lördag 28 januari 2017

Skavlan missade chansen att bli historisk - lämnade nazismen kvar i 30-talet!

Fredrik Skavlan missade igår kväll en unik möjlighet. Han hade chansen att göra en historisk insats för folkupplysningen. Men han försatte tillfället att bland Sveriges och Norges folk radikalt öka insikterna, höja medvetandet och inskärpa allvaret i den politiska utveckling som just nu pågår i vårt land, i övriga nordiska länderna, i Europa och stora delar av världen.
En av de sista överlevarna från de nazistiska förintelselägren, Hédi Fried, 92, var gäst i hans program. Hon har i flera decennier rest runt och talat med svenska ungdomar om nazismen och Förintelsen. Hon talade om sandkornet som, nästan omärkligt, blir till en gigantisk grushög som först förkväver yttrandefriheten och sedan fortsätter växa tills det blir omöjligt att andas och att leva. Hon berättade om sin omvända kikare. I den ser hon idag på avstånd hotet från 1930-talet komma allt närmare.
Men Skavlan gjorde allt han kunde för att undvika ett samtal om dagens högerextremism som blir allt mer skrämmande. När Hédi Fried ville tala om den politiska situationen i januari 2017 så ingrep Skavlan med räddhågad blick och återförde henne till 1930-talet.
Skavlan sänds fredag kväll på allra bästa sändningstid. Programmet har stora tittarskaror. Därför hade en dramatisk och känslomässigt stark varning, från en av dem som överlevde Förintelsen och åter idag upplever hotet från nazismen, varit ovärderlig för vår demokratis framtid.
Men Fredrik Skavlan vågade inte låta henne tala fritt. Allt annat hade för övrigt varit en överraskning.  Sådana är villkoren för en talkshow. Det handlar om  underhållning. Tittarna ska hållas på gott humör. Fredagskvällen är tid för avkoppling. Då ska vi inte tänka på nazismen. Och måste vi beröra nazismen så låt oss, för allt i världen, föreställa oss att nazismen är kvar i 1930-talet.
Idag har vi i riksdagen ett invandringsfientligt, rasistiskt parti med rötter i nazismen. Villkoret är därför att en sverigedemokrat bjuds in till studion för att den diskussionen ska kunna föras. Sådana är villkoren i våra opartiska medier. Därmed förhindrar Sverigedemokraternas existens idag ett öppet samtal om hotet från nazismen i vår tid.
Varför då inte, som en motvikt, bjuda in en Sverigedemokrat till stolen mitt emot Hédi Fried? Oscar Sjöstedt exempelvis eller Jimmy Åkesson själv! Kanske de tillfrågats och tackat nej. Vad vet jag? Det mesta talar nog för att de av politisk självbevarelsedrift skulle undvika ett direkt möte med en Förintelsens överlevare. Men i så fall kunde Fredrik Skavlan ha meddelat att Sverigedemokraterna haft chansen att försvara sig. Och så kunde Hédi Fried fritt ha fått berätta om sin oro för dagens politiska situation.
Kanske hade det inte räckt med en inbjudan till Jimmy Åkesson? Kanske borde också Anna Kinberg Batra ha bjudits in för att försvara hur hon plötsligt förvandlat sin företrädare Fredrik Reinfeldts uppmaning ”öppna era hjärtan för invandrarna”, till en uppmaning om att ”öppna era hjärtan för Sverigedemokraterna”. Men även Kinberg Batra har en politisk självbevarelsedrift och skulle säkert ha tackat nej till ett sådant erbjudande. I så fall utgör både Sverigedemokraterna och Moderaterna tillsammans idag ett hinder för en effektiv upplysning i TV om dagens nazistiska hot.
Möjligen kunde en modig Fredrik Skavlan för en gångs skull ha struntat i alla regler och konventioner och låtit en av Förintelsens sista överlevare tala helt fritt ur sitt öppna hjärta?! Det hade säkert blivit en rejäl uppståndelse. Men Fredrik Skavlan hade med det gått till historien med en lagerkrans på sitt huvud. Givetvis en av de mest oviktiga effekterna av ett av de sista vittnesmålen.
Bror Perjus

lördag 17 december 2016

Viktigt att läsa Stefan Löfven rätt! Och nu väntar vi på ett kraftfullt initiativ från Lena Rådström Baastad!


Politiskt aktiva socialdemokrater är nog i allmänhet inte så förtjusta i tanken på en blocköverskridande regering med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Men partiledaren Stefan Löfven argumenterar konsekvent och kraftfullt för att ”blockpolitiken måste bort” bland annat i en intervju i dag i Svenska Dagbladet.

För partimedlemmarna är det nog viktigt att läsa partiledaren rätt!

Det har alltid varit en självklar strävan hos vår partiledare att försöka splittra de borgerliga partierna. Och skulle det lyckas så har socialdemokratin givetvis allt att tjäna på det. I sak har Stefan Löfven också rätt. Det skulle vara värdefullt med en uppluckring av blockpolitiken, särskilt om det kan leda till en total isolering av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna långt ut på högerkanten.

Men, är det möjligt?  

Tage Erlander var den stor mästaren på området. Han hade ett pålitligt stöd från, Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, den tidens Annie Lööf. Hedlund avvisade alltid och kategoriskt regeringssamarbete med övriga borgerliga partier. Han bildade däremot gärna koalition med socialdemokraterna. Han var dessutom obrottsligt ärlig och pålitlig. Ett handslag var ett handslag. Ett löfte var ett löfte.

Dessutom vilade hans position på de svenska små och mellanstora bönder som bar upp en svensk lantbrukskooperation bildad faktiskt med den svenska arbetarrörelsen som en förebild.

Allt detta är borta idag.

Dagens centerledare Annie Lööf är något helt annat. Hennes företrädare Olof Johansson som faktiskt ville gå i Gunnar Hedlunds utsuddade fotspår, manövrerades brutalt och cyniskt ut av ett gäng propagandister anställda av Svenskt Näringslivs avdelning för högerpropaganda under ledning av en Dick Erixon som numera huserar i Sverigedemokraternas krets, då tillhörande den så kallade Stureplanscentern,.


Annie Lööf är själv en övertygad högerliberal som också odlats fram av det privata näringslivets nyliberala propagandamaskiner. Hennes positiva inställning till invandring bygger enbart på hennes förhoppning om att den ska kunna användas för att luckra upp arbetsmarknaden och lägga grunden för ökade klyftor i vårt samhälle.

Olof Palme gjorde ett lovvärt försök med dåvarande folkpartiets sympatiske ledare Ola Ullsten och släppte fram honom som statsminister i en liten och bräcklig folkpartistisk minoritetsregering. Det misslyckades. Den satt under en kort tid 1978-1979 och efterträddes av en ny borgerlig flerpartikoalition under ledning av den kraftigt högerorienterade centerledaren Thorbjörn Fälldin.

Ingvar Carlsson har under senare decennier odlat nära relationer med Ullstens efterträdare Bengt Westerberg som en gång en hängiven nyliberal och entusiastisk för det borgerliga projektet, men på äldre dar tycks ha drabbats av en mera idealistisk övertygelse. Hos dagens ledare för liberalerna Jan Björklund har uppenbarligen sådana tankar inget som helst stöd. Han är borgerlighetens främsta ideolog och retoriker, en auktoritär slagordsmaskin långt ifrån liberalismens mer vidsynta och socialt medvetna teorier och tankegångar.

Det finns idag en stor risk med den kvardröjande, gamla socialdemokratiska huvudstrategin som går ut på att till varje pris försöka splittra borgerligheten, även om kompromisser och blocköverskridande uppgörelser i centrala politiska dagsfrågor är bra, men också oundvikliga i nuvarande parlamentariska läge.

Men här finns uppenbara risker!
Den främsta risken är att socialdemokratin står där grundlurad dagen efter valet den 9 september 2018 och Alliansen bildar regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Den andra risken är att kompromisserna kan uppfattas som socialdemokratisk politik och upplevas som undfallenhet och högeravvikelser och därmed bidra till att sänka både självförtroende och kampanda bland de aktiva partimedlemmar som våren, sommaren och hösten 2018 ska bära partiet fram till en valseger den 9 september.

För att undvika att sådana känslor och föreställningar sprider sig på basplanet inom partiorganisationen krävs en väldigt kraftfull insats från partiets högsta ledning, steget under Stefan Löfven. Det är den nya partisekreteraren Lena Rådström Baastads uppdrag och ansvar att organisera. Här om dagen hade jag möjlighet att lyssna till hennes upplevelse av hur partiorganisationen idag fungerar.

Två intressanta iakttagelser!

Hon hade två intressanta iakttagelser efter att ha åkt runt i landet och träffat partifolk. Den ena är att vi inte är tillräckligt förändringsbenägna. Men hon sa inget om hur och i vilken politisk riktning vi ska förändras. Den andra var att hon upplevde en brist på självförtroende bland de partiaktiva. Men hon sa heller inget om hur detta självförtroende ska återupprättas.

Min uppfattning är att vi ska studera vår historia och återupprätta vår stolthet över vad vi uträttat. Det är nämligen något av det mest fantastiska som något politiskt parti någonsin lyckats med även betraktat i ett globalt perspektiv. Sedan ska vi grundligt fundera igenom hur förutsättningar och villkor för vår politik förändrats i vår tid.

Men det viktigaste och orubbliga målet för vår politik är att skapa ett jämlikt samhälle där alla människor behandlas lika och tillerkänns samma värde. För att klara det krävs en bred studiekampanj inom partiet som drar med alla de partimedlemmar som behövs för en övertygande valseger den 9 september 2018. Den studiekampanjen måste börja nu!

Bror Perjus


tisdag 13 december 2016

Studiematerial om "Den svenska modellen" för valseger 2018!


Valet 2018 är verkligen ett ödesval. En fortsatt rödgrön regering förutsätter att S, MP och V tillsammans går fram med 8 procent räknat från resultatet i SCBs senaste mätning av partisympatierna. Allians-partierna kommer att bilda regering om de får en majoritet i riksdagen med Sverigedemokraternas stöd. Att tro något annat är farliga illusioner för socialdemokratin.

   Det kräver en formidabel socialdemokratisk valrörelse som bör börja nu med studier. Självklart är regeringens och partiledningens agerande viktigt. Men det räcker inte! Det krävs enighet och en mobilisering utan tidigare motstycke av hela den socialdemokratiska partiorganisationen och fackföreningsrörelsen.

   Det förutsätter i sin tur en landsomfattande studiekampanj inom både partiet och fackföreningsrörelsen. Det har vi från Tyresö Arbetarekommun motionerat om till såväl partidistrikt som nästa års partikongress. De enskilda aktiva medlemmarna måste göras mer beredda och laddade än någonsin tidigare i modern tid.

   Nu finns det redan ett nytt studiematerial som kan användas i en sådan studiekampanj. Det heter ”Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”. Eftersom jag ständigt försöker tänka kritiskt har jag läst igenom materialet noga och letat brister, svagheter och fel. Men det är ett material som kan lägga grunden för en valseger 2018 om det kompletteras med bra sidomaterial.

   Där finns ett pinsamt fel och en del brister!
  
   Det står att regeringen var med och undertecknade Saltsjöbadsavtalet 1938, själva urkunden för ”den svenska modellen”. Det var förstås LO och SAF som undertecknade.

   Den svenska modellen är inget system som pressats fram av arbetarrörelsen eller av socialdemokratin på egen hand”, påstås det.

   Jodå, det är arbetarrörelsen som pressat fram den svenska modellen.

   Jag förstår inte poängen med att förneka det. Tvärt om! Väldigt många unga människor inom såväl partiet som den fackliga rörelsen behöver få det helt klart för sig. Det var en lång och hård strid som utkämpades. Den kan vi tvingas utkämpa igen. Då kan det vara bra att veta hur det går till, även om villkoren är annorlunda i vår tid.

   Beskrivningen av sambandet mellan jämlikhet och ekonomisk effektivitet är allt för defensiv. ”Allt färre tror att ojämlikhet leder till tillväxt,” heter det med dubbla negationer. Jag tycker att det ska uttryckas såhär: Allt fler inser att jämlikhet leder till tillväxt och att jämlikhet är främsta ekonomiska drivkraften i ett samhälle.

    IMF, Världsbanken, OECD, ja t o m World Economic Forum, en tummelplats för finansvärldens folk, tycks inse det, liksom en serie väl meriterade forskare som Joseph Stieglitz och Paul Krugman som båda fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne, samt Thomas Piketty.

   Socialdemokratin har rätt - de borgerliga har fel!

   Studiematerialet bygger på en rapport från norsk arbetarrörelse; ”Den nordiska modellen mot 2030”. Den betonar vikten av ”balans mellan ekonomiskt omvandlingstryck och trygg arbetsmarknad”. Kryptiskt! Eftersom ”trygg arbetsmarknad” är det som framförallt skapar en snabb omvandling och utveckling av arbetsmarknaden i takt med tekniska framsteg och ekonomins globalisering.

   Socialdemokratin vill minska arbetslösheten ”utan att peka ut någon särskild grupp eller individ”. Men i valrörelsen 2014 drabbades vi av budskapet ”Ingen som kan arbeta ska gå på socialbidrag”, som också återfinns i det här studiematerialet. Det är att peka ut individer som ansvariga för sin arbetslöshet! I Tyresö Arbetarekommun ändrade vi budskapet till ”Ingen som kan arbeta ska tvingas gå på socialbidrag”. Det har en helt annan innebörd!

   Där finns en beskrivning av de senaste årens växande ekonomiska klyftor och en hyfsat stark kritik mot skattefusk och skatteflykt. Men en viss tvehågsenhet infinner sig med formuleringen ”om det visar sig att de som har mest de facto bidrar med minst (…) då har hela systemet ett grundläggande problem”.

   Ett mycket onödigt ”om”!!

   Systemet har ett grundläggande problem! Och det är det helt avgörande problemet ekonomiskt och politiskt i vår tid. De som har mest bidrar med minst! En viktig orsak är ekonomins globalisering och kapitalets digitalisering som innebär att obegränsade mängder kapital kan förflyttas obehindrat över en gigantisk finansmarknad på sekunder. Även realkapital, fabriker och maskiner, kan numera flyttas snabbt och obehindrat över nationsgränser. Därför kan de redan mycket rika undvika skatt och roffa åt sig allt mer. 62 personer äger idag mer än halva jordens befolkning tillsammans, enligt Oxfam.

   Men ekonomins globalisering har sina givna fördelar och kan inte stoppas. Däremot måste också demokratin globaliseras och fungerande regelverk skapas globalt som sätter stopp för den allt hårdare utsugning som löntagarna utsätts för, vilket vi från Tyresö också motionerade om till partikongressen 2013. Det måste dagens unga socialdemokrater förmås att förstå.  

   Därför räcker det inte med att framhålla den ”samarbetskultur” som ”den svenska modellen” bidragit till. Ett studiematerial som ska lägga grunden för en valseger 2018 måste också bidra till att skapa en ny kampanda inom arbetarrörelsens såväl fackliga som politiska gren.

   Det kapitlet saknar jag – men en driven cirkelledare kan bidra med mera material.

Bror Perjus

Studiematerialet kan hämtas via den här länken:

http://www.socialdemokraterna.abf.se/Global/Socialdemokraterna/Den%20svenska%20modellen/DEN%20SVENSKA%20MODELLEN_LIGHT.pdf

måndag 12 december 2016

Modern samhällsforskning visar äntligen att August Strindberg har rätt

Socialdemokratins främsta och viktigaste strävan är jämlikhet, ekonomisk, social, kulturell jämlikhet. Jämlikhet är vår grundläggande ideologi. De borgerliga partierna säger sig ibland också sträva efter jämlikhet. Men deras konkreta politiska förslag är nästan alltid ägnade åt att driva samhället i riktning mot ökad ojämlikhet.
   Praktiskt taget alla problem i samhället anser de borgerliga sig kunna lösa med ökade ekonomiska klyftor, sänkta löner och försämrade arbetsvillkor, främst för de som redan har de sämsta villkoren.
   De väldiga jobbskatteavdragen gav överlägset mest skattesänkningar i kronor räknat till högre avlönade. De borgerliga bekämpar ständigt alla förmögenhets- och kapitalskatter.
   Arbetslösheten kan bara minskas med försämrad ersättning till de arbetslösa. Effektiviteten i produktionen kan bara ökas med försämrad trygghet i löntagarnas anställningsvillkor och minskat inflytande över arbetsvillkoren för de anställda. Antal och andel i arbete kan bara öka genom att företagens ägare får ökad makt och lägre skatter.

Men de borgerliga partierna har i grunden fel!
   Det börjar den moderna forskningen nu äntligen avslöja med allt större tydlighet. Effektivast är rapporter som Jämlikhetsanden, Pickett/Wilkinsson, Ojämlikhetens anatomi av Per Molander och Illa far landet av Tony Judt.
   Jämlikhetsanden avvisar borgerlighetens föreställningar med förkrossande statistik.  Rapporten visar att det jämlika samhället är bättre i praktiskt taget alla avseenden. I jämförelse med det mer ojämlika samhället gäller i det mer jämlika samhället följande
        Människors hälsa är bättre
        Människor lever längre
        Barnadödligheten är lägre
        Antalet tonårsfödslar är färre
        Barns skolresultat är bättre
        Oro, ångest är mindre vanligt
        Färre har psykiska sjukdomar
        Kriminaliteten är lägre
        Färre har problem med fetma
        Färre missbrukar alkohol och droger
        Färre antal våldsbrott
        Färre mord
        Färre sitter i fängelse
        Större förtroende mellan människor
        Större bistånd till fattiga
         
Kan ett sådant samhälle vara ineffektivt ens i strikt ekonomisk mening?
   Vem kan - med någon som helst trovärdighet - sedan vi tagit del av Jämlikhetsandens benhårda fakta i form av siffror och statistik - hävda att det jämlika samhället är mindre effektivt än det ojämlika samhället, att ojämlikhet skulle gagna effektivitet i produktionen av varor och tjänster?
Jämlikhetsanden bevisar helt enkelt att den stora majoriteten av befolkningen mår bättre och är fredligare, friskare och mer högpresterande i jämlika samhällen än i ojämlika samhällen.

Jämlikhet är helt enkelt den effektivaste tänkbara ekonomiska drivkraften i ett samhälle.
   Det är därför som socialdemokratisk ideologi och praktik lyckats skapa så enastående väl fungerande samhällen där den fått möjlighet att verka under längre och sammanhängande perioder som framförallt i de nordiska länderna.
   Det märkliga är emellertid att borgerligheten lyckats övertyga en så stor del av allmänheten, väljarna i politiska val, om precis raka motsatsen. Även socialdemokratin har till viss del influerats av dessa ogrundade teser.
   Det kan förstås delvis förklaras av att de haft ett oerhört kraftfullt stöd från en armada av ekonomiska forskare, professorer och docenter som med utgångspunkt från sekelgamla liberala teorier pumpat ut just den borgerliga ideologin och framställt den som en sorts  sanning.
   De borgerliga har också i kraft av sitt överläge i massmedia, tidningar och böcker och i produktion av läromedel haft möjlighet att pumpa ut sina i grunden felaktiga teser till alla. De har därmed lyckats skapa ett inbillat samband mellan ojämlikhet och effektivitet som uppenbarligen är fel.   
   Men lägg märkte till att vårt lands kanske främste författare genom tiderna, August Strindberg nära vän till socialdemokratins partiledare Hjalmar Branting, för över hundra år sedan, med hittills oöverträffad slagkraft, formulerade precis vad det handlar om i sin lilla skrift ”Katekes för underklassen” där han skrev:

”Vad är ekonomi?
   En vetenskap, uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete”.
Vad kallas frukten av underklassens arbete?
   Kapital.
Kan kapital existera utan arbete?
   Nej!
   Därför skulle kapitalet vara arbetets slav och icke tvärtom.”

Bror Perjus

fredag 9 december 2016

Feminismen är demokratins kamp mot våldet och ett avgörande medel i kampen för ”Det jämlika samhället”.


Vaken, mitt i natten, tänker jag på fyra kvinnor som gjort starkt intryck på mig.

Min mor, förstås. Jag beundrade min mor. Det gör nog de flesta. Min mor var en mycket stark kvinna som höll ihop vår familj under svåra förhållanden. I vår familj rådde inte jämställdhet. Där rådde matriarkat. Min far lämnade varje vecka ifrån sig sin lön till henne. Trots starka vredes- och våldsutbrott så fogade han sig alltid. Det var mor som bestämde. Våldet fick vika sig för förnuftet.

Margot Wallström, Sveriges utrikesminister, som så oerhört nyskapande formulerat begreppet ”en feministisk utrikespolitik” och därigenom lyft fram alla världens kvinnor och deras avgörande betydelse för fred och utveckling för alla världens folk.

Michele Obama, som med sina ord ”When they go low, we go high” i USAs presidentvalrörelse blev den perfekta motsatsen till Donald Trumps sätt att vara och leva, en av manlighetens lågvattenmärken.

Madeleine Albright, den tidigare utrikesministern i USA, som sa att ”det finns en särskild plats i helvetet reserverad för kvinnor som inte ställer upp för kvinnor”.

Och en av mina grundläggande övertygelser är att kvinnans frigörelse, jämställdhet och feminism är avgörande i kampen för ”Det jämlika samhället”.

Ordet jämlikhet använder vi när vi diskuterar den ekonomiska klyftan mellan de som tjänar mera och de som tjänar mindre.

Ordet jämställdhet använder vi för att beskriva den ekonomiska klyftan mellan kvinnor och män.

Men båda de orden har givetvis också en mycket bredare innebörd för oss. Det handlar om makt, livsvillkor, status, oberoende, trygghet, ja även hållbar ekonomisk utveckling o s v.

Sedan har vi ordet feminism som också handlar om jämställdhet. Men feminismen är en mera utvecklad, genomtänkt och sammanhängande ideologi.

Feminism säger att ojämställdhet inte enbart beror på enskilda individers uppträdande mot varandra, utan säger också att orättvisor mellan kvinnor och män till stor del upprätthålls av maktstrukturer i samhället. Därför är ordet feminism betydligt mera kontroversiellt än det mera utslätade begreppet jämställdhet.

Men det finns som bekant många kvinnor som har mycket högre löner och bättre ställning i samhället än många män. Större delen av världens manliga befolkning lever också under fattigdom och misär – det säger feminismen ingenting om.

Därför är begreppet jämlikhet mera övergripande och heltäckande. Jämställdhet och feminism är ett delvärde av begreppet jämlikhet. Jämställdhet säger att klyftorna ska minska mellan män och kvinnor, men jämlikhet säger att klyftorna ska minska mellan alla människor.

Kampen för ett feministiskt samhälle är därmed också och ändå en kamp för ett jämlikt samhälle, eftersom det generellt är kvinnan som tjänar mindre, har sämre arbetsvillkor, lägre löner och oftast en underordnad ställning i familjen.

Kvinnan har allmänt tvingats till underordning sedan tidernas begynnelse, antagligen och ursprungligen som ett resultat av mannens större fysiska styrka, alltså våldet som maktmedel.

Därmed kan man också se kampen för feminismen som demokratins kamp mot våldet och ett av de avgörande medlen i kampen för ”Det jämlika samhället”.

Det är därför som vi är några i Tyresö Arbetarekommun som verkar för att såväl socialdemokraternas landstingspolitiska handlingsprogram i Stockholms Län som det kommunalpolitiska programmet i Tyresö ska ”genomsyras av ett feministiskt synsätt”- logiskt eftersom vi redan har en feministisk utrikespolitik och en feministisk regering och varvade listor, varannan kvinna och varannan man i alla politiska val.  

Det hävdar jag som överlevde min barndom tack vare att det rådde matriarkat i min familj.

Bror Perjus

tisdag 6 december 2016

Pisa avslöjar åter Jan Björklund som den store förstöraren av svensk skola!


Estland har en av världens bäst fungerande skolsystem. Förklaringen är enkel. Inga stora och snabba förändringar! Eleverna går i integrerade skolor i sitt närområde. Målsättningen är en jämlik skola med arbetsro för lärarna. Enkelt och uppenbart!

Nu visar Pisa en viss förbättring i resultaten för den svenska skolan. Vi får hoppas att det är ett trendbrott. Men förbättringen sker från en låg nivå. Och det är djupt beklagligt att klassklyftorna, ojämlikheten, orättvisorna i skolan fortsätter att öka. Den största utmaningen för svensk skola är det som brukar kallas för det kompensatoriska uppdragen - d v s att bekämpa och minska klassklyftorna. 
Det är de hysteriska reformerna på skolområdet som ställt till eländet. Den handlingskraftige Göran Persson, skolminister sent 80-tal, tidigt 90-tal, drev snabbt igenom en kommunalisering av den tidigare statliga skolan. Det trädde i kraft 1991. En genomgripande tveksam reform.

Det hade inte behövt bli en katastrof. Men det blev en katastrof när Carl Bildts borgerliga regering tog över makten 1991 och släppte privatkapitalet fritt att härja vilt i det svenska skolsystemet. Vem som helst kunde utan restriktioner starta och driva helt privata skolor, med skolpeng från kommunen och helt fritt skolval. Inget annat land i världen har haft ett sådant närmast anarkistiskt skolsystem, utom möjligen diktatorn Augusto Pinochets Chile. Chile har numera avskaffat det! Men inte Sverige.
I kombination med skolans kommunalisering innebar det att borgerligt styrda kommuner kunde gå i spetsen och låta privata intressen ta över skola efter skola under vanvettigt förmånliga villkor. Tibbleskolan, en stor, välutrustad, modern skola i Täby såldes för 9 miljoner till en grupp lärare!

Privatiseringarna spred sig ohejdbart och hämningslöst över hela landet. Privata ekonomiska intressen plockade russinen ur kakan. De stora vinsterna skapade väldiga växande skolkoncerner. De som inte lyckades gick i konkurs. Elever ställdes på gatan.

Elever med goda förutsättningar samlades i skolor med låga kostnader som gav höga vinster till ägarna. Medan elever med problem lämnades kvar i kommunala skolor med växande svårigheter och kostnader, samtidigt som allt mer av våra skattemedel gick till lättvindigt förtjänade privata vinster och bidrog till skolans utarmning.

Jag hörde förra skolministern Aida Hadzialic vid ett tillfälle säga att det var som att släppa in ”djävulen” i våra skolor. Hon påpekade att pengar, skattemedel, inte ”strömmade” utan ”forsade” ut ur skolan. Det var lätt chockartat att höra en ansvarig minister uttrycka sig så dramatiskt!

Men den store förstöraren av svensk skola var Jan Björklund, borgerlighetens skolminister. Han saboterade resten. Han reformerade i en hysterisk takt. Syftet påstods vara att förbättra en skola som skadats allvarligt av privatiseringarna. Resultatet blev förstås motsatsen. Inget av de problem som drabbat skolsystemet åtgärdades. Destruktiva reformer riktades istället rakt mot det som fortfarande fungerade.

Skolminister Björklund med sitt förflutna inom armén var fixerad vid den främsta princip som präglar militären; nämligen kadaverdisciplin. Betygssystemet ändrades och skärptes gång på gång i en takt som gjorde lärarna ständigt upptagna av att lära in nya betygskriterier. Nationella prov infördes i allt lägre klasser. Små barn fick gradbeteckningar och betecknades som bättre och sämre. De ”sämre” fick allt mindre stöd och hjälp. De fick i princip rådet att ”lyfta sig i håret”, skärpning! Resurserna riktades till de som hade högre gradbeteckningar!

Nästa led i ”utvecklingen” eller snarare avvecklingen, var att lärarna tvingades ägna sig åt skriftlig information till föräldrarna istället för undervisning av deras barn. Som om det inte var tillräckligt skulle så lärarna själva också förses med gradbeteckningar, kategoriseras och graderas. Några fick gradbeteckningen förstelärare, en sorts nya furirer. Andra skulle sänkas till andrelärare, en sorts korpraler. Rektorn utnämndes väl till major. Björklund själv kände sig antagligen som en sorts fyrstjärnig general för alltihopa.

Alla lärare i hela det svenska skolsystemet, även de som arbetat i nästan ett helt liv, skulle dessutom tvingas kvala in för att få legitimation för att de skulle få fortsätta vara lärare och sätta betyg på eleverna.

Slutligen kom ovanpå allt detta lärarlönelyften, godtyckliga ekonomiska belöningar till vissa lärare medan andra också hårt arbetande och engagerade lärare sänktes ned relativt.

Den demokratiska, jämställda, jämlika skolan hade förvandlats till en perfekt fungerande hierarki. Självklart skapade allt detta ökande motsättningar, en allt sämre stämning och en sjunkande arbetslust bland Sveriges lärare.

Alla dessa så kallade reformer som genomförts i Sverige står i direkt strid med de principer som präglar Estlands skolsystem, ett av världens bäst fungerande. Resultatet avläser vi nu i de återkommande Pisa-rapporterna, även med en viss uppgång den här gången från låg nivå. 

Det krävs flera mandatperioder med socialdemokratiska regeringar och skolministrar med handlingskraft och klara principer för att rulla tillbaka misstagen och återskapa en bra skola i vårt land. Men nu får det ske försiktigt, stegvis, reformistiskt som gammal god socialdemokrati. Ledstjärnan ska vara "det jämlika samhället"...!

Bror Perjus


söndag 4 december 2016

Just nu avgörs den svenska socialdemokratins framtid, och mer än så!


Just nu avgörs den svenska socialdemokratins framtid, men även vårt lands framtid och kanske även Europas, för att inte säga hela världens framtid. Många tycker säkert att det är att ta i och att överskatta den svenska socialdemokratins betydelse. Men faktum är att det svenska valet 2018 kommer att ha stor, kanske avgörande betydelse i en tid då högerpopulism och högerextremism, med förakt för demokrati och människovärde, växer sig allt starkare över hela världen.

Därför räcker det inte för svensk socialdemokrati att vinna valet 2018!

Vi måste också vinna valet genom en kraftfull valrörelse för jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde. En övertygande valseger med det huvudbudskapet kan ge människor i vårt land, men också i vår omvärld hopp om en helt annan färdriktning än den som vi upplever idag.

Och varför avgörs det just nu?

Jo, nu pågår nämligen val av 350 ombud till ordinarie partikongress som hålls den 8-12 april nästa år på Svenska Mässan i Göteborg. Debatt och beslut vid kongressen avgör socialdemokratins huvudbudskap i valrörelsen 2018.

Och vilka som väljs som ombud bestämmer inriktningen på debatt och beslut vid partikongressen. Det är så partidemokratin fungerar. Ofta beskrivs socialdemokratin som en monolit där alla beslut fattas av den högsta ledningen och att medlemmarna därefter bara nickar och röstar ja.

Så fungerar det inte!

Valet av ombud till partikongressen har föregåtts av intensiva politiska diskussioner i socialdemokratiska föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Massor av medlemmar har skrivit motioner, förslag till partikongressen. Motionerna har behandlats av styrelser och i medlemsmöten.

Några av motionerna har fått avslag lokalt. Men närmare 2 000 motioner har antagits och skickats vidare till partikongressen, för att tillsammans med rapporter och utlåtanden över motionerna från partistyrelsen bilda underlag för intensiva debatter under fem dagar.

Så fungerar det!

Den som deltagit i partikongresser vet att väl pålästa ombud, skickliga talare och intensivt engagerade partimedlemmar avlöser varandra i talarstolen, med väl formulerade och tunga argument. Partistyrelsens alla ledamöter lyssnar väldigt noga, går ibland in i debatten, vinner ibland men förlorar också ibland omröstningar i avgörande frågor.

Så formas i Göteborg den 8-12 april 2017 budskapet inför valrörelsen 2018.

Från Tyresö har vi skickat flera motioner. Den kanske allra viktigaste handlar om att alla enskilda partimedlemmar måste bli ännu effektivare, ännu bättre, ännu vassare i sin argumentation för en socialdemokratisk valseger, genom en landsomfattande studiecirkel inom partiet på temat ”Det jämlika samhället”.

Det är med ett huvudbudskap om jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde vi kan och måste möta högerpopulister och högerextremister vars budskap är det motsatta, ökade ekonomiska klyftor och uppdelning av människor på grund av religion, hudfärg och härkomst.

…och så en sak till!

Modern samhällsforskning visar att det jämlika samhället är både ekonomiskt och socialt överlägset det ojämlika samhället. Det är systematiska politiska reformer för ett mera jämlikt samhälle som skapar en ekonomisk utveckling som tryggar framtiden för våra barn och barnbarn. Det är också så vi kan skapa resurser och möjligheter för att lösa de avgörande klimat- och miljöproblem vi står inför.   

Bror Perjus