Estland har
en av världens bäst fungerande skolsystem. Förklaringen är enkel. Inga stora
och snabba förändringar! Eleverna går i integrerade skolor i sitt närområde.
Målsättningen är en jämlik skola med arbetsro för lärarna. Enkelt och uppenbart!
Nu visar Pisa en viss förbättring i resultaten för den svenska skolan. Vi får hoppas att det är ett trendbrott. Men förbättringen sker från en låg nivå. Och det är djupt beklagligt att klassklyftorna, ojämlikheten, orättvisorna i skolan fortsätter att öka. Den största utmaningen för svensk skola är det som brukar kallas för det kompensatoriska uppdragen - d v s att bekämpa och minska klassklyftorna.
Det är de hysteriska reformerna på skolområdet som ställt till eländet.
Den handlingskraftige Göran Persson, skolminister sent 80-tal,
tidigt 90-tal, drev snabbt igenom en kommunalisering av den tidigare statliga skolan.
Det trädde i kraft 1991. En genomgripande tveksam reform. Nu visar Pisa en viss förbättring i resultaten för den svenska skolan. Vi får hoppas att det är ett trendbrott. Men förbättringen sker från en låg nivå. Och det är djupt beklagligt att klassklyftorna, ojämlikheten, orättvisorna i skolan fortsätter att öka. Den största utmaningen för svensk skola är det som brukar kallas för det kompensatoriska uppdragen - d v s att bekämpa och minska klassklyftorna.
Det hade inte
behövt bli en katastrof. Men det blev en katastrof när Carl Bildts borgerliga regering
tog över makten 1991 och släppte privatkapitalet fritt att härja vilt i det
svenska skolsystemet. Vem som helst kunde utan restriktioner starta och driva
helt privata skolor, med skolpeng från kommunen och helt fritt skolval. Inget annat land i världen har haft ett sådant närmast anarkistiskt skolsystem, utom möjligen diktatorn Augusto Pinochets Chile. Chile har
numera avskaffat det! Men inte Sverige.
I
kombination med skolans kommunalisering innebar det att borgerligt styrda
kommuner kunde gå i spetsen och låta privata intressen ta över skola efter
skola under vanvettigt förmånliga villkor. Tibbleskolan, en stor, välutrustad,
modern skola i Täby såldes för 9 miljoner till en grupp lärare!
Privatiseringarna
spred sig ohejdbart och hämningslöst över hela landet. Privata ekonomiska
intressen plockade russinen ur kakan. De stora vinsterna skapade väldiga växande
skolkoncerner. De som inte lyckades gick i konkurs. Elever ställdes på gatan.
Elever med
goda förutsättningar samlades i skolor med låga kostnader som gav höga vinster
till ägarna. Medan elever med problem lämnades kvar i kommunala skolor med
växande svårigheter och kostnader, samtidigt som allt mer av våra skattemedel
gick till lättvindigt förtjänade privata vinster och bidrog till skolans
utarmning.
Jag hörde förra
skolministern Aida Hadzialic vid ett tillfälle säga att det var som att släppa
in ”djävulen” i våra skolor. Hon påpekade att pengar, skattemedel, inte ”strömmade”
utan ”forsade” ut ur skolan. Det var lätt chockartat att höra en ansvarig
minister uttrycka sig så dramatiskt!
Men den
store förstöraren av svensk skola var Jan Björklund, borgerlighetens
skolminister. Han saboterade resten. Han reformerade i en hysterisk takt.
Syftet påstods vara att förbättra en skola som skadats allvarligt av privatiseringarna.
Resultatet blev förstås motsatsen. Inget av de problem som drabbat skolsystemet
åtgärdades. Destruktiva reformer riktades istället rakt mot det som fortfarande
fungerade.
Skolminister
Björklund med sitt förflutna inom armén var fixerad vid den främsta princip som
präglar militären; nämligen kadaverdisciplin. Betygssystemet ändrades och
skärptes gång på gång i en takt som gjorde lärarna ständigt upptagna av att
lära in nya betygskriterier. Nationella prov infördes i allt lägre klasser. Små
barn fick gradbeteckningar och betecknades som bättre och sämre. De ”sämre”
fick allt mindre stöd och hjälp. De fick i princip rådet att ”lyfta sig i håret”,
skärpning! Resurserna riktades till de som hade högre gradbeteckningar!
Nästa led i ”utvecklingen”
eller snarare avvecklingen, var att lärarna tvingades ägna sig åt skriftlig
information till föräldrarna istället för undervisning av deras barn. Som om
det inte var tillräckligt skulle så lärarna själva också förses med gradbeteckningar,
kategoriseras och graderas. Några fick gradbeteckningen förstelärare, en sorts
nya furirer. Andra skulle sänkas till andrelärare, en sorts korpraler. Rektorn
utnämndes väl till major. Björklund själv kände sig antagligen som en sorts
fyrstjärnig general för alltihopa.
Alla lärare
i hela det svenska skolsystemet, även de som arbetat i nästan ett helt liv,
skulle dessutom tvingas kvala in för att få legitimation för att de
skulle få fortsätta vara lärare och sätta betyg på eleverna.
Slutligen
kom ovanpå allt detta lärarlönelyften, godtyckliga ekonomiska belöningar till
vissa lärare medan andra också hårt arbetande och engagerade lärare sänktes ned
relativt.
Den
demokratiska, jämställda, jämlika skolan hade förvandlats till en perfekt
fungerande hierarki. Självklart skapade allt detta ökande motsättningar, en
allt sämre stämning och en sjunkande arbetslust bland Sveriges lärare.
Alla dessa
så kallade reformer som genomförts i Sverige står i direkt strid med de
principer som präglar Estlands skolsystem, ett av världens bäst fungerande. Resultatet
avläser vi nu i de återkommande Pisa-rapporterna, även med en viss uppgång den här gången från låg nivå.
Det krävs
flera mandatperioder med socialdemokratiska regeringar och skolministrar med
handlingskraft och klara principer för att rulla tillbaka misstagen och
återskapa en bra skola i vårt land. Men nu får det ske försiktigt, stegvis, reformistiskt som gammal god socialdemokrati. Ledstjärnan ska vara "det jämlika samhället"...!
Bror Perjus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar