Om Carin Jämtin, Gud, Jesus, Den Heliga Ande och Jämlikhetsanden

Vid ett möte med den fantastiska Onsdagsklubben i Stockholm, föreslog jag partisekreterare Carin Jämtin att sätta hela den socialdemokratiska partistyrelsen i en studiecirkel om boken Jämlikhetsanden*.

  Men hon förstod nog inte riktigt allvaret i min uppmaning.

-           -Jag noterar ditt förslag, sa hon och log så vänligt som nästan bara hon kan. Men den boken kom ju för nästan fyra år sedan, så många har nog läst den.

  Javisst, många av partistyrelsens ledamöter har säkert läst den. Det är jag rätt övertygad om. Men det var inte riktigt så jag menade. Frågan är om alla i partistyrelsen verkligen läst den på det sätt som man måste läsa en sådan bok? Har de läst så intensivt att de förstått sprängkraften i bokens budskap? Har de läst så ingående att de kan argumentera utförligt, ingående och konsekvent med utgångspunkt från Jämlikhetsandens budskap?

  Man kan göra en liten jämförelse med en annan bok om en annan ande, Bibeln.

-         

J       Ja, men Bibeln kom ju ut för 2 000 år sedan, så många har nog redan läst den.

  

  Så skulle inte ens Carin Jämtin svara. Och jag tror att hon är kristen!? Åtminstone skulle en övertygad kristen inte svara så. De kristna går ständigt tillbaka till bibeln, läser den gång på gång, hela eller delar, utvalda avsnitt, enskilda citat. Varje rad, varje vers, varje stycke i bibeln är numrerat. Det är lätt att hitta och hänvisa. På sekunder kan man slå upp citat i Bibeln och påminna sig och andra om budskapet.

  Över hela världen studeras bibeln intensivt, hela teologiska institutioner har inrättats på universitet, tusentals forskare i teologi fingranskar, tolkar och diskuterar innehållet, vrider och vänder på budskapet. Spränglärda professorer undervisar studenter i teologi. Biskopar, kyrkoherdar och präster predikar söndagar och vardagar, år ut och år in, det budskap som är 2 000 år gammalt och som de flesta redan är till stora delar bekanta med.

  Det är ungefär så jag menar att vi nu och inte minst partistyrelsen måste läsa Jämlikhetsanden.

  

  Bibelns budskap är att Gud finns, att Jesus är hans son och att det tillsammans utgör den helige Ande, en allsmäktig treenighet som i praktiken kan göra vad som helst och när som helst. Gud kan ingripa genast och ställa allt elände tillrätta – om han bara vill. Gud är både god och allsmäktig, vilket vissa anser vara en motsägelse med tanke på hur världen ser ut. Det är tro och metafysik.

  

  Jämlikhetsanden är inte lika utopisk. Den utgår inte från att någon högre makt kan ingripa, men att ett bra samhälle kan skapas av oss själva med demokratiska medel, allmän och lika rösträtt o s v.

Författarna till Jämlikhetsanden har gemensamt erfarenhet av femtio års samhällsforskning. De har genomfört jämförande studier av 27 industriländer och samtliga de 51 stater som utgör USA. De amerikanska delstaterna kan ju i storlek jämföras med många av de ledande industriländerna.

  Slutresultatet av deras forskningen är att ju mera jämlika dessa samhällen är ju bättre fungerar de både ekonomiskt och socialt. Den slutsatsen bygger författarna på vetenskaplig forskning med i nutid kontrollerbara fakta, inte på 2000 år gammal okontrollerbar metafysik.

  Det innebär helt enkelt att det vi socialdemokrater tror, det har nu också visat sig vara en vetenskapligt grundad sanning. Vi socialdemokrater tror på ett jämlikt samhälle. De borgerliga tror på ett ojämlikt samhälle. Men de alltså fel! Vi har rätt! Vetenskapen står på vår sida!

  Så när nu de borgerliga kommer dragande med sina föreställningar om att de ekonomiska klyftorna mellan människor måste ökas, att löneskillnaderna är för små, att direktörer och aktieägare måste tjäna miljoner och miljarder, att a-kassa och sjukförsäkring ska hållas låg och att försörjningsstödet till de fattigaste ska skäras ned och när de med fasa i rösten säger att vi socialdemokrater tänker återinföra något som de kallar för bidragssamhället; ja, då ska vi bemöta dem med den vetenskapligt bevisade, sanna berättelsen om hur mycket bättre det jämlika samhället är. Men då måste partistyrelsen först gå i studiecirkel om Jämlikhetsanden.

  Kanske är det Jämlikhetsanden som i verkligheten är Den heliga anden?

  Kanhända har vi också den verkligt genuina kristendomens ursprungliga budskap på vår sida. I så fall talar såväl vetenskapen som metafysiken för den socialdemokratiska visionen om ett jämlikt samhälle som ett gott samhälle.

  Vad har dom då att sätta emot; egentligen?!

Bror Perjus

*Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett, Karneval Förlag, Stockholm 2010.

Vinsterna i välfärden! Sätter Stefan Löfven ned foten? Nej, knappast…

”Nu sätter partiledaren Stefan Löfven ned foten om vinsterna i välfärden”, skriver DN idag. Det är en lätt överdrift. I själva verket resonerar han ganska förutsättningslöst med tidningens reporter om några ganska begränsade förslag som kommer att diskuteras vid partikongressen i april 2013.

Stefan Löfven vet att partiets medlemmar just nu väljer delegater till partikongressen i april nästa år. Och inställningen till vinster i välfärden är en av flera avgörande frågor när partimedlemmarna ska kryssa för vilka de vill se som sina representanter till partikongressen. Och ytterst är det här en fråga som partikongressen kommer att avgöra. Så fungerar demokratin i socialdemokratin. Det är partikongressen som sätter ned foten.

Stefan Löfven säger uttryckligen att ”vinsterna måste begränsas avsevärt”. Men lösningen är ”inte att säga noll eller x procent”. ”Det finns så många sätt att komma runt det”, påpekar han. Och det är riktigt. Det tolkar reportern som ett kategoriskt nej till att införa ett tak eller ett vinstförbud.

Men framförallt lanserar partiledaren ett förslag som innebär att varje privatägd förskola, grundskola, gymnasium, vårdcentral, sjukhus och äldreboende ska redovisa sin ekonomi öppet och i detalj. Det ska inte vara tillräckligt att den koncern som äger enheterna ska redovisa sin ekonomi. I kombination med hårda kvalitetskrav vid upphandling och vid återkommande ingående kontroller ska den detaljerade ekonomiska redovisningen bidra till att begränsa vinsterna.

Ett sätt att kontrollera kvaliteten i en verksamhet är förstås också meddelarfrihet för de anställda, vilket Stefan Löfven också pläderar för. Det är ett utmärkt förslag. Och det genomförde vi socialdemokrater i Lidingö kommun för flera år sedan, trots en kraftig borgerlig majoritet i fullmäktige. Men då handlar det om rena missförhållanden som personalen kan slå larm om, inte om olika nivåer på kvalitén i verksamheten. En sådan lagstiftning finns för övrigt redan inom sjukvården i form av Lex Maria som innebär att personalen till och med är skyldig att anmäla missförhållanden.

Problemet är att det finns många sätt att ”komma runt kontrollen” av vinster i privat verksamhet, oavsett hur kontrollerna konstrueras. Om möjligheterna att ta ut vinst begränsas så innebär det att kapital hela tiden ackumuleras i en verksamhet. Det innebär att ett väldigt stort värde ackumuleras när verksamheten säljs vidare. Och den som då köper måste sedan rationalisera hårt för att få tillbaka de pengar man satsat vid köpet av verksamheten. Det kan givetvis mötas med någon sorts hembudsrätt, d v s att kommunen har förköpsrätt och dessutom kanske med en begränsad köpeskilling.

Men till sist hamnar vi i ett kontrollsamhälle där det gradvis blir helt ointressant för privata utövare och där den kommunala byråkratin, på grund av alla kostnader för upphandling och kontroller kraftigt fördyrar själva verksamheten. Och redan nu har det ju visat sig att privat verksamhet inte är vare sig effektivare eller billigare än gemensam. Nej, då är det nog bättre ändå att bedriva välfärdsverksamhet gemensamt och utöva kontrollen i sedvanliga demokratiska former, d v s via allmänna val till kommun, landsting och riksdag. Det gör vi i fria val vart fjärde år. Det är rationellt och effektivt.

Det enda som återstår är det ytterligt tvivelaktiga och märkliga argumentet om valfrihet. Men att kunna välja mellan en privat skola och en gemensamt ägd skola är rätt meningslöst om man inte utgår från att det ena alternativet är bättre än det andra. Men det betyder också att någon ska utbilda sig eller vårdas i det sämre alternativet. Den enda rimliga politiska målsättning måste vara att alla ska ha en lika bra skola, sjukvård eller åldringsvård av högsta kvalitet.

Men med tanke på den omfattande privatisering som genomförts i vårt land så är det självklart inte möjligt att i ett enda slag omedelbart socialisera alltsammans. Däremot krävs en långsiktig strategi som går ut på att radikalt pressa tillbaka det privata vinstintresset inom skattefinansierad välfärd där det inte hör hemma, samtidigt som vi genomför radikala förbättringar av skolan, vården och omsorgen – precis som vi argumentar för i vår motion från Tyresö Arbetarekommun.

Egentligen är det ett mera långt gående förslag än vinstförbud och vinsttak.

Bror Perjus

Öppet brev till Stefan Löfven om den avgörande skiljelinjen i svensk politik.

Stefan, kampen mot massarbetslösheten och för full sysselsättning avgör valet 2014. Det har Du klargjort med stor konsekvens sedan du blev partiledare. I dagsläget är arbetslösheten nära 8 procent. Vi brukar betrakta 4 procent som en katastrof! Vad som än påstås så finns det en ideologisk skiljelinje mellan moderaterna och socialdemokratin i den här frågan. Men det gäller att formulera den skiljelinjen tydligt. Jag vill göra ett försök!

Högerregeringen har försämrat för sjuka och arbetslösa och sänkt skatterna allra mest för de som har de högsta inkomsterna och stora förmögenheter, nu senast bolagsskatten som ska sänkas med 16 miljarder. De påstår att välfärd och jämlikhet skapar arbetslöshet. Men skälet är att den orättfärdiga politiken gynnar deras egna väljargrupper.

De påstår också, i strid med sin egen logik, att jobbskatteavdragen räknat i procent givit mest till lågavlönade. Men räknat i kronor ger jobbskatteavdragen oerhört mycket mer till högavlönade. För att inte tala om hur orättfärdigt pensionärerna behandlats. Ingen kan betala mat och hyra med procent. Priser och hyror är satta i kronor och ören. En liter mjölk och ett halvt kilo köttfärs kostar lika mycket för den lågavlönade som för den högavlönade.

Högerregeringar tvingas alltid, som Du Stefan uttryckte det i TV-debatten, trixa med siffror. De verkliga siffrorna skulle avslöja hur orättfärdig deras politik är för det stora flertalet av väljarna och då skulle högern aldrig få stöd av en majoritet. Dessutom bidrar deras orättfärdiga politik till massarbetslöshet.  

Vi socialdemokrater anser ju, tvärt emot högern, att välfärd och jämlikhet pressar tillbaka arbetslösheten och främjar en ekonomisk utveckling mot full sysselsättning. Sambanden är tydliga. Om en lågavlönad barnfamilj får 1 000 kronor mer i plånboken per månad så används det mesta av pengarna till konsumtion, eftersom deras behov är eftersatta. Därmed ökar efterfrågan på varor och tjänster. Det betyder flera arbeten och minskad arbetslöshet.

Men om den högavlönade och förmögna, som redan har alla sina behov tillgodosedda, får 1 000 kronor mer så går pengarna – som det så vackert brukar heta – till sparande. Det är numera i allt större utsträckning liktydigt med spekulation i fonder som köper och säljer råvaror, aktier, ränteobligationer o s v. I nästa led försvinner pengarna ut ur landet till skatteparadis. Det skapar inga nya jobb! Det bidrar enbart till att upprätthålla den permanenta, globala ekonomiska krisen och den massarbetslöshet som vi upplever idag, även i Sverige trots att vi för närvarande har en stark offentlig ekonomi.  

Mitt förslag till slagord i valrörelsen 2014 är:

”Välfärd och jämlikhet skapar full sysselsättning – rösta på Socialdemokraterna.”

Moderaterna får väl, om de som vanligt försöker stjäla vår identitet, gå till val på slagordet:

”Välfärd och jämlikhet skapar massarbetslöshet – rösta på Moderaterna!”

De bästa hälsningar och lycka till i fortsättningen!

Bror Perjus                           

Jordskredsseger i folkomröstning i Tyresö, för skattefinansierad välfärd!

Den första folkomröstningen någonsin i vårt land om kommunala avgifter contra skattefinansierad vård och omsorg blev ett dundrande nej till avgiftslinjen! Det är det politiskt och principiellt viktiga med gårdagens folkomröstning i Tyresö. Folkomröstningen resulterade i en jordskredsseger för nej till höjda avgifter i äldreomsorgen.

Det blev en total utklassning av den borgerliga alliansen som befinner sig i majoritet i kommunfullmäktige. Inför valet lovade de borgerliga att inte höja avgifterna för de gamla. Omedelbart efter valet drev de igenom en kraftig höjning. Därmed blev det också en fråga om demokratisk anständighet och trovärdighet.

Oppositionen med socialdemokrater, miljöparti och vänsterparti protesterade och drog igång en namninsamling för folkomröstning tillsammans med pensionärsorganisationerna. Resultatet blev ett katastrofalt nederlag för de borgerliga partiernas linje som var Ja till avgiftshöjning för kommunal service till de gamla.  

Nej-sidan samlade 7 865 röster medan Ja-sidan fick enbart 1 287 röster. 208 röstade blankt och 96 röster var ogiltiga. Alltså en seger för Nej-sidan med 84 procentenheter mot 13,8 för Ja-sidan.

Tyvärr var valdeltagandet lågt. Enbart 29 procent. Men det var väntat framförallt på grund av den närmast obegripliga kommunala information som den borgerliga alliansen dikterat i brev till alla väljare i kommunen och i sina uttalanden i massmedia. Till det kommer att folkomröstningar alltid har lägre valdeltagande än allmänna val. Dessutom kan man utgå från att många borgerliga väljare som var kritiska till avgiftshöjningen hellre stannade hemma på valdagen än gick ut och röstade mot sitt eget partis rekommendationer om att rösta ja.

Två saker är viktiga med den här segern för Nej-sidan. Dels att politiker måste tala sanning i en valrörelse. Annars riskerar man att drabbas av väljarnas vrede. Dels att folkopinionen säger kraftfullt nej till höga avgifter. Valresultatet är en tydlig indikation på att väljarna vill ha skattefinansierade välfärdstjänster, som innebär att gamla människor som kämpat ett helt liv får en rättvis och trygg vård och omsorg när de inte längre orkar sköta sin vardag själva.

Bror Perjus

 

Håkan Juholt fullt i klass med Tage Erlander och Olof Palme

Självklart får Anders Johansson, Tomas Östros, Ylva Johansson med flera ha vilka åsikter som helst om Socialdemokratiska Arbetarepartiets ordförande Håkan Juholt.

Yttrandefriheten är helig och debatten är fri.

Men en sak är klar!

Så länge ledande socialdemokrater på det här sättet hoppar upp och ifrågasätter partiets ordförande så kommer förtroendet för honom inte att kunna repareras. Och så länge hans förtroende undergrävs så kommer partiets opinionssiffror heller inte att gå att reparera. Det är kritikerna av partiets ordförande som underminerar partiets ställning bland väljarna.

På TTs direkta fråga till Ylva Johansson om hon har förtroende för Håkan Juholt så svarar hon ett entydigt och tveklöst Ja! Därmed har hon underkänt sitt eget bloggutspel. Hon borde ha insett att hennes sätt att formulera sig i sin blogg omedelbart åter skulle utlösa mediadrevet mot partiets ordförande. Det var det sista som partiet behövde!

Hon skriver att alla partiordföranden har utsatts för mediadrev. Det stämmer. Men det mediadrev som riktas mot Håkan Juholt har nått en helt ny nivå, utan tidigare jämförelse. Aldrig tidigare har ett mediadrev varit så massivt, långvarigt och konsekvent och därtill sakligt helt ogrundat.

Mediadrevets stora utlösande faktor var Aftonbladets så kallade avslöjande av bostadsersättningen vilket är en mediabluff från början till slut. Håkan Juholt har en ersättning för dubbelt boende, precis som ett närmast oräkneligt antal andra riksdagsledamöter har och haft i årtionden, som inte är bosatta i Stockholm. Utan en sådan ersättning skulle riksdagen bestå av ledamöter enbart från Stockholm och dess närmaste omgivningar.

Håkan Juholt redovisade till riksdagens kansli hyresavin med sitt och sin sambos namn på, liksom den totala hyreskostnaden som var lägre än vad riksdagen betalat när han bodde ensam i en övernattningslägenhet. Visst kunde han ha avstått från att ta ut hela hyreskostnaden, med hänsyn tagen till hans lön. Men i så fall är det politikerlönerna i allmänhet som är allt för höga vilket är en helt annan debatt som inte bara handlar om Håkan Juholt. Aftonbladets så kallade avslöjande var en monumental struntsak. Uppföljningen antog helt bisarra proportioner!

Håkan Juholt har därtill ändrat sin uppfattning i några enskilda politiska sakfrågor, precis som alla andra politiska ledare, kanske något snabbare, mera konsekvent och öppet än andra. I övrigt har mediadrevet kryddats med en serie obevisade påståenden från ett antal anonyma källor.

Allt detta är inga rimliga motiv för den besinningslösa jakten på honom som partiordförande. De journalister som deltagit torde nog också i sitt innersta begrunda vad de medverkat till och förhoppningsvis kommer de att låta eftertanken påverka deras framtida journalistik.

Väldigt ofta efterlyses det i media och bland allmänheten en politiker som kan uppvisa självkritik och ödmjukhet. Från tid till annan gisslas politiker som ständigt försöker framstå som ofelbara. Då sägs det att man skulle ha större förtroende för den som också kan erkänna fel och brister öppet. Det har Håkan Juholt gjort som ingen annan politiker. Han har gjort det på ett sätt som skapar stark sympati för honom som person och som politiker, åtminstone för den som lyssnat till honom direkt och inte fått budskapet filtrerat genom medier och så kallade politiska analytiker och pr-nissar.

Håkan Juholt kommer att bli folkkär om bara personförföljelsen mot honom dämpas något.

Det var han som på allvar riktade uppmärksamheten mot den ökande barnfattigdomen i vårt land. Det är den allra värsta effekten av den nedmontering av våra välfärdssystem som den här regeringen genomfört. En allt för låg sjuk- och a-kasseersättning, eller ingen ersättning alls, till utsatta föräldrar slår som hårdast mot barn och ungdomar som är vår framtid.

Håkan Juholt har kraftfullt avslöjat de avgörande nackdelarna med privatiseringarna av skolor, sjukvård, äldreomsorg, läkemedelsförsäljning, järnvägstrafik, och energiförsörjning. Man kan med fog fråga sig vad hans kritiker inom partiet uträttat när det gäller att föra fram oppositionens politik och avslöja bristerna i regeringens hantering av område efter område?

Håkan Juholt är den bästa partiordförande som partiet kunnat rekrytera bland alla rimliga kandidater. Han är en politiskt utomordentligt farlig motståndare till borgerligheten. Med sitt starka engagemang för de mest utsatta, sin självkänsla och sin förmåga att tala medryckande, skapade han stark entusiasm bland oss kongressombud som valde honom till partiordförande i mars förra året. I den hittills enda partiledardebatten i riksdagen mellan honom och Fredrik Reinfeldt så sopade han golvet med sittande statsminister.

Håkan Juholt är en partiordförande, talare och debattör fullt i klass med Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin.

Med honom i ledningen ska vi vinna valet 2014!

Bror Perjus

PS. Illvilliga röster och pennor kommer säkert att beskriva det här blogg-inlägget som en nordkoreansk hyllning till ledaren. Men det ger jag fullkomligt sjutton i! Jag kände att det måste skrivas och sägas. Och i Nordkorea blir kritikerna inspärrande. Så inte här. DS

Vi socialdemokrater är inte en bättre sorts människor!

Vi är inte socialdemokrater därför att vi tror att vi är en bättre sorts människor och mera moraliskt högtstående än andra. Det är vi bevisligen inte. Vi är socialdemokrater därför att vi anser oss ha en bättre idé om hur samhället ska vara organiserat.

Per-Albin Hansson hade två fruar samtidigt. Tage Erlander framstår som oantastlig. Hans fru Aina lämnade efter hans död tillbaka en bunt använda pennor han tagit hem från sitt arbete. Olof Palme förföljs in i evigheten för att hans son fått ett stipendium vid Harvard. Ingvar Carlsson tycks, som Erlander, sakna vanliga, mänskliga moraliska defekter. Göran Persson knyckte lösgodis. Mona Sahlin köpte Toblerone för regeringens kreditkort. Håkan Juholt fick för stor ersättning för sitt dubbelboende. Även om han var i god tro, liksom ett stort antal andra riksdagsledamöter, så har han betalat tillbaka pengarna, i strid med sin omoraliska framtoning.

Men allt detta är ju på sin höjd små förseelser som vi alla gör oss skyldiga till, oavsett vilket politiskt parti vi företräder. Två fruar är kanske ett gränsfall? Men Per-Albin var kär i båda två! Silvio Berlusconi däremot förbrukar skamlöst prostituerade, unga kvinnor. Det är något helt annat. Men det är okej, moraliskt sett, eftersom Berlusconi är för prostitution och därmed lever som han lär.

Men skulle det handla om djupgående korruption som präglar hela samhällen? Ja, då skulle det vara allvarligt! Och utan effektiv medial bevakning kan det utvecklas därhän. Men svenska politiker är genomgående sagolikt moraliskt högtstående. Det gäller nog också borgerliga politiker. Sven Otto Littorin var kanske på gränsen…

Nåväl, vi har flera exempel på just socialdemokratiska partiordföranden som inte är moraliskt oantastliga. Därför ska de alla förföljas långt efter sin död. I varje notis, varje nyhetsartikel, varje intervju, varje personporträtt och i tjocka biografier ska det upprepas vad de gjort. Så ska det svenska folket övertygas om att socialdemokratiska ledare är för evigt förtappade, just därför att de sagt sig vilja ha ett jämlikt samhälle och därför att de lagt ned hela sin själ i just arbetet för ett mera jämlikt samhälle. De lever inte som de lär! Framförallt har de alldeles för höga löner. Även om borgerliga politiker har samma löner, så förlorar socialdemokratiska politiker sin moraliska trovärdighet på grund av sina höga löner.

Alla de storkapitalister och direktörer som tjänar tio eller hundra gånger så mycket pengar är mycket mera moraliskt högtstående än alla socialdemokratiska partiledare, eftersom de förespråkar ökade orättvisor, större ekonomiska klyftor och hårda tag mot alla som i sitt oförstånd inte begripit att skaffa sig miljoninkomster och miljardförmögenheter. Storkapitalister och direktörer lever upp till sina egna ideal. Sådant inger trovärdighet och respekt.

Men här infinner sig ett problem för de moraliskt högre stående. All forskning, allt sunt förnuft och all praktisk erfarenhet visar att det jämlika samhället, som är socialdemokratins bärande idé och mål, är bättre för alla än det ojämlika samhället. Till och med de rikare människorna mår bättre om klyftorna inte är för stora. Då behöver de inte känna sig så hotade av illvilja och avund, även om sådant är det mest moraliskt förkastliga som kan tänkas. Men denna fördel vill de inte riktigt kännas vid. Istället upplever de sig förtryckta av budskapet om jämlikhet, även om det väl ändå måste betraktas som en lindrig form av förtryck.

Nåväl, avslutningsvis!

Allt detta handlar om att borgerligheten saknar argument mot budskapet om jämlikhetens fördelar. Därför vill de hellre diskutera socialdemokraters privatmoral än vår uppfattning om hur samhället ska organiseras. Och massmedia hakar på. För journalister är det så mycket bekvämare att diskutera moralen än verkligheten.

Bror Perjus