söndag 16 november 2014

Kulturen ska vara genuint, liberalt meningslös i alla avseenden. Oanvändbar till allt!

Det går inte så bra för landets allsmäktiga, borgerliga massmedier. De kommer inte riktigt åt den här rödgröna samarbetsregeringen. Det gick bättre med Reinfeldts första Allians. Då kom det som på löpande band bland resväskorna på Arlanda; medvetet fusk med radio- och TV-licenser, säkerhetsansvarig som pussade journalist på krogen, något med sexuell anknytning, bristfällig examen och så försvarsministern som promenerade ut i ilska..

De borgerliga medierna kunde helt enkelt inte blunda. Statsråd och statssekreterare kom och gick och kom.

Men nu vill det sig inte riktigt.

Åsa Romson har målat sin fiskebåt med giftig färg. Sven-Erik Bucht har buggt några kojor i skogen uppe i Tornedalen. Stefan Löfven har prasslat lite med EU-papper och tappat en namnlista på gästande nordiska ministrar.

Men det tar inte skruv. Skruvdragaren slinter…

DNs Kulturchef Björn Viman gör ett överspänt försök. Han dömer ut Alice Bah Kuhnke som kulturminister. Den vite, medelålders, medelklassmannens självklart ohämmade arrogans svämmar över sina breddar. 

”Äntligen” får han skära ett statsråd i strimlor, efter alla dessa åtta år av tassande, smygande och balanserande. Hur skönt att få visa var DNs kultursida står. Minsann ingen tummelplats för vänsterradikala tankar, utan en pålitlig borgerlig bastion som står på DNs ledarsidas sida.

Kulturchefen tar avstamp i en artikel av Kulturministern. Uppenbarligen publicerad på Kulturchefens egen kultursida efter Kulturchefens enträgna uppmaningar.

He, he, he… hon gick i vår fälla, skrev och gjorde bort sig, anar man i Kulturchefens undertext. Nej, så tänker inte liberaler av hans modell. De har en mer avancerad mental undanträngningsmekanism.

”Äntligen” träder hon fram, hojtar han återhållet, efter att ha ”gömt sig i ministeriet i hela fyra veckor”.

Vad begär Kulturchefen? Lena Adehlson Liljeroth gömde sig i fyra år?!

Sedan öser han på. Kulturministerns artikel är, meddelar Kulturchefen, en ”ansamling floskulösa utfästelser”, ”på pekoralets brant”, med ”större satirisk än politisk potential” som får marken att ytterligare ”gunga under hennes fötter”.

Varför publicerar Kulturchefen en sådan eländig artikel? Grävde Kulturchefen ett dike åt Kulturministern, för att själv strax köra ned däri…?

Mest ”häpnadsväckande” tycker Kulturchefen är att ”kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle”.

Efter detta euforiskt, berusade anlopp, kör kulturchefen rakt ned i diket - genom att placera ett citattecken kring det ”nyttiga” med demokrati, ifrågasätter han nytta med demokratin och reducerar demokratin till samma betydelse som ”turism” och ”export”.

Kulturen ska icke vara ett ”verktyg” – fy detta fula ord - ”verktyg”, det är sådant som rörtänger, hammare och pensel, skruvdragare kanske, som arbetare håller på med, inte Kulturchefer.

Kulturen ska vara genuint, liberalt meningslös i alla avseenden. Oanvändbar till allt! Den ska inte befrämja något som helst. Inte ekologiskt hållbart samhälle, icke demokrati, icke turism, icke ”export” – absolut ingenting! Medelhavsinstitut och Terminologicentrum ska vara kvar. Bra för Sverigebilden! ”Verktyg?” Ja, men det är icke kultur, det är ”humaniora” med ”långtidsverkande effekter på samhället”, skriver Kulturchefen. Observera!

Kulturen är mycket finare. Den ska vara ”en kunskapsform i sin egen rätt” fastslår Kulturchefen. Basta! Det är bara Kulturchefens egna pekoral och floskulösa utfästelser, sådana som aldrig någonsin får marken att gunga, som gillas!

Marken ska inte gunga! Det räcker med att jorden cirklar runt sin axel och runt månen. Det är fullt tillräckligt.

Plötsligt dyker Stefan Edman upp i debatten. Sveriges vänligaste man, beläst, ekolog, författare, oändligt kunnig. Försäkrar att Björn Viman är ”bland de klokaste i det tajta svenska, företrädesvis stockholmska, kulturetablissemanget”. Jag noterar vilken exakt avgränsning som den vänlige Stefan gör, men avslutar så med att hänföra Kulturchefen till ”kulturparnassens vargflockar”. Inte så vänligt.

Men där har Stefan fel! Liberaler aldrig blir mer än kattungar…

Sedan gör Kulturchefen sin egen läsning. ”Edman och jag är nog ense om att kulturlivet inte är ett verktyg som ska anpassas efter de kravspecifikationer som för dagen råkar stå på den politiska agendan”.

Jag känner Stefan Edman! Han tycker inte att ”ekologiskt hållbart samhälle” och ”demokrati” är ”tillfälliga politiska kravspecifikationer som idag råkar stå på den politiska agendan”. 

För honom är det eviga existentiella ödesfrågor för hela mänskligheten… Och jag tror att han ligger ljusår närmare sanningen än Kulturchefen.

Kulturchefen får ringa efter en bärgningsbil!

Bror Perjus

onsdag 12 november 2014

Jag ringer Stefan Löfven och säger; ”Ta de lugnt…”

Det råder full panik i det borgerliga lägret! Jag gömmer mej bakom en kuliss. Centerledaren Annie Lööf är blixt förbannad! Hon skriker till Jimmie Åkessons stand in, Mattias Karlsson.

- Rösta INTE på vårt förslag! Våga inte göra det, för då dj..klar!

Men Karlsson framhärdar tjurigt, med framskjuten haka, underläppen putar ut. 

- Alliansens budget är den minst dåliga för Sverige…

Annie Lööf håller inte med… Hon tar till storsmockan! En riktig rallarsving. Hon tappar balansen, och snubblar iväg tre steg på sina höga klackar.

- Det är ansvarslöst, fräser hon. Riksdagen är ingen lekstuga! Vi lagstiftar om förbud mot sådana fräckheter som att rösta på vår budget. Det är vår budget! Hör du det! Det borde vara förbjudet att rösta på vår budget!  

I ett undanskymt hörn av lokalen står två osannolika figurer. Jag försöker urskilja vilka det är. Jo, men vänta! Det är Fredrick Federley och Per Ankersjö. De viskar. Ser sig omkring ibland, lite osäkert. 

- Om det blir lagstiftning mot att rösta på vår budget, filosoferar Fredrik, då måste vi ju själva bryta mot lagen?!

- Är det inte ännu mera ansvarslöst att lägga fram ett förslag som Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på, påpekar Per.

F:- Varför inte lagstifta om förbud för Alliansen att lägga fram en budget som inte vem som helst får rösta på.

P:- Eller också kunde vi hämnas på Sverigedemokraterna genom att rösta på deras budget. 


F:- Joo absolut! Snillrikt! Men... då röstar väl dom också på den budgeten?!

P:- Enklast vore förstås att bestämma att Alliansen ska rösta på den rödgröna regeringens budget? Då blir det garanterat inget nyval!

F:- Nej, det går inte! Vi måste lägga fram en budget. Det har vi lovat väljarna i valrörelsen. Och vi måste väl ändå rösta på vår egen budget?

P:- Inte nödvändigtvis! 

F:- Stöd från Sverigedemokraterna vore katastrof. Då blir det nyval!  

P:- Och vi är ett redlöst skepp på stormiga vatten. Ett stöd från Sverigedemokraterna för vår budget skulle blåsa bort bogvisiret, sänka hela skutan.

F:- Vi har ingen kapten!

Fredrik ser sig ängsligt omkring i lokalen.

P:- Knappt ens en major! Jan Björklund har förstört det svenska utbildningssystemet med sina hysteriska reformer och sin katederdisciplin. Han är förbrukad. Han är så obehagligt rakryggad. Han marscherar snart ut från kaserngården! Det där flinet… Det oroar mej.

F:- Och Göran Hägglund leker kurragömma. Han springer bara omkring. Nu har han har gått och gömt sig, på valfritt ställe. Han brinner ju för valfriheten. Fredrik Reinfeldt försvann under valnatten. Det påstås att han är i Storbritannien. Han ska se till så att dom inte lämnar Europa och glider ut i Atlanten. Anna Kinberg Batra ska ta över. Men hon har aldrig varit utanför tullarna och betraktar folk på landet som mindre vetande. Annie Lööf till exempel!  

P:- Hon är från Värnamo. Det är en stad!

F:- Nej, hon är från Maramö. Det är en bonnhåla.

P- Men Jimmie Åkesson då?

F:- Han är utbränd, sjukskriven. Han borde snarast bli utförsäkrad så att han äntligen förstår att han måste börja arbeta igen, eller åtminstone anmäla sig hos Arbetsförmedlingen.

P:- Aj, ett nytt problem!

Per biter sig hårt i tummen.

P:- FAS3 ska avskaffas. Då finns det ingen tillräckligt meningslös uppgift att tilldela honom.

F:- Jo, men hallå! Då kan han bli Alliansens ledare.

Fredrik och ser påtagligt upplivad ut.

P:- Men, vänta! Varför inte gå till nyval på ett förbud för Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budget.  

F:- Nej, för sjutton! Vi vill ju inte ha nyval.

P:- Okej! Vi förbjuder nyval med anledning av att Sverigedemokraterna röstar på fel budget i riksdagen.

F:- Ja, det är väl en bra idé.

P:- Men, tänk om vi förlorar en sådan omröstning, säger Per. Då blir det nyval i alla fall. Det går inte! Det måste vi undvika till varje pris...

Jag smyger tyst därifrån… Ser hur alla står och biter förtvivlat på naglarna. Nu är det nästan helt tyst.

Bara Mattias Karlsson som tjurigt upprepar "minst dåligt, minst dåligt, minst dåligt..." och tillägger sedan...

- Ni borde ha lagt en budget som är mindre minst dålig... eller mera minst... eller va de blir?!

Jag ringer Stefan Löfven och säger:

- Ta de lugnt, det blir nyval på ett förbud mot att rösta på Alliansens budget! Det kan vi ställa upp på.


Bror Perjus

lördag 18 oktober 2014

Niklas Nordström, ena sekunden förtroendevald socialdemokrat, i nästa sekund lobbyist!

Förvåningen och upprördheten var stor när det avslöjades att förre SSU-ordföranden Niklas Nordström var delägare i PR-byrån Prime, som fått fyra miljoner kronor från Svenskt Näringsliv för att styra Socialdemokraternas eftervalsanalys 2010 i ”tillväxtvänlig” riktning och förmå partiet att gå mer åt höger.

Trots den historien blev Nordström senare vald till socialdemokraternas kommunalråd i Luleå. Här om dagen riktade han hård kritik mot den nya rödgrönrosa koalitionen i Stockholms Stad för beslutet att stänga Bromma flygplats senast år 2022.

Nu avslöjar Kent Werne i Dagens Arena att Niklas Nordström inte bara är kommunalråd i Luleå. Han är också ordförande i styrelsen för intresseorganisationen Svenskt Flyg, där det också sitter representanter för tunga företag inom flygbranschen som SAS, Braathens Aviation, Saab AB, GKN Aerospace, Swedavia och Svenska Regionala Flygplatser. Nordström säger själv till reklambranschens tidning Resumé att han har ett ”lobbyuppdrag för Svenskt Flyg”.

GKN Aerospace ingår, liksom Wallenbergkontrollerade Saab AB, i det globala militärindustriella komplexet. På sin hemsida skriver GKN att företaget "deltar i de flesta större civila och militära programmen". Koncernen levererar delar till flertalet av världens största tillverkare av såväl militära som civila flygplan och raketer, exempelvis Lockheed, Boeing, Airbus, Pratt & Whitney och Mitsubishi. Braathens Aviation är ett internationellt flygbolag ägt av norrmannen Per G. Braathen och hans familj. 

Socialdemokratin är arbetarrörelsens politiska gren som ska tillvarata löntagarnas politiska intressen, som ofta står i direkt motsättning till arbetsgivarna och det privata kapitalets intressen. Därför är bekymmersamt när allt fler framträdande socialdemokrater går direkt från sina politiska uppdrag till lukrativa uppdrag för det privata näringslivet.

Det kan på goda grunder misstänkas att de redan som aktiva politiker inte fullt ut delar arbetarrörelsens värderingar och målsättning. Men mycket värre är det när fortfarande aktiva socialdemokratiska politiker, som Niklas Nordström, uppenbarligen sitter på dubbla stolar och fullkomligt struntar i den allvarliga intressekonflikten.
-         
            - Jag har inte gjort något uttalande för Svenskt Flyg. Jag har uttalat mig som kommunalråd i Luleå och som socialdemokrat. Det är många politiker som har olika roller och man uttalar sig i den roll som man uttalar sig i. Ibland kommer jag också att agera i rollen som ordförande i Svenskt Flyg och när jag gör det kommer jag att berätta det, säger Niklas Nordström till Dagens Arena.

Det är ett häpnadsväckande och nonchalant uttalande. 

Niklas Nordström tycks tro att han när som helst kan byta skepnad och den ena sekunden uttala sig som socialdemokrat, för att i nästa sekund uttala sig som lobbyist för i huvudsak privatkapitalistiska ägar- och vinstintressen, där det till och med ingår koncerner som tillverkar krigsmateriel.

Socialdemokratiska politiker måste lyssna till det enskilda näringslivets ägare och även förhandla med dem ibland. Inte minst gäller det ägarna till de stora globala koncernerna som har mycket stort, dessvärre allt för stort, inflytande över ekonomi och sysselsättning för ett enskilt land och globalt. Men då är det desto viktigare att socialdemokrater förhandlar med fullständig integritet och oberoende vilket är omöjligt om man har starka gemensamma intressen med sin förhandlingsmotpart.

Stefan Löfven har, med all rätt, kritiserat moderaternas förre partiledare Fredrik Reinfeldt för hans uttalande om näringslivet som ett ”särintresse”. Näringslivet som helhet med alla anställda är inget särintresse. Däremot är de privata ägarna till enskilda koncerner, företag och branscher ett ”särintresse”. De strävar efter att maximera sina vinster även på bekostnad av skattebetalare och anställda.

Men det är något helt annat än att enda stunden företräda socialdemokratiska väljare, för att strax därefter gå över till andra sidan och uppträda som lobbyist för privatkapitalistiska intressen.

Förtroendevalda inom socialdemokratin ska hålla armlängds avstånd till det privata kapitalets företrädare och särskilt då till de mycket mäktiga globala koncernernas ägare.  
Bror Perjus



måndag 13 oktober 2014

Skydda partiet från manipulatörer, kommunikatörer, strateger, lobbyister och PR-byråer

Socialdemokratiska partiets inre demokrati måste vitaliseras, framförallt genom bättre politiska debatter i basorganisationerna. De aktiva partimedlemmarnas åsikter måste effektivt kanaliseras ända upp till partiets högsta ledning.

Det är den viktigaste slutsatsen som kan dras av det händelseförlopp som ledde fram till valet av Håkan Juholt och hans avsättning som partiledare. Jag har inte hunnit läsa Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som kom in i kylan” (Leopard förlag 2014). Men medias referat tyder på att boken handlar enbart om avsättningen av Håkan Juholt. Jag tror att det är ett allt för kort och ytligt perspektiv.

Det här handlar om hela den svenska arbetarrörelsen, alltså det socialdemokratiska partiet och den viktigaste sidoorganisationen, Landsorganisationen, LO och dess medlemsförbund. Det är en numera gammal rörelse som stelnat till i sina former och förlorat en del av sin förmåga att kanalisera opinioner och stämningar bland väljarna.

Det har medfört återkommande krav på ”förnyelse”. I årets valrörelse fick det en närmast desperat betoning i formuleringen ”Framtidspartiet”. Ord som ”förnyelse” och ”framtidsparti” leder tyvärr till underskattning och i värsta fall förnekelse av arbetarrörelsens historia.

Arbetarrörelsen måste samtidigt både förnya sig och hålla fast vid sin historiska uppgift som är kampen för jämlikhet. Men demokratin förutsätter också att ett parti som vill regera och genomföra konkreta förändringar behärskar den politiska mitten. Men det räcker inte för arbetarrörelsen att behärska mitten. Rörelsens uppgift är också att förskjuta mitten längre till vänster.

Fredrik Reinfeldt sa triumferande när han avgick som partiledare för moderaterna att han gjort Sverige ”mera borgerligt”. Vår uppgift är att återigen göra Sverige mera socialistiskt, alltså skapa opinion för ett mera jämlikt och rättvist samhälle. Och egentligen borde det vara enkelt numera, eftersom samhällsvetenskapen allt tydligare visar att det jämlika samhället fungerar mycket bättre för det allra största flertalet än det ojämlika samhället.   

Men för att arbetarrörelsen ska kunna stärka opinionen för det jämlika samhället, så måste partiets inre demokrati och basorganisation vitaliseras och förbättras. När jag fick förmånen att delta i partikongressen i Göteborg förra året så imponerades jag av vår kongressdelegation i Stockholms län och utropade i en blogg att ”Socialdemokratin är en oerhört vital folkrörelse”. Kongressen var också imponerande när den fattade beslut i snabbt tempo utifrån ett par tusen motioner och förslag från partistyrelsen i stora samhällsfrågor. 

Men jag upplever framförallt en brist i partiets basorganisationer mellan kongresserna. Det är nödvändigt att sätta fart på de politiska debatterna i arbetarekommunerna. Våra möten präglas lite för mycket av oförargliga samtal vid ett eller flera kaffebord eller över en pizza och ett glas öl. Styrelsen lägger fram förslag som klubbas utan debatt, utan kritisk granskning, utan att alternativa tankar och förslag kommer fram och blir ordentligt genomlysta.

Sådant fortplantar sig uppåt i organisationen. Till sist kan nästan vad som helst hända inom organisationens ledning. Och det är precis vad som hänt i historien kring Håkan Juholt. Men samma sak hände redan med hans företrädare Mona Sahlin. Hon hade av partiets högsta ledning utsetts till Ingvar Carlssons efterträdare, men kuppades bort av en krets omkring Göran Persson. Hennes fall var en medialäcka om chokladbiten Toblerone. Håkan Juholt knäcktes med en läcka om hyran av en lägenhet i Västertorp.

Det är sådant som händer när en Rörelse stelnar till i sina former, när debatten i basorganisationerna förkvävs och den demokratiska vitaliteten dör ut. Då övertas makten av manipulatörer, kommunikatörer och strateger som spelar sitt spel omkring en ”kejsare” som hamnar i händerna på sina rådgivare eller spelas ut av ”rådgivare”. Då blir rörelsen lätt ett offer för externa och interna lobbyister och PR-byråer. Då blir läckor till massmedia en metod för att styra och manipulera ett helt parti.

Ett gott råd till Stefan Löfven; ”Lyssna på rörelsen!” Men det förutsätter också att ”rörelsen” har något att säga!
Bror Perjus




onsdag 1 oktober 2014

Sanningen om talmansvalet: Det var de borgerliga partierna som valde Björn Söder.

Valet av Sverigedemokraten Björn Söder till andre vice talman i Sveriges riksdag har inte rapporterats på ett korrekt sätt i massmedia. Det över två timmar långa valet med slutna valsedlar har förhånats på ledarsidor och beskrivits på ett mycket förvirrande sätt på nyhetsplats. Sanningen är att de fyra borgerliga partierna; Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ställde sig bakom Sverigedemokraternas nominering av Björn Söder.

Det här är bakgrunden: 

Talmansvalet i Sveriges riksdag följer sedan 1970-talet en viss praxis. Men praxis är inte lagfäst utan kan ändras om en majoritet i riksdagen bestämmer sig för det. Dessutom är partierna heller inte eniga om praxis.

Socialdemokraterna anser att största parti i riksdagen ska tillsätta ordinarie talman. De borgerliga anser att största parti i det största blocket, borgerliga eller rödgröna, ska tillsätta ordinarie talman. I övrigt säger praxis att partierna efter storleksordning ska tillsätta vice, andre vice och tredje vice talman.

Efter årets val nominerade Socialdemokraterna Urban Ahlin till ordinarie talman. Moderaterna nominerade Tobias Billström till vice talman. Sverigedemokraterna nominerade Björn Söder till andre vice och Miljöpartiet nominerade Esabelle Dingizian till tredje vice talman. Men socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet ville inte acceptera nomineringen av sverigedemokraternas Björn Söder.  

Och såhär säger Björn von Sydow, socialdemokratisk veteran och tidigare ordinarie talman i riksdagen, när jag ringer honom.

-         Centerpartiet och Folkpartiet kunde ha enats om en motkandidat, som i så fall hade hade kunnat slå ut Sverigedemokraternas Björn Söder. Men de vägrade ställa upp motkandidat.

De borgerliga partierna stod fast vid praxis. Det innebar stöd för Sverigedemokraten Björn Söder. Därför blev han vald.

-          Ja, det är min bedömning, säger Björn von Sydow.

Med en öppen omröstning i riksdagen så hade Björn Söder blivit vald till talman med ett uttalat och formellt stöd av en majoritet i riksdagen bestående av de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna. I det läget bestämde sig Vänsterpartiet för att begära sluten omröstning för att göra det möjligt att rösta blankt. Björn Söder blev ändå vald. Men formellt enbart med 46 röster från sitt eget parti och ytterligare sju röster, med all säkerhet från något eller några borgerliga partier.

Övriga 294 riksdagsledamöter röstade blankt.

Därmed blev det ändå en kraftfull markering och ett förnedrande nederlag för Sverigedemokraterna. Men det bästa hade varit att han aldrig blivit vald. Ett fascistiskt, rasistiskt, invandrarfientligt och i grunden människofientligt parti ska inte besätta en talmanspost. Valet av en Sverigedemokrat är en skamfläck för demokratin i vårt land, hur det än går till. Men det är de borgerliga partierna som får ta ansvaret.
Bror Perjus


tisdag 30 september 2014

DN-ledare kallar 294 ledamöter av riksdagen för "infantila" - men agerar själv likadant!

Normalisering pågår för fullt inom borgerligheten. Sverigedemokraterna, ett fascistiskt, rasistiskt, invandrarfientligt parti, ska göras till ett parti bland andra demokratiska, borgerliga partier. Så ska de återta den politiska makten i landet. Reaktionära, moderata kommunalmän ute landet har börjat agera. De borgerliga tidningarnas ledarsidor ylar med. Men det går trögt. Dessbättre!

Valet av andre vice talman i riksdagen är ett intressant exempel. Praxis säger att tredje största parti ska ha den posten. Och demokratin mår väl av fungerande regler och praxis.

Sverigedemokraterna nominerade Björn Söder. Inget parti nominerade någon motkandidat. Vänsterpartiet begärde sluten omröstning om sverigedemokraten. Han fick stöd av sina 46 närvarande partivänner. Ytterligare sju ledamöter i riksdagen röstade för honom. Vilka det var får vi aldrig veta. Det tillhör finesserna med slutna omröstningar. Med all säkerhet var det sju borgerliga ledamöter.

Alla andra, 294 ledamöter, röstade blankt.

Men intressant är att notera hur de båda stora morgontidningarna Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter kommenterar på ledarplats. Båda tidningarna raljerar över de ledamöter av riksdagen som röstade blankt. Det är den typ av politikerförakt som Sverigedemokraterna rider högt på. Var det för övrigt enbart de 46 sverigedemokraterna och övriga sju ledamöterna i riksdagen som röstade för Sverigedemokraterna som uppträdde på ett korrekt sätt, enligt DN och SvD?

DN har en lång slingrande text med hårda utfall mot riksdagens ledamöter.

”Mandatperioden inleddes på det mest infantila sätt, med ett paradexempel på plakatpolitik,” skriver DNs ledarskribent. Det märkliga är att DNs ledarskribent i praktiken själv röstar blankt. Borde något parti ha lanserat en motkandidat? Borde ledamöterna ha röstat nej och stoppat Björn Söder? Vad var egentligen alternativet? Det är frågor som DN-ledaren håller helt öppna. Det är faktiskt samma sak som att rösta blankt. 

Men så riktar DN-ledaren kritik mot Jimmie Åkesson för att han nominerat en person som ”han vet väcker obehag och aversion hos majoriteten av riksdagens ledamöter”. Som om det vore en personfråga!? Obehaget och aversionen riktas faktiskt mot ett helt politiskt parti. Alltså, om Åkesson hade skickat fram någon annan från sitt fascistiska, rasistiska och invandrarfientliga parti så hade det, enligt DN, varit helt okej att rösta för Sverigedemokraternas representant. Ja, då vet vi var DN står, trots allt. 

Det är så normaliseringen går till. 

I själva verket agerade riksdagens ledamöter, med undantag av sju svajiga borgare, på ett skickligt och konsekvent sätt. Praxis och regler upprätthölls. Samtidigt blev omröstningen en bra demokratisk markering för alla människors lika värde, solidaritet och humanitet. Och därmed ett mycket förnedrande nederlag för ett parti vars cyniska människosyn aldrig får normaliseras, hur mycket de än utnämns till martyrer. 
Bror Perjus  


måndag 29 september 2014

Majoren utkämpade ett förlorat slag, ridande på mycket trötta käpphästar.

Igår framträdde i Agenda en parentes i den svenska skolans historia. En parentes som ställt till stor skada. Jan Björklund. Det blev helt uppenbart under debatten med Gustav Fridolin. Jan Björklund är före detta! Majoren utkämpade ett förlorat slag, ridande på mycket trötta käpphästar. Folkpartiet måste nog också byta partiledare.

Patetiskt och desperat försökte han torgföra sin torftiga tes: ”Alla kan inte bli akademiker!” 

Bara för att sedan påstå att ”om alla blir akademiker så fungerar inte samhället”. Snacka om motsägelse. Om alla inte kan bli akademiker, så kan ju inte alla – i nästa andetag – bli akademiker och "förstöra samhället"!

Tala om akademiker-, kunskaps- och bildningsförakt!

Dessutom, möjligheten att bli akademiker innebär inte att alla måste bli akademiker. En liten distinktion som Jan Björklund, med sin intellektuella kapacitet, inte lyckas ta till sig. Han påstod vidare att det skulle bli en utslagning utan dess like från gymnasieskolan, bara för att alla i gymnasieskolan får möjlighet att läsa in behörighet till högskola. Ytterligare ett obegripligt argument som bara kan förklaras med hans förakt mot arbetarklassen.

Varför skulle elever hoppa av därför att det öppnas en möjlighet till högskolestudier?

I verkligheten vet vi däremot att antalet sökande till yrkesförberedande linjer i gymnasiet sjönk radikalt av precis det motsatta skälet; nämligen att Jan Björklund stängde möjligheten att gå vidare till högskola från de linjerna. Därmed upplevdes yrkesförberedande linjer som en återvändsgränd.

För övrigt görs nu gymnasiet obligatoriskt.

Det går alltså inte att hoppa av. Men framförallt innebär det att skolan följer upp varje enskild elev och ger stöd så att alla klarar sin utbildning hela vägen från förskolan genom gymnasiet.

Den olycksalige före detta utbildningsministern uppvisar också ett förakt för alla som enligt hans enhälliga dom ”inte kan bli akademiker”. Han beskriver gärna den miljö där han själv växte upp bland textilarbetare i Skene i Västergötland som studieovänlig. Men hans beskrivning av människorna i Skene är bara ett sätt för honom att framställa sig själv som bättre än alla andra i Skene. Det är att sprida vidare det gamla borgerliga föraktet för arbetare och deras barn som alltid betraktats som obildbara av en obildad överklass, bara därför att överklassen ska få behålla sina privilegier. 

Därför ska inte alla bli akademiker!

Jag kommer själv från genuin arbetarklass i Jämtland. Men har faktiskt arbetat som journalist och facklig redaktör på Västgöta Demokraten i Borås. Då träffade jag många textilarbetare. Alla hade lätt läst in den teori som behövs för att bli major. Textilarbetarna var minst lika intellektuella och begåvade som de akademiker jag träffat.

Inte minst var de med och organiserade en stark arbetarrörelse, fackligt och politiskt, som med kunskaper och bildning byggde världens bäst fungerande samhälle. Det är ett samhälle som överklassens barn inte har tillräcklig bildning och intellektuell förmåga för att bygga upp. 

Men vi har inget emot att ge även dem den bildningen!

Gustav Fridolin representerade i den här debatten i Agenda förnuftet och framtiden för den svenska skolan. Tidigt insatt stöd för elever i form av ökade lärarresurser och mindre klasser för alla som har det svårt – även om de har rika föräldrar. Särskilda svårigheter märks redan i förskolan. Därför ska de extra resurserna sättas in redan där och sedan följa rakt igenom hela skolsystemet.

Exempelvis har det visat sig att 40 procent av alla som sitter i våra fängelser har ADHD, som bl a innebär koncentrationssvårigheter. En bra skola kan halvera antalet kriminella i landet. Bara det kan finansiera hela skolreformen. Något som batongmormor Beatrice Ask, med sin intellektuella kapacitet, inte förstått.

Bror Perjus