Krig betyder Fred. Barnfattigdom är vår Arbetslinje.

Regeringen har radikalt försämrat ersättningen till sjuka och arbetslösa. Nu ökar dessutom antalet arbetslösa som inte har någon som helst ersättning från a-kassan, dels därför att villkoren för att få a-kassa har skärpts kraftigt, dels därför att avgifterna höjts så att många med låga löner anser sig inte ha råd att vara medlem vare sig i fackföreningen eller i a-kassan. Nu har bara en tredjedel av alla arbetslösa ersättning från a-kassa. Därför har vi i vårt land inte längre en a-kassa värd namnet.

Allt fler hänvisas till så kallat försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Följden blir att kommunernas kostnader för socialbidrag stiger kraftigt. Det medför i sin tur att de som är hänvisade till försörjningsbidrag också drabbas av ännu sämre villkor och en allt mer förnedrande behandling vid de regelbundna besöken på socialkontoret. Och för socialsekreterarna blir arbetsuppgiften allt mera mentalt nedbrytande.    

De här så kallade reformerna kallas, med propagandaminister Per Schlingmans nyspråk, ”arbetslinjen” eller att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”.  I verkligheten var syftet att kunna sänka skatterna mest för de högst avlönade. Det kallas för ”jobbskatteavdrag” och påstås också ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. Men mest sänker det trösklarna för den som redan har jobb och allra mest för de som har ett arbete och tjänar allra mest.

Allra hårdast drabbas barn med sjuka och arbetslösa föräldrar.  Därför ökar nu barnfattigdomen. I genomsnitt finns det i varje skolklass numera två till tre barn som är fattiga. De är fattiga i den meningen att deras föräldrar inte har råd att köpa tillräckligt med kläder till dem, vilket innebär att de går klädda på ett något annorlunda sätt än alla andra. Deras föräldrar har inte råd att förse dem med en slant extra i samband med en utflykt som klassen ska göra och därför tvingas de stanna hemma från skolan med påhittade motiv.  De kommer dessutom ofta till skolan utan att ha fått en tillräckligt näringsrik frukost, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig undervisningen lika bra som andra.

Ännu värre är att alla andra elever vet vilka barn i klassen som är fattiga. Och allra värst är att de utsatta barnen själva vet att alla andra vet. Därför känner de sig utpekade. Det tär på deras självförtroende. Ofta blir de isolerade och mobbade.

Finns det något mer sorgligt än att små barn, sju, åtta, nio år, utsätts för denna förnedring i sina tidigaste och mest formbara år som innebär att de kanske skadas för resten av livet och hamnar i ett livslångt utanförskap – det utanförskap som den här regeringen, med sitt nyspråk, gick till val på löftet att avskaffa?

Den som till äventyrs fortfarande försöker intala sig att de så kallade reformer som den här regeringen genomfört ändå ”sänker trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden” måste också hävda att sjuka och arbetslösa människor helt enkelt ljuger. De sjuka är inte sjuka, de simulerar. Och de arbetslösa är arbetslösa därför att de inte vill arbeta.

Sådant faller på sin egen orimlighet och borde för varje normalt tänkande individ framstå som absurt. Men den som ändå fortfarande håller fast vid den absurda föreställningen kanske borde fråga sig varför denna så kallade sänkning av trösklarna till arbetsmarkanden ska drabba barn i deras allra mest känsliga ålder, de som just ska ta sig över tröskeln mellan hemmet och det stora samhället. Barnen är väl ändå, hur man än ser på saken, helt oskyldiga till föräldrarnas förmenta tillkortakommanden.

Dessutom visar nu den verklighet, som nosar regeringen i hälarna, att arbetslösheten, sedan 2006 när regeringen Reinfeldt tillträdde, har ökat och inte minskat räknat som andel av befolkningen. Jobbskatteavdragen har inte medfört några som helst nya jobb. Nu när arbetslösheten är på väg upp så säger sig regeringen inte längre ha råd med några fler jobbskatteavdrag.

Det så kallade utanförskapet, alltså antalet långtidsarbetslösa, har dessutom ökat katastrofalt och i absoluta tal från 155 000 år 2006 till 220 000 år 2011. Ändå påstår statsminister Fredrik Reinfeldt, med ytterligare en nyspråksformulering, att ”fler människor nu har kommit närmare arbetsmarknaden än 2006”, eftersom sjuka människor flyttats från Försäkringskassans statistik till Arbetsförmedlingens statistik.

Hela regeringens politik är en monumental bluff. Men allt detta falska trixande med ord och siffror börjar nu gå upp för allt flera i vårt land. Därför vänder opinionen. Väljarna vänder sig nu bort från den borgerliga regeringen. Allt fler sätter sitt hopp till en politik som bygger på en helt annan människosyn, som inte betraktar sjuka och arbetslösa som lögnare och lathundar och som inte är beredda att straffa barn för samhällets tillkortakommanden, som inte accepterar en ökande fattigdom för vissa och växande överflöd för andra.

Bror Perjus

PS. Nyspråk är en term hämtad från George Orwells bok ”1984”, som beskriver hur en diktatur, för att omöjliggöra kritisk opinionsbildning, byter ords mening helt och hållet och exempelvis påstår att ordet ”krig betyder fred”. DS

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik

När en människa som Håkan Juholt blir utsatt för en så massiv kritik, så känner jag alltid ett starkt behov av att försvara den utsatte. Dessutom upplevde jag Håkan Juholt som en mycket inkännande, inspirerande och engagerad politiker med stor förmåga att också entusiasmera människor omkring sig och hela det socialdemokratiska partiet. Jag var med och valde honom som partiledare vid extrakongressen. Och då står man upp för sitt beslut.

Han var i sin tur fullkomligt kompromisslös i sin uppställning för utsatta, för sjukförsäkrade och arbetslösa som förlorat sin ersättning på grund av högerregeringens drakoniska bestämmelser. Han inledde med ett oerhört starkt tal vid partikongressen, där jag särskilt berördes av att han tog upp den ökande barnfattigdomen som är en skam för vårt land.

Ett annat tema som berörde mej starkt var hans breda kulturella engagemang och inlevelse. Just detta, tror jag, skakade om socialdemokratins politiska motståndare. De såg framför sig en socialdemokratisk partiledare som var på väg att få med sig betydande delar av landets författare, skådespelare, musiker och konstnärer – vilket är mycket värdefullt för ett parti. Men det är också bra för kulturen med en politisk ledare som inser kulturens oerhört stora värde för människor och för samhället.

Håkan Juholt retoriska förmåga, förmågan att tala på ett sätt som gick rakt in i åhörarnas hjärtan var inspirerande. Han satte fart på tankar och idéer hos den som lyssnade på honom. Därtill kom en debattförmåga som, sammantaget, gjorde honom till den ojämförligt starkaste partiledaren i vårt land.

Därför försvarade jag honom som partiledare in i det sista.

Alla de här egenskaperna har Håkan Juholt givetvis kvar fortfarande. Det visade han också vid sitt avskedstal i Oskarshamn. Därför får vi hoppas att partiet även i fortsättningen ser till att använda hans tjänster på ett bra sätt.

Det var ingen tvekan om att han hade blivit en lysande partiledare för socialdemokratin, om det inte varit för hans olyckliga tendens att då och då slinta i argumentationen. Han var lite som en schackspelare som gjorde två drag, men inte  riktigt tänkt igenom det tredje draget. Och ibland tänkte han bara ett drag framåt.

Anledningen till att processen med hans avgång blev så långt utdragen är djupt mänsklig. Det socialdemokratiska partiets människosyn kräver att dess ledning hanterar utsatta människor med största hänsyn. Och det gäller också en partiledare.

Och det gjorde ledamöterna i Verkställande Utskott och partiledning med stort tålamod och ömsinthet. Själv visade Håkan Juholt en närmast osannolik styrka och kampanda som orkade hålla ut så länge under sådant hårt tryck.  

Nu gäller det för partiet att samla sig kring en ny partiordförande så snart som möjligt. Men det krävs också ingående diskussioner på alla nivåer om den framtida politiken. Det finns flera avgörande principfrågor som är oklara inför framtiden.

Bror Perjus

Håkan Juholt fullt i klass med Tage Erlander och Olof Palme

Självklart får Anders Johansson, Tomas Östros, Ylva Johansson med flera ha vilka åsikter som helst om Socialdemokratiska Arbetarepartiets ordförande Håkan Juholt.

Yttrandefriheten är helig och debatten är fri.

Men en sak är klar!

Så länge ledande socialdemokrater på det här sättet hoppar upp och ifrågasätter partiets ordförande så kommer förtroendet för honom inte att kunna repareras. Och så länge hans förtroende undergrävs så kommer partiets opinionssiffror heller inte att gå att reparera. Det är kritikerna av partiets ordförande som underminerar partiets ställning bland väljarna.

På TTs direkta fråga till Ylva Johansson om hon har förtroende för Håkan Juholt så svarar hon ett entydigt och tveklöst Ja! Därmed har hon underkänt sitt eget bloggutspel. Hon borde ha insett att hennes sätt att formulera sig i sin blogg omedelbart åter skulle utlösa mediadrevet mot partiets ordförande. Det var det sista som partiet behövde!

Hon skriver att alla partiordföranden har utsatts för mediadrev. Det stämmer. Men det mediadrev som riktas mot Håkan Juholt har nått en helt ny nivå, utan tidigare jämförelse. Aldrig tidigare har ett mediadrev varit så massivt, långvarigt och konsekvent och därtill sakligt helt ogrundat.

Mediadrevets stora utlösande faktor var Aftonbladets så kallade avslöjande av bostadsersättningen vilket är en mediabluff från början till slut. Håkan Juholt har en ersättning för dubbelt boende, precis som ett närmast oräkneligt antal andra riksdagsledamöter har och haft i årtionden, som inte är bosatta i Stockholm. Utan en sådan ersättning skulle riksdagen bestå av ledamöter enbart från Stockholm och dess närmaste omgivningar.

Håkan Juholt redovisade till riksdagens kansli hyresavin med sitt och sin sambos namn på, liksom den totala hyreskostnaden som var lägre än vad riksdagen betalat när han bodde ensam i en övernattningslägenhet. Visst kunde han ha avstått från att ta ut hela hyreskostnaden, med hänsyn tagen till hans lön. Men i så fall är det politikerlönerna i allmänhet som är allt för höga vilket är en helt annan debatt som inte bara handlar om Håkan Juholt. Aftonbladets så kallade avslöjande var en monumental struntsak. Uppföljningen antog helt bisarra proportioner!

Håkan Juholt har därtill ändrat sin uppfattning i några enskilda politiska sakfrågor, precis som alla andra politiska ledare, kanske något snabbare, mera konsekvent och öppet än andra. I övrigt har mediadrevet kryddats med en serie obevisade påståenden från ett antal anonyma källor.

Allt detta är inga rimliga motiv för den besinningslösa jakten på honom som partiordförande. De journalister som deltagit torde nog också i sitt innersta begrunda vad de medverkat till och förhoppningsvis kommer de att låta eftertanken påverka deras framtida journalistik.

Väldigt ofta efterlyses det i media och bland allmänheten en politiker som kan uppvisa självkritik och ödmjukhet. Från tid till annan gisslas politiker som ständigt försöker framstå som ofelbara. Då sägs det att man skulle ha större förtroende för den som också kan erkänna fel och brister öppet. Det har Håkan Juholt gjort som ingen annan politiker. Han har gjort det på ett sätt som skapar stark sympati för honom som person och som politiker, åtminstone för den som lyssnat till honom direkt och inte fått budskapet filtrerat genom medier och så kallade politiska analytiker och pr-nissar.

Håkan Juholt kommer att bli folkkär om bara personförföljelsen mot honom dämpas något.

Det var han som på allvar riktade uppmärksamheten mot den ökande barnfattigdomen i vårt land. Det är den allra värsta effekten av den nedmontering av våra välfärdssystem som den här regeringen genomfört. En allt för låg sjuk- och a-kasseersättning, eller ingen ersättning alls, till utsatta föräldrar slår som hårdast mot barn och ungdomar som är vår framtid.

Håkan Juholt har kraftfullt avslöjat de avgörande nackdelarna med privatiseringarna av skolor, sjukvård, äldreomsorg, läkemedelsförsäljning, järnvägstrafik, och energiförsörjning. Man kan med fog fråga sig vad hans kritiker inom partiet uträttat när det gäller att föra fram oppositionens politik och avslöja bristerna i regeringens hantering av område efter område?

Håkan Juholt är den bästa partiordförande som partiet kunnat rekrytera bland alla rimliga kandidater. Han är en politiskt utomordentligt farlig motståndare till borgerligheten. Med sitt starka engagemang för de mest utsatta, sin självkänsla och sin förmåga att tala medryckande, skapade han stark entusiasm bland oss kongressombud som valde honom till partiordförande i mars förra året. I den hittills enda partiledardebatten i riksdagen mellan honom och Fredrik Reinfeldt så sopade han golvet med sittande statsminister.

Håkan Juholt är en partiordförande, talare och debattör fullt i klass med Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Mona Sahlin.

Med honom i ledningen ska vi vinna valet 2014!

Bror Perjus

PS. Illvilliga röster och pennor kommer säkert att beskriva det här blogg-inlägget som en nordkoreansk hyllning till ledaren. Men det ger jag fullkomligt sjutton i! Jag kände att det måste skrivas och sägas. Och i Nordkorea blir kritikerna inspärrande. Så inte här. DS

Vi valde Håkan Juholt

Vi valde Håkan Juholt till partiledare för socialdemokratin. Enhälligt. Med acklamation. Under stort jubel! Jag var med vid den extra partikongressen i mars, direktvald av medlemmarna i arbetarekommunerna i Tyresö, Värmdö och Nynäshamn. Tre stora arbetarekommuner från Stockholms Läns partidistrikt som ofta beskrivs som kritiska till valet av Håkan Juholt.

Men jag står för mitt beslut!

Jag är övertygad om att han blir en bra partiledare, om han får chansen. Han var den enda och den bästa kandidaten, föreslagen av valberedningen, efter intensiva diskussioner bland partimedlemmar i hela landet. Han höll ett lysande tal till kongressen. Han fick stående ovationer. Han överraskade kongressen, media och alla som följde talet via TV, med att börja tala om kultur, hur viktigt det är med sång, musik, teater, konst och litteratur för varje människas möjlighet att förverkliga sig och för ett samhälle att utvecklas på ett anständigt sätt. Och han anser att alla ska ha tillgång till den så berikande kulturen. Inte bara några. Han tog upp den ökande barnfattigdomen i vårt rika land.

Hans tal skickade svallvågor över hela landet.

Jag lyssnade på hans sommartal i Västertorp, i Lugnets park, en fridfull och vacker plats, öppen för alla att ströva i ”en allmänning inte en privat park som bara är till för vissa att gå i”, som han noterade. Han bor i Västertorp tillsammans med sin sambo när han är i tjänst i riksdagen. Men hans hemort är Oskarshamn där hans ordinarie bostad finns och en av hans söner bor. Hans mor bor också i Oskarshamn. Om det nu händelsevis är någon i Sverige som inte fått det klart för sig?!

Västertorp är ett av de bästa exemplen på ambitiöst, framsynt socialdemokratiskt samhällsbyggande från sent 1940- och tidigt 1950-tal. Det är en mycket fin förort till Stockholm där det fortfarande bor vanliga människor i hyresrätter. Håkan Juholt beskriver den kärleksfullt och genialt, via en berättelse om förortens många konstnärliga utsmyckningar.

I Sydsvenska Dagbladet skrev han 26 september om uppsättningen i Malmö av Bertolt Brechts opera ”Les Misérables” efter Victor Hugos roman. ”Någon stjäl en bit bröd. Hur dömer vi honom? Kring samma moraliska grundfråga graviterar egentligen hela ”Les Misérables”, skrev socialdemokratins ledare som råkar vara kär i en kvinna som också blivit dömd.

Han frågar sig, med ekonomipristagaren Amartya Sen, om ett samhälle med fattigdom verkligen kan vara demokratiskt? Han kritiserar den ”samhällsanda som gröper ur solidariteten och gör oss alla mindre än vi är”. Vad skulle Bertholt Brecht ha skrivit om han levt idag, undrar han.

Håkan Juholt har överraskat oss med att tala om kultur på ett sätt som tyder på en stor och stark inlevelseförmåga i andra människors innersta känslor och livsvillkor. Han var på väg att få med sig en mycket viktig grupp opinionsbildare; kulturarbetarna, författarna, musikerna, konstnärerna, sångarna och skådespelarna. Inte omedvetet! Antagligen högst medvetet! Vilket är betydligt bättre eftersom det tyder på en insikt om hur betydelsefulla kulturarbetarna är för samhället. Men just det oroade de borgerliga partistrategerna. Men så slog mediabomben ned! Och var är nu kulturarbetarna? Jo, på DN Kultur konstaterade Kajsa Ekis Ekman insiktsfullt att de senaste två svenska socialdemokratiska partiledarna fått utstå mediala drev utan like. Hon avslutade med frågan; är det tillåtet för någon att vara socialdemokratisk partiledare?

Jag följde partiledardebatten i riksdagen. Under omänskligt hård press genomförde Håkan Juholt debatten på ett obegripligt imponerande sätt. Han var helt överlägsen sin huvudmotståndare Fredrik Reinfeldt, inte på grund av sin skickliga retorik, utan därför att han talade med stor och äkta inlevelse om de som drabbats av högerregeringens hjärtlösa och drakoniska regler i sjukförsäkringen.

Omedelbart efter partikongressen i mars började media leta efter misstag, missgrepp, felsteg. Något finns det att leta upp hos de flesta. Aftonbladets reporter upptäckte att Håkan Juholt fick ersättning för hela hyran i Västertorp, trots att han delar bostad med den kvinna han älskar. Han tog omedelbart på sig hela ansvaret och återbetalade alla de pengar han fått för mycket i hyresersättning.

Men ändå utlöstes en hetsjakt, utan dess like mot någon svensk politiker någonsin. Efter en tid visade det sig att Håkan Juholt skickat in kopior på sina hyresavier, där både hans och hans sambos namn fanns med som boende i lägenheten. Avierna visade också den totala hyreskostnaden. Ändå betalade riksdagens administration.

Det fanns inga regler som sa att halv ersättning för hyran skulle utgå om man delade hyreslägenhet med någon annan. Flera andra riksdagsledamöter, centerpartister, moderater och socialdemokrater, visade det sig, har också fått full ersättning för dubbelt boende, trots att de delat bostad med någon annan.

Alla riksdagsledamöter som är skrivna och har sin bostad ute i landet har rätt till en betald ersättningsbostad i Stockholm för att kunna tjänstgöra i riksdagen. Det är självklart nödvändigt. Annars skulle alla riksdagsledamöter tvingas bosätta sig i Stockholm. Vem skulle då företräda Norrbotten och Skåne? Alternativt skulle riksdagsledamöterna bo på hotell. Oerhört mycket dyrare.

Håkan Juholts sambo är dömd för ett brott och har fullgjort sitt straff. För en socialdemokratisk partiledare är det en merit och en värdefull tillgång att leva tillsammans med en sådan kvinna. Det säger något om hur viktigt det är att förlåta och acceptera att den som begått ett felsteg i livet och tagit sitt straff är en lika värdefull och aktningsvärd människa som den oförvitlige, aldrig straffade medborgaren. Per Albin Hansson levde för övrigt med två kvinnor som bodde på var sitt håll.

Håkan Juholt har visat sig vara en politiker med bredd och djup och starka känslor. Han är spontan, lyhörd och engagerad. Kanske allt för spontan ibland! Men vad kräver vi av ledande politiker? Kräver vi att de ska vara fullkomligt felfria från första dagen? Har han inte rätt att få en inskolningstid? Får en ledande politiker aldrig hamna snett eller göra tillfälliga felbedömningar? Fick kanske inte Fredrik Reinfeldt byta ut en hel rad statsråd, som verkligen brutit mot regler. Inte av misstag utan medvetet! Av ideologiska skäl hade några struntat i att betala radio- och TV-licensen? Det var personer som ansåg att skatt är stöld, men ändå nyttjar våra vägar och sjukhus!

Vill vi ha iskalla beslutsmaskiner som med stor konsekvens, utan varje felsteg, driver fram ett allt mer cyniskt och orättvist samhälle?

Är det bättre än känsliga, tvekande och spontana politiker som är besjälade av viljan att skapa ett varmt, kärleksfullt, rättvist och jämlikt samhälle, men gör fel ibland?

Bror Perjus