DNs krönikör Lena Andersson har blivit en tokig anarkist!

Länge har jag uppskattat Lena Anderssons krönikor i DN och hennes böcker om Ester. Vid ett tillfälle stod hon i foajen till biografen Victoria på Götgatan i Stockholm och jag gick fram till henne, vidrörde hennes arm och sa att jag läste och uppskattade hennes texter.

Det ångrar jag djupt idag, denna morgon, klockar 06.30, den 16 april, 2014 – eller så, kanske inte?!

I DN idag skriver hon om vår märkliga, för att inte säga bisarra vilja att betala skatt i Sverige, en "konsensus" som hon finner högst märklig, dum kanske?

”Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral.”

Det skriver hon på fullt allvar – eller…?!

Sedan fortsätter hon med att jämföra ”staten” – vår demokratiska stat – med ”fursten” alltså en forntida diktator, Gustav Wasa antagligen, eller kanske Karl den XVI Gustav själv. Hon fortsätter och jämför med ”hallicken” som tvingar socialt utsatta kvinnor till gatuprostitution, lägger beslag på deras pengar, hotar och misshandlar.

Viljan att betala skatt är en konsensus som accepterar att ”staten äger sina medborgare” och kan använda dem fritt för ”organtransplantation och annat”, filosoferar hon.

Nu framstår Lena Andersson som en tokig anarkist, eller också något ännu mycket värre…

Jag läser och läser och läser… Och jag förväntar mig i det längsta att hon ska vända på resonemanget, på logiken och komma fram till den självklara motsatta slutsatsen.

Men icke!

Hon fullföljer konsekvent, rad efter rad.

Kanske, trots allt, är hennes ärende att provocera fram det mest vildsinta försvar som tänkas kan för just det demokratiska samhällets rätt att ta in skatt för att bekosta skolor, universitet, järnvägar, gator, vägar, sjukhus och löner till lärare, vägbyggare, sjuksköterskor och socialsekreterare, som vi alla behöver för att klara oss levande genom livet?

Kanske är hon bara fullkomligt konsekvent, på gränsen till intellektuellt självmord?

Mitt i artikeln skildrar hon en medborgare, som är bottenlöst girig och i ”godan ro sitter i sin eka och metar” och ”inte bidrar till statusjakt och hets”.

Nej, Lena Andersson vänder inte. Hon fullföljer till slutet. Den sista meningen lyder: ”Det är sant att girighet orsakar skatteplanering, nämligen skatteverkets, som nitiskt samlar medel så att någon annan alltid ska betala”.  

Min slutsats är ändå!

Hon skojar!

Hon provocerar!

Lena Anderssons tanke är att samhällets medborgare ska resa sig upp ur läsfåtöljen i fullkomligt obehärskad vrede över alla de miljarder som världens ekonomiska elit skyfflat undan via Panama och andra skatteparadis för att ”någon annan ska betala” för de vägar de åker på i sina limosiner, den sjukvård deras åldrande föräldrar erbjuds, den utbildning deras barn får.

Jag reser mej upp och kastar mej över tangenterna...

Självklart är det Lena Anderssons syfte!

Men tänk om det slår fel?

Tänk om hela den illustra, självupptagna borgerlighet som läser Dagens Nyheter tar henne på allvar och tror att hon menar det hon skriver?

Tänk om Svenska Dagbladets ledarredaktion hakar på och vidareutvecklar temat?

Egentligen är ingen skada skedd! Det har ju faktiskt redan hänt sedan tidningarna startades för hundra år sedan. För att inte tala om Anna Kinberg Batra och hennes illustra skara av företrädare…

Bror Perjus

http://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-skatt-ar-den-sanna-girigheten/