Det krävs en jordskredsseger för de rödgröna

Alternativet är

fler nazister

på våra gator

Just nu pågår ett intensivt arbete bakom Allians-partiernas kulisser. Det som händer är att marken bereds för Sverigedemokraterna.  

Det är ingen djärv gissning! Så går det till...  

Alla lobby-grupper, tankesmedjor och påtryckare på högerkanten är nu med all säkerhet intensivt upptagna med att, genom sina informella kontakter med samtliga högerpartier, M, KD, L, C och SD, mjuka upp motståndet mot Sverigedemokraterna. Det kommer att lyckas!

Budskapet är följande: Decemberöverenskommelsen var ett misstag! Inte ett år till med en rödgrön minoritetsregering! Utnyttja den stora majoritet som finns i riksdagen! Bilda en Allians-regering med stöd av Sverigedemokraterna, under ledning av Ulf Kristoffersson.

Johan Ingerö har arbetat inom KD, men också inom Timbro, precis som Ulf Kristoffersson. Nu är Ingerö ledarskribent i Sveriges näst största och inflytelserika morgontidning Svenska Dagbladet - traditionellt den ekonomiska elitens talorgan.

I dagens ledare pläderar han öppet för en uppgörelse med Sverigedemokraterna. Han skriver;

”…alla tillgängliga partikompasser visar att avståndet till Jimmie Åkesson är kortare än till samtliga rödgröna partier.”

”….gynnsamma riksdagsuppgörelser måste kunna ingås” med Sverigedemokraterna.

”I annat fall kan de borgerliga tvingas välja en mer smärtsam kompromiss med Socialdemokraterna i, säg, välfärdsfrågor framför en mindre smärtsam med Sverigedemokraterna.”

Han påstår, på fullt allvar, att Alliansen står närmare Sverigedemokraterna i välfärdsfrågor än övriga riksdagspartier. En kompromiss med Sverigedemokraterna är alltså mindre smärtsam än en kompromiss med Socialdemokraterna!  

Märk väl! Samtliga Allians-partier är redan helt eniga på en avgörande punkt. Deras partiledare säger ständigt, offentligt och utan minsta tvekan att den rödgröna regeringens statsminister Stefan Löfven ska avsättas omedelbart efter valet.

Vem som ska bli statsminister och hur en ny regering ska se ut är därmed en helt öppen fråga. För Moderaterna och Kristdemokraterna är den frågan redan helt avgjord. De vill bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna.

Liberalernas Jan Björklund har ett visst tryck på sig från övervintrande socialliberaler som inte vill ha en regering på Sverigedemokraternas villkor. Han har kritiserat de övriga tre Allians-partiernas förslag om sänkt dieselskatt som ersättning till bönderna för stora skördeskador efter sommarens extremväder. Sänkt dieselskatt är ”ett skott i foten”, säger han. Självklart! Det förvärrar förstås klimatkrisen och orsakar ännu större skördeskador i framtiden. En träffande kritik, särskilt eftersom det är Alliansens enda förslag som stöd till bönderna.

Men Jan Björklund är en extrem högerliberal som trivs bäst när han får tala om polis, militär, hårda tag, ordning och reda och att folk ska klara sig själva, utan solidariskt stöd från samhället. Han kommer efter valet att foga sig i en mer eller mindre öppen uppgörelse med Sverigedemokraterna.

Centerpartiets Annie Lööf har tidigt profilerat sig som en högeraktivist i stark strid med partiets historia av brett folkrörelseparti, landsbygdsparti och bonderörelsens kooperativa, sociala och ekonomiska samverkan. Hon har fått sin skolning inom storfinansens propagandabyrå Timbro och hon refererar till extremt marknadsvänliga filosofer som Ayn Rand och Storbritanniens mest konservativa regeringschef i modern tid Margareth Thatcher. Partisekreteraren Michael Arthursson kommer från den hyperliberala stockholmscentern och har också arbetat för Timbro.

Det skulle förvåna mej mycket om Lööf och Arthursson är beredda att skjuta en Allians-regering i sank och ge sitt stöd till en blocköverskridande regering.

Mycket tyder på att Sverige får en regering under inflytande från högerextremism och nazism i vårt land efter valet, med ökat utrymme för Nordiska Motståndsrörelsens stormtrupper på våra gator och offentliga platser. Demokratin är hotad, precis som Ingvar Carlsson och flera andra erfarna partivänner varnat för vid flera tillfällen.

Vår enda möjlighet är en formidabel uppryckning av de rödgröna partierna i valrörelsens slutskede. Det krävs en jordskredsseger i förhållande till nuvarande opinionssiffror, såvida vi inte kan räkna med en omfattande revolt inom Liberalerna och Centerpartiet?

Bror Perjus

Ingvar Carlsson; demokratin är hotad!

Nu krävs ett

slagkraftigt

valmanifest

För några dagar sedan hörde jag en djupt oroad Ingvar Carlsson tala inför ett PRO-möte i Tyresö. Hans budskap: ”Underskatta inte hotet mot demokratin! Vi har gjort det en gång tidigare. Det slutade med katastrof.” Sedan dess har Sverigedemokraternas väljarstöd nått en ny rekordnivå och socialdemokratin rasat.

Därför, socialdemokrater! Nu är det dags att vakna! Nu måste vi samla oss och mobilisera som aldrig förr. Även du som ännu inte råkar vara socialdemokrat! Vi måste göra en starkare valrörelse än någonsin tidigare! Det är ett historiskt val i en för mänskligheten avgörande tid. Demokratin är hotad, även i länder där vi länge tagit den för självklar. Högerextremismen växer över hela världen, även i vårt land!

Vi vet hur M, KD, C och L lagt upp sin valrörelse. De prioriterar privatiseringar och ökade ekonomiska klyftor trots att det leder till ökade sociala konflikter och minskad tilltro mellan människor, otrygghet, kriminalitet, främlingshat, terrorism och ytterst krig. Och de är självsäkra! Med stöd av högerextremismen ska de bilda regering efter valet den 9 september.    

Men för oss räcker det inte med att varna för högerextremismen. Det krävs reformer för ökad jämlikhet! Tal om ”trygghet” och ”det starka samhället” är innehållslösa om vi inte lägger fram reformer för ökad jämlikhet. Det är nämligen jämlikheten som gör ”samhället starkt” och skapar ”trygghet”. Därför krävs nu ett mycket slagkraftigt socialdemokratiskt valmanifest i form av ett tioårigt reformprogram.

Viktigast i närtid är ökad jämlikhet; rejält ökade resurser för skolornas kompensatoriska uppdrag, integration av nyanlända, kultur, sjuk- och hälsovård, och äldreomsorg, höjd föräldrapenning, barnbidrag, sjukpenning, a-kassa, försörjningsbidrag och garantipensioner. Ökad jämlikhet är för övrigt också effektivt även i snävt ekonomisk mening.

I det längre perspektivet måste miljöförstörelse och klimathot bekämpas med stora offentliga investeringar i effektivare avfallshantering, energisnål infrastruktur, eldriven kollektivtrafik, tåg och bussar och nya positivbyggnader som producerar istället för förbrukar energi; bostäder, skolor, sjukhus, äldreboenden, kulturhus, idrottshallar och kommunalhus. 

Poängen med ett långsiktigt program är att insatserna kan avpassas över tid; dämpas i högkonjunktur och ökas i lågkonjunktur. Med ett tioårigt reformprogram pressas dessutom arbetslösheten tillbaka, sysselsättningen ökar och därmed också skatteintäkterna.

Det finns idag också stora ekonomiska risker! Kapitalismen har länge fått härja allt för fritt! Den höga inhemska privata skuldsättningen, framförallt bolånen, kan utlösa en inhemsk ekonomisk kris. Spekulationerna på en superdopad, oreglerad global finansmarknad, kan utlösa en kris i världsekonomin. Ekonomiska kriser riskerar också att stärka de antidemokratiska krafterna. Därför behövs en rejäl takhöjd i våra gemensamma finanser.

Men det har vi! Den svenska ekonomin går urstarkt och har dessutom stora reserver i den gemensamma sektorn. Genom att klämma åt skattesmitarna och beskatta kapital effektivare kan vi få in ännu större resurser till reformer utan skattehöjningar för vanliga löntagare.

Den svenska socialdemokratins historiska uppdrag och ansvar är att öka jämlikheten, rädda demokratin och miljön och visa vår omvärld att en annan framtid är möjlig, precis som vi gjorde på 1930-talet när vi  hävde massarbetslösheten och stoppade nazismen i vårt land. Vi har i snart 100 år bevisat att en djärv politik för jämlikhet och samhällsbyggande är bäst för mänskligheten.

Bror Perjus,

facklig redaktör i 30 år, författare, föreläsare och valarbetare.

Viktigt att läsa Stefan Löfven rätt! Och nu väntar vi på ett kraftfullt initiativ från Lena Rådström Baastad!

Politiskt aktiva socialdemokrater är nog i allmänhet inte så förtjusta i tanken på en blocköverskridande regering med Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Men partiledaren Stefan Löfven argumenterar konsekvent och kraftfullt för att ”blockpolitiken måste bort” bland annat i en intervju i dag i Svenska Dagbladet.

För partimedlemmarna är det nog viktigt att läsa partiledaren rätt!

Det har alltid varit en självklar strävan hos vår partiledare att försöka splittra de borgerliga partierna. Och skulle det lyckas så har socialdemokratin givetvis allt att tjäna på det. I sak har Stefan Löfven också rätt. Det skulle vara värdefullt med en uppluckring av blockpolitiken, särskilt om det kan leda till en total isolering av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna långt ut på högerkanten.

Men, är det möjligt?  

Tage Erlander var den stor mästaren på området. Han hade ett pålitligt stöd från, Bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, den tidens Annie Lööf. Hedlund avvisade alltid och kategoriskt regeringssamarbete med övriga borgerliga partier. Han bildade däremot gärna koalition med socialdemokraterna. Han var dessutom obrottsligt ärlig och pålitlig. Ett handslag var ett handslag. Ett löfte var ett löfte.

Dessutom vilade hans position på de svenska små och mellanstora bönder som bar upp en svensk lantbrukskooperation bildad faktiskt med den svenska arbetarrörelsen som en förebild.

Allt detta är borta idag.

Dagens centerledare Annie Lööf är något helt annat. Hennes företrädare Olof Johansson som faktiskt ville gå i Gunnar Hedlunds utsuddade fotspår, manövrerades brutalt och cyniskt ut av ett gäng propagandister anställda av Svenskt Näringslivs avdelning för högerpropaganda under ledning av en Dick Erixon som numera huserar i Sverigedemokraternas krets, då tillhörande den så kallade Stureplanscentern,.

Annie Lööf är själv en övertygad högerliberal som också odlats fram av det privata näringslivets nyliberala propagandamaskiner. Hennes positiva inställning till invandring bygger enbart på hennes förhoppning om att den ska kunna användas för att luckra upp arbetsmarknaden och lägga grunden för ökade klyftor i vårt samhälle.

Olof Palme gjorde ett lovvärt försök med dåvarande folkpartiets sympatiske ledare Ola Ullsten och släppte fram honom som statsminister i en liten och bräcklig folkpartistisk minoritetsregering. Det misslyckades. Den satt under en kort tid 1978-1979 och efterträddes av en ny borgerlig flerpartikoalition under ledning av den kraftigt högerorienterade centerledaren Thorbjörn Fälldin.

Ingvar Carlsson har under senare decennier odlat nära relationer med Ullstens efterträdare Bengt Westerberg som en gång en hängiven nyliberal och entusiastisk för det borgerliga projektet, men på äldre dar tycks ha drabbats av en mera idealistisk övertygelse. Hos dagens ledare för liberalerna Jan Björklund har uppenbarligen sådana tankar inget som helst stöd. Han är borgerlighetens främsta ideolog och retoriker, en auktoritär slagordsmaskin långt ifrån liberalismens mer vidsynta och socialt medvetna teorier och tankegångar.

Det finns idag en stor risk med den kvardröjande, gamla socialdemokratiska huvudstrategin som går ut på att till varje pris försöka splittra borgerligheten, även om kompromisser och blocköverskridande uppgörelser i centrala politiska dagsfrågor är bra, men också oundvikliga i nuvarande parlamentariska läge.

Men här finns uppenbara risker!

Den främsta risken är att socialdemokratin står där grundlurad dagen efter valet den 9 september 2018 och Alliansen bildar regering med stöd av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Den andra risken är att kompromisserna kan uppfattas som socialdemokratisk politik och upplevas som undfallenhet och högeravvikelser och därmed bidra till att sänka både självförtroende och kampanda bland de aktiva partimedlemmar som våren, sommaren och hösten 2018 ska bära partiet fram till en valseger den 9 september.

För att undvika att sådana känslor och föreställningar sprider sig på basplanet inom partiorganisationen krävs en väldigt kraftfull insats från partiets högsta ledning, steget under Stefan Löfven. Det är den nya partisekreteraren Lena Rådström Baastads uppdrag och ansvar att organisera. Här om dagen hade jag möjlighet att lyssna till hennes upplevelse av hur partiorganisationen idag fungerar.

Två intressanta iakttagelser!

Hon hade två intressanta iakttagelser efter att ha åkt runt i landet och träffat partifolk. Den ena är att vi inte är tillräckligt förändringsbenägna. Men hon sa inget om hur och i vilken politisk riktning vi ska förändras. Den andra var att hon upplevde en brist på självförtroende bland de partiaktiva. Men hon sa heller inget om hur detta självförtroende ska återupprättas.

Min uppfattning är att vi ska studera vår historia och återupprätta vår stolthet över vad vi uträttat. Det är nämligen något av det mest fantastiska som något politiskt parti någonsin lyckats med även betraktat i ett globalt perspektiv. Sedan ska vi grundligt fundera igenom hur förutsättningar och villkor för vår politik förändrats i vår tid.

Men det viktigaste och orubbliga målet för vår politik är att skapa ett jämlikt samhälle där alla människor behandlas lika och tillerkänns samma värde. För att klara det krävs en bred studiekampanj inom partiet som drar med alla de partimedlemmar som behövs för en övertygande valseger den 9 september 2018. Den studiekampanjen måste börja nu!

Bror Perjus

Det går bra för socialdemokraterna i massmedia, just nu…

Svenska Dagbladet beskriver idag kraftfullt bostadsbristen i landet, särskilt i Stockholms stad som också styrs av de borgerliga partierna. Samtidigt får Ingvar Carlsson och SSUs ordförande Gabriel Wikström efterlysa en ny socialdemokratisk bostadspolitik på SvDs debattsida, Brännpunkt. De båda berättar om hur en radikal socialdemokratisk bostadspolitik formad sent 1960-tal avskaffade bostadsbristen i hela landet. En miljon bostäder byggdes på tio år!

De stora bostadskomplexen har sedan dess blivit starkt kritiserade – men de medförde då en enorm standardhöjning för bostadsbeståndet i vårt land. Praktiskt taget alla fick en bra och modern bostad. Nu efterlyser förre statsministern och SSU-ordföranden en ny motsvarande bostadspolitisk offensiv. Den kommer säkert med en socialdemokratisk regering efter valet 2014. 

Statsministern Fredrik Reinfeldt blir alltmer pompös och patetisk i takt med att han blir allt mer tomhänt på så kallade reformer. Och det kanske vi ska vara tacksamma för, eftersom det mesta visar sig blir allt sämre i takt med att dessa reformer börjar få genomslag i verkligheten. Trots eller snarare på grund av de väldiga skattesänkningar som givit allra mest till de rika och högst avlönade.

Problemen bara växer inom kollektivtrafiken, sjukvården, äldreomsorgen och skolan i takt med att borgerlighetens reformer får genomslag. Resande trängs i bussar och tåg som inte håller tiderna. Köerna i sjukvården ökar. Antalet sjukskrivna ökar. Larmrapporterna om skandalösa förhållanden inom äldreomsorgen droppar in. Skolresultaten blir allt sämre. Och massarbetslösheten biter sig fast…  

En huvudorsak till eländet är privatiseringarna, kapitalets ökande makt och utbredning, som dränerar vår gemensamma sektor på ekonomiska resurser. Pengarna hamnar i händerna på riskkapitalbolag som gör miljardvinster på försämrad kvalitet.

Men det intressanta är att det nu, även på Svenska Dagbladets, Dagens Nyheters och Expressens ledarsidor, debattsidor och nyhetssidor, allt oftare riktas kritik mot den borgerliga regeringen, som själv dessutom börjar vackla och backa från den ena ståndpunkten efter den andra.

Den 20 oktober skriver Anna Dahlberg på Expressens ledarsida;

”Samtidigt som Jan Björklund (FP) talar om lärlingssystemet som en ödesfråga för Sverige berövas tusentals elever rätten till en fullgod utbildning framför våra ögon. (…) det extrema svenska skolsystemet med fria vinstuttag, skolpeng, fri etablering och fritt skolval är fridlyst i debatten. (…) Det som i större delen av världen är självklarheter – som att vinstintresse och riskkapitalbolag inte hör hemma i skolans värld – är i Sverige en extremsynpunkt längst ut på vänsterkanten.”

I DN Kultur skriver teaterkritikern Leif Zern om Stockholms borgerliga kulturråd Madeleine Sjöstedt som kallar de fria teatergrupperna för ett särintresse;

”Det stämmer att särintresset härjar på flera områden i dagens samhälle. Men det beror ju till stora delar på den borgerliga politik som Sjöstedt företräder.”

I samma DN Kultur oroar sig den lysande krönikören Lawen Mohtadi över högerextremismens framfart i hela Europa i spåren av de växande samhällsproblem som borgerlighetens politik medför.

Hon skriver; ”Att socialdemokratin i detta läge inte förstår att deras kärnvärden – visionen om jämlikhet, människovärde och social sammanhållning – behövs mer än någonsin är djupt oroväckande. Snart måste de börja se.”

Det är förstås ett önskeläge för socialdemokratin när både borgerliga ledarskribenter och fristående kulturskribenter ropar högt efter socialdemokratiska kärnvärden.

Men frågan är; får de här skribenterna fortsätta att skriva fritt när valrörelsen kommer igång på allvar inför 2014 års val?

Tyvärr befarar jag att tidningsägarna då plockar fram de hårda nyporna och beordrar redaktionsledningarna att rensa i spalterna.  

Vi får väl se!

Bror Perjus

 

 

 

 

 

Tyresö Arbetarekommun kräver strategi för demokratins globalisering

Vår trovärdighet i kampen mot arbetslösheten avgör valet 2014. Men för att det ska bli möjligt att återupprätta full sysselsättning så måste Socialdemokratin skaffa sig ett betydligt mera ideologiskt genomtänkt och långsiktigt perspektiv. Om det handlar den andra motionen till partikongressen 2013 som jag utarbetat tillsammans med Lennart Jönsson, Jerry Svensson och Carl-Johan Karlsson och som Tyresö Arbetarekommun enhälligt antagit som sin egen.

I början av förra seklet rasade en rasade en hård ideologisk debatt inom den svenska arbetarrörelsen. Den ledde till att en vänsterfalang bröt sig ur partiet 1917 och bildade ett kommunistiskt parti. Men socialdemokratin, i vårt land och i andra länder, ansåg att kapitalismen kunde tämjas med demokratiska medel och inom nationalstatens ram.

Så formades den socialdemokrati som under ett helt sekel gått i spetsen för demokratins genomdrivande i land efter land och därigenom spelat en ledande politisk roll i stora delar av världen. Idag står vi inför en ny avgörande debatt om förhållandet mellan demokratin och marknaden, men nu i ett globalt perspektiv.

Idag dikteras nationernas ekonomiska villkor av en global ekonomisk elit. Ett begränsat antal personer kontrollerar de stora koncernernas globala produktionskedjor. De dominerar alla marknader; såväl jordbruk, som industri, transport och service. De behärskar också det finansiella systemets dominerande investmentbolag, riskkapitalbolag, försäkringsbolag och banker. Deras opinionsbildning är oerhört kraftfull och genomgripande, eftersom de också kontrollerar världens viktigaste massmedier. Denna elit samverkar genom gemensamt ägande och personallianser i koncernstyrelser och i mäktiga organisationer för samråd och lobbying.

Genom sin enastående maktposition ovanför nationalstaternas räckvidd kan den ekonomiska elitens tillskanska sig enorma vinster och tillgångar som dessvärre i allt större utsträckning används till spekulation, alltså en handel med aktier, obligationer, valutor och råvaror som inte har något produktivt syfte, utan syftar enbart till att skapa nya och ännu större vinster för den som spekulerar.  Denna spekulation utgör i sin tur drivkraften bakom de allt svårare ekonomiska kriser som, med allt kortare mellanrum för återhämtning, hemsöker världsekonomin och orsakar kraftiga hack i den ekonomiska utvecklingen.

Alla de ödesfrågor som mänskligheten står inför i vår tid kan bara lösas genom lokal demokratisk förankring och demokratiska beslut på global nivå. Det gäller massfattigdomen, fred i Mellanöstern och Centralasien, terrorismen, världens resursslukande vapenproduktion, kärnvapen- och klimathot och spridningen av miljögifter som hotar hela vår livsmiljö.

Men det är framförallt den ekonomiska utvecklingen som avgör om alla andra stora problem ska kunna lösas. Ingen av mänsklighetens ödesfrågor kan lösas i en värld som allt oftare drabbas av allt mer svårhanterliga ekonomiska kriser, med massarbetslöshet och växande sociala motsättningar som följd. Och världsekonomin kan stabiliseras enbart genom en mera jämlik fördelning av produktionens överskott, vilket i praktiken är genomförbart endast med en globalisering av demokratin.

Med det budskapet som grund måste socialdemokratin formulera en ny och tydlig idé om det framtida samhället, inte bara för vårt land, utan för hela Europa och hela världen.

”Detta är den fråga som oroar mig allra mest, sa förre partiordföranden och statsministern Ingvar Carlsson i en intervju i Svenska Dagbladet den 7 maj 2012 och tillade; ”Nationalstatens metoder fungerar dåligt och politiken har för litet att sätta emot kapitalets makt. (…) Vi som tror på politiken har ett stort ansvar i partier och fackföreningar att utforma strategier. Här finns mycket kvar att göra. (…) Politik måste fungera på fyra nivåer: lokalt, nationellt, europeiskt och globalt.”

Demokratins globalisering är avgörande för kommande generationers livsvillkor och kanske för hela mänsklighetens överlevnad. Därmed utgör demokratins globalisering arbetarrörelsens nya stora utmaning i vår tid. I debatten om den svenska socialdemokratins framtid får perspektivet inte vara kortare och mera inskränkt än så.

Därför är vårt krav från Tyresö Arbetarekommun till partikongressen att partiet utarbetar en strategi och ett program för demokratins globalisering och att partiet går vidare och initierar ett sådant programarbete också inom Socialistinternationalen och i andra internationella politiska nätverk som vi kan samverka med.

Bror Perjus