Viktigt att läsa Stefan Löfven rätt! Och nu väntar vi på ett kraftfullt initiativ från Lena Rådström Baastad!

Politiskt aktiva socialdemokrater är nog i allmänhet inte så förtjusta i tanken på en blocköverskridande regering med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Men partiledaren Stefan Löfven argumenterar konsekvent och kraftfullt för att ”blockpolitiken måste bort” bland annat i en intervju i dag i Svenska Dagbladet.

För partimedlemmarna är det nog viktigt att läsa partiledaren rätt!

Det har alltid varit en självklar strävan hos vår partiledare att försöka splittra de borgerliga partierna. Och skulle det lyckas så har socialdemokratin givetvis allt att tjäna på det. I sak har Stefan Löfven också rätt. Det skulle vara värdefullt med en uppluckring av blockpolitiken, särskilt om det kan leda till en total isolering av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna långt ut på högerkanten.

Men, är det möjligt?  

Tage Erlander var den stor mästaren på området. Han hade ett pålitligt stöd från, Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, den tidens Annie Lööf. Hedlund avvisade alltid och kategoriskt regeringssamarbete med övriga borgerliga partier. Han bildade däremot gärna koalition med socialdemokraterna. Han var dessutom obrottsligt ärlig och pålitlig. Ett handslag var ett handslag. Ett löfte var ett löfte.

Dessutom vilade hans position på de svenska små och mellanstora bönder som bar upp en svensk lantbrukskooperation bildad faktiskt med den svenska arbetarrörelsen som en förebild.

Allt detta är borta idag.

Dagens centerledare Annie Lööf är något helt annat. Hennes företrädare Olof Johansson som faktiskt ville gå i Gunnar Hedlunds utsuddade fotspår, manövrerades brutalt och cyniskt ut av ett gäng propagandister anställda av Svenskt Näringslivs avdelning för högerpropaganda under ledning av en Dick Erixon som numera huserar i Sverigedemokraternas krets, då tillhörande den så kallade Stureplanscentern,.

Annie Lööf är själv en övertygad högerliberal som också odlats fram av det privata näringslivets nyliberala propagandamaskiner. Hennes positiva inställning till invandring bygger enbart på hennes förhoppning om att den ska kunna användas för att luckra upp arbetsmarknaden och lägga grunden för ökade klyftor i vårt samhälle.

Olof Palme gjorde ett lovvärt försök med dåvarande folkpartiets sympatiske ledare Ola Ullsten och släppte fram honom som statsminister i en liten och bräcklig folkpartistisk minoritetsregering. Det misslyckades. Den satt under en kort tid 1978-1979 och efterträddes av en ny borgerlig flerpartikoalition under ledning av den kraftigt högerorienterade centerledaren Thorbjörn Fälldin.

Ingvar Carlsson har under senare decennier odlat nära relationer med Ullstens efterträdare Bengt Westerberg som en gång en hängiven nyliberal och entusiastisk för det borgerliga projektet, men på äldre dar tycks ha drabbats av en mera idealistisk övertygelse. Hos dagens ledare för liberalerna Jan Björklund har uppenbarligen sådana tankar inget som helst stöd. Han är borgerlighetens främsta ideolog och retoriker, en auktoritär slagordsmaskin långt ifrån liberalismens mer vidsynta och socialt medvetna teorier och tankegångar.

Det finns idag en stor risk med den kvardröjande, gamla socialdemokratiska huvudstrategin som går ut på att till varje pris försöka splittra borgerligheten, även om kompromisser och blocköverskridande uppgörelser i centrala politiska dagsfrågor är bra, men också oundvikliga i nuvarande parlamentariska läge.

Men här finns uppenbara risker!

Den främsta risken är att socialdemokratin står där grundlurad dagen efter valet den 9 september 2018 och Alliansen bildar regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Den andra risken är att kompromisserna kan uppfattas som socialdemokratisk politik och upplevas som undfallenhet och högeravvikelser och därmed bidra till att sänka både självförtroende och kampanda bland de aktiva partimedlemmar som våren, sommaren och hösten 2018 ska bära partiet fram till en valseger den 9 september.

För att undvika att sådana känslor och föreställningar sprider sig på basplanet inom partiorganisationen krävs en väldigt kraftfull insats från partiets högsta ledning, steget under Stefan Löfven. Det är den nya partisekreteraren Lena Rådström Baastads uppdrag och ansvar att organisera. Här om dagen hade jag möjlighet att lyssna till hennes upplevelse av hur partiorganisationen idag fungerar.

Två intressanta iakttagelser!

Hon hade två intressanta iakttagelser efter att ha åkt runt i landet och träffat partifolk. Den ena är att vi inte är tillräckligt förändringsbenägna. Men hon sa inget om hur och i vilken politisk riktning vi ska förändras. Den andra var att hon upplevde en brist på självförtroende bland de partiaktiva. Men hon sa heller inget om hur detta självförtroende ska återupprättas.

Min uppfattning är att vi ska studera vår historia och återupprätta vår stolthet över vad vi uträttat. Det är nämligen något av det mest fantastiska som något politiskt parti någonsin lyckats med även betraktat i ett globalt perspektiv. Sedan ska vi grundligt fundera igenom hur förutsättningar och villkor för vår politik förändrats i vår tid.

Men det viktigaste och orubbliga målet för vår politik är att skapa ett jämlikt samhälle där alla människor behandlas lika och tillerkänns samma värde. För att klara det krävs en bred studiekampanj inom partiet som drar med alla de partimedlemmar som behövs för en övertygande valseger den 9 september 2018. Den studiekampanjen måste börja nu!

Bror Perjus

Studiematerial om "Den svenska modellen" för valseger 2018!

Valet 2018 är verkligen ett ödesval. En fortsatt rödgrön regering förutsätter att S, MP och V tillsammans går fram med 8 procent räknat från resultatet i SCBs senaste mätning av partisympatierna. Allians-partierna kommer att bilda regering om de får en majoritet i riksdagen med Sverigedemokraternas stöd. Att tro något annat är farliga illusioner för socialdemokratin.

   Det kräver en formidabel socialdemokratisk valrörelse som bör börja nu med studier. Självklart är regeringens och partiledningens agerande viktigt. Men det räcker inte! Det krävs enighet och en mobilisering utan tidigare motstycke av hela den socialdemokratiska partiorganisationen och fackföreningsrörelsen.

   Det förutsätter i sin tur en landsomfattande studiekampanj inom både partiet och fackföreningsrörelsen. Det har vi från Tyresö Arbetarekommun motionerat om till såväl partidistrikt som nästa års partikongress. De enskilda aktiva medlemmarna måste göras mer beredda och laddade än någonsin tidigare i modern tid.

   Nu finns det redan ett nytt studiematerial som kan användas i en sådan studiekampanj. Det heter ”Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”. Eftersom jag ständigt försöker tänka kritiskt har jag läst igenom materialet noga och letat brister, svagheter och fel. Men det är ett material som kan lägga grunden för en valseger 2018 om det kompletteras med bra sidomaterial.

   Där finns ett pinsamt fel och en del brister!
  
   Det står att regeringen var med och undertecknade Saltsjöbadsavtalet 1938, själva urkunden för ”den svenska modellen”. Det var förstås LO och SAF som undertecknade.

   ”Den svenska modellen är inget system som pressats fram av arbetarrörelsen eller av socialdemokratin på egen hand”, påstås det.

   Jodå, det är arbetarrörelsen som pressat fram den svenska modellen.

   Jag förstår inte poängen med att förneka det. Tvärt om! Väldigt många unga människor inom såväl partiet som den fackliga rörelsen behöver få det helt klart för sig. Det var en lång och hård strid som utkämpades. Den kan vi tvingas utkämpa igen. Då kan det vara bra att veta hur det går till, även om villkoren är annorlunda i vår tid.

   Beskrivningen av sambandet mellan jämlikhet och ekonomisk effektivitet är allt för defensiv. ”Allt färre tror att ojämlikhet leder till tillväxt,” heter det med dubbla negationer. Jag tycker att det ska uttryckas såhär: Allt fler inser att jämlikhet leder till tillväxt och att jämlikhet är främsta ekonomiska drivkraften i ett samhälle.

    IMF, Världsbanken, OECD, ja t o m World Economic Forum, en tummelplats för finansvärldens folk, tycks inse det, liksom en serie väl meriterade forskare som Joseph Stieglitz och Paul Krugman som båda fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne, samt Thomas Piketty.

   Socialdemokratin har rätt - de borgerliga har fel!

   Studiematerialet bygger på en rapport från norsk arbetarrörelse; ”Den nordiska modellen mot 2030”. Den betonar vikten av ”balans mellan ekonomiskt omvandlingstryck och trygg arbetsmarknad”. Kryptiskt! Eftersom ”trygg arbetsmarknad” är det som framförallt skapar en snabb omvandling och utveckling av arbetsmarknaden i takt med tekniska framsteg och ekonomins globalisering.

   Socialdemokratin vill minska arbetslösheten ”utan att peka ut någon särskild grupp eller individ”. Men i valrörelsen 2014 drabbades vi av budskapet ”Ingen som kan arbeta ska gå på socialbidrag”, som också återfinns i det här studiematerialet. Det är att peka ut individer som ansvariga för sin arbetslöshet! I Tyresö Arbetarekommun ändrade vi budskapet till ”Ingen som kan arbeta ska tvingas gå på socialbidrag”. Det har en helt annan innebörd!

   Där finns en beskrivning av de senaste årens växande ekonomiska klyftor och en hyfsat stark kritik mot skattefusk och skatteflykt. Men en viss tvehågsenhet infinner sig med formuleringen ”om det visar sig att de som har mest de facto bidrar med minst (…) då har hela systemet ett grundläggande problem”.

   Ett mycket onödigt ”om”!!

   Systemet har ett grundläggande problem! Och det är det helt avgörande problemet ekonomiskt och politiskt i vår tid. De som har mest bidrar med minst! En viktig orsak är ekonomins globalisering och kapitalets digitalisering som innebär att obegränsade mängder kapital kan förflyttas obehindrat över en gigantisk finansmarknad på sekunder. Även realkapital, fabriker och maskiner, kan numera flyttas snabbt och obehindrat över nationsgränser. Därför kan de redan mycket rika undvika skatt och roffa åt sig allt mer. 62 personer äger idag mer än halva jordens befolkning tillsammans, enligt Oxfam.

   Men ekonomins globalisering har sina givna fördelar och kan inte stoppas. Däremot måste också demokratin globaliseras och fungerande regelverk skapas globalt som sätter stopp för den allt hårdare utsugning som löntagarna utsätts för, vilket vi från Tyresö också motionerade om till partikongressen 2013. Det måste dagens unga socialdemokrater förmås att förstå.  

   Därför räcker det inte med att framhålla den ”samarbetskultur” som ”den svenska modellen” bidragit till. Ett studiematerial som ska lägga grunden för en valseger 2018 måste också bidra till att skapa en ny kampanda inom arbetarrörelsens såväl fackliga som politiska gren.

   Det kapitlet saknar jag – men en driven cirkelledare kan bidra med mera material.

Bror Perjus

Studiematerialet kan hämtas via den här länken:

http://www.socialdemokraterna.abf.se/Global/Socialdemokraterna/Den%20svenska%20modellen/DEN%20SVENSKA%20MODELLEN_LIGHT.pdf

Modern samhällsforskning visar äntligen att August Strindberg har rätt

Socialdemokratins främsta och viktigaste strävan är jämlikhet, ekonomisk, social, kulturell jämlikhet. Jämlikhet är vår grundläggande ideologi. De borgerliga partierna säger sig ibland också sträva efter jämlikhet. Men deras konkreta politiska förslag är nästan alltid ägnade åt att driva samhället i riktning mot ökad ojämlikhet.

   Praktiskt taget alla problem i samhället anser de borgerliga sig kunna lösa med ökade ekonomiska klyftor, sänkta löner och försämrade arbetsvillkor, främst för de som redan har de sämsta villkoren.

   De väldiga jobbskatteavdragen gav överlägset mest skattesänkningar i kronor räknat till högre avlönade. De borgerliga bekämpar ständigt alla förmögenhets- och kapitalskatter.

   Arbetslösheten kan bara minskas med försämrad ersättning till de arbetslösa. Effektiviteten i produktionen kan bara ökas med försämrad trygghet i löntagarnas anställningsvillkor och minskat inflytande över arbetsvillkoren för de anställda. Antal och andel i arbete kan bara öka genom att företagens ägare får ökad makt och lägre skatter.

Men de borgerliga partierna har i grunden fel!

   Det börjar den moderna forskningen nu äntligen avslöja med allt större tydlighet. Effektivast är rapporter som Jämlikhetsanden, Pickett/Wilkinsson, Ojämlikhetens anatomi av Per Molander och Illa far landet av Tony Judt.

   Jämlikhetsanden avvisar borgerlighetens föreställningar med förkrossande statistik.  Rapporten visar att det jämlika samhället är bättre i praktiskt taget alla avseenden. I jämförelse med det mer ojämlika samhället gäller i det mer jämlika samhället följande

•        Människors hälsa är bättre

•        Människor lever längre

•        Barnadödligheten är lägre

•        Antalet tonårsfödslar är färre

•        Barns skolresultat är bättre

•        Oro, ångest är mindre vanligt

•        Färre har psykiska sjukdomar

•        Kriminaliteten är lägre

•        Färre har problem med fetma

•        Färre missbrukar alkohol och droger

•        Färre antal våldsbrott

•        Färre mord

•        Färre sitter i fängelse

•        Större förtroende mellan människor

•        Större bistånd till fattiga

•         

Kan ett sådant samhälle vara ineffektivt ens i strikt ekonomisk mening?

   Vem kan - med någon som helst trovärdighet - sedan vi tagit del av Jämlikhetsandens benhårda fakta i form av siffror och statistik - hävda att det jämlika samhället är mindre effektivt än det ojämlika samhället, att ojämlikhet skulle gagna effektivitet i produktionen av varor och tjänster?

Jämlikhetsanden bevisar helt enkelt att den stora majoriteten av befolkningen mår bättre och är fredligare, friskare och mer högpresterande i jämlika samhällen än i ojämlika samhällen.

Jämlikhet är helt enkelt den effektivaste tänkbara ekonomiska drivkraften i ett samhälle.

   Det är därför som socialdemokratisk ideologi och praktik lyckats skapa så enastående väl fungerande samhällen där den fått möjlighet att verka under längre och sammanhängande perioder som framförallt i de nordiska länderna.

   Det märkliga är emellertid att borgerligheten lyckats övertyga en så stor del av allmänheten, väljarna i politiska val, om precis raka motsatsen. Även socialdemokratin har till viss del influerats av dessa ogrundade teser.

   Det kan förstås delvis förklaras av att de haft ett oerhört kraftfullt stöd från en armada av ekonomiska forskare, professorer och docenter som med utgångspunkt från sekelgamla liberala teorier pumpat ut just den borgerliga ideologin och framställt den som en sorts  sanning.

   De borgerliga har också i kraft av sitt överläge i massmedia, tidningar och böcker och i produktion av läromedel haft möjlighet att pumpa ut sina i grunden felaktiga teser till alla. De har därmed lyckats skapa ett inbillat samband mellan ojämlikhet och effektivitet som uppenbarligen är fel.   

   Men lägg märkte till att vårt lands kanske främste författare genom tiderna, August Strindberg nära vän till socialdemokratins partiledare Hjalmar Branting, för över hundra år sedan, med hittills oöverträffad slagkraft, formulerade precis vad det handlar om i sin lilla skrift ”Katekes för underklassen” där han skrev:

”Vad är ekonomi?

   En vetenskap, uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete”.

Vad kallas frukten av underklassens arbete?

   Kapital.

Kan kapital existera utan arbete?

   Nej!

   Därför skulle kapitalet vara arbetets slav och icke tvärtom.”

Bror Perjus

Feminismen är demokratins kamp mot våldet och ett avgörande medel i kampen för ”Det jämlika samhället”.

Vaken, mitt i natten, tänker jag på fyra kvinnor som gjort starkt intryck på mig.

Min mor, förstås. Jag beundrade min mor. Det gör nog de flesta. Min mor var en mycket stark kvinna som höll ihop vår familj under svåra förhållanden. I vår familj rådde inte jämställdhet. Där rådde matriarkat. Min far lämnade varje vecka ifrån sig sin lön till henne. Trots starka vredes- och våldsutbrott så fogade han sig alltid. Det var mor som bestämde. Våldet fick vika sig för förnuftet.

Margot Wallström, Sveriges utrikesminister, som så oerhört nyskapande formulerat begreppet ”en feministisk utrikespolitik” och därigenom lyft fram alla världens kvinnor och deras avgörande betydelse för fred och utveckling för alla världens folk.

Michele Obama, som med sina ord ”When they go low, we go high” i USAs presidentvalrörelse blev den perfekta motsatsen till Donald Trumps sätt att vara och leva, en av manlighetens lågvattenmärken.

Madeleine Albright, den tidigare utrikesministern i USA, som sa att ”det finns en särskild plats i helvetet reserverad för kvinnor som inte ställer upp för kvinnor”.

Och en av mina grundläggande övertygelser är att kvinnans frigörelse, jämställdhet och feminism är avgörande i kampen för ”Det jämlika samhället”.

Ordet jämlikhet använder vi när vi diskuterar den ekonomiska klyftan mellan de som tjänar mera och de som tjänar mindre.

Ordet jämställdhet använder vi för att beskriva den ekonomiska klyftan mellan kvinnor och män.

Men båda de orden har givetvis också en mycket bredare innebörd för oss. Det handlar om makt, livsvillkor, status, oberoende, trygghet, ja även hållbar ekonomisk utveckling o s v.

Sedan har vi ordet feminism som också handlar om jämställdhet. Men feminismen är en mera utvecklad, genomtänkt och sammanhängande ideologi.

Feminism säger att ojämställdhet inte enbart beror på enskilda individers uppträdande mot varandra, utan säger också att orättvisor mellan kvinnor och män till stor del upprätthålls av maktstrukturer i samhället. Därför är ordet feminism betydligt mera kontroversiellt än det mera utslätade begreppet jämställdhet.

Men det finns som bekant många kvinnor som har mycket högre löner och bättre ställning i samhället än många män. Större delen av världens manliga befolkning lever också under fattigdom och misär – det säger feminismen ingenting om.

Därför är begreppet jämlikhet mera övergripande och heltäckande. Jämställdhet och feminism är ett delvärde av begreppet jämlikhet. Jämställdhet säger att klyftorna ska minska mellan män och kvinnor, men jämlikhet säger att klyftorna ska minska mellan alla människor.

Kampen för ett feministiskt samhälle är därmed också och ändå en kamp för ett jämlikt samhälle, eftersom det generellt är kvinnan som tjänar mindre, har sämre arbetsvillkor, lägre löner och oftast en underordnad ställning i familjen.

Kvinnan har allmänt tvingats till underordning sedan tidernas begynnelse, antagligen och ursprungligen som ett resultat av mannens större fysiska styrka, alltså våldet som maktmedel.

Därmed kan man också se kampen för feminismen som demokratins kamp mot våldet och ett av de avgörande medlen i kampen för ”Det jämlika samhället”.

Det är därför som vi är några i Tyresö Arbetarekommun som verkar för att såväl socialdemokraternas landstingspolitiska handlingsprogram i Stockholms Län som det kommunalpolitiska programmet i Tyresö ska ”genomsyras av ett feministiskt synsätt”- logiskt eftersom vi redan har en feministisk utrikespolitik och en feministisk regering och varvade listor, varannan kvinna och varannan man i alla politiska val.  

Det hävdar jag som överlevde min barndom tack vare att det rådde matriarkat i min familj.

Bror Perjus

Pisa avslöjar åter Jan Björklund som den store förstöraren av svensk skola!

Estland har en av världens bäst fungerande skolsystem. Förklaringen är enkel. Inga stora och snabba förändringar! Eleverna går i integrerade skolor i sitt närområde. Målsättningen är en jämlik skola med arbetsro för lärarna. Enkelt och uppenbart!

Nu visar Pisa en viss förbättring i resultaten för den svenska skolan. Vi får hoppas att det är ett trendbrott. Men förbättringen sker från en låg nivå. Och det är djupt beklagligt att klassklyftorna, ojämlikheten, orättvisorna i skolan fortsätter att öka. Den största utmaningen för svensk skola är det som brukar kallas för det kompensatoriska uppdragen - d v s att bekämpa och minska klassklyftorna. 

Det är de hysteriska reformerna på skolområdet som ställt till eländet. Den handlingskraftige Göran Persson, skolminister sent 80-tal, tidigt 90-tal, drev snabbt igenom en kommunalisering av den tidigare statliga skolan. Det trädde i kraft 1991. En genomgripande tveksam reform.

Det hade inte behövt bli en katastrof. Men det blev en katastrof när Carl Bildts borgerliga regering tog över makten 1991 och släppte privatkapitalet fritt att härja vilt i det svenska skolsystemet. Vem som helst kunde utan restriktioner starta och driva helt privata skolor, med skolpeng från kommunen och helt fritt skolval. Inget annat land i världen har haft ett sådant närmast anarkistiskt skolsystem, utom möjligen diktatorn Augusto Pinochets Chile. Chile har numera avskaffat det! Men inte Sverige.

I kombination med skolans kommunalisering innebar det att borgerligt styrda kommuner kunde gå i spetsen och låta privata intressen ta över skola efter skola under vanvettigt förmånliga villkor. Tibbleskolan, en stor, välutrustad, modern skola i Täby såldes för 9 miljoner till en grupp lärare!

Privatiseringarna spred sig ohejdbart och hämningslöst över hela landet. Privata ekonomiska intressen plockade russinen ur kakan. De stora vinsterna skapade väldiga växande skolkoncerner. De som inte lyckades gick i konkurs. Elever ställdes på gatan.

Elever med goda förutsättningar samlades i skolor med låga kostnader som gav höga vinster till ägarna. Medan elever med problem lämnades kvar i kommunala skolor med växande svårigheter och kostnader, samtidigt som allt mer av våra skattemedel gick till lättvindigt förtjänade privata vinster och bidrog till skolans utarmning.

Jag hörde förra skolministern Aida Hadzialic vid ett tillfälle säga att det var som att släppa in ”djävulen” i våra skolor. Hon påpekade att pengar, skattemedel, inte ”strömmade” utan ”forsade” ut ur skolan. Det var lätt chockartat att höra en ansvarig minister uttrycka sig så dramatiskt!

Men den store förstöraren av svensk skola var Jan Björklund, borgerlighetens skolminister. Han saboterade resten. Han reformerade i en hysterisk takt. Syftet påstods vara att förbättra en skola som skadats allvarligt av privatiseringarna. Resultatet blev förstås motsatsen. Inget av de problem som drabbat skolsystemet åtgärdades. Destruktiva reformer riktades istället rakt mot det som fortfarande fungerade.

Skolminister Björklund med sitt förflutna inom armén var fixerad vid den främsta princip som präglar militären; nämligen kadaverdisciplin. Betygssystemet ändrades och skärptes gång på gång i en takt som gjorde lärarna ständigt upptagna av att lära in nya betygskriterier. Nationella prov infördes i allt lägre klasser. Små barn fick gradbeteckningar och betecknades som bättre och sämre. De ”sämre” fick allt mindre stöd och hjälp. De fick i princip rådet att ”lyfta sig i håret”, skärpning! Resurserna riktades till de som hade högre gradbeteckningar!

Nästa led i ”utvecklingen” eller snarare avvecklingen, var att lärarna tvingades ägna sig åt skriftlig information till föräldrarna istället för undervisning av deras barn. Som om det inte var tillräckligt skulle så lärarna själva också förses med gradbeteckningar, kategoriseras och graderas. Några fick gradbeteckningen förstelärare, en sorts nya furirer. Andra skulle sänkas till andrelärare, en sorts korpraler. Rektorn utnämndes väl till major. Björklund själv kände sig antagligen som en sorts fyrstjärnig general för alltihopa.

Alla lärare i hela det svenska skolsystemet, även de som arbetat i nästan ett helt liv, skulle dessutom tvingas kvala in för att få legitimation för att de skulle få fortsätta vara lärare och sätta betyg på eleverna.

Slutligen kom ovanpå allt detta lärarlönelyften, godtyckliga ekonomiska belöningar till vissa lärare medan andra också hårt arbetande och engagerade lärare sänktes ned relativt.

Den demokratiska, jämställda, jämlika skolan hade förvandlats till en perfekt fungerande hierarki. Självklart skapade allt detta ökande motsättningar, en allt sämre stämning och en sjunkande arbetslust bland Sveriges lärare.

Alla dessa så kallade reformer som genomförts i Sverige står i direkt strid med de principer som präglar Estlands skolsystem, ett av världens bäst fungerande. Resultatet avläser vi nu i de återkommande Pisa-rapporterna, även med en viss uppgång den här gången från låg nivå. 

Det krävs flera mandatperioder med socialdemokratiska regeringar och skolministrar med handlingskraft och klara principer för att rulla tillbaka misstagen och återskapa en bra skola i vårt land. Men nu får det ske försiktigt, stegvis, reformistiskt som gammal god socialdemokrati. Ledstjärnan ska vara "det jämlika samhället"...!

Bror Perjus

Just nu avgörs den svenska socialdemokratins framtid, och mer än så!

Just nu avgörs den svenska socialdemokratins framtid, men även vårt lands framtid och kanske även Europas, för att inte säga hela världens framtid. Många tycker säkert att det är att ta i och att överskatta den svenska socialdemokratins betydelse. Men faktum är att det svenska valet 2018 kommer att ha stor, kanske avgörande betydelse i en tid då högerpopulism och högerextremism, med förakt för demokrati och människovärde, växer sig allt starkare över hela världen.

Därför räcker det inte för svensk socialdemokrati att vinna valet 2018!

Vi måste också vinna valet genom en kraftfull valrörelse för jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde. En övertygande valseger med det huvudbudskapet kan ge människor i vårt land, men också i vår omvärld hopp om en helt annan färdriktning än den som vi upplever idag.

Och varför avgörs det just nu?

Jo, nu pågår nämligen val av 350 ombud till ordinarie partikongress som hålls den 8-12 april nästa år på Svenska Mässan i Göteborg. Debatt och beslut vid kongressen avgör socialdemokratins huvudbudskap i valrörelsen 2018.

Och vilka som väljs som ombud bestämmer inriktningen på debatt och beslut vid partikongressen. Det är så partidemokratin fungerar. Ofta beskrivs socialdemokratin som en monolit där alla beslut fattas av den högsta ledningen och att medlemmarna därefter bara nickar och röstar ja.

Så fungerar det inte!

Valet av ombud till partikongressen har föregåtts av intensiva politiska diskussioner i socialdemokratiska föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Massor av medlemmar har skrivit motioner, förslag till partikongressen. Motionerna har behandlats av styrelser och i medlemsmöten.

Några av motionerna har fått avslag lokalt. Men närmare 2 000 motioner har antagits och skickats vidare till partikongressen, för att tillsammans med rapporter och utlåtanden över motionerna från partistyrelsen bilda underlag för intensiva debatter under fem dagar.

Så fungerar det!

Den som deltagit i partikongresser vet att väl pålästa ombud, skickliga talare och intensivt engagerade partimedlemmar avlöser varandra i talarstolen, med väl formulerade och tunga argument. Partistyrelsens alla ledamöter lyssnar väldigt noga, går ibland in i debatten, vinner ibland men förlorar också ibland omröstningar i avgörande frågor.

Så formas i Göteborg den 8-12 april 2017 budskapet inför valrörelsen 2018.

Från Tyresö har vi skickat flera motioner. Den kanske allra viktigaste handlar om att alla enskilda partimedlemmar måste bli ännu effektivare, ännu bättre, ännu vassare i sin argumentation för en socialdemokratisk valseger, genom en landsomfattande studiecirkel inom partiet på temat ”Det jämlika samhället”.

Det är med ett huvudbudskap om jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde vi kan och måste möta högerpopulister och högerextremister vars budskap är det motsatta, ökade ekonomiska klyftor och uppdelning av människor på grund av religion, hudfärg och härkomst.

…och så en sak till!

Modern samhällsforskning visar att det jämlika samhället är både ekonomiskt och socialt överlägset det ojämlika samhället. Det är systematiska politiska reformer för ett mera jämlikt samhälle som skapar en ekonomisk utveckling som tryggar framtiden för våra barn och barnbarn. Det är också så vi kan skapa resurser och möjligheter för att lösa de avgörande klimat- och miljöproblem vi står inför.   

Bror Perjus

Därför behöver vi en ny rörelse för fred och nedrustning NU!

Det finns inga militära lösningar på sociala konflikter! Det är därför som Tyresö Arbetarekommun i en motion till den socialdemokratiska partikongressen nästa år sagt nej till Nato-medlemskap och nej till kärnvapen på svensk mark.

Det är en viktig opinionsyttring från en anrik grundorganisation.

Idag läggs Aleppo och Mosul i ruiner. Civila dödas, barn och vuxna. Blod flyter på gatorna. Byggnader, sjukhus, skolor och bostäder bombas och skjuts sönder och förvandlas till högar av sten och grus. Vi ser gång på gång hur små barn grävs fram ur ruinerna. Det är oändligt smärtsamma bilder. Men oändligt mycket värre är det för de människor som lever mitt i detta helvete.

Det som händer där kan inte beskrivas som någon militär lösning. Det är civilsamhällets totala misslyckande.

Det händer idag i mellanöstern. I vår del av världen är vi förskonade från detta besinningslösa våld, detta urskiljningslösa dödande och totala förstörelse. Men skulle krig utbryta även hos oss så blir effekterna desamma. Ingen kan ha några illusioner om något annat. Det finns ingenting sådant som ”militära lösningar”.

Det är därför som nationalismens, populismens och högerextremismens framfart är så oerhört skrämmande. I land efter land växer högerkrafterna; i Ryssland, Turkiet, Polen, Ungern, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, ja egentligen i hela Europa och i USA  och även i de nordiska länderna. I stora delar av världen i övrigt har demokratin knappast ens fått fotfäste och därför ligger våldet och kriget ännu närmare och mera hotande där.

Och ändå tycks det som om det enda svaret på denna politiska utveckling är militär upptrappning.

Nationalisterna i varje enskilt land beter sig mycket underligt. De hejar de på varandras framgångar, som Putin, Trump, LePen och Farage. Men de uppfattar också varandra som ett växande hot och ett motiv för mera av våra begränsade resurser till militär och vapenindustri.

Det är som om de älskar att hata, att de endast känner sig trygga med ömsesidiga hot. Kanske inte helt ologiskt, eftersom diktatorernas och de auktoritära ledarnas enda verkliga stöd och skydd är just militären.

Därför ligger det en skrämmande logik i den militära upptrappning vi nu upplever i Ryssland, i Europa och inom Nato.

Men ökade resurser till militären och  vapenindustrin innebär mindre utrymme för jämlikhet och sociala välfärdsreformer. Det skapar i sin tur ökad bitterhet, mera hat, mera rädsla och ännu större uppslutning bakom nationalism och högerextremism. För en kort tid sedan föreslog den kände moderatpolitikern och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark att den svenska militären skulle få ett engångsbelopp på över 30 miljarder kronor för att snabba på den svenska upprustningen samtidigt som regeringen lyfter fram 10 miljarder extra till kommunerna som en stor satsning på välfärden.

Här i vårt land matas vi dagligen via massmedia med rapporter om ryska militära provokationer. Aftonbladet den 30 november: REGERINGENS ORO: PUTINS KÄRNVAPEN. Hemliga dokument larmar om rysk upptrappning. ”Vi är otroligt sårbara”.

Självklart är vi ”otroligt sårbara” för kärnvapen. Mot kärnvapen kan ingen försvara sig. Kärnvapenkrig innebär ömsesidig utplåning.

Militär och vapenindustri i öst och väst, över hela världen, håller hela mänskligheten som gisslan. De behöver bara köra en runda extra med sina bombplan och hangarfartyg, för att få en ökad andel av det ekonomiska utrymmet på de sociala reformernas bekostnad.

Snacka om väpnat rån! Om det fortsätter och eskalerar ännu mera kan det bara sluta på ett sätt.

Därför måste nu en motkraft väckas. Vi behöver en ny global rörelse för fred och nedrustning. Det är den enda lösningen. En civil, demokratisk, diplomatisk lösning.Och socialdemokratin måste gå i spetsen. Ingen annan politisk kraft kan ta den rollen, även om också socialdemokratin i ett globalt perspektiv är svag och tillbakapressad.

Svensk socialdemokrati har bättre förutsättningar och därmed ett större ansvar än våra systerpartier i de flesta andra länder. Därför är det viktigt att vi inte binder oss för medlemskap i Nato och att vi kategoriskt säger nej till kärnvapen på svensk mark.

Regeringen var framgångsrik med sin kampanj för en plats i FNs Säkerhetsråd. Det är värdefullt. Men vi måste också som parti ta mycket kraftfullare initiativ på den internationella arenan.

Bror Perjus

Gå till val 2018 på budskapet om "alla människors lika värde"

Tyresö Arbetarekommun anser att Socialdemokraterna Arbetarepartiet i Sverige ska gå till val på ”ett kraftfullt budskap som bygger på våra historiskt grundläggande idéer om demokrati, jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde”.

    Med det budskapet ”kan vi övertyga väljare inom alla samhällsskikt och i alla åldrar”. 

    Med det budskapet kan vi vinna valet 2018 och ”återta socialdemokratins ställning som den dominerande kraften i svensk politik”.

    Så står det i en av de motioner som jag skrivit och som Tyresö Arbetarekommunen beslutat skicka vidare som sin egen till partikongressen den 8-12 april 2017 i Göteborg.

    Genom en övertygande valseger kan ”vi dessutom, som förebild bidra till att skapa nytt hopp om respekt i vår omvärld för” dessa principer.

Men kan den svenska socialdemokratin gå till val på huvudbudskapet ”alla människors lika värde” med den strama flyktingpolitik som genomförts och vår handelspolitik som från tid till annan kräver en viss återhållsamhet utrikespolitiskt?

    Ja, absolut!

    Vem ska annars stå upp för människovärdet?

    Det fanns uppenbarligen ingen möjlighet att fortsätta med den generösa flyktingpolitik vi hade och som innebar att 160 000 flyktingar kom till Sverige på kort tid hösten 2015. Det innebar och innebär fortfarande en påfrestning på skolor, socialtjänst och bostadssektorn.

    Men det hade vi klarat!

    Det beror helt på vad man jämför med.

    Grekland och Turkiet är länder med mycket lägre levnadsstandard, hårdare tryck på välfärden i sina samhällen och oerhört mycket större klyftor och orättvisor, samtidigt som de tagit emot jämförelsevis betydligt fler flyktingar än vi. För att inte tala om det helvete som drabbar människor i krigets Irak, Syrien och andra delar av mellanöstern…

    Men avgörande för den svenska åtstramningen av flyktingpolitiken var att en fortsatt flyktingström hade medfört att högerextremismen ökat ännu mera och utgjort ett ännu större hot mot demokrati, jämlikhet och rättvisa i vårt land än den gör nu. Kanske hade vi, utan åtstramning av flyktingpolitiken, haft en högerregering redan idag, med Sverigedemokrater som ministrar.

Kom ihåg att de borgerliga och Sverigedemokraterna har en stor majoritet i riksdagen och kan fälla regeringen vilken dag som helst.

    Efter statsminister Stefan Löfvens möte med kungahuset i Saudiarabien hördes röster som att ”nu kan vi inte prata om feminism” längre. I samband med att näringsminister Mikael Dambergs besökte Filippinerna och öppnade en svensk ambassad där, så talar Human Rights Watch om medhjälp till ”brott mot mänskligheten”.

    Faktum är att en regerings företrädare alltid tvingas hantera motsägelser och ta svåra beslut. Inte minst som medlem i FNs Säkerhetsråd måste den svenska regeringen föra dialog med även de allra mest vidriga regimerna i världen. Avvägningarna kan vara svåra och ibland inte helt acceptabla för oss som partimedlemmar och väljare. Men vi måste alltid tänka på vad som är alternativet.

    Dessutom har vi, var och en, ett eget, individuellt ansvar att argumentera och försvara ”alla människors lika värde” för våra grannar, släktingar, vänner och bekanta. Det är vårt ansvar som partimedlemmar över hela landet att försvara vårt partis värderingar!

    Vi socialdemokrater kan inte sluta att kämpa för ”feminism” och ”mänskliga rättigheter”, därför att regeringens företrädare talar med och besöker regimer som vi starkt ogillar.

    Vem ska i så fall försvara de ”mänskliga rättigheterna”?

    Blir det bättre om vi socialdemokrater tystnar?

    I dagens värld är det viktigare än någonsin - efter nazismens framväxt i Europa på 1930-talet och andra världskrigets brutala människoslakt - att försvara ”alla människors lika värde”.

    Därför måste det bli ett huvudbudskap i den svenska socialdemokratins valrörelse 2018.

Bror Perjus

Varsågod, min erfarenhet som envis, partitrogen gräsrotsaktivist!

Till den socialdemokratiska partikongressen har jag skrivit sex motioner som jag gärna vill agitera för vid kongressen i Göteborg den 8-12 april 2017.

    En av motionerna tar upp vårt förslag om en landsomfattande studiekampanj inom partiet på temat ”Det jämlika samhället” – ett förslag som Stockholms Läns Partidistrikt redan ställt sig bakom. Nu tar vi förslaget vidare till Partikongressen för att få med partiet i hela landet. Jag tror att en sådan studiekampanj i partiet kan avgöra valet till vår fördel 2018.

    I en annan motion föreslår vi en statlig utredning om sambandet mellan sämre arbetsvillkor och ökande sjuktal, i en tredje motion kräver vi stopp på de eländiga visstidsanställningarna. Två motioner med ett alldeles logiskt och tydligt samband. I en fjärde motion säger vi nej till kärnvapen och Nato-medlemskap.

    Alla de här motionerna har Tyresö Arbetarekommuns medlemsmöte ställt sig bakom enhälligt.

    Ytterligare två motioner går vidare till partikongressen som mina egna. Det är mer visionära – en del tycker till och med utopiska – motioner som föreslår en statlig utredning av demokratins villkor i en globaliserad ekonomi och ett folkvalt FN-parlament.

    Till var och en av de här motionerna tänker jag återkomma med blogg-inlägg den närmaste tiden. 

    Det är för att kunna agitera för de här motionerna som jag ännu en gång kandiderar som ombud till partikongressen för den interna valkrets i partiet som består av arbetarekommunerna i Nynäshamn, Värmdö och Tyresö. Och jag hoppas förstås på stöd från medlemmar i alla tre arbetarekommunerna. Det blir i så fall min tredje partikongress. Dessutom har jag också varit ombud för Livsmedelsarbetareförbundet vid en LO-kongress.

    Partikongressens uppgift är framför allt att avgöra partiets ideologiska vägval inför framtiden och nu närmast inför valet 2018, även om de ideologiska vägvalen i sig är avgörande också för kommunalpolitikens villkor och förutsättningar i alla kommuner.

    När jag för tio år sedan flyttade till Tyresö från Lidingö, där jag under fem års tid var arbetarekommunens ordförande och ledamot av kommunfullmäktige, så bestämde jag mej för att inte ta några politiska förtroendeuppdrag alls. Jag skulle verka som gräsrotsaktivist och se om det är möjligt att nedifrån påverka det här stora och traditionsrika partiet som i nära ett sekel dominerat svensk politik och samhällsutveckling.

    Det har så här långt gått bra och varit både stimulerande och tacksamt. Det är möjligt att påverka som gräsrot i det här partiet! Det är min egen slutsats och erfarenhet, även om jag kanske inte är någon vanlig gräsrot och långt ifrån nybörjare i politiken.

    Tyresö arbetarekommun har visat sig vara en generös organisation. Självklart finns här organisatoriska och administrativa brister och det maktspel som är oundvikligt i politiken. Men det fungerar som helhet med gott humör och öppenhet för olika viljor och opinioner.

    Tyresö  arbetarekommun är en stark och vital del av partiet som påverkar partiets politik även på landstings- och riksnivå och internationellt.

    Tyresö arbetarekommun - som här om dagen under festliga former fyllde 90 år – är med sin vitalitet och framåtanda ganska representativ för hela det svenska socialdemokratiska partiet, tycker en envis, partitrogen gräsrotsaktivist…

Bror Perjus

Jämlikhet är ingen uppoffring

Nyligen, vid ett möte i vår lilla studiecirkel i Tyresö, lutade sig en av deltagarna plötsligt fram över bordet. Han pekade uppfordrande på mej. Och ställde en rak fråga, ärligt, med stor inlevelse och en viss förundran.

   Den mannen är, som vi alla i cirkeln, mycket engagerad i sin omvärld och hur samhället fungerar. Och jag tror att han är en mycket solidarisk person. Han har varit verksam i reklambranschen, han är konstnärlig, han anser att Bengt Lindström är nästan jämförbar med Van Gogh. Och han tycker att människor i allmänhet är allt för upptagna av materiella värden. Varje möte i vår cirkel inleder han med en aforism av sin favoritpoet Oscar Wilde.

   I den här studiecirkeln har jag några gånger berättat om att vi i Tyresö Arbetarekommun antagit uttalanden och skickat motioner om jämlikhet till det socialdemokratiska partiets högsta ledning.

   Nu pekade den här mannen uppfordrande på mej och ställde frågan:

-        Behöver man numera övertyga socialdemokrater om att jämlikhet är bra?

   Studiecirkeltiden var över för den här gången. Jag hann aldrig svara. Men frågan förföljer mej. För aktiva socialdemokrater är nog svaret ganska självklart. Vid en av de diskussioner vi hade i arbetarekommunen förklarades det, om en av de motioner jag skrivit, att det var att slå in öppna dörrar. Jämlikhet är ett självklart värde inom socialdemokratin. Det behöver man inte motionera om.

   Tänk om det vore så enkelt!

   När jämlikhet diskuteras återstår det alltid hur många frågor som helst som inte kan besvaras. Hur jämlikt ska det egentligen vara? Ska alla ha samma lön? Osv…

   I en motion föreslog jag att socialdemokratin ska gå till val 2018 med ett huvudbudskap om ”alla människors lika värde och det jämlika samhällets uppenbara fördelar socialt och ekonomiskt”.

   Någon tyckte, fyndigt, att det var som att diskutera om man ska spela teater i en teaterförening.  Själv tycker jag att det är som att  diskutera vilket teaterstycke man ska spela och hur det ska spelas, vilket rimligen är vanligt och vitaliserande för teaterföreningar.

   Hur det nu är med den saken, så bytte medlemsmötet helt enkelt attsats till motionen. Det eniga beslutet blev sedan att bifalla motionen och att uppmana den Socialdemokratiska Partistyrelsen att organisera en landsomfattande studiekampanj inom partiet på temat ”Det jämlika samhället”.

   Så svaret då till min vän i studiecirkeln! Måste socialdemokrater övertygas om värdet av jämlikhet?

   Nej, de flesta socialdemokrater är säkert socialdemokrater därför att de vill ha ett jämlikt samhälle. Hur jämlikt det ska vara kan och måste vi sedan diskutera i all evighet.

   Men problemet är ett helt annat, nämligen följande!

   De flesta – även socialdemokrater - uppfattar nog jämlikhet som en kostnad, en uppoffring, att det handlar om att avstå, att ge bort till den som har det lite sämre. Det finns alltid någon som har det sämre, som vi måste ge till. Den som talar om jämlikhet betraktas som idealist.

   Men nu visar modern ekonomisk forskning entydigt att det jämlika samhället fungerar bättre i praktiskt taget alla avseenden än det mera ojämlika samhället.

   Produktiviteten, det varje enskild medborgare presterar i genomsnitt, är högre i mera jämlika samhällen. Den ekonomiska tillväxten är högre i mera jämlika samhällen. Ekonomin fungerar helt enkelt bättre i mer jämlika samhällen! Allt annat fungerar för övrigt också bättre. Så jämlikhet är ingen uppoffring. Jämlikhet skapar större tillgångar.

   Jag tror att socialdemokrater i allmänhet idag inte riktigt tagit till sig att jämlikhet är ekonomiskt effektivt förutom att det är moraliskt rätt.

   Modern forskning visar helt enkelt att: Socialdemokratin har rätt. De borgerliga har fel.

Bror Perjus

DNs krönikör Lena Andersson har blivit en tokig anarkist!

Länge har jag uppskattat Lena Anderssons krönikor i DN och hennes böcker om Ester. Vid ett tillfälle stod hon i foajen till biografen Victoria på Götgatan i Stockholm och jag gick fram till henne, vidrörde hennes arm och sa att jag läste och uppskattade hennes texter.

Det ångrar jag djupt idag, denna morgon, klockar 06.30, den 16 april, 2014 – eller så, kanske inte?!

I DN idag skriver hon om vår märkliga, för att inte säga bisarra vilja att betala skatt i Sverige, en "konsensus" som hon finner högst märklig, dum kanske?

”Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral.”

Det skriver hon på fullt allvar – eller…?!

Sedan fortsätter hon med att jämföra ”staten” – vår demokratiska stat – med ”fursten” alltså en forntida diktator, Gustav Wasa antagligen, eller kanske Karl den XVI Gustav själv. Hon fortsätter och jämför med ”hallicken” som tvingar socialt utsatta kvinnor till gatuprostitution, lägger beslag på deras pengar, hotar och misshandlar.

Viljan att betala skatt är en konsensus som accepterar att ”staten äger sina medborgare” och kan använda dem fritt för ”organtransplantation och annat”, filosoferar hon.

Nu framstår Lena Andersson som en tokig anarkist, eller också något ännu mycket värre…

Jag läser och läser och läser… Och jag förväntar mig i det längsta att hon ska vända på resonemanget, på logiken och komma fram till den självklara motsatta slutsatsen.

Men icke!

Hon fullföljer konsekvent, rad efter rad.

Kanske, trots allt, är hennes ärende att provocera fram det mest vildsinta försvar som tänkas kan för just det demokratiska samhällets rätt att ta in skatt för att bekosta skolor, universitet, järnvägar, gator, vägar, sjukhus och löner till lärare, vägbyggare, sjuksköterskor och socialsekreterare, som vi alla behöver för att klara oss levande genom livet?

Kanske är hon bara fullkomligt konsekvent, på gränsen till intellektuellt självmord?

Mitt i artikeln skildrar hon en medborgare, som är bottenlöst girig och i ”godan ro sitter i sin eka och metar” och ”inte bidrar till statusjakt och hets”.

Nej, Lena Andersson vänder inte. Hon fullföljer till slutet. Den sista meningen lyder: ”Det är sant att girighet orsakar skatteplanering, nämligen skatteverkets, som nitiskt samlar medel så att någon annan alltid ska betala”.  

Min slutsats är ändå!

Hon skojar!

Hon provocerar!

Lena Anderssons tanke är att samhällets medborgare ska resa sig upp ur läsfåtöljen i fullkomligt obehärskad vrede över alla de miljarder som världens ekonomiska elit skyfflat undan via Panama och andra skatteparadis för att ”någon annan ska betala” för de vägar de åker på i sina limosiner, den sjukvård deras åldrande föräldrar erbjuds, den utbildning deras barn får.

Jag reser mej upp och kastar mej över tangenterna...

Självklart är det Lena Anderssons syfte!

Men tänk om det slår fel?

Tänk om hela den illustra, självupptagna borgerlighet som läser Dagens Nyheter tar henne på allvar och tror att hon menar det hon skriver?

Tänk om Svenska Dagbladets ledarredaktion hakar på och vidareutvecklar temat?

Egentligen är ingen skada skedd! Det har ju faktiskt redan hänt sedan tidningarna startades för hundra år sedan. För att inte tala om Anna Kinberg Batra och hennes illustra skara av företrädare…

Bror Perjus

http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-skatt-ar-den-sanna-girigheten/