Reformistiska manifestet

"Den ekonomiska krisen är inte politikernas fel. Det är en permanent kris som vandrar jorden runt, varv efter varv. Och den drabbar de fattiga och gynnar de rika."

Det är budskapet i Reformistiska Manifestet, som kan läsas som en senkommen replik på Marx och Engels "Kommunistiska Manifestet" eller som ett inslag i debatten om socialdemokratins nya partiprogram som ska antas av partikongressen 3-7 april i Göteborg, eller som en analys av den permanenta, globala ekonomiska kris som just nu grasserar i Europa. 
A-smedjan har publicerat min text med titeln ”Reformistiska manifestet”:
Hela manifestet kan laddas ner som PDF-fil här:  Bror Perjus Manifest

Så här inleds det nya manifestet:

”Kommunisterna (…) förklarar öppet att deras mål endast kan nås genom våldsam omstörtning av hela den nuvarande samhällsordningen. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna. Proletärer i alla land, förenen eder!”

Så lyder den berömda avslutningen på det Kommunistiska Manifestet – som visade sig vara en återvändsgränd. Den våldsamma omstörtningen medförde ingen ny samhällsordning bara nya former av förtryck. Nu har den kommunistiska politbyrån i Kina, världens folkrikaste nation, förenat sig med de ”härskande klasserna”, den globaliserade ekonomiska eliten. Det är en naturlig allians mellan två auktoritära system. Och nu hotas världen av en helt ny form av diktatur, en kommunistisk/kapitalistisk diktatur.
Vårt alternativ är ickevåld, demokrati, jämlikhet och blandekonomi!

Krisen skapades inte av politiker
Den ekonomiska krisen i Grekland är inte orsakad av politiker. Det är inte en grekisk kris. Det är inte en italiensk, eller portugisisk, eller fransk, eller irländsk kris. Och det är inte en kris för Europa, EU eller för den gemensamma europeiska valutan euro, eller för den amerikanska dollarn eller den japanska yenen. Det är inte en kris som orsakats av politiker.
Därför ska vreden inte riktas mot demokratiskt valda politiker.
För betänk, vad händer om folkens vrede krossar demokratin?
Det som pågår är en och samma kris, en ständigt pågående global ekonomisk kris. Dess akuta krishärdar rör sig mellan olika marknader, länder och världsdelar. Det är en permanent kris som vandrar jorden runt, varv efter varv. Och den drabbar de fattiga och gynnar de rika.

Så här avslutas ”Reformistiska manifestet”:
Det är dags att förkasta den väpnade revolutionen, men bejaka den fredliga revolten och en demokratisk ickevåldsstrategi. Politiken ska inte ta ett steg tillbaka. Politiken ska ta många steg framåt. Politik är demokratins uttrycksform. Demokratin ska ta kommandot över ekonomin. Och demokratins mål ska vara jämlika samhällen i en jämlik värld.
Ibland sägs det att det inte är rikedomen som ska bekämpas utan fattigdomen. Men det är rikedomen och lyxkonsumtionen som är det stora problemet. De superrika lever fel. De lever i lyx och överflöd, de slösar med jordens ändliga tillgångar och förstör den miljö som krävs för att upprätthålla liv på jorden. Det är de superrika, inte de fattiga, som investerar i monstruösa vapensystem som skapar fattigdom och krig. De investerar i produktionssystem som skapar miljöförstörelse, naturkatastrofer, sjukdomar och svält.
Det är de rika, inte de fattiga, som genom sina spekulationer i råvaror, aktier, valutor och obligationer skapar och upprätthåller en idag permanent, global ekonomisk kris, som bromsar den ekonomiska utvecklingen och förhindrar en teknisk utveckling som kan rädda vår framtida livsmiljö.
Det jämlika samhället fungerar bättre än det ojämlika.
Jämlikhet är den främsta ekonomiska drivkraft som finns.
Jämlikhet innebär ekonomisk stabilitet och långsiktigt hållbar utveckling.
Föreställ dig en annan värld än den vi lever i idag!
Föreställ dig en värld där alla har full rösträtt, yttrandefrihet, föreningsfrihet, mötesrätt, strejkrätt och rätt att fritt demonstrera på gator och torg, i ett samhälle som styrs av lagar fastställda genom demokratiska beslut och bevakade av oberoende rättssystem och självständiga massmedier.
Föreställ dig en värld där demokratin fungerar på alla nivåer och beslut fattas på rätt nivå från familjens köksbord via kommun, landsting, nation, kontinent (Europa, Afrika, Amerika, Stilla-Havs-regionen, Asien) till FNs generalförsamling.
Föreställ dig en värld där spädbarnsdödligheten är ett minimum, där alla barn får en god omvårdnad och en bra utbildning, där alla har ett arbete med goda arbetsvillkor och en rimlig lön, tillräcklig näringsrik föda, kläder, bostad, sjukförsäkring och god sjukvård, där alla äldre har en bra pension och en god omsorg de sista åren i livet.
Är det inte rimligt att anta att det är en värld som fungerar mycket bättre för oss alla, fysiskt och mentalt och dessutom mycket ekonomiskt effektivare än dagens värld?
I dagens värld lever flertalet i fattigdom och saknar allt eller något av livets nödtorft; mat för dagen, bostad, utbildning, arbete, ersättning vid sjukdom, sjukvård, pension och äldreomsorg.
Det är en värld där samtidigt en liten ekonomisk superelit lever i obeskrivligt överflöd. Deras dominerande problem är vad de ska göra av alla sina pengar.
Det är en värld som präglas av de rikas övermakt och av kvarvarande diktaturers vetorätt och manipulerade rättssystem.
Men i vilken riktning går utvecklingen i vår värld?
Låt oss inte vara allt för pessimistiska!
Låt oss inte ge upp!
Demokratin, som är den enda acceptabla styresformen, avancerar redan globalt som teori och praktik och erövrar land efter land.
Det är möjligt, redan med dagens teknik och produktion, att helt avskaffa fattigdomen, om bara alla accepterar en rimlig levnadsstandard utan extremt överflöd.
Forskning och teknisk utveckling gör ständigt häpnadsväckande framsteg. Industrin blir ständigt allt effektivare och producerar allt mer tekniskt avancerad utrustning som underlättar människans liv. Fler och fler människor lever faktiskt redan under anständiga villkor.
Så framförallt handlar det om att, med demokratin som medel, radikalt reducera de gigantiska kapitalvinsterna och fördela produktionens växande överskott mera rättvist.

Bror Perjus

De människoätande hajarna lurar i vassen

Enskilda ”stora obligationsinvesterare” (läs; spekulanter) ”sitter på mycket makt” i form av italienska statsobligationer som kan "stiga eller falla i värde med 100-tals miljoner” beroende på valutslaget, konstaterar SEBs chefsstrateg Johan Javeus, insiktsfullt.

Skulle Berlusconi vinna så inträffar ett ras. Om valutslaget pekar på en möjlig koalition mellan vänstern och Mario Montis parti så stiger värdet på obligationerna.

Men oavsett valresultat, höger- eller vänsterseger, så kan vi, enligt SvDs bedömare, ”vänta oss kraftiga reaktioner på världens börser och räntemarknaden när investerarna vaknar upp på måndag.”

Det är bara det att investerarna ligger inte och drar sig till måndag morron. Åtminstone deras högt avlönade penninghandlare är ständigt verksamma vid sina satellituppkopplade datorer, dygnet runt, årets alla dagar; antingen de som sitter i Europa, eller i Sydostasien eller i Nordamerika. Och de gör miljardaffärer på sekunder, för sina uppdragsgivare.

Därför råder det nu ”stor nervositet” på den så kallade marknaden, påstår Javeus. Men det är nog snarare ”stor eufori” som råder. Här finns nämligen enorma möjligheter att tjäna miljoner…

Eftersom opinionsmätningar är förbjudna i Italien under valrörelsens slutskede, så har dessa kopiöst rika ”obligationsinnehavare” möjlighet att göra egna, hemliga opinionsmätningar och i god tid placera sina ”investeringar” så att de tjänar pengar oavsett vilket valresultatet blir och oavsett när det offentliggörs för allmänhet och småsparare.

Det verkligt galghumoristiska är att Berlusconi själv är en av de verkligt stora så kallade ”obligationsinvesterarna” . Frågan är om han satsar på en seger för sig själv eller en förlust. Helt säkert så satsar han på det som i god tid förefaller mest troligt. Så kan han tjäna miljoner på sitt eget politiska nederlag.

Det märkliga är att det alltid talas om ”risk” och ”nervositet” för ”investerarna” när det gäller denna enorma, globala spekulationsekonomis makthavare. Istället borde det talas om ”möjlighet” och ”eufori” för ”spekulanterna”. De människoätande hajarna lurar i vassen

Bror Perjus

Tyskt 30-tal är redan här!

Den 11 februari 2013, skriver Ewa Stenberg i DN om det fruktansvärda näthatet mot kvinnor i offentlig debatt. Men det som gör mej mest upprörd, ja chockad, är hennes beskrivning av politikernas både utsatthet och undfallenhet. Jo, jag har hört siffrorna förr, men nu plötsligt framstod allt så skrämmande tydligt. Någonting har hänt i samhället. Och jag ställer mej frågan; Är det redan för sent?

”Hela 16 procent av alla förtroendevalda i Sverige blev hotade, misshandlade eller trakasserade 2011 i samband med sina uppdrag. Över två tusen politiker på ett enda år. Mer än var tredje riksdagsledamot blev utsatt. (…) Nästan var tionde politiker har undvikit att engagera sig eller uttala sig i en specifik fråga på grund av detta,” skriver hon och refererar till Brottsförebyggande Rådet.

Det som slår mej är att det redan har gått för långt. Fascismen håller på att tysta demokratin med våld! Varför finns det ingen politisk aktionsplan mot detta? Varför lägger regeringen ingen proposition, varför ingen motion från oppositionen, varför ingen riksdagsdebatt?

När två riksdagsledamöter beväpnar sig med järnrör på stan i syfte att ta lagen i egna händer och spöa upp en ”uppkäftig komiker”, så måste Riksdagen givetvis ta en generaldebatt. Men icke! Bara några försynta antydningar i bisatser i helt andra debatter. Den grundläggande frågan är; Ska vi ha sådana politiker i riksdagen? En har lämnat. Men en är kvar! Tyskt 30-tal är redan här! ”Järnrören” får inte sänkt utan ökat stöd i opinionsmätningarna. Det är dags att ta bladet från munnen angående de så kallade Sverigedemokraterna innan det är för sent.  

Mitt förslag är att riksdagen arrangerar en stor generaldebatt om människosyn. Vilken människosyn har de olika politiska partierna; Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna? Anser samtliga riksdagspartier att alla människor har samma värde? Och vad innebär det att ha samma värde?

Har människor som sitter på Stockholms trottoarer och tigger samma värde som Handelsbankens VD Pär Boman? Har en lågavlönad, deltidsarbetande, ensamstående mor och hennes barn samma människovärde som Nordeas VD Christian Clausen? Har en sjukskriven och en arbetslös samma människovärde som Ericssons VD Hans Vestberg?

Vad menas i så fall med uttrycket ”samma värde”? Vad innebär uttrycket ”människovärdets okränkbarhet”? Vågar Riksdagens ledamöter sig på en sådan generaldebatt? Det var den frågan som Ewa Stenberg faktiskt väckte? Och det är den fråga som vi i en grupp socialdemokrater och allmän vänster i Tyresö diskuterat nu vid flera tillfällen.

Bror Perjus

Fler låglönejobb åt de högavlönade!

Allt mera ihärdigt efterlyser nu moderaterna fler låglönejobb. Är det verkligen Sveriges problem? Jag tror inte det! Ingenting talar för att fler låglönejobb minskar arbetslösheten, vilket moderaterna fått för sig. Låga löner skapar snarare arbetslöshet.

Men den viktiga frågan, tycker jag, är inte om Sverige behöver fler låglönejobb, utan varför låglönejobb ska vara låglönejobb. Det finns ingen objektiv faktor som avgör att vissa jobb ska vara lågavlönade medan andra ska vara högavlönade.

I själva verket kan man hävda att låglönejobben borde vara höglönejobb och tvärt om! Högavlönade har ofta fysiskt lätta, intressanta och stimulerande jobb som är förenade med stor frihet och självbestämmande. De lågavlönade däremot får kämpa hårt med fysiskt tunga eller monotona arbeten som sliter hårt på deras kroppar och dessutom är ofria, tråkiga och toppstyrda. Egentligen borde dessa arbeten vara kompenserade med högre löner.

De högavlönade däremot har det ofta så trevligt på jobbet att de gärna kunde stå ut med lite lägre lön. Det enda argumentet för de högavlönades höga löner är möjligen att de studerat länge och dragit på sig höga studieskulder. Det kunde lätt avhjälpas med rejält höjda studiemedel, vilket har den fördelen att alla oavsett ekonomiska utgångsvillkor kan studera.

För övrigt har de som studerar oftast också väldigt trevligt när de studerar, för att inte tala om den tillfredsställelse som studier och intellektuell utveckling ger i sig, särskilt jämfört med ett fysiskt och mentalt nedbrytande, monotont och tråkigt arbete. Se där, ytterligare ett argument för lägre löner åt de högavlönade och högre löner för de lågavlönade. Men varför får vi aldrig höra moderaterna efterlysa fler låglönejobb åt de högavlönade och fler höglönejobb åt de lågavlönade?

Min erfarenhet är dessutom att de som har de tråkigaste, mest monotona jobben oftast är de mest begåvade människor jag träffat; vidsynta, generösa, snabbtänkta och sociala. Kanske borde det också belönas ekonomiskt! Så kanske vi också kunde bli av med några snikna dumskallar på de allra högsta posterna i samhället. Exempelvis sådana som efterlyser fler låglönejobb.  

Bror Perjus

Bankernas utdelningar!

Aktieägarna i Swedbank, SEB och Nordea får 30 miljarder i utdelning för krisåret 2012, samtidigt som 70 000 människor i vårt land varslas om uppsägning!

30 miljarder kunde användas för att rejält öka statens insatser mot arbetslösheten (67,2 mdr)

eller för bättre hälsovård, sjukvård och social omsorg (62,2 mdr),

eller mer än fördubbla stödet till studerande ungdomar (22 mdr),

eller tiodubbla (!) stödet för regional tillväxt (3,4 mdr),

eller fördubbla Sveriges internationella bistånd för demokrati och ekonomisk utveckling (31,2 mdr).

Miljarder till redan rika och smulor till fattiga! Snart får Handelsbankens aktieägare också ett rejält antal miljarder. Så blåser bankerna ytterligare upp den redan uppblåsta finansiella ekonomi som skapat en permanent global ekonomisk kris som ökar arbetslöshet och fattigdom för de mest utsatta i vår värld.

Bror Perjus

Demokrati är krig – Så förvanskas orden och språket

”Kriget om vinsterna går vidare”. Det är Svenska Dagbladets rubrik efter den socialdemokratiska partistyrelsens beslut om vilket förslag de ska gå vidare med till partikongressen i april nästa år.

Det är en både märklig och avslöjande rubrik.

Märklig därför att landets näst största morgontidning betraktar demokrati som ”krig”. Det skulle kunna betraktas som ytterligare ett exempel på att högerkrafterna ständigt försöker förändra ordens, språkets innehåll – om det inte vore så att tidningen är partipolitiskt oberoende, helt opartisk och fullkomligt objektiv.

Rubriken är avslöjande därför att den visar hur angelägna massmedier är om att skapa, hålla igång och fördjupa konflikter. Men i någon mån är det en av journalistikens och samhällskritikens uppgifter att peka på skillnader, brister och ofullkomligheter i ett förslag. Och inte ens den socialdemokratiska partistyrelsens förslag är fullkomliga. De ska och kommer att diskuteras vid partikongressen som fattar de avgörande besluten.

Men en sak visar rapporteringen. Det är inom socialdemokratin som den avgörande samhällsdebatten pågår. Ingen tycks längre bry sig om vad landets så kallade regering, ”Alliansen”, de fyra borgerliga partierna tycker i den här frågan. Det gäller också en lång rad andra avgörande politiska frågor som kampen mot arbetslösheten, hur sjukförsäkringen och a-kassan ska se ut i framtiden, hur utbildningen och äldreomsorgen ska förbättras, vilka skatter som ska tas ut och hur de ska fördelas, för att inte tala om utrikespolitiken som förs ensam av den pompöse och alltmer desperat twittrande och bloggande Carl Bildt.

Den här regeringen håller gradvis på att tappa greppet om utvecklingen. Moderaterna skickar tillbaka sin propagandaminister Per Schlingman till partihögkvarteret i ett desperat försök att hitta nya socialdemokratiska begrepp, strategier och idéer som de kan stjäla, förvanska och använda i valrörelsen 2014.

Under tiden förs en djupgående och intensiv debatt inom arbetarrörelsen om hur framtidens skola, vård och omsorg ska organiseras, utvecklas och förbättras.  Den debatten blir avgörande för vårt framtida samhälle.

Han är smart och finurlig, den nye partiledaren Stefan Löfven. Partistyrelsens förslag är i en mening smart nytänkande, nämligen att alla intäkter och kostnader ska redovisas helt öppet på enhetsnivå, d v s för varje skola, varje vårdinrättning och varje äldreboende och inte tillåtas försvinna in i en jättekoncern med stuprör direkt till något skatteparadis i Engelska kanalen eller Västindien. Det är en helt ny tanke som överraskat och skapat tjurig frustration bland de borgerliga partierna. 

Kommunerna ska dessutom ha full bestämmanderätt över vilka företag som får etablera sig i välfärdssektorn. Upphandlingar ska kunna riktas till icke vinstdrivna företag. Genomarbetade kvalitetskrav ska upprättas och gälla för hela landet. Meddelarfrihet ska införas för alla anställda. Skolor, vårdinrättningar och äldreboenden ska inte kunna köpas och säljas hur som helst.

Det här är reformförslag som går helt i linje med vår motion från Tyresö Arbetarekommun om att det ”privata vinstintresset inom välfärden långsiktigt ska pressas tillbaka”.

Men kvar står att omfattande regelverk och kontroller, som en stor privat verksamhet tvingar fram, riskerar att skapa en tung och dyr byråkrati. Det där med valfrihet är övervärderat. Den viktigaste valfriheten och enklaste kontrollen är fortfarande den som vi väljare utövar genom fria val vart fjärde år till kommuner, landsting och riksdag. Det gäller att se upp så att inte den kontrollen via regelverk övertas av byråkrater.

Slutligen; vinst kan fortfarande plockas ut och skickas till skatteparadis även med partistyrelsens förslag. Därför lär det bli en intensiv debatt vid partikongressen, vilket är utomordentligt värdefullt eftersom den debatten också skärper medvetande, kunskaper och insikter hos politiskt aktiva socialdemokrater från hela landet som sedan kan förklara, införa och följa upp besluten lokalt. Det är så socialdemokratin genom ständig debatt förändrar och utvecklar samhället. Det är inget krig, det är demokrati.

Och vem bryr sig om vad den så kallade Alliansen tycker och gör? Deras tid i  regeringsställning håller på att rinna ut.  

Bror Perjus

https://www.facebook.com/bror.perjus
http://www.s-bloggar.se/
http://www.google.se/webhp?sourceid=toolbar-instant&hl=sv&ion=1&qscrl=1&nord=1&rlz=1T4ADRA_svSE403SE404

Vinsterna i välfärden! Sätter Stefan Löfven ned foten? Nej, knappast…

”Nu sätter partiledaren Stefan Löfven ned foten om vinsterna i välfärden”, skriver DN idag. Det är en lätt överdrift. I själva verket resonerar han ganska förutsättningslöst med tidningens reporter om några ganska begränsade förslag som kommer att diskuteras vid partikongressen i april 2013.

Stefan Löfven vet att partiets medlemmar just nu väljer delegater till partikongressen i april nästa år. Och inställningen till vinster i välfärden är en av flera avgörande frågor när partimedlemmarna ska kryssa för vilka de vill se som sina representanter till partikongressen. Och ytterst är det här en fråga som partikongressen kommer att avgöra. Så fungerar demokratin i socialdemokratin. Det är partikongressen som sätter ned foten.

Stefan Löfven säger uttryckligen att ”vinsterna måste begränsas avsevärt”. Men lösningen är ”inte att säga noll eller x procent”. ”Det finns så många sätt att komma runt det”, påpekar han. Och det är riktigt. Det tolkar reportern som ett kategoriskt nej till att införa ett tak eller ett vinstförbud.

Men framförallt lanserar partiledaren ett förslag som innebär att varje privatägd förskola, grundskola, gymnasium, vårdcentral, sjukhus och äldreboende ska redovisa sin ekonomi öppet och i detalj. Det ska inte vara tillräckligt att den koncern som äger enheterna ska redovisa sin ekonomi. I kombination med hårda kvalitetskrav vid upphandling och vid återkommande ingående kontroller ska den detaljerade ekonomiska redovisningen bidra till att begränsa vinsterna.

Ett sätt att kontrollera kvaliteten i en verksamhet är förstås också meddelarfrihet för de anställda, vilket Stefan Löfven också pläderar för. Det är ett utmärkt förslag. Och det genomförde vi socialdemokrater i Lidingö kommun för flera år sedan, trots en kraftig borgerlig majoritet i fullmäktige. Men då handlar det om rena missförhållanden som personalen kan slå larm om, inte om olika nivåer på kvalitén i verksamheten. En sådan lagstiftning finns för övrigt redan inom sjukvården i form av Lex Maria som innebär att personalen till och med är skyldig att anmäla missförhållanden.

Problemet är att det finns många sätt att ”komma runt kontrollen” av vinster i privat verksamhet, oavsett hur kontrollerna konstrueras. Om möjligheterna att ta ut vinst begränsas så innebär det att kapital hela tiden ackumuleras i en verksamhet. Det innebär att ett väldigt stort värde ackumuleras när verksamheten säljs vidare. Och den som då köper måste sedan rationalisera hårt för att få tillbaka de pengar man satsat vid köpet av verksamheten. Det kan givetvis mötas med någon sorts hembudsrätt, d v s att kommunen har förköpsrätt och dessutom kanske med en begränsad köpeskilling.

Men till sist hamnar vi i ett kontrollsamhälle där det gradvis blir helt ointressant för privata utövare och där den kommunala byråkratin, på grund av alla kostnader för upphandling och kontroller kraftigt fördyrar själva verksamheten. Och redan nu har det ju visat sig att privat verksamhet inte är vare sig effektivare eller billigare än gemensam. Nej, då är det nog bättre ändå att bedriva välfärdsverksamhet gemensamt och utöva kontrollen i sedvanliga demokratiska former, d v s via allmänna val till kommun, landsting och riksdag. Det gör vi i fria val vart fjärde år. Det är rationellt och effektivt.

Det enda som återstår är det ytterligt tvivelaktiga och märkliga argumentet om valfrihet. Men att kunna välja mellan en privat skola och en gemensamt ägd skola är rätt meningslöst om man inte utgår från att det ena alternativet är bättre än det andra. Men det betyder också att någon ska utbilda sig eller vårdas i det sämre alternativet. Den enda rimliga politiska målsättning måste vara att alla ska ha en lika bra skola, sjukvård eller åldringsvård av högsta kvalitet.

Men med tanke på den omfattande privatisering som genomförts i vårt land så är det självklart inte möjligt att i ett enda slag omedelbart socialisera alltsammans. Däremot krävs en långsiktig strategi som går ut på att radikalt pressa tillbaka det privata vinstintresset inom skattefinansierad välfärd där det inte hör hemma, samtidigt som vi genomför radikala förbättringar av skolan, vården och omsorgen – precis som vi argumentar för i vår motion från Tyresö Arbetarekommun.

Egentligen är det ett mera långt gående förslag än vinstförbud och vinsttak.

Bror Perjus