Alla är nu
medvetna om att vårt land står inför ett mera kritiskt vägval än på mycket
länge. Den regerande Alliansen förlorade i valet 32 mandat. 32 ledamöter från
de fyra partierna förlorade sina platser i riksdagen. Sverigedemokraterna vann
29 platser.
Nu pågår en
avgörande strid inom Centerpartiet och Folkpartiet, om vilken strategi de ska
välja för att möta tappet till Sverigedemokraterna.
1)
Ska
de själva ta över Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik, eller...
2)
Ska
de försvara ett samhälle som står upp för humanistiska ideal.
Vart
moderaterna går efter Fredrik Reinfeldts är nog uppenbart. Hela Svenska
Dagbladets ledarsida täcks idag av artiklar som i mer eller mindre förtäckta
ordalag förespråkar det främlingsfientliga kortet.
Reinfeldts
hycklande medelväg betraktas som allt för otydlig. Människor som flyr för sina
liv från krig, terror, svält ska stoppas vid vår gräns. Däremot ska den
oreglerade arbetskraftsinvandringen försvaras, därför att den slår sönder
reglerna på svensk arbetsmarknad och ger samvetslösa arbetsgivare möjlighet att
försämra arbetsvillkor, sänka löner och göra stora men kortsiktiga vinster.
Om Centern
och Folkpartiet också väljer den vägen låter de Stefan Löfvens första statsbudget
falla och tvingar fram ett nyval genom en oförsonlig oppositionspolitik, där de
omedelbart kan spela ut det främlingsfientliga kortet och återta väljare från
Sverigedemokraterna.
Det är
precis vad den förre centerledaren Maud Olofsson mellan raderna förespråkar i
DN idag. Hon påpekar att Stefan Löfven "har ett svagt kort när det gäller
regeringsbildning. Om han misslyckas skulle det vara en våldsam försvagning för
Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Han skulle ha svårt att komma tillbaka.”
Det hon förespråkar
är kallsinnig och kortsiktig politisk taktik och maktspel, som inte tar någon
som helst hänsyn till en framtida samhällsutveckling och människors tilltro
till demokratin.
En tidigare
centerledare, Olof Johansson, har däremot precis motsatt uppfattning. Han
förespråkar i samma DN-artikel att Centerpartiet och Folkpartiet ”ska svälja
stoltheten och samarbeta som under krisåren”.
Det var då, under
andra hälften av 1990-talet, som den svenska statsbudgetens galopperande
underskott, som Carl Bildts regering lämnade efter sig, sanerades. Det skedde
först i samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, sedan mellan
Centerpartiet och Socialdemokraterna. Det var då den starka svenska ekonomi
grundlades som sedan Alliansregeringen kunde leva gott på i åtta regeringsår, genom
den värsta globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet.
Det här
förstår Maud Olofsson ingenting av. Hon är djupt reaktionär, cynisk och bitter
och säkert beredd att spela de extrema högerkrafterna i händerna. Olof
Johansson däremot är en nyanserad och eftertänksam politiker med stark
medkänsla för de utsatta i samhället. I grunden symboliserar och representerar
de båda den kluvenhet som idag präglar Centerpartiet.
Mycket talar
för att dagens Centerparti går på Maud Olofssons linje för att driva igenom en ”våldsam
försvagning för Socialdemokraterna”. Men det skulle också innebära att Sverigedemokraterna
legitimeras i svensk politik. Inom moderaterna skulle nog ett allmänt kaos och
inre stridigheter bryta ut för fullt. Och det är inte alls säkert att
Socialdemokraterna skulle försvagas.
Inom
Folkpartiet pågår nog ungefär samma strid om vägval, antagligen mellan Jan
Björklund som fortsatt partiledare och en mera samarbetsinriktad Birgitta
Olsson som besegrade honom i stockholmsvalet.
På DN-debatt
kan man idag också läsa en utmärkt artikel av Enna Gerin och Daniel Suhonen
från den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys; ”Vi hoppas Stefan Löfven
inser faran om S nu väljer mittenspåret och samarbetar med en borgerlighet som
aldrig varit mindre. Våga aktivera en slumrande vänstermajoritet, även till
priset av nyval”.
Jag är inte
säker på att Stefan Löfven har det avgörandet i sin hand. Men jag håller med om
att han bör ”aktivera en slumrande vänstermajoritet, även till priset av nyval”.
Bror Perjus
Det är väl uppenbart att Löfven är ganska omtyckt för sin högerprofil bland de borgerliga. Därför tror jag knappast att till exempel M vill fälla honom med den möjlighet/risk som då finns att S rör sig vänsterut. Troligen är det bland annat därför Reinfeldt gick av strax efter valet, eftersom han är rätt nöjd med högervridningen av S som har skett på sistone och knappast vill att Löfven ska bort som ledare av S. Reinfeldt är ju en ideolog som vill påverka samhället i grunden, antagligen ser han längre än ytliga namnskillnader på partierna.
SvaraRaderaOm Reinfeldt vill påverka samhället i grunden så skulle han knappast ha avgått och särskilt inte på det sätt han gjorde. Löfvens högerprofil är överdriven.
RaderaJag tycker tvärt om att läget måste vara ganska perfekt för Reinfeldt att lämna över till någon annan. Detta hänger också ihop med att jag tvärt om tycker att de som styr S nu inte har mycket med vänstern att göra när man håller fast vid högerideologi i frågor där svenska folket är massivt för samhällets kontroll (skola, osv.).
SvaraRaderaOm det nu verkligen är så att det finns ganska många socialdemokrater kvar i S, tycker jag nog att man borde börja ta striden inom partiet mot en politisk linje som är både höger och saknar folkligt stöd.
När du säger "Löfvens högerprofil är överdriven" ges ju inte precis intrycket av att man kan hoppas på någon snar ändring av den kurs som ledningen i S stakat ut (som påminner om den man kan se i motsvarande partier i Danmark, Frankrike, osv.).
För egen del tycker jag att det är tragiskt och smått otroligt att S nu verkar alldeles förlorat, och det bådar inte gott den närmaste tiden när den hårda svenska högern har så lite motstånd. Kanske så småningom något nytt kan växa till sig, demokratin behöver komma ur den totalitära liberala ideologins strupgrepp.