torsdag 15 januari 2015

Nytt förslag: Döp om Svenskt Näringsliv till Svenskt Täringsliv!

Svenskt Näringsliv representerar inte svenskt näringsliv. Organisationen borde heta något annat. Förr hette den Svenska Arbetsgivareföreningen. Men det var också missvisande. Bättre vore Svenska Arbetsköpareföreningen, eftersom den faktiskt är en sammanslutning av arbetsköpare. 

Förr fanns det också en organisation som hette Industriförbundet. Också oegentligt eftersom organisationen bara representerade industrins ägare i bästa fall, men egentligen enbart de dominerande ägarna. Familjen Wallenberg som var och är de mäktigaste ägarna i vårt land, styrde det mesta i båda organisationerna. De bestämde att Svenska Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet skulle gå samman i organisationen Svenskt Näringsliv, som fortfarande bara representerar en mycket liten minoritet av ägarna, eftersom makten bestäms av hur mycket man äger, inte en medlem en röst som i demokratiska organisationer.

Anta att det svenska näringslivet skulle bestå enbart av de så kallade ägarna. Då skulle inte mycket bli uträttat. I praktiken ingenting. Anta att Marcus Wallenberg själv skulle stå ensam i SKFs Kullagerfabrik i Göteborg och försöka tillverka kullager. Det mesta talar för att resultatet skulle bli; inte ett enda kullager. Ingenting!

Arbetare och tjänstemän, till allra största delen organiserade i fackföreningar inom LO, TCO och SACO, utgör en mycket betydande del av svenskt näringsliv, kanske den allra mest betydande! De tillverkar ju kullagren och bilarna, styckar köttet, bakar limporna, röjer i skogen och kör pappersmaskinerna och tryckpressarna och bygger hus och vägar.

Nu är det också så vist ordnat att Svenskt Näringsliv och alla dess underorgan förhandlar med fackföreningarna om löner och arbetsvillkor för såväl tjänstemän som arbetare. Alltså förhandlar Svenskt Näringsliv med en annan del av svenskt näringsliv om arbetsvillkor och löner på den så kallade arbetsmarknaden. Så det blir ju lite förvirrande då med begreppet svenskt näringsliv!

Den omvända ordningen borde också gälla, d v s att fackföreningarna förhandlar med Svenskt Näringsliv om direktörernas arbetsvillkor, vinster och löner och bonusar och pensionsavtal och avgångsvederlag och allt var det heter för att motivera deras kopiösa inkomster, som i många fall på en månad motsvarar vad landets statsminister tjänar på ett år. Dessutom flyger de omkring i privata jetplan med sina fruar, vilket delvis tycks utgöra deras arbetsmiljö och samtidigt kostar miljoner.

För övrigt antyder namnet Svenskt Näringsliv, att det bara är de privat ägda företagen i landet som är närande. Underförstått är statlig och kommunal verksamhet tärande. Men anta att det inte fanns några skolor, sjukvård, äldreomsorg, kollektivtrafik, bostäder med mera – då skulle det heller inte bli några kullager tillverkade.

Ibland har man en känsla av att Svenskt Näringsliv är den mest tärande delen av svenskt näringsliv. Ändå tar deras företrädare sig ständigt rätten att tala för hela det svenska näringslivet. Och de borgerliga partiernas företrädare tjatar ständigt om att företagarnas villkor måste förbättras, samtidigt som de lika ivrigt agiterar för sämre villkor för arbetare och tjänstemän, med det märkliga motivet att ”sänka trösklarna till arbetslivet”.

Men att döpa om Svenskt Näringsliv till Svenskt Täringsliv vore kanske att ta i…  

Bror Perjus

måndag 29 december 2014

Hur hejdar vi fascismen? Ett bra tema för en vidareutveckling av Decemberöverenskommelsen.

”Odemokratiskt!” Det skriker nu flera om Decemberuppgörelsen. ”Brott mot parlamentarismens principer”, säger de stora förståsigpåarna. Jag har svårt för att förstå deras synsätt. Sex partier med stor majoritet bland väljarna och i parlamentet har gjort om hur Sverige ska styras fram till nästa val 2018. Hur odemokratiskt är det mot folkmajoriteten?  

Redan den 3 december skrev jag såhär under rubriken ”Samlingsregering mot Sverigedemokraterna”: ”En tydlig och väl formulerad uppgörelse riktad direkt mot Sverigedemokraterna kunde ha demolerat deras bisarra syn på den ekonomiska politiken. De försöker inbilla oss att vårt land skulle få större ekonomiska resurser och att betydande delar av vår välfärd kan finansieras genom att vi stänger våra gränser för jagade människor på flykt från krigszoner och brutalt våld. Tillsammans kunde de sju partierna i riksdagen ha gått till samlad och kraftfull attack mot dessa demokratins dödgrävare.”

Det skulle också kunna bli resultatet av Decemberuppgörelsen, om Allians-partierna verkligen vill leva upp till sina påståenden om att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Dessvärre talar flera tecken för att de håller på att svikta. Frestelsen att spela ut det främlingsfientliga kortet är stor på den kanten. Och det är nog också vad de hårdaste kritikerna mot Decemberuppgörelsen egentligen vill, typ förre försvarsministern Mikael Odenberg.

Den 9 december skrev jag såhär under rubriken ”Varför inte dra tillbaka beslutet om extraval”: ”Idag skriver Allians-partierna på DN Debatt att de är beredda att göra upp med den rödgröna regeringen - före extravalet - om nya spelregler som gör det möjligt för en minoritetsregering att få igenom sin budget i riksdagen. Det är helt skamlöst. Det var precis vad Stefan Löfven föreslog långt före det ordinarie valet den 14 september. Han talade tidigt, konsekvent och envist om värdet av blocköverskridande uppgörelser. Han bjöd in till överläggningar efter valet, gång på gång.”

Det är vad som nu har skett!

I min förra blogg, som blivit lite omdiskuterad på facebook, skrev jag att Stefan Löfven ”lurat skjortan av de borgerliga partierna”.

Visst, det var lite hårt formulerat. Självklart har inte statsministern ”lurat” oppositionen. Han är en mycket ärlig person. Däremot mycket skicklig förhandlare. Jag skrev ”lurat skjortan av” därför att de borgerliga partiledarna och rader av så kallade experter i media försökt framställa det hela som en seger för de borgerliga partierna, som om det är den rödgröna regeringen helt anpassat sig till de borgerligas förslag.

Nu i efterhand inser alla att det är precis tvärt om. Och egentligen kunde man lika väl beskriva det som ett ansvarstagande från de borgerliga partiledarnas sida. Den förre försvarsministern Mikael Odenberg som tvingades avgå och antagligen därför är ute efter en viss revansch mot sina partivänner beskriver Decemberuppgörelsen som en fullständig kapitulation från oppositionens sida och ett ”brott mot parlamentarismens principer”.

Den stora farhågan just nu är att fältet lämnas fritt för Sverigedemokraterna som enda oppositionsparti. Om insikt, framsynthet och ansvarstagande på allvar drabbade Allians-partiernas ledare så skulle alla övriga sju partier i riksdagen kunna gå till samlat och benhårt angrepp mot Sverigedemokraternas människofientliga politik. Därmed kunde vi i vårt land sätta stopp för fascismens frammarsch.

Kanske kunde det bidra till att hejda högerextremisterna också i övriga Norden och i hela Europa. Varför inte ett tema för en vidareutveckling av Decemberöverenskommelsen? Hur kan vi bäst hejda fascismen? I en tidigare blogg skrev jag om Stefan Löfven som en ny Per Albin Hansson.

Vem skulle komma på tanken att kalla det för ”odemokratiskt” eller ”brott mot parlamentarismens principer”? Utom Sverigedemokraterna själva förstås!
Bror Perjus






lördag 27 december 2014

Stefan Löfven spelade skjortan av hela gänget

Det är en oerhörd styrka för demokratin att vi, i vårt land, har en fungerande samverkan mellan det socialdemokratiska partiet och den fackliga rörelsen. I ett besvärligt krisläge för socialdemokratin kunde partiet plocka fram en skicklig förhandlare från den fackliga rörelsen och göra honom till partiordförande.

Denne partiordförande, IF Metalls förre ordförande Stefan Löfven, numera även Sveriges statsminister, har i julhelgen lurat skjortan av de borgerliga partierna och säkrat ett rödgrönt regeringsinnehav fram till nästa allmänna val 2018. Fortsätter han sköta sina kort lika väl så blir det också en valseger och fortsatt rödgrön regering till 2022.

När man följer nyhetsrapporteringen om de senaste veckornas politiska händelser så får man emellertid en märklig känsla av overklighet. I Rapport sitter den politiska reportern Kerstin Holm och gör en sorts analys som enbart är en rak återgivning av de borgerliga partiernas beskrivning av vad som hänt. I de stora rikstäckande dagstidningarna skrivs det spaltmeter om hur den rödgröna regeringen ”misslyckats” med att få igenom sin budget och ”missbedömt” möjligheterna att förhandla med de borgerliga partierna.

Löfven har, även av en del mystiska ”källor” inom partiet, beskrivits som en politiskt oerfaren ledare som velat lite hit och dit. I verkligheten har det visat sig att han är en lika skicklig förhandlare politiskt som fackligt. Han har hela tiden hållit en rak och konsekvent kurs som till sist förpassat de borgerliga partiernas ledare till åskådarbänken i fyra, kanske åtta år framåt.

De borgerliga partiledarna har, med stöd i stora delar av mediasverige, försökt framställa nedröstningen av regeringens budgetförslag och beslutet om extraval som ett misslyckande för den rödgröna regeringen. Men att en stark borgerlig majoritet i riksdagen röstar ned en vänsterregerings budget är naturligtvis inget misslyckande. Det var bara för Allians-företrädare och Sverigedemokrater i skön förening att försöka träffa rätt på nej-knappen med pekfingret, vilket de faktiskt lyckades med.

Sedan påstår centerledaren Annie Lööf att regeringen accepterat de borgerligas förslag som innebär att en minoritetsregering ska kunna få igenom sitt budgetförslag genom att oppositionen lägger ned sina röster. Det är märkligt! Oppositionen kunde ju redan den 3 december vid omröstningen i riksdagen ha lagt ned sina röster och släppt fram regeringens budget.

Slutligen påstås Stefan Löfvens beslut om ett extraval vara ett förhastat misstag. Knappast! Det var beslutet om extraval som fick de så kallade Allians-partierna att vika ned sig och i fortsättningen, år efter år, lova just det, att lägga ned sina röster till förmån för regeringens budget. Snacka om nederlag, misslyckande och felbedömning! Resultatet kan bli att de borgerliga partierna får avstå från att driva sin egen politik i åtta år.

Nu hotar de istället med att orsaka den rödgröna regeringen rader av nederlag i riksdagen i frågor som inte regleras i statsbudgeten. Jovisst, det kan högerkrafterna i riksdagen mycket väl göra! Men enbart med stöd av det fascistgäng som idag leder Sverigedemokraterna. Precis samma konstellation som den 3 december fällde regeringens budget. Precis det som Allians-partierna hela tiden påstått att de vill undvika.

Och skulle den rödgröna regeringen ha avgått efter nederlaget i budgetomröstningen så hade de så kallade Allians-partierna möjligen fått chans att bilda regering – men enbart då med stöd av Sverigedemokraterna.

Hur detta borgerliga hyckleri och taskspel kan beskrivas som ett misslyckande för Stefan Löfven är obegripligt. Han har, som sagt, spelat skjortan av hela gänget. Kan det vara så att fackliga ledare är skickligare förhandlare än politiker?

Bror Perjus

söndag 21 december 2014

Anders Borg "kritiserar" - men Stefan Löfven "anklagar" - eller är det tvärt om?

En textkritisk filolog borde få i uppdrag av SOM-institutet i Göteborg att granska hur ord som kritiserar, anklagar, påstår, hävdar o s v används i politiska texter i de stora rikstidningarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. 
Jag har en stark känsla av att socialdemokratiska företrädare oftast refereras med formuleringar som ”anklagar” och ”påstår”, medan borgerliga politikers uttalanden oftare refereras med ord som ”kritiserar” och ”hävdar”.
Ett intressant aktuellt exempel är de här texterna hämtade ur DN idag. Kursiveringarna här har jag gjort av pedagogiska skäl.
”Förre finansministern Anders Borg (M) riktar i Sveriges Radios lördagsintervju hård kritik mot statsminister Stefan Löfven för att denne utlyst extraval i Sverige.
Tidningens skribent väljer här ordet ”kritik” som ger läsaren ett intryck av att Anders Borgs åsikt är objektiv, seriös och korrekt.
I samma tidning refereras statsminister Stefan Löfvens svar på ”kritiken”:
”S-ledaren anklagar Borg, som efter den borgerliga valförlusten den 14 september lämnade politiken i samma veva som statsminister Fredrik Reinfeldt, för att ha smitit undan sitt ansvar.”
Nu väljer skribenten ordet ”anklagar”. Det markerar att statsministerns uttalanden är mer av en partsinlaga, mindre seriöst och kanske inte helt korrekt.
Anta att man väljer att låta de båda avgörande begreppen ”anklagar” och ”kritiserar” byta plats. Då skulle det låta såhär:
”Förre finansministern Anders Borg (M) anklagar (…) statsminister Stefan Löfven för att denne utlyst extraval i Sverige.
”S-ledaren kritiserar Borg (…) för att ha smitit undan sitt ansvar.”
Jag kan förstås inte med någon vetenskaplig exakthet hävda att Dagens Nyheter genomgående använder ord som underminerar socialdemokraters budskap - eller att tidningen genomgående använder ord som förstärker trovärdigheten i borgerliga företrädares budskap. Men jag har en stark känsla av att det är så. Därför menar jag att det vore intressant med en sådan textkritisk mediaforskning, som visar hur ledande politikers uttalanden karaktäriseras och tolkas i nyhetstexter.
Jag är själv journalist, jag har skrivit några böcker och numera bloggar jag regelbundet. Så jag vet att jag ständigt överväger vilka ord jag ska välja för att karaktärisera ett budskap. Väljer jag ”kritisera” så vet jag att jag förstärker budskapet. Väljer jag ordet ”anklaga” så försvagar jag det budskap som refereras. Som skribent vet jag att det är ett medvetet val som avslöjar på vilken sida jag står i en politisk debatt.
Men jag hävdar inte att jag är opartisk. I mina texter tar jag ställning och använder retoriska knep för att förstärka och underbygga mina egna åsikter. Dagstidningarnas journalister däremot hävdar att de är opartiska på nyhetsplats. Men den opartiskheten kan vara mer försåtlig än en öppet redovisad politisk position. Och läsaren måste vara mera på sin vakt. Särskilt socialdemokrater eftersom de dominerande tidningarna i grunden är borgerliga.
Bror Perjus
PS. Det kanske finns sådan forskning? I så fall slår jag in en öppen dörr. Men det kan ändå vara intressant att fundera på och vara uppmärksam på hur små enkla ord kan användas. DS

fredag 19 december 2014

”En välkommen entré”. DNs ledarsida. Vem då? Jesus? Nej Göran Hägglund!

En djup och ljudlig suck av lättnad hör vi nu från alla de borgerliga partierna och landets opinionsledande morgontidningars ledarsidor!

”En välkommen entré”. DNs ledarsida. Vem då? Jesus? Nej Göran Hägglund!

”Föredömligt inspel från KD”. Svenska Dagbladet.

Göran Hägglund har äntligen öppnat slussarna. Han har öppnat pärleporten!

Halleluja!

Äntligen kan vi med gott samvete stänga våra hjärtan!

Hyckleriet hämtar sin legitimitet från kristdemokraternas partiledare. Sedan spelar det ingen roll att han är den mest okristliga av alla partiledare. Finns det någon ärlig, troende kristen som kan stanna kvar hos Kristdemokraterna efter detta?

Allra djupast och lyckligast är sucken från Sverigedemokraterna. Nu kan den främlingsfientliga stämningen sprida sig fritt från Sverigedemokraterna, in i alla de borgerliga partierna och ut i hela samhället.

Nu kan vi släppa fram en borgerlig statsminister efter extravalet den 22 mars. Vi behöver inte längre hyckla om vi står till höger eller vänster. Vi vill Bevara Sverige Svenskt!

Nu är vi stolta och glada högerextremister, den riktiga oförfalskade högern, den riktiga borgerligheten.

Halleluja! Nu är också Kristus med oss!

Det är förstås sant som talmannen i riksdagen Björn Söder säger. Dom där tillhör ändå inte vår nation! Svenskar kan dom ändå inte bli! Annat än om dom gör om sig i grunden, bryter helt med sin egen kultur och historia och ansluter sig till vår kultur och vår historia, nedärvd i oss under generationer och århundraden via blodet! Men helst bör dom byta hudfärg och blod.

Halleluja! Kristus är med oss! Han kom till oss från Mellanöstern, det där lilla området mellan floderna Eufrat och Tigris, där kriget nu är som värst…

Flyktingarna kostar för mycket, säger Kristdemokraternas ledare i kritstrecksrandig kostym. Det kommer för många hit! Det hade väl varit tillräckligt om bara Kristus hade kommit hit, möjligen med några av lärjungarna.

Halleluja!

Så nu sänker vi ersättningen till nyanlända människor på flykt från förtryck, terror och krig med 25 kronor i månaden. Då kommer inte så många hit. Sedan skattebefriar vi dem som ändå kommer hit och lyckas få tag på ett arbete, oavsett hur och oavsett på vilka villkor. Skatteintäkter är ändå bara ett problem. Pengarna går ändå bara till alla sjuka och arbetslösa som inte vill arbeta.

Halleluja!

Så slår vi, kristna partister, två flugor i en smäll. De mest utsatta får lära sig veta hut. Samtidigt får arbetsgivarna billigare arbetskraft. Vi höjer trösklarna vid gränsen och sänker trösklarna till arbetslivet. 

Genialt! Halleluja!

Vi ökar otryggheten, osäkerheten och vilsenheten bland de nytillkommande flyktingarna till vårt land. De börjar tänka! Får vi stanna, får vi inte stanna? Hur länge får vi vara här? Ska våra barn börja i skolan eller inte? Ska våra barn ryckas upp plötsligt från skola och nya kamrater för att åka tillbaka till det land de lämnat i skräck? Får mormor och farfar komma hit? Det är bra att tänka sig för innan man åker till Sverige!

Halleluja! Kristus är med oss! Han lyckades kravla sig över tröskeln, även om han fortfarande går omkring arbetslös bland oss och bara pratar, eller är han sjuk, han blöder i pannan...

Bäst att korsfästa honom, igen!

Bror Perjus

tisdag 16 december 2014

Boel Godner borde sitta i regeringen, men kanske behövs hon ännu mera i Södertälje

Lyssnar till lördagsintervjun i radions P1. Boel Godner, socialdemokratisk regeringschef i Södertälje, intervjuas av Monica Saarinen i 32 minuter. Intervjun inleds med en serie frågor om regeringskrisen och det aviserade extravalet den 22 mars nästa år.

Saarinen är en skicklig journalist. Men det här är ett bedrövligt avsnitt av intervjun. Gång på gång, under kanske tio minuters tid, ställer hon samma fråga men med varierade formuleringar.
Vilka misstag gjorde Stefan Löfven? Vad kunde han ha gjort annorlunda? Kan man skylla allt på moståndaren? O s v i all oändlighet. 

Det har blivit en trend i journalistiken. Det är precis som den gamla tesen; om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir den en sanning. Här upprepas lögnen i form av en fråga. Det bestående intrycket hos lyssnarna blir att Stefan Löfven och partiets ledning ändå gjort något sorts misstag, att det handlar om ett misslyckande.

Det är för övrigt helt i linje med vad Alliansens företrädare hela tiden försöker inpränta i den allmänna opinionen; att sittande regering naturligtvis är ansvarig för att få igenom sin budget i riksdagen och att det är ett misslyckande för regeringen när den tvingas utlysa ett nyval. Och det är precis vad alla massmedier också ägnat sig åt den senaste tiden; att klistra på socialdemokratin en förlorarstämpel, att man misslyckats, att partiet inte längre är regeringsdugligt. 

Det är en usel journalistik eftersom journalisterna inte gör någon egen granskning av sakläget, utan bara i frågeform repeterar den ena politiska sidans argument mot den andra.

Boel Godner svarar emellertid tålmodigt, rakt och tydligt, gång på gång. Hon påpekar det självklara. Det var den borgerliga Alliansen och Sverigedemokraterna som gemensamt fällde den rödgröna regeringens budgetförslag. De har majoritet i riksdagen. Vad skulle Löfven göra åt det?

Men Monica Saarinen ger sig inte. Hon formulerar om samma fråga på olika sätt i kanske tio minuters tid. Men Boel Godner sviktar inte en millimeter. Hon sköter sig på ett lysande sätt. Hon är en mycket stark politiker. Hon gör inte ett enda misstag under den långa intervjun.

De borgerliga partierna släppte först fram en socialdemokratisk statsminister som bildade regering med miljöpartiet. Därmed utgick statsministern givetvis också från att att kunna förhandla igenom en budget. Det var logiskt. Men då vände de borgerliga på klacken, vägrade förhandla och fällde budgeten tillsammans med Sverigedemokraterna. Det är inget misslyckande för den rödgröna regeringen. Det är medvetet sabotage från oppositionen.

Monica Saarinens andra mål med intervjun är att få Boel Godner att svikta i frågan om invandringspolitiken, att ge ett indirekt erkännande till Sverigedemokraternas påståenden om att vi, Södertälje eller Sverige tar emot för många invandrare.

Det är lurigt eftersom Boel Godner leder den kommun i Sverige som tar emot allra flest invandrare i förhållande till sitt ursprungliga invånarantal, vilket frestar på kommunen när det gäller behov av bostäder, skolor, förskolor med mera. Saarinen försökte locka in Godner i ”volymdiskussionen”, som det kallas.

Men det går Boel Godner aldrig på. Hon vägrar ge sig in i något som helst samtal om ”volymen” invandrare, detta vidriga begrepp som förvandlar flyende och nödlidande människor till en ”volym”, en massa. Däremot slår hon förstås fast det självklara att alla kommuner måste börja ta sitt ansvar för invandring och integration, liksom för övrigt också hela Europa.

Boel Godner borde sitta i regeringen, men hon kanske behövs ändå mer i Södertälje.

Bror Perjus

lördag 13 december 2014

Borgerlig anpassning i vår egen valplattform, är att gå ned på knä för högerkrafterna.

Först nu, mitt under pågående regeringskris och alla taktiska överväganden inför extravalet den 22 mars, läser jag Daniel Suhonens bok; Partiledaren som kom in i kylan.

Och förstår mycket bättre vad som pågår!

Självklart är det en strid mellan höger och vänster i hela landet, mellan alla politiska partier och inom alla partier. Det har jag alltid utgått ifrån. Men med Suhonens bok i handen är man med, mitt inne i socialdemokratiska partiets högsta ledning Verkställande Utskottet, VU, men också hemma i ledande politikers sovrum och inne i deras huvud – tror jag åtminstone...

Just nu handlar det om taktiken inför extravalet.

Ut från VU kommer helt öppet Marita Ulvskog. Hon har uppenbarligen VUs uppdrag att kommentera det politiska läget officiellt. 

Hon säger det enda kloka; ”Vi går till val på vår egen politik. Men vi är öppna för samarbete med alla anständiga partier efter extravalet. Sverigedemokraterna är inte ett anständigt parti.” 

Det refereras ingående av Svenska Dagbladet, åtföljt av en serie kritiska frågor.

Men Marita håller fast kurs.

I Dagens Nyheter däremot finns en helt annan uppgift från en ”anonym källa”. Den säger att valplattform som nu tas fram ska innehålla en anpassning till de borgerliga partierna som underlättar en blocköverskridande uppgörelse efter valet.

Vem den källan är har läsaren ingen som helst aning om.
  • Är det partiordföranden själv?
  • Partisekreteraren, nummer två i partiet?
  • Någon övrig ledamot av VU?
(VU består av LOs ordförande, ordföranden för partidistrikt och kringorganisationer som SSU, Kvinnoförbundet och Socialdemokrater för Tro&Solidaritet.)  
  • Den ”anonyma källan” kan också vara en tjänsteman på hög nivå i partikansliet? Fast egentligen kan det vara precis vem som helst eller ingen...

Oavsett vem?!

Alla planer på en sådan anpassning till de borgerliga partierna i nuläget fullkomligt är förstås huvudlöst. Det kan endast tjäna som en sorts förnedring av socialdemokratin. 

Stefan Löfven har hela tiden hållit dörren öppen för förhandlingar. Det har varit värdefullt och korrekt. Socialdemokratin har visat sig vara medgörlig, öppen för kompromisser för landets bästa och för demokratins skull i ett politiskt besvärligt läge.

De borgerliga partierna har däremot uppträtt på det mest hänsynslösa sätt. De har slagit igen dörren för alla förhandlingar. De har krävt regeringens ovillkorliga avgång, trots att de tidigare släppt igenom en rödgrön regering, genom att lägga ned sina röster.

Och att i vår egen valplattform nu, inför ett extraval börja krypa till korset och anpassa vår politik till de borgerliga utan någon som helst förhandling, det är att gå ned på knä inför högerkrafterna.

Det är förstås inte värdigt Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti.


Bror Perjus