fredag 15 april 2016

DNs krönikör Lena Andersson har blivit en tokig anarkist!

Länge har jag uppskattat Lena Anderssons krönikor i DN och hennes böcker om Ester. Vid ett tillfälle stod hon i foajen till biografen Victoria på Götgatan i Stockholm och jag gick fram till henne, vidrörde hennes arm och sa att jag läste och uppskattade hennes texter.
Det ångrar jag djupt idag, denna morgon, klockar 06.30, den 16 april, 2014 – eller så, kanske inte?!
I DN idag skriver hon om vår märkliga, för att inte säga bisarra vilja att betala skatt i Sverige, en "konsensus" som hon finner högst märklig, dum kanske?

”Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral.”
Det skriver hon på fullt allvar – eller…?!

Sedan fortsätter hon med att jämföra ”staten” – vår demokratiska stat – med ”fursten” alltså en forntida diktator, Gustav Wasa antagligen, eller kanske Karl den XVI Gustav själv. Hon fortsätter och jämför med ”hallicken” som tvingar socialt utsatta kvinnor till gatuprostitution, lägger beslag på deras pengar, hotar och misshandlar.
Viljan att betala skatt är en konsensus som accepterar att ”staten äger sina medborgare” och kan använda dem fritt för ”organtransplantation och annat”, filosoferar hon.

Nu framstår Lena Andersson som en tokig anarkist, eller också något ännu mycket värre…
Jag läser och läser och läser… Och jag förväntar mig i det längsta att hon ska vända på resonemanget, på logiken och komma fram till den självklara motsatta slutsatsen.

Men icke!
Hon fullföljer konsekvent, rad efter rad.

Kanske, trots allt, är hennes ärende att provocera fram det mest vildsinta försvar som tänkas kan för just det demokratiska samhällets rätt att ta in skatt för att bekosta skolor, universitet, järnvägar, gator, vägar, sjukhus och löner till lärare, vägbyggare, sjuksköterskor och socialsekreterare, som vi alla behöver för att klara oss levande genom livet?
Kanske är hon bara fullkomligt konsekvent, på gränsen till intellektuellt självmord?

Mitt i artikeln skildrar hon en medborgare, som är bottenlöst girig och i ”godan ro sitter i sin eka och metar” och ”inte bidrar till statusjakt och hets”.
Nej, Lena Andersson vänder inte. Hon fullföljer till slutet. Den sista meningen lyder: ”Det är sant att girighet orsakar skatteplanering, nämligen skatteverkets, som nitiskt samlar medel så att någon annan alltid ska betala”.  

Min slutsats är ändå!
Hon skojar!

Hon provocerar!
Lena Anderssons tanke är att samhällets medborgare ska resa sig upp ur läsfåtöljen i fullkomligt obehärskad vrede över alla de miljarder som världens ekonomiska elit skyfflat undan via Panama och andra skatteparadis för att ”någon annan ska betala” för de vägar de åker på i sina limosiner, den sjukvård deras åldrande föräldrar erbjuds, den utbildning deras barn får.
Jag reser mej upp och kastar mej över tangenterna...
Självklart är det Lena Anderssons syfte!

Men tänk om det slår fel?
Tänk om hela den illustra, självupptagna borgerlighet som läser Dagens Nyheter tar henne på allvar och tror att hon menar det hon skriver?

Tänk om Svenska Dagbladets ledarredaktion hakar på och vidareutvecklar temat?
Egentligen är ingen skada skedd! Det har ju faktiskt redan hänt sedan tidningarna startades för hundra år sedan. För att inte tala om Anna Kinberg Batra och hennes illustra skara av företrädare…

Bror Perjus
http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-skatt-ar-den-sanna-girigheten/






fredag 18 mars 2016

Det jämlika samhället är ekonomiskt effektivare än det ojämlika

Andreas Svahn (S) är kommunstyrelsens ordförande i Hallsberg. I Svt-Rapport den 12 mars sa han det många andra sagt de senaste åren, kanske decennierna!
  "Vi socialdemokrater saknar den sammanhållande berättelsen - vad vill vi med Sverige?"
  Vi har de enskilda reformerna, på område efter område; barnbidrag, föräldrapenning, skolor, arbetsrätt, a-kassa, sjukförsäkring, pension, bostäder, vägar...

Men det räcker inte! Vi saknar den sammanhållande berättelsen...

Nu finns emellertid den berättelsen vi efterlyser, men gömd i ett snårigt och abstrakt vetenskapligt språk, med en oändlig mängd fakta, kurvor och staplar i rapporten ”Jämlikhetsanden”, av de båda brittiska forskarna, Kate Pickett och Richard Wilkinsson, utgiven i Sverige av Karneval förlag 2010, recenserad i media och omdiskuterad inom socialdemokratin.

Men där finns något i den som gått oss förbi!

De båda forskarna har tillsammans erfarenhet från 50 års forskning. De har sammanställt och analyserat forskning om 73 samhällen som utgörs av världens 23 ledande industriländer plus USAs 50 delstater, som de rangordnat från det mest jämlika till det mest ojämlika.

Då visar sig något oerhört intressant!

Nämligen att det mera jämlika samhället är bättre i praktiskt taget alla avseenden än det ojämlika samhället. Därmed bevisas vetenskapligt något som för oss socialdemokrater egentligen alltid varit självklart. Det är vad vi alla alltid varit övertygade om! Hårddraget kan vi säga att det är vetenskapligt bevisat att socialdemokratin har rätt och borgerligheten har fel.
  Men det som gått oss förbi i rapporten är att det jämlika samhället också är effektivare i strikt ekonomisk mening jämfört med det mera ojämlika samhället! Tillväxten är snabbare och produktiviteten, vad varje enskild person i samhället presterar, är högre ju mera jämlikt samhället är!

Och egentligen är det självklart!

För, är det inte självklart att människor presterar bättre och att ekonomin därmed utvecklas bättre och snabbare när fler har arbete och arbetslösheten är lägre, när alla barn- och ungdomar lär sig mera och utvecklas bättre, när vi slipper oroa oss för hur våra åldrade föräldrar har det, när vi alla har en bättre hälsa, när vi lever och kan verka längre tid, när vi har mindre oro och ångest och färre psykiska sjukdomar, när barnadödligheten är lägre, när antalet tonårsgraviditeter är färre, när färre har problem med fetma, drogmissbruk och alkoholmissbruk?
  Och självklart är det ekonomiskt effektivare när människor kan arbeta och producera istället för att stjäla, slåss och döda och sitta i fängelse år efter år?
  Självklart fungerar ekonomin bättre när människor har större förtroende för varandra, för politiker, myndigheter och företag?

Och det är faktiskt den skillnad mellan jämlika och ojämlika samhällen som rapporten "Jämlikhetsanden" påvisar.

Men hur kan då ekonomer, storföretagsledare och borgerliga politiker ständigt hävda att ekonomin blir effektivare med ökade klyftor, högre vinster och högre löner för de redan högst avlönade, med sänkta löner för de lägst avlönade, sänkt a-kassa, försämrad sjukförsäkring, sämre försörjningsstöd, avgiftsbelagd sjukvård och utbildning och otryggare arbetsliv o s v - när det förhåller sig precis tvärt om?
  Jo, det framstår som enkelt och logiskt! Om vi enbart utgår från det enstaka förslaget som sådant. Med högre vinster investeras det mera och produktionen ökar. Med högre löner arbetar de duktigaste bättre. Med sänkt lön tvingas den lägst avlönade arbeta mera och hårdare. Sänkt a-kassa tvingar den arbetslöse att ta ett lägre avlönat arbete. Försämrad sjukförsäkring tvingar den halvfriske tillbaka till arbetet. Otryggare arbetsliv tvingar den enskilde att arbeta mera och hårdare för att inte riskera att förlora sitt arbete. Sämre pensioner tvingar äldre att arbeta längre. O s v...

Men sammantaget ökas klyftorna i samhället. Och det är uppenbarligen ekonomiskt kontraproduktivt, egentligen förödande... Det har vi upplevt starkare i Sverige under de senaste åren än i något annat utvecklat industriland.

Det är därför Andreas Svahn har så oerhört rätt! Vi behöver "den sammanhållande berättelsen" som håller samman berättelsen om vår historiska kamp för jämlikhet i över 100 år med de 100 år av kamp som ligger framför oss!

Så enkelt, men så förbisett!

Beteckningen "Socialdemokraterna - Framtidspartiet" är bra, men otillräcklig. Vad ska vi annars vara ett parti för, om inte för framtiden - dåtiden har vi ju redan förändrat! "Framtidspartiet" säger ingenting om vart vi är på väg annat än mot framtiden och vart skulle vi annars vara på väg?
  Därför föreslår jag att vi i nästa valrörelse går fram med beteckningen;
Socialdemokraterna
- Framtidspartiet
för ett jämlikt samhälle
Bror Perjus



söndag 13 mars 2016

De odlar politikerförakt - Mats Knutsson, Lena Mellin, K G Bergström, Ewa Stenberg och Göran Eriksson

De politiska kommentatorerna i massmedia utger sig för att vara opolitiska?! En verbal paradox?  Är de politiska eller opolitiska?
Dessvärre är paradoxen inte enbart verbal!

I verkligheten blir de politiska kommentatorerna allt mer partiska och samtidigt allt mera tongivande för den politiska opinionen. Det finns alltid ett underliggande budskap i deras kommentarer, men deras positioner bygger i hög grad på att de är skickliga just på att framställa kommentarerna som opartiska.
Därmed blir deras kommentarer också så förrädiska.

Men den som lyssnar eller läser noga upptäcker snart att deras kommentarer genomgående ger ett alldeles tydligt stöd för borgerligt slentriantänkande och ogenomtänkta ryggmärgsreflexer som ytterst främjar populism och enfald.
Kommentarerna förstärker därmed människors  mest cyniska och negativa syn på politik och politisk aktivitet. Den demokratiska processen framställs som enbart till för politikerna själva och deras karriärer. Det kan på sikt visa sig vara förödande för demokratin.

Demokrati kan nämligen inte fungera och existera utan politiskt aktiva människor och politiker valda i  fria och allmänna val. Därför bidrar de så kallade opolitiska kommentatorerna till ett växande hot mot demokratin.
Kommentatorerna är långt ifrån oskyldiga till det politikerförakt som i hög grad bidragit till Sverigedemokraternas politiska framgångar.

Socialdemokraternas kommundagar i Örebro i helgen kan fungera som exempel. Statsminister Stefan Löfven meddelar där att kommunerna ska få 10 miljarder kronor i ökade anslag av statliga medel för att kunna anställda fler i främst äldrevård och skolor.
Studioreportern i Rapport har fått order från kommentatorn Mats Knutsson att ställa följande fråga exakt;

Varför kommer Stefan Löfven med det beskedet just idag?
Mats Knutsson, svarar tvärsäkert.

- Han är hårt pressad av dåliga opinionssiffror och svaga förtroendesiffror. Här är han på hemmaplan. Här finns ett 100-tal socialdemokratiska kommunpolitiker och det här är vad de vill höra. De knepet använde också Göran Persson på sin tid. Det här kan betyda att det interna stödet för honom kan växa.
"Stefan Löfven slåss som en gladiator för att höja opinionssiffrorna", berättar Lena Mellin i Aftonbladet. "Stefan Löfven gick också till skarpa angrepp mot ”högern” i sitt tal. Inget fel med det om han ville frammana utmåla en gemensam fiende för sina partikamrater."

"Förklaringen är att partiledningen är så besatt av att visa att partiet är regeringsdugligt att det till och med offrar gamla heliga hjärtefrågor," meddelar  K G Bergström i  Expressen.
"Med ett generalangrepp mot alla borgerliga partier vill S ta bort fokus från flyktingpolitiken. Men det är inte säkert att han lyckas med det" siar Ewa Stenberg i Dagens Nyheter.

"Förtroendet för regeringens flyktingpolitik är svagt och Socialdemokraterna vill tala om något annat", slår Göran Eriksson fast i Svenska Dagbladet.
Alltså; Stefan Löfven försöker flytta fokus från flyktingpolitiken, pekar ut högern som fiender, slåss som en "gladiator" för att höja opinionssiffrorna och delar ut 10 miljarder till kommunerna, enbart för att stärka sin egen ställning i partiet.

Detta enligt de allvetande opolitiska, politiska kommentatorerna!
Kan man inte tänka sig att Stefan Löfven verkligen anser att det behövs fler anställda i skola och äldreomsorg, att utbildning är bra för unga människor och att våra äldre behöver en bättre vård? Kan det inte tänkas att han betraktar det som överordnat sin egen person och bilden av honom som statsminister?

Borde inte de opolitiska, politiska kommentatorerna på allvar istället fundera kring frågan om det är värt att satsa 10 miljarder av skattemedel på flera lärare och flera undersköterskor i äldreomsorgen?
Bror Perjus



söndag 6 mars 2016

Stefan; stark, stabil, skicklig, statsminister

Ingen statsminister i modern tid har ställts inför så svåra utmaningar som Stefan Löfven. Arbetargrabben från Sunnersta i Ångermanland har, helt utan praktisk parlamentarisk erfarenhet, tvingats hantera samhällskriser som är jämförbara med 1920-talets oförsonliga konflikter på arbetsmarknaden, 1930-talets ekonomiska kris och massarbetslöshet och 1940-talets krigsår. Till det kommer ett förnyat hot mot demokratin från yttersta högern, fascister och nazister.

Hans utgångsläge var utomordentligt svårt. Riksdagsvalet 2014 resulterade i en stor majoritet i riksdagen för högerkrafterna. Men de vågade inte bilda regering. Ett stort och växande fascistiskt parti hade tagit plats allra ytterst på vippbrädan och väntade bara på en möjlighet att få fälla den minoritetsregering som Stefan Löfven tvingats bilda.
Minst sagt knepigt för en orutinerad regeringschef.

Men plötsligt fick han övriga partiledare att se ut som fiollådor i ansiktet, när han överraskande och modigt förklarade att han tänkte utlysa extraval. Därmed tvingade han Allians-partiernas ledare att distansera sig från fascisterna på högerkanten.
Det medförde en fördjupad splittring på högerkanten. Kristdemokraterna och en högljudd högerfalang inom Moderaterna, vill väldigt gärna ta stöd av fascisterna vars stormtrupper redan organiserar våldsamma demonstrationer och öppet hotar människor på gator och torg, precis som i 1930-talets Tyskland.

Efter den berömda Decemberöverenskommelsen kunde så Stefan Löfven börja regera, men tyvärr med en borgerlig budget under ett helt budgetår, endast lätt korrigerad via en begränsad vårproposition.
Samtidigt tvingade det upptrappade kriget i mellanöstern allt större människomassor att fly upp genom Europa. Sverige tog emot flest flyktingar av alla räknat i förhållande till folkmängden. Det ställde nästan oöverkomliga krav på det samhällets administrativa resurser.

Men det allvarligaste är att fördomar, rädsla och ren dumhet ger fascisterna ett ökat folkstöd som hotar växa till ett hot mot demokratin. 
Stefan Löfven hanterar den här svåra situationen lugnt och metodiskt, med en stark medkänsla med flyktingarna, utan att tappa greppet om utvecklingen administrativt och politiskt. Han arbetar intensivt för att förmå EU-länderna till ett anständigt flyktingmottagande. Dessvärre sprider sig egoism och främlingsrädsla kraftigt i allt fler europeiska länder och även Sverige har tvingats begränsa sin öppenhet radikalt - en sorglig reträtt framtvingad av omständigheterna.

Men Stefan Löfven håller ett starkt och tydligt grepp om regeringen och den politiska utvecklingen. Han håller ihop sin regering som till stor del består av politiker som i likhet med honom själv, helt saknar tidigare regeringserfarenhet. Han leder dessutom en koalition med ett parti, Miljöpartiet, som helt saknar tidigare regeringserfarenhet. En enda liten justering av regeringen har han behövt göra - lägga över huvudansvaret för invandringen på arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Förmågan att hålla ihop en regering är ovärderlig. Det skapar en växande laganda, ökar statsrådens trygghet, stärker deras självförtroende och därmed förtroendet för hela regeringen.
Det är starkt gjort av en regeringschef som aldrig tidigare ens varit riksdagsledamot. Med tiden kommer det också att påverka väljaropinionen.

Nu har flyktingfrågan någorlunda tonats ned i den allmänna debatten och i media. Därför har Stefan Löfvens regering och socialdemokratiska partiet fått ett visst andrum för att kunna lägga fast och föra ut en tydlig socialdemokratisk politik.  
Huvudbudskapet är att hela arbetarrörelsen ska slå vakt om Den Svenska Modellen - som bygger på politiska beslut om ett fungerande välfärdssystem och starka fackliga organisationer som i förhandlingar på arbetsmarknaden kan förbättra arbetsvillkoren och lyfta framförallt de lägst avlönades ekonomiska standard. Som tidigare facklig ledare är det självklart för Stefan Löfven att ta avstånd från de borgerliga partiernas hot om lagstiftade lönesänkningar som helt strider mot Den Svenska Modellen.

Men Den Svenska Modellen borde inte kallas för svensk.
Det är en universell och allmängiltig modell för alla samhällen och alla kulturer, en vidareutveckling och fördjupning av demokratin som skapar förutsättning för ett mera jämlikt samhälle. Och det är målet för socialdemokratin! Den "Svenska" Modellen är medlet. Målet är ett jämlikt samhälle.

Mer om det i nästa blogg...
Bror Perjus

söndag 21 februari 2016

Ord som jag mår illa av; Palmemordet och Palmehatet!

Det finns ett ord som jag mår direkt illa av att läsa; "Palmemordet".

Det är ett vidrigt ord därför att ordet i sig faktiskt inte beskriver vad som inträffat. Läser man bara ordet så undrar man; vem blev egentligen mördad och av vem? Det var faktiskt Olof Palme som mördades - om nu någon i den yngre generationen bara halkar förbi rubriken utan att läsa texten!
Jag inser att det är ett lättvindigt rubrikord, det är lättare, kortare och snabbare att skriva, än "mordet på Olof Palme". Men det är en dålig ursäkt.

Under alla de 30 år som nu gått sedan Olof Palme mördades har vi matats med återkommande spekulationer om mordet; vem som egentligen är mördare, hur illa mordutredningen sköttes av polisen och de politiska turerna kring mordutredningen, hela tiden rubricerade med det vidriga ord som reducerar människan och politikern till ett kittlande kriminalfall. Och framförallt! Det döljer effektivt det politiska budskap som Olof Palme stod för, vilket givetvis är bekvämt och fördelaktigt för borgerligheten.
Nu är det tydligen dags att exploatera ett annat lika vidrigt, lättvindigt och förvirrande ord; "Palmehatet", bara för att slippa diskutera Olof Palmes politiska budskap.

I Dagens Nyheter läser jag idag "Tonen i svensk politik hätskare än på Palmehatets tid". Alltså; vem hatar och vem blir hatad. Och ingressen lyder; "Olof Palme har efter sin död blivit en symbol för ett polariserat samhälle".  
Jasså, hur har det gått till?

Det är som om Olof Palme beskylls för en polarisering av samhället som allt sedan dess blivit bara värre, nu förstärkt av de sociala eller asociala medier där också den här texten publiceras.  
Visst; i den långa DN-artikeln över fyra helsidor nyanseras bilden, men slutintrycket blir ändå; det var Olof Palme som provocerade och därmed skapade det hat som nu allmänt i rubrikerna kallas för "Palmehatet".

Men är det sant att Olof Palme skapade Palmehatet?
I DN-artikeln står det om "Palmes konfrontativa stil", han "väckte känslor på gott och ont", han hade "svårt att hejda sina giftpilar", "Palmehatet var delvis obegripligt" - jo, men bara "delvis" alltså delvis också "begripligt", eftersom han var så "giftig".  

Den mest intressanta meningen i texten är följande: "Palme företrädde inte bara arbetarrörelsens intressen, han kunde också framställa dessa intressen som moraliskt överlägsna. Många i borgerligheten upplevde att han gick över gränsen."
- Olof Palme fullständigt klöv landet", påstår den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn som ett sorts objektivt sanningsvittne.

Men tänk om det är så att arbetarrörelsens intressen verkligen är "moraliskt överlägsna"?
Tanken borde inte vara så oerhört främmande! Arbetarrörelsen har faktiskt under mer än 100 år kämpat för demokrati, allmän och lika rösträtt och alla människors lika värde i ett mera jämlikt samhälle, medan borgerligheten kämpat för motsatsen.

Låt vara att de givit upp kampen mot demokratin när rösträtten väl var genomförd. Men kampen mot ett jämlikt samhälle fortsätter de oförtröttligt med sina krav på sämre a-kassa, sämre sjukförsäkring, sämre pensioner, lägre "ingångslöner" och otrygga arbetsvillkor - alltså allting sämre för de som redan har det sämst.
Sådant är faktiskt inte moraliskt försvarbart!

Och självklart gick Olof Palme "över en gräns" när han lyckades framställa arbetarrörelsens intressen som moraliskt överlägsna. Men det var högerkrafternas, de privilegierades, de superrikas godtyckligt dragna gräns han överskred.
Och tänk om det således inte var Olof Palme som "fullständigt klöv landet" utan dessa, de privilegierade i klassamhället som "fullständigt klöv landet" genom sitt hat som alltså nu allmänt kallas för "Palmehatet" men rätteligen bör heta "hatet mot Olof Palme" eller kanske ännu mera relevant "hatet mot arbetarrörelsen och det jämlika samhället".

Det är alltså ingen självklarhet som formuleras i DN-ingressen: "Olof Palme har efter sin död blivit en symbol för ett polariserat samhälle". Varje sådan formulering i tidningar, radio och TV gör orättmätigt Olof Palme till en symbol för ett polariserat samhälle.
Det är inte sant och därför djupt orättvist. Olof Palme gjorde sig känd över hela världen för sin kraftfulla kamp för fred, nedrustning och försoning. Därmed utmanade han mycket starka krafter,  precis de krafter som lever och existerar tack vare hat och oförsonlighet, exempelvis den väldiga resursslukande vapenindustrin, militären och diktaturerna som enbart existerar med hjälp av hat, förtryck och brutalitet.

Bror Perjus

söndag 17 januari 2016

Margot Wallström spelar i en annan liga än Karin Enström och Tomas Tobé?

Frestelsen för den borgerliga oppositionen blev för stor. Moderater som Karin Enström och Tobias Tobé försöker utnyttja den futtiga lägenhetsaffären för att komma åt Margot Wallström, regeringens mest populära, erfarna, tydliga och slagkraftiga minister.

Margot Wallström är en världspolitiker och en oerhört stor tillgång för regeringen. Hennes idé om en ”feministisk utrikespolitik” har gjort henne till ”en av årets främsta globala politiska tänkare” enligt den ansedda tidskriften Foreign Policy.
Den ”feministiska utrikespolitiken” är en genial idé i flera avseenden. Det är framför allt ett sätt att uppmärksamma de allra mest förtrycka och fattiga bland alla förtryckta och fattiga, det vill säga kvinnorna, men också barnen, den kommande generationen, som kvinnorna tar det största ansvaret för.

Vidare är konflikten mellan de allra fattigaste och de allra rikaste den främsta orsaken till våld och krig. Allra mest utsatta för våldet och kriget är just kvinnor och barn, samtidigt som männen ofta gör sig själva till krigets hjältar och en sorts förryckta macho-ideal för framtida generationer.
Den ohyggligt destruktiva, resurskrävande och miljöförstörande vapenindustrin, militären och våldet har alltid betraktats som utrikespolitikens främsta medel. Med en ”feministisk utrikespolitik” kan helt andra kvalitéer i utrikespolitiken lyftas fram; som dialog, samtal, samförstånd.

Utrikespolitiken har alltid varit dominerad av män, oftast av brutala manschauvinister som ägnat sig åt tuppfäktning av det allvarligare slaget med kärnvapen som det ultimata tillhygget och mänsklighetens utplåning som yttersta hot och konsekvens. Utrikesministrarna, försvarsministrarna generalerna och vapenindustrins ägare och direktörer har nästan undantagslöst varit män.
Margot Wallström har, med den ”feministiska utrikespolitiken”, skapat ett alternativ till denna primitiva, manschauvinistiska, våldsfixerade utrikespolitik. Den ”feministiska utrikespolitiken” lyfter fram kvinnors rätt och möjlighet att blanda sig i och gradvis förändra utrikespolitiken i en fredlig och konstruktiv riktning.

Sådana analyser har varit i det närmaste obefintliga i våra borgerligt och småborgerligt dominerade massmedier – det gäller också Sveriges Radio och TV. Själv kan jag faktiskt inte påminna mig ha läst hört eller sett någon enda djupgående, genomtänkt och initierad analys av vad begreppet ”feministisk utrikespolitik” innebär och kan betyda för världspolitiken i framtiden. Det har mest inskränkt sig till sådana infantila frågeställningar som; ”Vad hjälper egentligen feminism mot ubåtskränkningar?”
Innan Margot Wallström blev utrikesminister så var hon FN:s särskilda representant med uppdrag att uppmärksamma sexuellt våld i krig och konflikter. Då bodde hon ensam i en lägenhet på 33 kvm på 39e våningen mitt i New York. Jag får cellskräck bara jag tänker på att ta hissen upp till en sådan lägenhet. Där fick hon bo ensam, långt från sin familj i Värmland och sova med öronproppar för att slippa oljudet från gatan, avslöjar Hemmets Journal av alla medier.

Då reste hon runt och granskade de fruktansvärda brott som ständigt begås mot kvinnor i krig av adrenalin- och testosteronstinna hannar. Sedan tillbaka till New York för att rapportera i FN om ohyggligheterna och så ut i världen igen för att agitera mot våld och krig och kvinnoförtryck.  
Under lediga stunder gick hon ut och jobbade som volontär med soppkök, bära hem mat till gamla på Manhattan och hjälpa hemlösa i kvarteret där hon bodde.

Innan hon fick uppdraget att rapportera om övergrepp mot kvinnor i krig, så var hon Sveriges EU-kommissionär och en tid EU-kommissionens biträdande chef. Och innan dess kulturminister, socialminister och civilminister i Socialdemokratiska regeringar.
Hon har, tillsammans med sin man Håkan, genomlidit den djupa outplånliga sorg det innebär att förlora ett barn, en son som föddes i april 1992 men avled kort efter födelsen.

Bror Perjus

 

 

lördag 16 januari 2016

Rör inte vår Margot! Massmedia bestämmer inte.

Massmedia ska granska, avslöja missförhållanden och lyfta fram kritik. Men inte bestämma!
Nu gäller det för arbetarrörelsens ledning att ha is i magen. Den här gången ska vi rida ut krisen!
Utrikesminister Margot Wallström ska inte avgå.
Statsminister Stefan Löfven och hela regeringen ska enhälligt, entydigt och kraftfullt ge Margot Wallström sitt stöd!

Det är statsministern som utser och avskedar ministrar. Ingen annan! I andra hand är det socialdemokratiska partiet och dess medlemmar som bestämmer vem som ska företräda och leda partiet. Slutligen, och i sista hand, är det väljarna som avgör vem som ska vara både statsminister och utrikesminister.  Inte massmedia!

Anneli Nordström ska heller inte avgå! Vem som ska vara Kommunals ordförande ska fackförbundets kongress avgöra med ledning av kongressledamöternas känsla och kunskap om vad de enskilda medlemmarna tycker.
Utrikesministerns tillfälliga hyreslägenhet i Kommunals fastighet är en groteskt uppförstorad historia, precis som Håkan Juholts så kallade lägenhetsaffär.  En representant för ”Institutet mot mutor” säger att bara misstanken är allvarlig. Så lättvindigt. Det är bara att uttala en misstanke och sedan påpeka att det är "allvarligt".

Utrikesministern påstås ha gjort sig beroende av Kommunal genom att hyra en lägenhet i fackförbundets fastighet. Men hos vem skulle i så fall ministern hyra? Hos en privat fastighetsägare kanske och göra sig beroende av en privat fastighetsägare? Kan en socialdemokratisk minister över huvud taget hyra en bostad utan att bli misstänkliggjord för tagande av muta?

Självklart kan en minister köpa en bostadsrätt i Stockholm med rimlig närhet till regeringens kansli! Men är det inte tillåtet för en minister att bo i hyreslägenhet, inte ens tillfälligt? Enklare är det förstås om alla ministrar är miljonärer, helst mångmiljonärer och kan köpa lägenheter precis när som helst och var som helst, till vilka priser som helst - om de nu absolut ska ha någorlunda nära till jobbet i regeringskansliet.
Kanske är det dit man vill komma? Bara mångmiljonärer ska vara ministrar! Och den som är socialdemokrat och mångmiljonär är väl ingen riktig socialdemokrat och ska under inga omständigheter argumentera för jämlikhet. Då gör den sig skyldig till dubbelmoral. Och det är mycket värre än att öppet vara helt omoralisk och stenhårt agitera för bättre villkor för just mångmiljonärer och ständigt ökade ekonomiska klyftor som de superrika finansfamiljerna och deras superavlönade, bankdirektörer och koncernchefer.

Nu har utrikesministern själv sagt upp lägenheten i Kommunals fastighet. Eftersom hennes familj bor i Värmland så får hon väl själv får bo hos någon bekant i Stockholms-trakten tills vidare, för att kunna fullfölja sin uppgift som utrikesminister för landet Sverige. Jag försöker alltid efter begränsad förmåga agitera så gott jag kan för ett jämlikt samhälle. Men någonstans går det ändå en gräns. Sveriges utrikesminister bör inte vara beroende av att bo som en inhysing i nåder hos en bekant.
Nu vevas återigen alla regeringens och utrikesministerns ställningstaganden i massmedias alla kanaler. Precis som om kritiken mot den Saudiarabiska diktaturen, som hugger av händer och piskar ihjäl sina kritiker, har något sorts mystiskt samband med nakendansen i Kommunals restaurang!?
Eller kritiken mot den demokratiska staten Israel för övervåld mot palestinier? Eller att inte skicka JAS-plan mot IS/Daesch? Eller det uteblivna erkännandet av Västsahara? Eller militär/civil värnplikt?

Sådana samband ser bara den som är helt introspektiv och saknar förmåga att skilja på stort och smått. Margot Wallström ska fortsätta som utrikesminister, ersättare för statsministern och en stark, tydlig och populär ledamot av regeringen. Även om det irriterar militär, vapenproducenter och i buskarna smygande säkerhetsagenter.

Det som hänt i Kommunal är allvarligare. Särskilt behandlingen av anställda i förbundets restaurang med sextrakasserier och uppsägning av en gravid som protesterade mot förflyttning och lönesänkning. Sådant får ingen arbetsgivare ägna sig åt! Och absolut inte ett fackförbund som faktiskt ska försvara de anställdas trygghet i alla lägen och dessutom kämpa för lagar och avtal som garanterar anställningstryggheten. Det är mycket grannlaga för ett fackförbund att bedriva kommersiell verksamhet. Det är lätt att chefer på armlängds avstånd från den fackliga organisationen börjar uppträda som dåliga arbetsgivare.
Men vem som ska vara förbundsordförande ska avgöras av förbundskongressen i vår. Kongressen måste dessutom rejält och grundligt diskutera igenom förbundets principer och moral på alla nivåer. Om förbundets ordförande avgår nu är risken stor att alla nöjer sig med det och sopar hela den mycket större frågan under mattan, som för övrigt gäller hela arbetarrörelsen.

Bror Perjus