torsdagen den 13:e februari 2014

Schwarzman och Gou bättre representanter för kollektivet dollarmiljardärer än Gates!

Steve Schwarzman och Terry Gou är betydligt mera representativa för kollektivet dollarmiljardärer än exempelvis Bill Gates. Och frågan är vad de har gemensamt med det kinesiska kommunistpartiets politbyrå?

Terry Gou är 59 år och född på Taiwan, därmed möjligen ”taiwanes”.

Han köpte år 2002 ett slott i Roztez i Tjeckien. Han äger 30 procent och är koncernchef för Foxconn, världens största tillverkare av elektronik.

Foxconn, med över 1,2 miljoner anställda över hela världen, tillverkar datorer för Apple, Atari, Compaq, IBM, Sony och HP – alltså nästan alla datorer som ö h t tillverkas.

Foxconns fabrik i Shenzhen, Kina, har 300 000 arbetare anställda. De flesta ungdomar mellan 18 och 25 år, som är inhysta i stora sovsalar och bevakade av bolagets uniformerade vakter. De bestraffas hårt om de inte håller arbetstempot. För att få anställning vid fabriken tvingas de underteckna ett anställningsavtal där de bland annat lovar att inte begå självmord – denna bisarra klausul har kommit till av den enkla anledningen att anmärkningsvärt många anställda faktiskt begått självmord.

Detta har bekymrat Terry Gou en aning. ”Att hantera över en miljon animals ger mej huvudvärk”, sa han vid något tillfälle.

Men kanske lättar huvudvärken när han snart kan ersätta en miljon av sina anställda med robotar som de som ska ersättas får förmånen av att själva tillverka.

Kanske kan man fundera på om Foxconn är en taiwanesisk, japansk, kinesisk, amerikansk eller möjligen tjeckisk koncern? 

Men frågan är; varför är den frågan intressant?


Steve Schwarzman är född i USA, således ”amerikan” kan man förmoda.

Han är nr 40 på listan över USAs rikaste personer, med en privat förmögenhet på 7,5 miljarder dollar. Han brukar pendla i sitt privata jetplan mellan sina tre bostäder, en 35-rummare på Manhattan, ett sommarhus i Palm Beach, Florida och ett sommarhus i Frankrike. 

Han har jämfört den amerikanske presidenten Barack Obamas skatteförslag med Adolf Hitlers militära invasion av Polen år 1939.

Schwarzman är känd för att sleva i sig en trerätters middag på 15 minuter. Han firade sin 60-årsdag med galamiddag för 500 personer på en lyxrestaurang i Central Park i New York. Men allra mest känd kanske han är som koncernchef för Blackstone Group; ett riskkapitalbolag med huvudkontor på Wall Street, New York och kontor i London, Hamburg, Paris, Bombay, Tokyo och Hongkong.

Blackstones affärsidé är, som för alla riskkapitalbolag, att köpa och sälja andra bolag med rejäl vinst utan att tillföra något nytt värde. Det kallas för för ”resursallokering”. Men det är ren spekulation. Den korrekta definitionen av ett riskkapitalbolag är snarare ett bolag som aldrig riskerar sitt kapital.

Blackstone ”hanterar” ständigt ett 50-tal andra bolag med cirka 375 000 anställda och 100 miljarder dollar i omsättning.

Men gissa vilken som är största ägare i Blackstone Group?

Nej, det kan ni inte!

Det är China Investment Corporation, alltså i praktiken kinesiska kommunistpartiets politbyrå!

Kommunism och kapitalism är i full fart i färd med att gå samman i något som kan utvecklas till något så finurligt som en helt ny form av global diktatur!

Hur ska vi hantera det?


Bror Perjus

onsdagen den 29:e januari 2014

Vad är egentligen problemet med Bill Gates?

En mycket begåvad, blygsam, generös och charmerande person. Han får stormande applåder av studiopubliken i Skavlans talkshow i Sveriges Television. Bill Gates är en av världens allra rikaste personer. Och han har faktiskt bestämt sig för att ge bort det mesta av sin förmögenhet till välgörenhet!

Han är väl fin!?

Och inte nog med det. Han har dessutom fått ytterligare 122 dollarmiljardärer att lova att ge bort ”åtminstone hälften av sin förmögenhet till välgörenhet under sin livstid, eller åtminstone efter sin död”.

Giving Pledge, kallas det, Löfte att Ge. 

Själv har Bill redan skänkt bort 100 miljarder dollar. Och han har fortfarande kvar 75 mdr dollar. (Forbes o Dagens Industri 20140124). Han skänker årligen bort 4 mdr dollar. Med den takten är pengarna slut om ca 20 år, då han är nära 80. Förutsatt att hans förmögenhet inte fortsätter växa. Men det är förmodligen är uteslutet!

Han äger ändå Microsoft, ett av världens mest lönsamma företag som, såvitt jag kan förstå, fortsätter fylla på hans kassa. Och ju mer hans förmögenhet växer, ju mer kan han förstås skänka bort.

Gates årliga bistånd, 4 mdr dollar, blir omräknat i svenska kronor ca 25 miljarder. Det kan jämföras med Sverige, som ger nästan mest i bistånd av alla länder räknat per medborgare, ger årligen 40 miljarder kronor. Kanske upplevs det som orättvist att jämföra en enskild person, Bill Gates med en hel nation, Sverige. Men tänk på att Gates samlar ihop sin gigantiska förmögenhet med hjälp av en av världens mest lönsamma koncerner, vars datorprogram finns i praktiskt taget alla datorer över hela världen. Så det är många som bidragit genom att konstruera, producera och köpa hans program. 

Så frågan är; åt vilket håll är det orättvist?!
Och vad är orättvist?

Men vad är då problemet med Bill Gates och hans 122 dollarmiljardärskompisar. De lovar ju skänka bort sina pengar, åtminstone sedan de avlidit?

Ja, ett av problemen är uppenbarligen Bill Gates oerhörda charm och popularitet! Den riskerar spilla över på alla andra miljardärer och mångmiljonärer, de som inte vill skänka bort sina pengar. Det finns totalt 1 426 dollarmiljardärer i världen. Fjorton kommer från Sverige, sådana som Hans Rausing, Antonia Ax:son Johnson och Stefan Persson. Och tyvärr är inte alla beredda att skänka bort sina pengar. De flesta är istället maniskt inriktade på att samla på sig ännu större rikedomar, genom höga priser, låga löner och låga eller inga skatter alls.

Miljoner människor ser den trevlige Bill Gates småprata med Fredrik Skavlan om sitt flygplan som han lyckligtvis hade tillgång till för att hinna fram till programmet, vilket Skavlan var underdånigt tacksam för.
Många tycker kanske att det är utomordentligt bra med dessa enorma ekonomiska klyftor som skiljer den fattiga hemlösa gatusittaren från jetplanåkande Gates, eftersom Gates ändå skapat så många jobb och stora värden och sedan skänker bort sina pengar till de fattiga.

Är inte risken stor att Bill Gates bidrar till en ökad tolerans även för de som låter sina gigantiska förmögenheter gå vidare i arv till sina barn och barnbarn som lever i en brutal lyx och i ett gigantiskt överflöd, brakande runt via jetplan, helikoptrar och lyxbåtar, till sina fester i lyxvillor på alla möjliga håll i Västindien, på Bali o s v. Även om allt sådant är Bill Gates helt främmande. Han sitter i ett hörn på festerna och pratar.

- De som tycker om att prata om tuberkulos och malaria tycker att jag är en funny guy, säger han småleende..

Han berömmer det statliga biståndet från Sverige, Norge och Danmark, mest i hela världen per capita räknat. Men han aktar sig för att berömma det högskattesamhälle som är förutsättningen för det jämförelsevis generösa statliga biståndet.

När avstod du senast från något du tyckte var allt för dyrt, frågar Skavlan finurligt.
-         Jag har inga dyra vanor, svarar Bill, med ett brett vänligt leende och publiken skrattar införstående.

(Ha, ha, ha – vad skulle va för dyrt för honom?)

-         Flygplanet var förstås dyrt, men utan det hade jag inte kunnat komma hit, lägger Bill till och publiken råkar nästan i extas.

-         Snart finns det inga fattiga länder mer, förklarar Bill Gates.

Men han glömmer att de fattiga människorna finns kvar, även om länderna blir rikare. I Indien har antalet miljardärer tiodubblats under det senaste decenniet. Orsaken är skattelättnader för de rikaste. Men det är i Kina, där kommunismen gått ihop med kapitalismen i en mycket lönsam allians, som antalet miljardärer växer som allra snabbast. Och för varje ny miljardär så ökar landets genomsnittliga tillgångar.

Fattigdomen i världen påstås minska. Men fortfarande är 1,2 miljarder människor på jorden extremt fattiga. De kan inte äta sig mätta varje dag. Och ett eget privat flygplan är inte att tänka på. Men så kommer de heller aldrig till Skavlans talkshow.

Bror Perjus

söndagen den 26:e januari 2014

Har någon tagit Peter Wolodarski i örat? Han skriver nu mot bättre vetande!

Ursäkta frånvaron under en tid. Jag har haft annat för mej! 

Men nu måste jag reagera. Peter Wolodarski, som blivit bättre sedan han blev chefredaktör, refererar idag till Bill Clintons finansminister Larry Summers, som vid Världsekonomiskt Forum i Davos återlanserat det begreppet ”sekulär stagnation” som forskare uppmärksammade redan på 1930-talet.
”Sekulär stagnation!!!” 

Oj, oj, oj så ekonomistiskt intellektuellt. Man borde bli imponerad av dessa superhjärnor. Grejen var då, menar Wolodarski, precis som nu: ”Det privata näringslivet lägger pengar på hög istället för att investera. Ekonomin befinner sig långt ifrån full sysselsättning. Inflationen vägrar att ta fart, trots nollränta.” 

Jag nickar instämmande! Men hoppar till och suckar sedan djupt inför fortsättningen. 

Woldarski skriver, vad som är exakt Summers framgår inte: 
”Så mycket som möjligt behöver därför göras för att uppmuntra företag att sätta pengar i arbete. Skatter och trösklar för att investera och anställa måste sänkas. Entreprenörskap uppmuntras.”

Alltså; det privata näringslivet ska ha ännu mera pengar att ”lägga på hög”, deras ”skatter”, de oöverstigliga ”trösklarna”, ska sänkas och de ska ”uppmuntras” med det ena och det andra… för att i nåder investera och skapa nya jobb?!

Men det var precis det vi lärde av Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal på 1930-talet, ja t o m av Wolodarskis partivän, FP-ledaren Bertil Ohlin: Det går inte att ösa ännu mera pengar över de stormrika som inte har någon som helst anledning att investera i ny produktion om ingen har råd att köpa de varor de producerar.

Själva problemet är de växande ekonomiska klyftorna, ojämlikheten. Och det vet Wolodarski, mönstereleven från Handelshögskolan. Därför blir jag så förvånad! Han skriver precis på tvärs mot sitt eget vetande. Har någon tagit honom i örat?

Han vet att ökade offentliga satsningar på infrastruktur som vägar och järnvägar, bostäder, skolor, äldreboenden och sjukhus, samt höjda barnbidrag och socialbidrag, höjda pensioner till fattigpensionärer och förbättrad a-kassa och sjukförsäkring är det effektivaste, oslagbara sättet att få fart på den efterfrågan, produktion och för att minska arbetslösheten.

Själv föreslår Larry Summers att John F Kennedy-flygplatsen skall rustas upp, så att han själv och andra superhjärnor kan åka mera bekvämt till flotta möten med sina intellektuella analyser.

Men jag kan tänka mej mycket, mycket, mycket mer angelägna investeringar i fattiga, urblåsta, nedkörda, sunkiga bostadsområden i detta partiella, eller ska vi säga ”sekulära”, u-land som kallas för USA.

Tyvärr har jag inte så stora möjligheter att påverka vare sig Obama-administrationen eller de båda enfaldiga rikemanspartier som befolkar den amerikanska Kongressen, för att inte tala om den hord av fullkomligt hänsynslösa riskkapitalister som har hela makten i det där landet.  

Kanske kan jag skriva ännu en motion om behovet av jämlikhet och demokrati i Sverige och globalt och lämna in den till min stackars socialdemokratiska arbetarekommun i Tyresö som brukar tycka att motionen är alldeles för krånglig för att besvara.

Bror Perjus

tisdagen den 14:e januari 2014

Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon

Läser alltid Johan Cronemans uppfriskande mediakrönikor på DN Kultur. Idag tar han itu med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som i söndagens Agenda invigde ”OS i hyckleri”, eftersom hon som en ”politisk markering” avstår från invigningen av OS i Sotji, Ryssland, som hon kallar för ”Putins propagandajippo”.

Croneman är kritisk. Regeringen har ingen linje i frågan, menar han. Det har han förstås rätt i. Den här regeringen har snart ingen linje alls i någon fråga. Och allt värre blir det nog. Under det nu påbörjade Supervalåret kommer förmodligen alla tåg att spåra ur. 

Kulturministerns markering var, enligt Croneman, bara en ”försiktig skrapning med foten, som gör sig fint i Agenda en söndagskväll”. Och ännu värre var det med OS i Kina. Där vågade regeringen inte ens ”skrapa med foten” på grund av landets ”stoora marknad”.

Nu förhåller det ju sig så att idrottarna, olympierna själva, är förbjudna att göra politiska markeringar under viktiga tävlingar. Det är förstås en allvarlig inskränkning av de mänskliga fri- och rättigheter som även idrottare ska vara garanterade enligt en FN-deklaration.

Emma Green Tregaro, höjdhoppare, fick exempelvis redan vid VM i somras anmärkning för att hon målat naglarna regnbågsfärgade till stöd för de homosexuellas, d v s de mänskliga rättigheterna i Ryssland. I söndagens Agenda påstod emellertid, Stefan Lindeberg från Svenska Olympiska Kommittén, SOK, att olympierna har fullständiga mänskliga fri- och rättigheter. De får säga vad de vill, förtydligade han, bara de inte gör det på OS-arenan så att någon hör vad de säger eller ser vad de gör. 

Själva OS-arenan och tävlingarna ska hållas rena från politiska aktioner, betonade han, vilket kulturministern plötsligt höll med om, trots sin egen ”politiska markering” att ”skrapa med foten”. Men vad ansåg då Lindeberg om kulturministerns ”politiska markering”? Det fick han aldrig någon fråga om av programledaren Anders Holmberg, påpekar Croneman som därför menar att Agenda ska läggas ned och starta om med en ny redaktion och helt nya tankar.

Hade det inte varit bättre att fråga Lindeberg vad han anser om att Vladimir Putin gör hela OS-invigningen till sitt eget ”propagandajippo”, enligt Sveriges kulturminister. Är inte det en olämplig ”politisk markering”, i klass med att måla naglarna, så säg!

Är det bara kulturministrar, presidenter, Coca Cola Company och andra globala koncerner som får göra OS till politiska markeringar och propagandajippon och samtidigt förbjuda alla andra att säga vad de tycker om detta?

”Finns det någon enda svensk politiker som inte mumlar i skägget, som driver en egen linje, är konsekvent, modig, tydlig och till och med lite aggressiv”, frågar till sist Croneman uppgivet. Han saknar uppenbarligen Olof Palme och möjligen också Håkan Juholt, åtminstone efterlyser han en fräck socialdemokrat…

Bror Perjus

lördagen den 4:e januari 2014

Bra med blocköverskridande regering, men då måste Jan Björklund avgå

Högerregeringen, som kallar sig för Alliansen, krymper i opinionsmätningarna och blir dessutom allt mer politiskt isolerad. Den förlorade den prestigemässigt viktiga omröstningen i riksdagen om höjd brytpunkt i den statliga skatteskalan, vilket visade att den saknar förmåga att förankra sina förslag i riksdagen. Det var dessutom ett ytterligt provokativt och orättvist förslag som nog flertalet väljare reagerade emot.

  Regeringens skolpolitik håller på att haverera totalt. Skolresultaten rasar brant nedåt i den internationella Pisa-studien. Den ena så kallade friskolan efter den andra läggs ned och tas över av kommuner. Pseudoreformerna med lärarlegitimationer och karriärtjänster tycks aldrig bli genomförda och möter dessutom ett växande motstånd bland lärarna själva. Värdet av övrig skolpersonal nonchaleras totalt.

  Jobbpolitiken. Ingen tror längre på att skattesänkningar, försämrad sjukförsäkring, samt sänkt a-kassa med höjda avgifter skapar flera jobb – en redan från början befängd tanke, som nu inte ens regeringen själv tror på.

  Sjukvården. En rekordstor andel av landets läkare och övrig sjukvårdspersonal protesterar mot kontraproduktiva styrsystem inom sjukvården, som innebär att människor med olika sjukdomar skickas runt mellan läkare utan att få adekvat behandling och vård.

  Bostadsbubblan. Till detta kommer nu bostadsbristen, de skenande bostadskostnaderna och det växande privata skuldberget som till och med riksbankschefen Stefan Ingves länge varnat för. Nu går han så långt så att han föreslår en partipolitiskt blocköverskridande kommission för att rädda situationen. Det är en historisk händelse att sittande riksbankschef så öppet och så oförbehållsamt underkänner regeringens förmåga och möjligheter att komma med lösningar på ett helt avgörande samhällsproblem.

  Avvisar all kritik. Men högerregeringen avvisar all kritik, alla invändningar och alla förslag med en närmast desperat intensitet. Den kan helt enkelt inte räcka ut ens ett lillfinger över blockgränsen, eftersom att det skulle betyda att den så kallade Alliansen upplöses. Det betyder med oundviklighet att regeringen blir allt mer isolerad.

  Klassisk öppenhet. Den nya socialdemokratiska partiledaren Stefan Löfven har däremot förklarat sig beredd att bilda en blocköverskridande regering. Det visar på socialdemokratins klassiska öppenhet för allas intressen, åsikter och förslag. Efter demokratins genombrott under 1920-talet fram till vår tid har socialdemokratin regerat landet, med smärre avbrott för borgerliga regeringar. När så har varit nödvändigt har socialdemokratin bildat samlingsregering med alla demokratiska partier, eller blocköverskridande koalitioner med något annat parti, eller formulerat skickliga kompromisser som fått majoritetsstöd i riksdagen. Mycket talar för att en blocköverskridande koalitionsregering under ledning av Stefan Löfven vore bra också efter valet 2014. 

  Avvisas föraktfullt. Problemet är att alla de borgerliga partierna närmast föraktfullt avvisar den tanken.
”Pinsamt” påstod FP-ledaren Jan Björklund. Centerns Annie Löf begrep ingenting. Hon abdikerade tillfälligt som partiledare och förklarade sig antastad som kvinna. M-ledaren Fredrik Reinfeldt meddelade att han, i egenskap av stridshingst, skulle galoppera hem en promenadseger i valet. Och ingen vet vart KD-ledaren Göran Hägglund tagit vägen.

  Björklund måste gå. Närmast till för en koalition ligger nog ändå, trots allt, Folkpartiet. Men det förutsätter att Jan Björklund lämnar plats för någon av partiets ledande kvinnliga politiker som partiledare. Varför inte EU-parlamentarikern, prästen och författaren Cecilia Wikström som, med sina kristna och humanistiska värderingar, kunde återföra Folkpartiet till en mera socialliberal kurs. I dagsläget förefaller det emellertid mindre troligt att Björklund är beredd att dra sig tillbaka.

  Återstår, en valseger! Sammantaget betyder allt detta att socialdemokratin, för hela landets väl, måste vinna en övertygande valseger som möjliggör en stark och handlingskraftig rödgrön majoritetsregering.
Bror Perjus



torsdagen den 19:e december 2013

Stefan Löfven håller på att utvecklas till en stark och självständig ledare för den svenska arbetarrörelsen.

Stefan Löfven håller på att utvecklas till en stark och självständig ledare för den svenska arbetarrörelsen. Det blir allt mer uppenbart att han fattar sina egna beslut med utgångspunkt i sina egna grundläggande värderingar och sin egen människosyn. Han tar in de politiska rådgivarnas analyser men lyssnar framförallt till övriga i partiledningen och till partiets och rörelsens budskap. Det är mitt intryck efter de senaste veckornas politiska händelseutveckling.

I en debattartikel i DN den 15 november tog han tydlig ställning för att de som arbetar inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen ska ha ett större utrymme för sina kunskaper, erfarenheter och personliga engagemang. Samtidigt tog han ställning mot fyrkantiga styrmedel som går under beteckningen New Public Management.

Självklart finns det delar i NPM som har sitt värde, framförallt när det gäller att utvärdera vad som fungerar och inte fungerar. Men toppstyrningen och byråkratin i NPM är förkastlig.
Partiledarens DN-artikel är bland de bästa dokument som presterats från socialdemokratin i – frestas jag hävda – modern tid. Värt att notera är kanske också att han undertecknade artikeln ensam.

Idag tar han avstånd från Mona Sahlins avgångstal i en intervju i Svenska Dagbladet. Hon hävdade att socialdemokratin i 2010 års val uppfattades som ett ”bidragsparti”. Hon utgick då från en mätning som sa att endast 22 procent av de väljare som hade ett arbete röstade på S, medan 32 procent röstade på M.

Nu är det faktiskt inget fel med att vara ett ”bidragsparti”. Samhällets stöd till alla de människor som av olika anledningar inte klarar sin egen försörjning är något att vara stolt över, inte att skämmas för. Och just uttrycket ”bidragsparti” är inget annat än avskyvärd cynism mot alla sjuka och funktionshindrade som faktiskt har precis samma värde och samma rätt till ett anständigt liv som vi andra tvåbenta varelser.

Det har senare, i mer noggranna analyser, dessutom visat sig vara helt fel. Lika många arbetande röstade faktiskt på socialdemokratin. Nu påpekar Stefan Löfven det självklara, att sjukförsäkring och a-kassa ska betraktas som försäkringar som är ”viktiga för att folk ska komma tillbaka i jobb” och dessutom lika viktiga som sjukvård och äldreomsorg. Det är faktiskt en stark politikomläggning som kraftfullt förtydligar vad arbetarrörelsen står för.

Efter de nazistiska angreppen på en fredlig antirasistisk demonstration i stockholmsförorten Kärrtorp har nu också Stefan Löfven som första partiledare markerat att han tänker delta i den nya antinazistiska och antirasistiska demonstration som nu på söndag arrangeras i Kärrtorp.

Därmed tar Stefan Löfven ledningen i kampen för människovärdet i vårt land. Det innebär att hela den socialdemokratiska rörelsen i Stockholm och Stockholms Län känner sig manad att sluta upp i Kärrtorp på söndag kl 12.00.

Stefan Löfven skapar nu, med sin lugna, nedtonade och eftertänksamma ledarstil, sakta men säkert, ett växande förtroende för arbetarrörelsen och för socialdemokratin. Det märks i hela hans agerande och uppträdande att han kommer direkt från rörelsens djupa led, uppvuxen och fostrad i ett gediget arbetarhem i Ådalen. Han bär dessutom med sig erfarenheten och vetskapen om sin egen stolta härstamning som son till en ensamstående mor i storstaden och som barnhemsbarn.

Stefan Löfvens politiska och ideologiska föredöme är för övrigt Olof Palme, uppvuxen i ett överklasshem och ättling till Gustav Wasa i rakt nedstigande led. Så märkligt, så rejält och närmast övertydligt kan socialdemokratin i sig förena vårt land och dess historia från det kungliga enväldet till en av världens bäst fungerande demokratier.

Nåja, förlåt ett närmast panegyriskt utbrott av tillfredsställelse inför partiledaren insatser so far? Självklart har Stefan Löfven sina brister och fel. Och det ska han få veta när de avslöjas. Men, kort sagt, hittills har han skött sig förbaskat bra.
Bror Perjus


Lars Calmfors och låglönekonkurrensen, något en professor i internationell ekonomi borde känna till

Marknadsekonomin är en grundläggande förutsättning för demokratin och den effektivaste formen för produktion av såväl varor som tjänster. Därmed inte sagt att marknadsekonomin i alla avseenden är bäst lämpad inom alla samhällets områden.

Exempelvis måste människors arbetsvillkor undandras marknadens villkor. Människor är inte och ska inte i ett humant samhälle vara jämställda med varor. Därför har fackföreningar organiserats i demokratisk ordning av de arbetande, för att de ska kunna förhandla om sina löner och övriga arbetsvillkor och inte vara underkastade marknadens principer om fri konkurrens.

Det innebär att marknadsekonomins effektivitet ska begränsas till att driva fram effektiv teknik, produktions- och arbetsorganisation – men enbart så långt att det inte går ut över de arbetandes löner eller övriga arbetsvillkor så att de arbetande förslits i sitt arbete eller drabbas av sjukdomar och olyckor, eller så att arbetsorganisationen innebär en intellektuell utarmning utan snarare en intellektuell stimulans och utveckling.

Det här är allmänna och generella principer för marknadens funktion och de arbetandes villkor i ett demokratiskt samhälle och de här principerna ska inte ha någon geografisk begränsning till någon enskild nation eller region. De här principerna ska givetvis gälla globalt. Det är utgångspunkten. Sedan är frågan enbart hur och i vilken takt de här principerna om demokrati kan genomföras och hur.

Det är därför som professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, har fel när han idag i en kolumn i DN argumenterar för att låglönekonkurrens ska tillåtas i Sverige. Han utgår från den långa debatt som uppstått sedan den fackliga rörelsen i Sverige 2004 utfärdade en blockad mot det lettiska företaget Laval un Partneri som vann en upphandling om ett skolbygge i Vaxholm, som de försökte genomföra med arbetskraft avlönad efter lettisk lönenivå, alltså kraftigt under svensk lönenivå.

Calmfors hävdar att den här frågan bör avgöras ur ett internationellt handelsperspektiv och inte ett nationellt arbetsmarknadsperspektiv. Man kan givetvis göra den enkla men helt riktiga invändningen att människor inte ska vara någon handelsvara. Men låt mej försöka argumentera mera utifrån något som borde vara också en ekonomiprofessors perspektiv.

Calmfors hävdar att det är ekonomiskt rationellt att länder med lägre produktivitet tillåts kompensera denna lägre produktivitet genom att upprätta konkurrens med lägre löner i andra länder med högre löneläge.
Men, för det första är det inte länder som konkurrerar. Det är företag. Företagets vinst tillfaller inte med någon som helst automatik det land där företaget är registrerat, vilket en professor i internationell ekonomi borde känna till.

För det andra torde en sådan ordning bidra till att permanenta en låglönesituation i landet med låg produktivitet.

Men det finns starkare argument mot Calmfors tes.

Han hävdar att låglönekonkurrens med utplacerad arbetskraft inte är mera negativt än låglönekonkurrens i varuhandeln. Men det är inte huvudfrågan. Fackföreningarna är till för att motverka all låglönekonkurrens och i praktiken all lönekonkurrens, i såväl låglöneländer som i höglöneländer. I verkligheten skulle det annars inte finnas några höglöneländer alls.

Enskilda människors löner ska, för övrigt, inte bestämmas av en konkurrenssituation. Löner ska sättas gemensamt för de anställda via fackliga förhandlingar som utgår från vad som är rättvist och med en strävan mot så stor jämlikhet som möjligt. Det är en grundläggande humanitär princip som bygger på principen om alla människors lika värde. Det är också fackföreningens hela idé.

Och skulle låglönekonkurrens tillåtas via lagstiftning, så skulle det betyda detsamma som förbud mot fackföreningar, oavsett om det handlar om lettiska eller svenska fackföreningar, eller fackföreningar i något annat land.

Dessutom tyder omfattande forskning på att det mera jämlika samhället är ekonomiskt effektivare än det ojämlika samhället. Det gäller också i ett globalt perspektiv. I högproduktiva länder är lönerna högre och omvänt; i länder med högre löner är produktiviteten också högre. Ökad jämlikhet mellan folk över hela världen ökar effektiviteten också i hela världsekonomin, något att fundera på för en professor i internationell ekonomi.

Men man skulle också kunna vända helt och hållet på argumentationen och hävda att just den ordningen att de anställda via starka fackföreningar förhandlar om sina löner och arbetsvillkor är en del av en effektiv marknadsekonomi. En av grundbultarna i teorierna om marknadsekonomin är nämligen att marknaden fungerar som mest effektivt om såväl köpare som säljare är jämbördiga med varandra, vilket också i så fall skulle omfatta köpare och säljare av arbetskraft. Och säljarna av arbetskraft kan aldrig bli jämbördiga med köparna om de inte organiserar sig i fackföreningar.

Att ”tillåta” låglönekonkurrens skulle även enligt ett sådant synsätt vara detsamma som att försätta marknaden ur spel och låta köparen av arbetskraft själv sätta priset på ”varan” som i detta fall dessutom är en människa som enligt humanismens principer inte ska behandlas som en vara.
Bror Perjus