söndag 25 februari 2018

DN Kulturs militanta försvar för "varken det ena eller det andra"

”Kulturen är inte ett verktyg som ska användas för att åstadkomma varken det ena eller det andra.”

Det har nu DNs Kulturchef Björn Wiman idag bestämt och slagit fast i rak, öppen och ärlig polemik mot kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP).
Wiman är, gudskelov, inte vem som helst. Han kan bestämma sådant, både "det ena och det andra"! 


Han är chef för Sveriges mest inflytelserika kultur-medium. Han har betydligt mera makt över kulturen än någonsin en liten kulturminister från ett litet parti, riskabelt nära det svarta hål som kallas för 4-procentsspärren till riksdagen.
På Wimans sida finns också Ola Wong, inflytelserik skribent i den andra stora morgontidningen, SvD, liksom författaren Bengt Olssons lätt flytande penna och så giganten Torgny Lindgren, dessvärre sig själv icke vetande, eftersom han är avliden.

Själv är jag emellertid inte helt med!
För mej låter Wimans beslut som ett recept på att göra kulturen slutgiltigt och totalt meningslös. Nu tror jag ju inte att han kan göra DN Kultur till ”ett verktyg för varken det ena eller andra” utan att själv, av DNs ägare som kan bestämma ännu mer över "det ena och det andra", skickas ned i ett svart hål.

”Kulturen är ett fantastiskt verktyg för att förnya demokratin”, lär kulturministern ha sagt, till synes utan att tänka på att kulturen kan vara ett ”fantastiskt verktyg” också för ”raka motsatsen”, meddelar Wiman.
Alltså; kulturen får icke vara ett verktyg för demokratin eftersom kulturen då också kan göras till ett verktyg för diktaturen. Finns det då något verktyg för demokratin, som samtidigt inte kan göras till ett verktyg för diktaturen?

Wiman föreslår själv bildning! ”I ett nytt bildningsdepartement skulle kulturpolitiken få sin rätta plats som en organisk del av samhället,” skriver han.
Jag måste medge! Jag vet inte varför. Men jag ryser när jag läser just ordet ”organisk”. Ska nu även jag bli en liten organism, en organisk del av samhället?  

Avskaffa kulturdepartementet och lägg in kulturen i ett Bildningsdepartement. Det är vad Wiman föreslår. Men kan då icke ett Bildningsdepartement också användas för ”raka motsatsen”?
Betänk, hela bildningsväsendet; förskola, grundskola, gymnasium, universitet, forskning, varför inte också radio, TV, digitala medier, tidningar. Tanken är skrämmande! Vad kan inte en diktatur använda ett sådant väloljat Bildningsdepartement till?

Kan ö h t rösträtten vara ett verktyg för demokratin? Det är väl i själva verket grunden för demokratin? Jo, men betänk om en majoritet av väljarna får för sig att välja en diktator! Det var väl närapå vad som hände i Tyskland tidigt 1930-tal? Jojo, de fick bara 32 procen!.. Men är det inte på väg idag i USA, Ryssland, Turkiet, Polen, Ungern, Österrike…?  
Är det inte bäst att se upp med all denna folkets rösträtt och allt politiskt som den allmänna och lika rösträtten medför i en osäker framtid, där alternativet kan råka bli ”raka motsatsen”. Bättre då med en kultur för ”varken det ena eller det andra”... 


Bror Perjus


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.