförande, IF Metalls förre ordförande Stefan Löfven, numera även Sveriges statsminister, har i julhelgen lurat skjortan av de borgerliga partierna och säkrat ett rödgrönt regeringsinnehav fram till nästa allmänna val 2018. Fortsätter han sköta sina kort lika väl så blir det också en valseger och fortsatt rödgrön regering till 2022.

När man följer nyhetsrapporteringen om de senaste veckornas politiska händelser så får man emellertid en märklig känsla av overklighet. I Rapport sitter den politiska reportern Kerstin Holm och gör en sorts analys som enbart är en rak återgivning av de borgerliga partiernas beskrivning av vad som hänt. I de stora rikstäckande dagstidningarna skrivs det spaltmeter om hur den rödgröna regeringen ”misslyckats” med att få igenom sin budget och ”missbedömt” möjligheterna att förhandla med de borgerliga partierna.

Löfven har, även av en del mystiska ”källor” inom partiet, beskrivits som en politiskt oerfaren ledare som velat lite hit och dit. I verkligheten har det visat sig att han är en lika skicklig förhandlare politiskt som fackligt. Han har hela tiden hållit en rak och konsekvent kurs som till sist förpassat de borgerliga partiernas ledare till åskådarbänken i fyra, kanske åtta år framåt.

De borgerliga partiledarna har, med stöd i stora delar av mediasverige, försökt framställa nedröstningen av regeringens budgetförslag och beslutet om extraval som ett misslyckande för den rödgröna regeringen. Men att en stark borgerlig majoritet i riksdagen röstar ned en vänsterregerings budget är naturligtvis inget misslyckande. Det var bara för Allians-företrädare och Sverigedemokrater i skön förening att försöka träffa rätt på nej-knappen med pekfingret, vilket de faktiskt lyckades med.

Sedan påstår centerledaren Annie Lööf att regeringen accepterat de borgerligas förslag som innebär att en minoritetsregering ska kunna få igenom sitt budgetförslag genom att oppositionen lägger ned sina röster. Det är märkligt! Oppositionen kunde ju redan den 3 december vid omröstningen i riksdagen ha lagt ned sina röster och släppt fram regeringens budget.

Slutligen påstås Stefan Löfvens beslut om ett extraval vara ett förhastat misstag. Knappast! Det var beslutet om extraval som fick de så kallade Allians-partierna att vika ned sig och i fortsättningen, år efter år, lova just det, att lägga ned sina röster till förmån för regeringens budget. Snacka om nederlag, misslyckande och felbedömning! Resultatet kan bli att de borgerliga partierna får avstå från att driva sin egen politik i åtta år.

Nu hotar de istället med att orsaka den rödgröna regeringen rader av nederlag i riksdagen i frågor som inte regleras i statsbudgeten. Jovisst, det kan högerkrafterna i riksdagen mycket väl göra! Men enbart med stöd av det fascistgäng som idag leder Sverigedemokraterna. Precis samma konstellation som den 3 december fällde regeringens budget. Precis det som Allians-partierna hela tiden påstått att de vill undvika.

Och skulle den rödgröna regeringen ha avgått efter nederlaget i budgetomröstningen så hade de så kallade Allians-partierna möjligen fått chans att bilda regering – men enbart då med stöd av Sverigedemokraterna.

Hur detta borgerliga hyckleri och taskspel kan beskrivas som ett misslyckande för Stefan Löfven är obegripligt. Han har, som sagt, spelat skjortan av hela gänget. Kan det vara så att fackliga ledare är skickligare förhandlare än politiker?

Bror Perjus