När förlorar Fredrik Reinfeldt sin trovärdighet?

Fortfarande får Fredrik Reinfeldt höga siffror när politikers trovärdighet mäts av opinionsinstituten. Men förr eller senare kommer historien att hinna ifatt honom. En gång skrev han en djupt cynisk bok om svenskarna som ”det sovande folket”. Han menade att Sverige består av ett folk som hellre låg hemma och drog sig i sängvärmen än gick till jobbet. Ingenting kan vara mera felaktigt i ett land som i modern tid haft en lägre arbetslöshet och en högre sysselsättningsgrad än i praktiskt taget alla andra länder i världen.

Men Reinfeldt har inte ändrat uppfattning. Fortfarande, när han talar om jobbskatteavdragen, så talar han om skatteavdrag för ”de som stiger upp på morgonen och går till jobbet”. Precis som om sjuka, studerande, arbetslösa, funktionshindrade och pensionärer är lata och inte vill stiga upp på morgonen och göra rätt för sig.

När sjukersättning och a-kassa försämras på ett sätt som drabbar utsatta människor mycket hårt, så säger Reinfeldt att syftet är att ”sänka trösklarna tillbaka till arbetsmarknaden”. Det är ett uppenbart hyckleri. Man sänker inte utan höjer trösklarna genom att försämra ekonomin för sjuka och arbetslösa. Sjuka och arbetslösa återvänder inte snabbare till arbetsmarknaden för att de får det sämre ställt.

Statsministerns trovärdighet undermineras också av hans partis allt fräckare försök att framstå som något som partiet aldrig varit och inte är. Partiet har vid flera tillfällen bytt namn. Syftet är uppenbart. Det gäller att försöka sudda ut sin demokratiskt tvivelaktiga historia.

Under tidigt 1900-tal hette partiet Allmänna Valmansförbundet. Med det partinamnet borde partiet ha varit för allmän och lika rösträtt för alla. Men tvärt om! Partiet försökte så långt som möjligt förhindra införandet av allmän och lika rösträtt för alla i vårt land.

Därför tvingades man så småningom att byta namn till Högerpartiet. Även det namnet blev efter en tid en belastning. Det förknippades efter högerutbrytningar av ungdomsförbundet med högerextremism, nazism och fascism, men också med politiska ståndpunkter i vårt land som stod i motsättning till ett rättvist och jämlikt samhälle.

Därför döptes partiet 1969 om till Moderata Samlingspartiet. En beteckning som också måste betraktas som tvivelaktig eftersom partiets politik knappast var särskilt moderat i ordets egentliga mening. Partiet bedrev och bedriver fortfarande idag en högerkantspolitik som ökar de ekonomiska orättvisorna och klyftorna i samhället.   

När Fredrik Reinfeldt övertog ledningen för partiet lanserades partinamnet Nya Moderaterna. Det kan lätt förknippas med det språkbruk som så effektivt gisslas i George Orwells berömda roman 1984. Det kallas betecknande nog för Nyspråk. Och Nyspråket var i den romanen ett uttryck för diktaturens försök att utplåna medborgarnas historiska erfarenheter, att så skapa förvirring, okunskap och osäkerhet hos medborgarna. Det var ett effektivt sätt att förhindra kritik mot diktaturen.

Men de nya moderaterna får oförfärat vidare med sitt Nyspråk och kallar sig plötsligt för Nya Arbetarpartiet Moderaterna. Det är en stöld av en del av socialdemokratins partinamn. Ett fräckt försök att utge sig för att vara något annat än det man är. Dessutom är det en förvanskning av stöldgodset.

Under hela den här perioden har socialdemokraterna haft partinamnet Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Ett över 100 år gammalt partinamn tyder på konsekvens och en stor historisk stolthet över vad man som parti uträttat och kan stå för än idag och i framtiden.

Men moderaterna stal inte bara en del av namnet. De förvanskade dessutom stöldgodset, genom att ta bort ett e i mitten av Arbetarepartiet. Med det markerade moderaterna att man var ett parti inte för arbetare, utan för den som arbetar. Dvs moderaterna är inte ett parti för den som är arbetslös, sjuk, studerande, funktionshindrad eller pensionär. Moderaterna är bara ett parti för den som är frisk och stark och kan klara sig själv. Övriga får klara sig bäst de vill. En djupt cynisk människosyn som har till syfte att minska solidariteten med utsatta människor bland dem som är friska och har ett arbete.

Den här taktiken att försöka sudda i sin egen historia blev närmast parodisk när partiet i ett ideprogram plötsligt hävdade att man varit med om att driva igenom den allmänna och lika rösträtten. Dessutom påstods att moderaterna under senare halvan av 1900-talet varit med och bekämpat apartheidsystemet i Sydafrika. I verkligheten var moderaterna det enda parti i Sveriges Riksdag som motsatte sig ekonomiska sanktioner mot Apartheid-regimen i Sydafrika.

Taktiken att stjäla och förvränga namn och begrepp och att sudda i historien för att förvirra väljarna tycks verkligen ha gått på djupet inom det så kallade moderata partiet. I samband med folkomröstningen mot höjda avgifter inom äldreomsorgen i Tyresö så stal moderaterna rakt av Nej-sidans kampanjtema ”Gilla Trygghet – Rösta Nej” och gjorde om det till ”Gilla Trygghet – Rösta Ja”.

Men inte nog med det. Före valet lovade de att inte höja avgifterna för de gamla och funktionshindrade. Efter valet höjde de avgifterna. När över 4 000 medborgare med sina namnteckningar krävde en folkomröstning om avgifterna, så dikterade majoriteten i kommunfullmäktige formuleringar på valsedlarna som om valet skulle handla om något helt annat än höjda eller sänkta avgifter, nämligen principera för taxesystemet.

På så sätt försökte majoriteten luras, vilseleda och skapa förvirring för att få väljare att av misstag rösta mot sin egen övertygelse eller av osäkerhet avstå från att rösta. Det är en politik som är djupt cynisk och odemokratisk! Och det är en politik med en stark historisk förankring ända sedan demokratins genombrott i vårt land.

Snart kanske ”det sovande folket” vaknar upp och i vrede vänder sig mot alla cyniska försök att förfalska vår historia.

Bror Perjus

Jordskredsseger i folkomröstning i Tyresö, för skattefinansierad välfärd!

Den första folkomröstningen någonsin i vårt land om kommunala avgifter contra skattefinansierad vård och omsorg blev ett dundrande nej till avgiftslinjen! Det är det politiskt och principiellt viktiga med gårdagens folkomröstning i Tyresö. Folkomröstningen resulterade i en jordskredsseger för nej till höjda avgifter i äldreomsorgen.

Det blev en total utklassning av den borgerliga alliansen som befinner sig i majoritet i kommunfullmäktige. Inför valet lovade de borgerliga att inte höja avgifterna för de gamla. Omedelbart efter valet drev de igenom en kraftig höjning. Därmed blev det också en fråga om demokratisk anständighet och trovärdighet.

Oppositionen med socialdemokrater, miljöparti och vänsterparti protesterade och drog igång en namninsamling för folkomröstning tillsammans med pensionärsorganisationerna. Resultatet blev ett katastrofalt nederlag för de borgerliga partiernas linje som var Ja till avgiftshöjning för kommunal service till de gamla.  

Nej-sidan samlade 7 865 röster medan Ja-sidan fick enbart 1 287 röster. 208 röstade blankt och 96 röster var ogiltiga. Alltså en seger för Nej-sidan med 84 procentenheter mot 13,8 för Ja-sidan.

Tyvärr var valdeltagandet lågt. Enbart 29 procent. Men det var väntat framförallt på grund av den närmast obegripliga kommunala information som den borgerliga alliansen dikterat i brev till alla väljare i kommunen och i sina uttalanden i massmedia. Till det kommer att folkomröstningar alltid har lägre valdeltagande än allmänna val. Dessutom kan man utgå från att många borgerliga väljare som var kritiska till avgiftshöjningen hellre stannade hemma på valdagen än gick ut och röstade mot sitt eget partis rekommendationer om att rösta ja.

Två saker är viktiga med den här segern för Nej-sidan. Dels att politiker måste tala sanning i en valrörelse. Annars riskerar man att drabbas av väljarnas vrede. Dels att folkopinionen säger kraftfullt nej till höga avgifter. Valresultatet är en tydlig indikation på att väljarna vill ha skattefinansierade välfärdstjänster, som innebär att gamla människor som kämpat ett helt liv får en rättvis och trygg vård och omsorg när de inte längre orkar sköta sin vardag själva.

Bror Perjus

 

Moderaterna trixar med unik folkomröstning i Tyresö

För första gången någonsin i vårt land sker, nu på söndag 23 september i Tyresö, en kommunal folkomröstning mot höjda avgifter för service och omsorg om äldre och personer med funktionsnedsättning. Ett rimligt antagande är att de borgerliga partierna skulle vilja ta ut ännu högre avgifter och driva på en snabbare privatisering. Det hindras de än så länge från av det avgiftstak som en socialdemokratisk regering infört. Därför är folkomröstningen i Tyresö om avgifter i välfärdssektorn principiellt viktig för hela vårt land.

I sina försök att undvika ett nederlag trixar därför den borgerliga alliansen i Tyresö med folkomröstningen på ett sätt som är förnedrande för vår kommun. Före kommunalvalet 2010 lovade de uttryckligen att inte höja avgifterna. Efter valet höjde de avgifterna! Sedan försökte de med felaktiga siffror och mot bättre vetande hävda att den nya taxan inte innebär någon höjning. När de ändå tvingades av en kraftig folkopinion att acceptera en folkomröstning så dikterade de, i kraft av sin majoritet i fullmäktige, närmast obegripliga valsedlar! Sedan dikterade de dessutom en närmast obegriplig information till hushållen som bifogades röstkorten!

Slutligen stal moderaterna nej-sidans kampanjtema ”Gilla Trygghet – Rösta Nej”, ett kampanjtema som Nej-sidan tidigt etablerat på affischer, vykort, valbroschyrer och en egen hemsida. Stöldgodset registrerade moderaterna sedan på en egen hemsida, men då som ”Gilla Trygghet – Rösta Ja!” En nej-röst betyder sänkta avgifter för äldre och personer med funktionsnedsättning. Inget annat!

Den borgerliga alliansen har i den här valrörelsen systematiskt försökt luras, vilseleda och skapa förvirring för att få väljare att av misstag rösta mot sin egen övertygelse eller av osäkerhet avstå från att rösta. Syftet kan inte vara något annat än att valdeltagandet ska bli så lågt att man kan strunta i valresultatet. Det är ett odemokratiskt uppträdande som bidrar till demokratiförakt på ett för vår kommun förnedrande sätt!

En uppmaning till alla Tyresöbor! Gå och rösta! Eftersom folkomröstningen enbart är rådgivande krävs högt valdeltagande och en övertygande nej-seger för att majoriteten i fullmäktige inte ska våga strunta i resultatet. Och nu handlar det inte enbart om avgifterna i äldreomsorgen. Nu är det också en folkomröstning mot demokratiförakt och en kamp för demokratin!

Den nya höjda taxan drabbar i stor utsträckning människor som redan har en pressad ekonomi. Därför är den orättvis!  

Slutligen är den nya taxan också oekonomisk för kommunen, en sorts Ebberöds bank. Om ett litet antal äldre avstår från hemtjänst eller trygghetslarm på grund av de höjda kostnaderna och därför tidigare tvingas in på särskilda boenden så kostar det kommunen mer än den intäkt man får från avgiftshöjningen.

Tyresö-alliansens agerande är odemokratiskt, orättvist och oekonomiskt! Ooo, va dåligt!

Bror Perjus, Tyresö

Grattis Näringslivet, 16 färska miljarder till Skatteparadiset!

Har den borgerliga regeringen, när den nu föreslår sänkt bolagsskatt med 16 miljarder, fått några som helst garantier för att inte pengarna oavkortat hamnar i något skatteparadis? Frågan är högst berättigad med tanke på att Skatteverket för inte så länge sedan påpekade att vårt land går miste om 133 miljarder på grund av något som finkänsligt kallas för ”skattefel”. En stor del av skattefelet beror på, skriver Skatteverket på sin hemsida, ”transaktioner med skatteparadis och skatteupplägg med användning av utländska holdingbolag”.

Men även om det vore så att regeringen fått sådana garantier från sina allierade inom det så kallade näringslivet, vore det då inte bättre om näringslivet såg till så att de 133 miljarder som försvunnit återfördes till statskassan. Det skulle ju dels göra det helt onödigt med den lilla bolagsskattesänkningen på 16 miljarder och i ett slag dessutom öka utrymmet för att stimulera efterfrågan i samhället med en bit över 100 miljarder, vilket rimligen rätt snart borde reducera arbetslösheten i vårt land till en rimlig nivå.

Nu är det emellertid högst osannolikt att regeringen fått några garantier från näringslivet. De 16 miljarderna i sänkt bolagsskatt kommer med största säkerhet att försvinna i ett svart hål. Det blir knappas några nya investeringar och med all säkerhet inga nya jobb av den baklängesreformen.

Annat var det på finansminister Gunnar Strängs tid. Det minns jag tydligt. Han lade myndigt undan en rejäl summa pengar i något som han kallade för investeringsfonder. Och om någon företagsledare ansåg sig behöva pengar från staten för en nyinvestering så fick denne företagsledare bekväma sig att ta en direktkontakt med Gunnar Sträng och ordentligt redogöra för vad pengarna skulle användas till. Om redogörelsen var tillräckligt trovärdig så meddelade Sträng att han skulle få tillgång till dessa pengar.

Anders Borg brukar ibland jämföras med Gunnar Sträng. Men Anders Borg är i den jämförelsen inte mer än en fingerborg.

 

Bror Perjus

 <script src="http://www.s-bloggar.se/extern/"></script>

Borde inte en arbetsförmedlare kunna förmedla arbetsförmedlare till Arbetsförmedlingen?

Vad händer egentligen i det borgerligt styrda Sverige?

Myndigheter som kallas för Tillväxtverk och Tillväxtanalys, med kontor i USA och Sydostasien, har inrättats för att öka tillväxten i Sverige. Annars trodde man att det, åtminstone i de borgerliga partiernas föreställningsvärld, enbart var det så kallade näringslivet och de privata företagen som kunde bidra till ökad tillväxt! Men nu är det den statliga byråkratin som har det ansvaret. Nästan som i Sovjetunionen.

Dessvärre visar det sig att både Tillväxtverket och Tillväxtanalys festar upp sina pengar via så kallad internrepresentation istället för att skapa ekonomisk tillväxt! De nya myndigheterna försöker alltså via generösa fester för sin egen personal, på Operakällaren, med massor av vin, förbättra sin egen myndighets eget rykte inför sin egen personal!?

Men har de bidragit till någon ökad ekonomisk tillväxt? Knappast! Möjligen förbättras Operakällarens ekonomiska tillväxt.

En annan viktig statlig myndighet är Arbetsförmedlingen. En gång i tiden en av Sveriges effektivaste och mest värdefulla myndigheter. Det var en av grundpelarna i den framgångsrika Svenska Modellen som klarade av att upprätthålla full sysselsättning. Praktiskt taget all arbetslöshet i landet var avskaffad, utom den arbetslöshet som uppstår när en person bestämmer sig för att sluta på ett arbete och gå till ett annat. En prestation som nästan inget annat land i världen klarade av.

Nu kan Arbetsförmedlingen inte ens klarar av att förmedla arbetskraft till sig själv. Hur ska man då kunna förmedla arbetskraft till andra myndigheter, institutioner och företag? Nu väntar vi bara på att denna Arbetsförmedling saftar på med en rejäl internrepresentation för att åtminstone övertyga sina egna arbetsförmedlare om att de kan förmedla arbetskraft till sin egen Arbetsförmedling. Nog borde väl arbetsförmedlare åtminstone kunna förmedla arbetsförmedlare till Arbetsförmedlingen. Kanske kunde man under en rejäl vinfylla på Operakällaren - göra upp om att byta jobb med varandra!

För, som det nu är, anlitas bemanningsbolaget Proffice, som tar 24 000 kronor för att rekrytera en arbetsförmedlare till Arbetsförmedlingen. Det motsvarar väl drygt en halv månadslön för en arbetsförmedlare. Det betyder alltså att en arbetsförmedlare skulle kunna arbeta i fjorton dagar heltid med att rekrytera en arbetsförmedlare till Arbetsförmedlingen. Borde det inte vara möjligt att klara den uppgiften om man nu redan är professionell arbetsförmedlare?

För att förmedla en chef till Arbetsförmedlingen tar Proffice 125 000 kronor. Borde inte en arbetsförmedlare som arbetar heltid i 2,5 månader också klara av att förmedla en chef till Arbetsförmedlingen. Om denne arbetsförmedlare vore riktigt skicklig skulle hon eller han kanske kunna befordra sig själv till chef på lite kortare tid, låt säga tre dagars intensiv tankeverksamhet vid skrivbordet?

Bror Perjus

Vilka galningar befolkar finansdepartementet, förutom Anders Borg?

Hela Trollhättan försvinner om det så kallade taket i a-kassan höjs enbart det tre första månaderna av arbetslöshet, skriver Per Gudmundson i en mycket egendomlig huvudledare i Svenska Dagbladet den 11 september. Trollhättan, som har funnits ända sedan 1413!

Sedan ändrar han sig.

”Det är inte Trollhättan specifikt som hotas.” Kanske försvinner istället ”alla 30 000 jobb hos företagen i Sörmland”. Man läser vidare och undrar om karl´n blivit tokig. Men icke. Det handlar om finansdepartementets beräkningar som påstås innebära att just 30 000 jobb skulle försvinna som en följd av höjt tak för a-kasseersättningen.

Och då undrar man vilka galningar som numera befolkar finansdepartementet, förutom Anders Borg?

Ingen normalt funtad människa kan väl få för sig att jobb försvinner på grund av att a-kassan förbättras? Möjligen, möjligen kan någon extra fantasifull ekonom få för sig att ett antal arbetslösa, som får bättre a-kasseersättning i tre månader, struntar i att söka jobb. Men det betyder ju inte att antalet lediga jobb blir färre.

Sunda förnuftet säger däremot att en bättre a-kasseersättning innebär att ett antal arbetslösa får mera pengar i näven, kan köpa mer och därmed ökar efterfrågan på varor och tjänster i samhället. Det betyder fler jobb, inte färre.

Det var också den mycket revolutionerande insikt som en gång John Maynard Keynes drabbades av, vilket gjorde honom till världens mest berömda ekonom i alla tider. Kraven på ett sådant epitet är, som synes, inte så höga. Nu ska väl tilläggas att Keynes också kom på en del andra saker.

Ernst Wigforss, socialdemokratins legendariske finansminister, som ledde Sverige ut ur depressionen på 30-talet, genom andra världskriget och in i 50-talet, betraktade detta enkla fenomen som ett självklart faktum, nämligen att ökad efterfrågan skapade fler jobb.

”Det sista vi behöver är att släcka ner Trollhättan”, avslutar Per Gudmundson sin ledare. Absolut! Och det första vi behöver är kanhända att släcka ner Per Gudmundson, om det är värt besväret.

Bror Perjus

Den sänkta tröskeln tillbaka till arbetsmarknaden är en nybyggd stengärdsgård att kravla sig över med utslitna knän och förlamade ben.

En man i 60-årsåldern, bekant till mej som bor på Öland, har arbetat hårt i hela sitt liv. Han byggde stengärdsgårdar. Mycket fina gärdsgårdar. Ett nästan obegripligt arbete.

Vid flera tillfällen har jag stått och beundrat dessa gärdsgårdar och funderat på hur han gått till väga. Hur han letat stenar som passar ihop. Stora stenar och små stenar. Ojämna på en sida och jämna på en annan. Utbuktning på den ena stenen går in i inbuktning på den andra stenen. Trekantiga stenar är placerade intill varandra och bildar en fyrkant. Mindre stenar fyller tomrum mellan större stenar. Sten passar intill sten. Och hela gärdsgården ligger där jämn och stadig i hundratals meter och antagligen i hundratals år.

Det är ett oerhört tungt arbete. Stenar på 50 kilo och mera lyfts, passas in, byts ut, flyttas till ett annat ställe där de passar bättre. Mycket av arbetet utförs knästående. Annars skulle ryggen ha tagit slut mycket tidigare.

Förr trodde jag inte att sådana arbeten utfördes nuförtiden. Jag trodde att alla stengärdsgårdar på Öland byggdes senast på 1800-talet. Men icke! Flera av dessa gärdsgårdar har byggts i vår tid.

Nu är hans knän är utslitna och hans ben är förlamade. Han sitter i rullstol. Han är ensamstående. Klarar inte den dagliga skötseln av sig själv. Han har hemhjälp. Men det kommer ständigt olika och nya personer hem till honom för att hjälpa denna ensamstående, forna kraftkarl med det mest intima. Det står han inte ut med.

Men han är inte sjuk, enligt den medicinska logik som Försäkringskassan försetts med. Därmed får han ingen sjukersättning. Förlamade ben är ingen sjukdom. Han har en 25-procentig arbetsförmåga, med förlamade ben, sittande i rullstol i sitt hem, med full hemhjälp och anses därför behöva hjälp med att ta sig över en tröskel in på arbetsmarknaden.

Men han söker inget arbete. Få arbetsgivare anställer rullstolsburna byggare av stengärdsgårdar. Alltså får han heller ingen a-kassa. Så allvist är det ordnat av den märkliga regering som vårt land försetts med. Ska han efter ett långt och omänskligt hårt arbetsliv gå till Socialkontoret och be om pengar för sitt uppehälle? Då tvingas han säkert att sälja det lilla hus han byggt med egna händer i den trakt där hans närmaste bor, i den miljö där han är uppväxt och alltid bott och där hans käraste minnen finns.

Det är förstås vanvett! Så får människor inte behandlas! Vi måste släppa loss vårt raseri!

Denna märkliga regering motiverar sakernas tillstånd med att de vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden. De vill ”sänka trösklarna” tillbaka till arbetsmarknaden för en rullstolsburen byggare av stengärdsgårdar, för en man som byggt trösklar av tunga stenar mellan gårdar och fält, med sina egna händer, knästående, år efter år, meter efter meter i hundratal.

Han älskade sitt arbete med stengärdsgårdarna. Han förevisade dem stolt. Människor som såg resultatet av hans arbete trodde knappt det var sant. Inga trösklar i världen skulle ha förhindrat honom från att bygga gärdsgårdar, om han bara kunnat resa sig från sin rullstol och åter ställa sig på knä för att foga sten till sten. Han behövde ingen hjälp med att sänka någon tröskel.

Ansvarig statsminister är Fredrik Reinfeldt, en aningslös, medelålders, renrakad, kostymklädd man från stockholmsförorten Täby, med ögon som en cockerspaniel och huvudet på sned, förklarande tillvarons mysterier för oss alla, men med en ytterligt begränsad arbetsförmåga – i vart fall när det gäller att bedöma behovet av sänkta trösklar.

Ansvarig socialförsäkringsminister är Ulf Kristersson, hurtigt vältalig och en blick som föreställer medkänsla med alla, som i enlighet med hans filosofi inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden trots de ”sänkta trösklarna”. Arbetsförmåga? Kanske 165 procent! Kanske 65! Vem vet?

Ingen mäter Fredriks och Ulfs arbetsförmåga! Hur många stengärdsgårdar skulle de orka med att bygga, sittande i rullstol med förlamade ben?

Bror Perjus, författare