DN-ledare kallar 294 ledamöter av riksdagen för "infantila" - men agerar själv likadant!

Normalisering pågår för fullt inom borgerligheten. Sverigedemokraterna, ett fascistiskt, rasistiskt, invandrarfientligt parti, ska göras till ett parti bland andra demokratiska, borgerliga partier. Så ska de återta den politiska makten i landet. Reaktionära, moderata kommunalmän ute landet har börjat agera. De borgerliga tidningarnas ledarsidor ylar med. Men det går trögt. Dessbättre!

Valet av andre vice talman i riksdagen är ett intressant exempel. Praxis säger att tredje största parti ska ha den posten. Och demokratin mår väl av fungerande regler och praxis.

Sverigedemokraterna nominerade Björn Söder. Inget parti nominerade någon motkandidat. Vänsterpartiet begärde sluten omröstning om sverigedemokraten. Han fick stöd av sina 46 närvarande partivänner. Ytterligare sju ledamöter i riksdagen röstade för honom. Vilka det var får vi aldrig veta. Det tillhör finesserna med slutna omröstningar. Med all säkerhet var det sju borgerliga ledamöter.

Alla andra, 294 ledamöter, röstade blankt.

Men intressant är att notera hur de båda stora morgontidningarna Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter kommenterar på ledarplats. Båda tidningarna raljerar över de ledamöter av riksdagen som röstade blankt. Det är den typ av politikerförakt som Sverigedemokraterna rider högt på. Var det för övrigt enbart de 46 sverigedemokraterna och övriga sju ledamöterna i riksdagen som röstade för Sverigedemokraterna som uppträdde på ett korrekt sätt, enligt DN och SvD?

DN har en lång slingrande text med hårda utfall mot riksdagens ledamöter.

”Mandatperioden inleddes på det mest infantila sätt, med ett paradexempel på plakatpolitik,” skriver DNs ledarskribent. Det märkliga är att DNs ledarskribent i praktiken själv röstar blankt. Borde något parti ha lanserat en motkandidat? Borde ledamöterna ha röstat nej och stoppat Björn Söder? Vad var egentligen alternativet? Det är frågor som DN-ledaren håller helt öppna. Det är faktiskt samma sak som att rösta blankt. 

Men så riktar DN-ledaren kritik mot Jimmie Åkesson för att han nominerat en person som ”han vet väcker obehag och aversion hos majoriteten av riksdagens ledamöter”. Som om det vore en personfråga!? Obehaget och aversionen riktas faktiskt mot ett helt politiskt parti. Alltså, om Åkesson hade skickat fram någon annan från sitt fascistiska, rasistiska och invandrarfientliga parti så hade det, enligt DN, varit helt okej att rösta för Sverigedemokraternas representant. Ja, då vet vi var DN står, trots allt. 

Det är så normaliseringen går till. 

I själva verket agerade riksdagens ledamöter, med undantag av sju svajiga borgare, på ett skickligt och konsekvent sätt. Praxis och regler upprätthölls. Samtidigt blev omröstningen en bra demokratisk markering för alla människors lika värde, solidaritet och humanitet. Och därmed ett mycket förnedrande nederlag för ett parti vars cyniska människosyn aldrig får normaliseras, hur mycket de än utnämns till martyrer. 

Bror Perjus  

Majoren utkämpade ett förlorat slag, ridande på mycket trötta käpphästar.

Igår framträdde i Agenda en parentes i den svenska skolans historia. En parentes som ställt till stor skada. Jan Björklund. Det blev helt uppenbart under debatten med Gustav Fridolin. Jan Björklund är före detta! Majoren utkämpade ett förlorat slag, ridande på mycket trötta käpphästar. Folkpartiet måste nog också byta partiledare.

Patetiskt och desperat försökte han torgföra sin torftiga tes: ”Alla kan inte bli akademiker!” 

Bara för att sedan påstå att ”om alla blir akademiker så fungerar inte samhället”. Snacka om motsägelse. Om alla inte kan bli akademiker, så kan ju inte alla – i nästa andetag – bli akademiker och "förstöra samhället"!

Tala om akademiker-, kunskaps- och bildningsförakt!

Dessutom, möjligheten att bli akademiker innebär inte att alla måste bli akademiker. En liten distinktion som Jan Björklund, med sin intellektuella kapacitet, inte lyckas ta till sig. Han påstod vidare att det skulle bli en utslagning utan dess like från gymnasieskolan, bara för att alla i gymnasieskolan får möjlighet att läsa in behörighet till högskola. Ytterligare ett obegripligt argument som bara kan förklaras med hans förakt mot arbetarklassen.

Varför skulle elever hoppa av därför att det öppnas en möjlighet till högskolestudier?

I verkligheten vet vi däremot att antalet sökande till yrkesförberedande linjer i gymnasiet sjönk radikalt av precis det motsatta skälet; nämligen att Jan Björklund stängde möjligheten att gå vidare till högskola från de linjerna. Därmed upplevdes yrkesförberedande linjer som en återvändsgränd.

För övrigt görs nu gymnasiet obligatoriskt.

Det går alltså inte att hoppa av. Men framförallt innebär det att skolan följer upp varje enskild elev och ger stöd så att alla klarar sin utbildning hela vägen från förskolan genom gymnasiet.

Den olycksalige före detta utbildningsministern uppvisar också ett förakt för alla som enligt hans enhälliga dom ”inte kan bli akademiker”. Han beskriver gärna den miljö där han själv växte upp bland textilarbetare i Skene i Västergötland som studieovänlig. Men hans beskrivning av människorna i Skene är bara ett sätt för honom att framställa sig själv som bättre än alla andra i Skene. Det är att sprida vidare det gamla borgerliga föraktet för arbetare och deras barn som alltid betraktats som obildbara av en obildad överklass, bara därför att överklassen ska få behålla sina privilegier. 

Därför ska inte alla få bli akademiker!

Jag kommer själv från genuin arbetarklass i Jämtland. Men har faktiskt arbetat som journalist och facklig redaktör på Västgöta Demokraten i Borås. Då träffade jag många textilarbetare. Alla hade lätt läst in den teori som behövs för att bli major. Textilarbetarna var minst lika intellektuella och begåvade som de akademiker jag träffat.

Inte minst var de med och organiserade en stark arbetarrörelse, fackligt och politiskt, som med kunskaper och bildning byggde världens bäst fungerande samhälle. Det är ett samhälle som överklassens barn inte har tillräcklig bildning och intellektuell förmåga för att bygga upp. 

Men vi har inget emot att ge även dem den bildningen!

Gustav Fridolin representerade i den här debatten i Agenda förnuftet och framtiden för den svenska skolan. Tidigt insatt stöd för elever i form av ökade lärarresurser och mindre klasser för alla som har det svårt – även om de har rika föräldrar. Särskilda svårigheter märks redan i förskolan. Därför ska de extra resurserna sättas in redan där och sedan följa rakt igenom hela skolsystemet.

Exempelvis har det visat sig att 40 procent av alla som sitter i våra fängelser har ADHD, som bl a innebär koncentrationssvårigheter. En bra skola kan halvera antalet kriminella i landet. Bara det kan finansiera hela skolreformen. Något som batongmormor Beatrice Ask, med sin intellektuella kapacitet, inte förstått.

Bror Perjus

En vätebomb har sprängts, motsvarande 4 600 Hiroshima-bomber. Men var lugn "krutet är torrt"

Nu hotar Mats Johansson med kärnvapenkrig i Svenska Dagbladet. Vicken djävla smäll det skulle bli! Eller kanske ska man skriva att ”Nu hotar Mats Johansson i Svenska Dagbladet med kärnvapenkrig.” Då får meningen en helt annan och allvarligare innebörd.

Kanske ska man ta Mats Johansson på allvar?

Han har ändå varit politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet och riksdagsledamot för moderaterna. Han är ordförande för tankesmedjan Fri Värld. Inte dåligt, bara det! Han var som ledamot av riksdagens utrikesutskott med vid en briefing (genomgång som det heter på svenska – men briefing låter på något sätt finare, allvarligare).

Det handlade om läget i Ukraina och Baltikum. Där var också Sveriges Överbefälhavare, MUST vår allra hemligaste, hemliga polis (såvitt man vet), samt en representant från Utrikesdepartementet – det gamla, där Carl Bildt härskade.

Mats Johansson är en märkvärdig person.

Nu hotar han i Svenska Dagbladet alltså med kärnvapenkrig. Ja, inte han själv egentligen. Han refererar till Andrej Illarionov som var Vladimir Putins närmaste rådgivare i ekonomiska frågor, men hoppade av till USA för att arbeta för tankesmedjan Cato i Washington, finansierad av en av USAs rikaste personer med stora intressen i oljeindustrin. Ännu en av alla dessa tankesmedjor som antyder att ingen kan tänka som inte är med i en tankesmedja! Ungefär som på skråväsendets tid då bara smeder kunde smida.

Själv har jag min egen tankesmedja.

Nåväl, denne Andre Illarionov avslöjar nu att ”den ryska militärdoktrinen inkluderar användningen av taktiska kärnvapen om Putin skulle behöva det i sin fortsatta restauration av imperiet”. Allt enligt Mats Johansson.

Taktiska kärnvapen finns gott om, särskilt i Europa. Ryssland påstås ha cirka 2 000 medan USA bara har cirka 500. Men flertalet av laddningarna är placerade i Europa. Taktiska kärnvapen kan bara utplåna några tusen människor i en enda explosion, medan strategiska kärnvapen kan utplåna miljoner på ett ögonblick.

Här vill jag bara lägga in en liten, men viktig distinktion. 

Enligt min uppfattning behärskas kärnvapnen på båda sidor och överallt av ett globalt, militärindustriellt komplex styrt av den globaliserade ekonomins allra mäktigaste kapitalägare med ett visst pekuniärt intresse av krig och vapenproduktion. Dock kan de ha intresse av att undvika att bli utplånade eller helt ensamma på jorden i någon radioaktivt säker bunker.

Taktiska kärnvapen kan nämligen vara nog så farliga. Dess verkningar är så pass begränsade att en tillräckligt knäpp ledare, typ Putin, kan tänka sig att använda dem. Och därmed kan en gräns vara passerad som leder till fullskaligt kärnvapenkrig och en utplåning av allt liv på jorden.

”Men krutet är torrt och det finns ingen anledning till oro, enligt tre Nato-generaler som lät sig intervjuas i tidskriften Breaking Defense i veckan, med Nato-befälhavaren i Europa Philip Breedlove i spetsen”. Det meddelar också Mats Johansson.

Jo, jo… Man blir lugnad! ”Krutet är torrt”.

Och Mats Johansson, han ser ingen annan utväg än att Sverige även med en ny regering ”vårdar partnerskapet med Nato och våra åtaganden i värdlandsavtal och snabbinsatsstyrka”. Helst ser han att Sverige blir medlem i Nato. 

En som vanligt korkad idé från det hållet. Som medlem i Nato, den militära allians som kontrollerar tusentals kärnvapenladdningar, blir Sverige automatiskt ett prioriterat mål för kärnvapenattacker. Då ska man veta att totalt finns i världen omkring 25 000 kärnvapenladdningar. Av dessa finns ungefär 24 000 i Ryssland och USA, och omkring 1000 i de övriga kärnvapenländerna tillsammans. 

Nu finns också Vätebomben. Den kan faktiskt bli hur kraftfull som helst! 

En sådan har sprängts på prov. Sprängkraft 58 megaton. Det motsvarar 4 600 atombomber av den storlek som på några sekunder utplånade Hiroshima, en stad med 100 000 invånare. Det finns också interkontinentala raketer som kan bära sådana vätebomber runt halva jordklotet och träffa ett mål så litet som en fotbollsplan – om det nu spelar någon roll vad sådana bomber träffar.

Men var lugn, ”krutet är torrt”.

Bror Perjus

Kanske har jag nedvärderat och underskattat Aftonbladet allt för mycket!?

Kanske har jag nedvärderat och underskattat Aftonbladet allt för mycket!? Jag läser inte den tidningen regelbundet. Oftast står jag inte ut med löpsedeln. Men ibland blundar jag och går förbi. Första sidan kan också vara svår att uthärda.

Men det är den största dagstidningen i landet med en socialdemokratisk ledarsida, en radikal kultursida i ordets bästa bemärkelse och en debattsida som ibland släpper igenom mycket värdefulla texter.

Så denna dag!

Ledarsidans Anders Lindberg avslöjar hur kommunala moderater runt om i landet upprättar sina förbindelser med Sverigedemokraterna. Med Fredrik Reinfeldt försvinner alla heliga löften. På Svenska Dagbladets ledar- och debattsidor pågår också en normalisering av riksdagens fascistiska parti för fullt. Var det någon som trodde något annat?

”Vill verkligen Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna ute i landet sätta sig i ett läge där Sverigedemokraterna har sista ordet i kommunstyrelse och –fullmäktige”, undrar Lindberg?  

Tjaa, det återstår att se!

I en lysande krönika beskriver Fredrik Virtanen hårlöss i skolan som en klassfråga. Alla har inte råd med lusmedel, 2 000 kronor på en månad! Alla föräldrar har inte tid och ork att kamma, kamma och kamma… Andra föräldrar tycker att de bör ”skärpa sig”.

”Detta är ideologi” skriver Virtanen. ”Skärpa sig är ett gräsligt, okunnigt uttryck – vad det än gäller för mänskliga defekter. Alla som anses behöva skärpa sig behöver vanligtvis kamratskap”.

Hela kulturens uppslag är fyllt av nödvändig information om utvecklingen i Vladimir Putins Ryssland. Författaren Stig Larsson refererar känsligt en stark bok av Arkadij Babtjento om kriget i Tjetjenien. ”Det finns ett gift i kriget. Det är lätt att få uppfattningen att närvarokänslan aldrig kommer att bli lika stark.”

Skrämmande läsning!

På debattsidan avslöjar Alfred Skogberg att det skulle löna sig för samhället att satsa ”bara” 19 miljoner kronor på att förhindra ett enda självmord. Det är nämligen vad ett självmord kostar för samhället – 19 miljoner kronor. Det har ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap” räknat ut. 

Tänk vilka fantastiska myndigheter vi har i det här landet. Bara vi också kunde ta till oss sådana myndigheters budskap och därmed bli ”myndiga”.

Slutligen, skriver Charlotte Lindgren, Sundsvall, om sin 12-åriga dotter. I årskurs 6 ska hon för första gången få betyg. Det första hon möts av när terminen börjar är en ”matrisexercis i alla ämnen och en fokusering på att de riskerar att få F…”

Det är ”som en veritabel ishink över eleverna”, skriver Charlotte Lindgren.

Vi lyser frid över Jan Björklunds bortgång som utbildningsminister – må han aldrig återkomma…

Men nu återstår för socialdemokratin att lägga om kursen. Mera ”morötter” mindre ”piska” rekommenderar Charlotte Lindgren. Hon är själv gymnasielärare och har dubbelsyn, genom sina egna och dotterns upplevelser.

Bror Perjus

Med en historiskt svag regering bör vi lägga kraften på en vitalisering av "rörelsen"

Nu handlar det om att ”övervintra” i fyra år, om inte Sverigedemokraterna driver fram ett nyval. Med en historiskt svag koalitionsregering i kraftig minoritet blir det svårt för Socialdemokratin att genomdriva betydelsefulla reformer. Därför bör kraften främst koncentreras på en djupgående ideologisk analys och debatt inom partiet om vilket samhälle vi vill ha i framtiden.

Det handlar nu om att återta initiativet i samhällsdebatten inför nästa val!

Partiet lyckades den här gången aktivera flera partimedlemmar i den kanske allra kraftfullaste valrörelsen någonsin. Anledningen var att de politiskt aktiva var oerhört frustrerade över vad Allians-regeringen ställt till med. Däremot saknades ett lika starkt engagemang för det budskap, den taktik och den strategi som partiledningen fastställt.

Men ändå har arbetarrörelsen nog aldrig tidigare så tydligt framstått som just en ”rörelse”. I tidigare valrörelser har vi bara delat flygblad i brevlådor och satt upp affischer.

Nu har vi blivit mycket frimodigare!

Den här gången knackade vi på varenda dörr och tog ett direkt samtal om vårt samhälles framtid med den som öppnade. Vi ringde tusentals samtal. Vi organiserade torgmöten och korvgrillning. Vi affischerade, pratade och agiterade. Vi genomförde ett par miljoner samtal! Och det var underbart givande för alla oss som gick runt och knackade och samtalade.  

Men det hjälpte inte! Vi gjorde ett av historiens sämsta valresultat.

Anledningen är övertydlig! Det socialdemokratiska partiet har förlorat initiativet i samhällsdebatten.

Allt för många väljare har gått på...

myten om att skattesänkningar skapar arbeten och minskar arbetslösheten

myten om att de som tjänar mest behöver ännu mera för att arbeta mera

myten om att arbetslösa lättare får nytt arbete om ersättningen från a-kassan försämras.

myten om att försämrad sjukersättning gör sjuka människor friska fortare

Allians-regeringen lyckades under åtta år – som Fredrik Reinfeldt sa innan han schappade från alltihop – göra Sverige mera borgerligt. De lyckades göra egoismen till en viktigare drivkraft än solidariteten. Och då hjälpte det inte att vi sprang oss trötta, upp och ned för alla trappor, för att knacka på alla dörrar.

Därför måste socialdemokratin nu tänka nytt och tänka stort.

Det gäller...

att formulera ett nytt och fantasieggande budskap, en märgfull och slagkraftig berättelse om hur det framtida goda samhället för alla ska se ut och

att med det budskapet återta initiativet i samhällsdebatten

Ett problem är att en klick politiska funktionärer, experter och strateger har fått allt för stor makt över partiet och fäst allt för stor vikt vid taktik, strategi och statistik som antyder vilka frågor som "går" och "inte går hem" hos ”opinionen”. Det är  passiv anpassning istället för aktiv förändring. Och det vinner man inte några val på.

Det måste bli en förnyelse nedifrån.

För det krävs en kraftfull studieoffensiv, med samtal och debatt, som omfattar alla partimedlemmar i föreningar och arbetarekommuner över hela landet. Det måste alltså bli en förnyelse nedifrån. Partiets medlemmar ute i föreningarna och arbetarekommunerna måste återta makten över partiet.

Det gäller att utnyttja valrörelsens engagemang, vitalisera medlemsdemokratin och så återställa partiets förmåga att brett lyssna av vad framtiden kräver. Den kraftfulla ”rörelse” som mobiliserades i valrörelsen måste nu inspireras till ett djupgående ideologiskt samtal om vilket framtida samhälle som socialdemokratin vill uppnå och sedan gå till val på det om fyra år.

Personligen är jag övertygad om att det är...

ett samhälle där gemenskapen mellan människor är viktigare än individens egna, kortsiktiga intressen

ett samhälle där människor till fullo inser och är beredda att radikalt ta itu med de allt allvarligare hoten mot vår livsmiljö, där vi tillsammans här hemma och internationellt kämpar för solidaritet, jämlikhet och fred.  

Bror Perjus

Ska Centerpartiet gå Maud Olofssons eller Olof Johanssons väg?

Alla är nu medvetna om att vårt land står inför ett mera kritiskt vägval än på mycket länge. Den regerande Alliansen förlorade i valet 32 mandat. 32 ledamöter från de fyra partierna förlorade sina platser i riksdagen. Sverigedemokraterna vann 29 platser.

Nu pågår en avgörande strid inom Centerpartiet och Folkpartiet, om vilken strategi de ska välja för att möta tappet till Sverigedemokraterna.

1)      Ska de själva ta över Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik, eller...

      2)      Ska de försvara ett samhälle som står upp för humanistiska ideal.

Vart moderaterna går efter Fredrik Reinfeldts är nog uppenbart. Hela Svenska Dagbladets ledarsida täcks idag av artiklar som i mer eller mindre förtäckta ordalag förespråkar det främlingsfientliga kortet.

Reinfeldts hycklande medelväg betraktas som allt för otydlig. Människor som flyr för sina liv från krig, terror, svält ska stoppas vid vår gräns. Däremot ska den oreglerade arbetskraftsinvandringen försvaras, därför att den slår sönder reglerna på svensk arbetsmarknad och ger samvetslösa arbetsgivare möjlighet att försämra arbetsvillkor, sänka löner och göra stora men kortsiktiga vinster.  

Om Centern och Folkpartiet också väljer den vägen låter de Stefan Löfvens första statsbudget falla och tvingar fram ett nyval genom en oförsonlig oppositionspolitik, där de omedelbart kan spela ut det främlingsfientliga kortet och återta väljare från Sverigedemokraterna.

Det är precis vad den förre centerledaren Maud Olofsson mellan raderna förespråkar i DN idag. Hon påpekar att Stefan Löfven "har ett svagt kort när det gäller regeringsbildning. Om han misslyckas skulle det vara en våldsam försvagning för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Han skulle ha svårt att komma tillbaka.”

Det hon förespråkar är kallsinnig och kortsiktig politisk taktik och maktspel, som inte tar någon som helst hänsyn till en framtida samhällsutveckling och människors tilltro till demokratin.

En tidigare centerledare, Olof Johansson, har däremot precis motsatt uppfattning. Han förespråkar i samma DN-artikel att Centerpartiet och Folkpartiet ”ska svälja stoltheten och samarbeta som under krisåren”.

Det var då, under andra hälften av 1990-talet, som den svenska statsbudgetens galopperande underskott, som Carl Bildts regering lämnade efter sig, sanerades. Det skedde först i samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, sedan mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Det var då den starka svenska ekonomi grundlades som sedan Alliansregeringen kunde leva gott på i åtta regeringsår, genom den värsta globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Det här förstår Maud Olofsson ingenting av. Hon är djupt reaktionär, cynisk och bitter och säkert beredd att spela de extrema högerkrafterna i händerna. Olof Johansson däremot är en nyanserad och eftertänksam politiker med stark medkänsla för de utsatta i samhället. I grunden symboliserar och representerar de båda den kluvenhet som idag präglar Centerpartiet.

Mycket talar för att dagens Centerparti går på Maud Olofssons linje för att driva igenom en ”våldsam försvagning för Socialdemokraterna”. Men det skulle också innebära att Sverigedemokraterna legitimeras i svensk politik. Inom moderaterna skulle nog ett allmänt kaos och inre stridigheter bryta ut för fullt. Och det är inte alls säkert att Socialdemokraterna skulle försvagas.

Inom Folkpartiet pågår nog ungefär samma strid om vägval, antagligen mellan Jan Björklund som fortsatt partiledare och en mera samarbetsinriktad Birgitta Olsson som besegrade honom i stockholmsvalet.

På DN-debatt kan man idag också läsa en utmärkt artikel av Enna Gerin och Daniel Suhonen från den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys; ”Vi hoppas Stefan Löfven inser faran om S nu väljer mittenspåret och samarbetar med en borgerlighet som aldrig varit mindre. Våga aktivera en slumrande vänstermajoritet, även till priset av nyval”.  

Jag är inte säker på att Stefan Löfven har det avgörandet i sin hand. Men jag håller med om att han bör ”aktivera en slumrande vänstermajoritet, även till priset av nyval”.

Bror Perjus

Gör gärna upp med C o Fp, men var inte rädd för nyval! Vi är beredda att knacka dörr igen, från Smygehuk till Riksgränsen.

Stefan Löfven, förhandla kraftfullt utifrån styrka och självkänsla. Du har en samlad, insiktsfull och medveten arbetarrörelse bakom dej till 100 procent. Bry dej inte om allt tal om betongsossar och maktparti. Var inte rädd för ett nyval. Vi är beredda att omedelbart gå ut igen och knacka dörr. Vi kan knacka varenda dörr igen, från Smygehuk till Riksgränsen. 

Vi är beredda att förklara vår politik, våra visioner och vilket samhälle vi vill se i framtiden, för våra barn och barnbarn. Det avgörs nu! Nu avgörs om socialdemokratin åter ska bli den ledande politiska kraften bakom en ny färdriktning som leder till ett bättre samhälle och en bättre värld. Du kan bli historisk Stefan! Vi ställer upp på strategin att få Centerpartiet och Folkpartiet att släppa igenom din regerings första statsbudget i riksdagen. 

Du har en samlad, stark och målmedveten arbetarrörelse bakom dej, både partiet och fackföreningsrörelsen. Aldrig tidigare har svensk socialdemokrati mobiliserat så många och så målmedvetna valarbetare. Arbetarrörelsen har vitaliserats radikalt under den här valrörelsen. Tveka inte. Utnyttja den styrkan! Det är ett kritiskt läge för Sverige men också för vår omvärld. 

Du vet det mycket väl från många år i fackföreningsrörelsen! Den som är rädd för att sätta hårt mot hårt i en förhandling försätter sig omedelbart i ett underläge. Du vet också hur viktigt det är att samtidigt lyssna in motpartens alla argument och bevekelsegrunder noga.  

De borgerliga partierna är rejält försvagade, utom Sverigedemokraterna som däremot måste försättas i karantän och förhindras från att sprida sin illvilliga smitta. Det var onödigt att ge dem en talmanspost.

Moderaterna saknar partiledning. Statsministern och partiordföranden har försvunnit efter valet. Partiets ledare för riksdagsgruppen får sköta överläggningarna med talmannen. Finansministern, finansmarknadsministern och moderaternas ledare i huvudstaden hoppar av. De personer som skapade och i praktiken utgjorde de "Nya Moderaterna" har helt enkelt schappat. Vid ett nyval kommer moderaterna att falla som en sten. Vem kan rösta på ett parti utan partiledare?

Folkpartiets partiledare förlorade valet i sitt eget distrikt i Stockholm. Det är där han längst praktiserat sin rigida och auktoritära skolpolitik. Folkpartister är i allmänhet intellektuella, nyanserade och eftertänksamma personer. De har nog aldrig gillat att som ledare ha en major som pekar med hela handen åt ett enda håll, dessutom åt fel håll. Verkligheten har nu hunnit ifatt honom. Skolresultaten i Sverige har fallit allt brantare med honom som utbildningsminister. Därför fick Birgitta Olsson fler personröster än Jan Björklund i Stockholm. I praktiken saknar också Folkpartiet ledning.

Centerpartiet gjorde en uppryckning i valets slutskede. Kanske kan vi bortse en del tramsigheter i valrörelsen och ett antal års förvillelser in i nyliberalismens dimmor och irrgångar, om Annie Lööf verkligen är på väg att återkoppla till Centerpartiets och Bondeförbundets klokare, mer verklighetsförankrade politik. 

Det är utgångsläget i förhandlingarna om en ny regering och den första statsbudgeten. En S och MP-budget kräver stora insatser för alla de människor som farit illa under den här regeringens försämringar av arbetsmarknad, a-kassa, sjukförsäkring, arbetsförmedling, skolor, sjukvård, äldreomsorg, järnväg och bostäder. Det kommer att ta tid att ställa allt till rätta. Men därför är det så viktigt att redan nu ändra färdriktning.

Det är inget världskrig på gång. Men situationen i omvärlden är mycket mer oroande än de flesta föreställer sig. Rysslands ledare Vladimir Putin uppges ha meddelat EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att ”när jag så vill kan ryska trupper på två dagar inta inte bara Kiev, utan också Riga, Vilnius, Tallin och Warsawa eller Bukarest” (SvD.se)

Det låter onekligen som en Adolf Hitler, men nu i ett Europa som fullkomligt kryllar av kärnvapenladdade missiler. Med sådana vapen kan man på bara några minuter nå och utplåna en storstad med flera miljoner invånare. Fredsforskare håller det inte för uteslutet att missiler kan avlossas av misstag eller av ledare med överhettade hjärnor. Man får vara tacksam så länge Putin talar om "två dagar".

Nästan lika oroande är den globala ekonomiska krisen. Den är inte bara ett hot. Den är en realitet. Globala finansintressen har skaffat sig en enorm maktposition mot såväl demokratiska regeringar som diktaturer. Problemet är att de föredrar diktaturer och oroar sig för demokratiska regeringar som vill reglera deras verksamhet. Därför är alla demokratiska regeringar utsatta. Svårast är det för vänsterorienterade regeringar som har ambitionen att skapa ett mera jämlikt samhälle.

Men avgörande är att dessa globala finansintressen medvetet, av obetänksamhet eller misstag kan och riskerar att skapa sammanbrott i den globala ekonomin. Det skulle skicka upp den redan höga arbetslösheten i hittills oanade höjder. Då står nazisterna i dörren och stampar med sina fula stövlar. 

På sätt och vis är detta den ekonomiska motsvarigheten till det militära kärnvapenhotet. 

Slutligen har vi de växande hoten mot vår livsmiljö, klimatet, kemikalierna, gifterna, råvaru- och energiförsörjningen. Därför är det värdefullt att ha Miljöpartiet med i regeringen, även om det finns ett minst lika starkt engagemang inom arbetarrörelsen för vår tids avgörande ödesfråga.

Så när Stefan Löfven allvarsmättat talar om att ta ansvar så är det långt, långt, långt ifrån tomma ord. Kan det vara dags för två begåvade och insiktsfulla kvinnor att kliva fram och hjälpa till med att fylla hans ord med innehåll; Birgitta Olsson och Annie Lööf?

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt inser säkert situationens allvar och komplexitet och kommer säkert att sköta sin värdefulla vänsteroppositon på ett ansvarsfullt sätt.

Om Stefan Löfven i det här knepiga parlamentariska läget kan samla Sverige politiskt bakom en stabil kurs mot ett mera jämlikt samhälle, ett mera ekonomiskt stabilt samhälle, ett mera konsekvent fredsaktivistiskt samhälle, där vi  dessutom förmår ställa om vårt sätt att leva så att vi undviker de hotande miljökatastroferna - ja, då blir han en historisk ledare för arbetarrörelsen. Tuff uppgift, men inte omöjlig för en Stålman som han nu kallas för av Dagens Nyheters rubriksättare. Annars, nyval!

Bror Perjus

Kaoset på arbetsmarknaden borde gjorts till en huvudfråga i valrörelsen?

Ett av två avgörande strategiska misstag i valrörelsen var, som jag skrivit tidigare, att låtsas som Sverigedemokraterna inte finns. Partiet borde ha utsatts för hårda och konsekventa attacker i valrörelsen. Partiets djupt borgerliga och högerextremistiska karaktär borde ha betonats öppet, tydligt och konsekvent.

Socialdemokratins tvekan att angripa Sverigedemokraterna försvaras ibland med att det skulle upplevas som förakt för de 781 000 väljare som röstade på det partiet och att det bara skulle givit partiet fler väljare. Det är en märklig argumentation. Med hårdare angrepp hade många insett vad det partiet står för och färre skulle därmed ha röstat på det partiet.

Det är för övrigt en argumentation som bara tycks gälla i förhållande till Sverigedemokraterna. Varför skulle angrepp på Sverigedemokraterna ge dem fler väljare medan angrepp på Allianspartierna skulle ge dem färre väljare. 

Vi angriper ju Allianspartierna hårt för att få väljare att inse att det samhälle som de partierna vill skapa är ett sämre samhälle för det stora flertalet. Samma sak gäller förstås Sverigedemokraterna som inte bara skulle skapa ett sämre utan ett outhärdligt samhälle.

Visst! Många av Sverigedemokraternas väljare är hyfsade och sansade personer som i betydande utsträckning tidigare röstat på socialdemokratin och som kan förmås att lockas tillbaka. Men det går absolut inte genom att i det närmaste strunta i partiets politik och agerande.

Det finns vänsterpopulister och högerpopulister.

Sverigedemokraterna är ett högerpopulistiskt parti byggt på en negativ och destruktiv människosyn, som innebär att de ger sig på de mest utsatta i vårt samhälle. Det står helt i strid med allt var socialdemokratin står för och borde rimligen inte tilltala vare sig socialdemokrater eller LO-medlemmar.

Däremot stämmer Sverigedemokraternas människosyn väl med de borgerliga partiernas människosyn som också utgår från att löner, sjukförsäkring och a-kassa ska försämras, samtidigt som väldiga skattesänkningar ska gå till dem som redan har de högsta lönerna och kapitalinkomsterna.

En avgörande orsak till överströmningen från socialdemokratin till Sverigedemokraterna är det kaos som skapats på svensk arbetsmarknad. Det borde socialdemokratin ha gjort till en huvudfråga i valrörelsen. Kaoset har flera orsaker. Men de flesta är kopplade till den sanslöst dåligt organiserade invandringen av arbetskraft. Det måste socialdemokratin sätta stopp för. Och det kunde man kraftfullt ha tagit upp i valrörelsen.

Det handlar om den enorma expansionen av bemanningsbolag. Den utökade användningen av visstidsanställningar. Ett fullt utvecklat system för daglöneri som vi trodde hörde hemma i sent 1800- och tidigt 1900-tal - , sms-anställningar som det kallas numera. Och allmänt försämrade arbetstidsregler som öppnat för deltider och delade turer.

Kaoset på arbetsmarknaden har skapat stor bitterhet och bidragit till överströmningen till Sverigedemokraterna. Många inser säkert att det partiet inte vare sig vill eller kan skapa ordning på svensk arbetsmarknad. Sverigedemokraternas enda intresse av invandringen är att profitera politiskt på missnöjet med en allmänt misskött invandring. Men de har ändå röstat på det partiet som en desperat protest mot kaoset.

Kaoset är stort inom flera sektorer, som inom vård och restaurang. Men i stor utsträckning handlar det om situationen på byggarbetsplatserna där det råder rena rama Vilda Västern. Där finns entreprenörer, underentreprenörer och entreprenörer under underentreprenörerna som importerar arbetskraft som får arbeta under slavliknande förhållanden. Det är arbetare utan utbildning och utan kunskaper om arbetsmiljö, skyddsarbete och säkerhetsföreskrifter. Därför pressas nu lönerna samtidigt som antalet olyckor och andra skador ökar radikalt.

För mej som arbetat inom fackföreningsrörelsen i större delen av mitt liv är det obegripligt att socialdemokratin inte med full kraft tagit upp de här problemen i valrörelsen. Det hade kunnat förhindra många väljare att strömma över från socialdemokratin till Sverigedemokraterna.

Kaoset på arbetsmarknaden var en fråga som jag själv tog upp på partikongressen i Göteborg förra året och fick fullt gensvar för från partiledningen. Ändå har den rejält försummats i valrörelsen.  

Men det handlar också om flyktingmottagandet. Jag hade i valrörelsen ett långt samtal med en person som arbetar på en flyktingförläggning. Han kunde under inga omständigheter tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Men han påpekade att inget annat parti tycktes bry sig om invandringsfrågan.

Exempelvis skickar nu Migrationsverket flyktingar till förläggningarna helt utan hälsokontroll. Personalen får omedelbart ansvar för allvarligt sjuka personer, utan att få någon som helst information om vilka sjukdomar de har. Det kan handla om allvarliga och mycket smittsamma sjukdomar, som innebär risker också för personalens hälsa.

Många flyktingar har mycket svåra psykiska problem. Men bemanningen på förläggningarna är så dålig att de inte har en chans att ta sig an och hjälpa de enskilda flyktingarna. För att lösa de problemen finns det två utvägar. Den ena är att minska mottagningen som Sverigedemokraterna förespråkar. Men den enda acceptabla utvägen är att rejält förbättra bemanningen på flyktingförläggningarna.

Bror Perjus  

Plötsligt avgick Fredrik Reinfeldt och avsatte hela sin regering. Helt i onödan!

De tog aldrig politiken på allvar och därmed heller inte demokratin. Därför hoppar de bara av när de tycker att de gjort sitt, när någonting går dem emot, när de upptäcker att de inte längre behärskar spelet helt och hållet.

Fredrik Reinfeldt meddelade redan på valnatten att han skulle hoppa av både som statsminister och moderatledare. Efter honom hoppade både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman.

Reinfeldt avgick som statsminister och avsatte hela sin egen regering som bestod av företrädare för fyra partier.

Helt i onödan!

Det var ett beslut som visade att han inte bryr sig om demokratin. Hans eget parti hade lidit ett rekordstort nederlag. Övriga Allianspartier förlorade också massor av röster. Men de fem borgerliga partierna har fortfarande efter söndagens val majoritet i riksdagen, eftersom Sverigedemokraterna fördubblade sitt stöd bland väljarna.

I det läget avgår landets statsminister omedelbart på valnatten.

Det är förstås helt ansvarslöst!

Det framstår också som unikt och mycket, mycket märkligt, vilket den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn påpekar på DN-debatt idag.

Men det finns begripliga förklaringar.

Reinfeldt har försatt vårt land i ett rekordknepigt parlamentariskt läge. Nu tvingas Socialdemokratin försöka bilda en regering, lägga fram en statsbudget och styra landet med en minoritet av riksdagens ledamöter bakom sig. Risken är uppenbar att ”de rödgröna” misslyckas och därmed kan utpekas av de borgerliga som ”icke regeringsdugliga”.

Mot sig har ”de rödgröna” en klar majoritet. Den består av tre förlustdrabbade småpartier som alla lovar, dyrt och heligt, att hålla ihop med ett fjärde förlustdrabbat parti vars ledning och mest tongivande företrädare bara hoppar av och försvinner.

Det femte partiet däremot, Sverigedemokraterna, har fördubblat sitt stöd bland väljarna. Det är ett segerrusigt, fascistiskt och i grunden antidemokratiskt parti som enbart bygger sin existens på illvilja mot de mest utsatta människorna, de som har det allra svårast i vårt samhälle.

Men de tre avhopparnas beteende är inte så förvånande.

Fredrik Reinfeldt var en politisk spelare, en trixare. Han beskrevs som en så kallad ”come back kid” sedan han fått en förnedrande utskällning av Carl Bildt, när denne var statsminister. Men han kom tillbaka, blev själv statsminister och anställde Carl Bildt som utrikesminister. Nu jämförs han med de stora högerpolitikerna Arvid Lindman och Gösta Bohman.

För Fredrik Reinfeldt var politiken bara strategi, makt, prestige och självbespegling. Och det spelet var han skicklig på. Han kunde som få förvända synen på folk. Försämrad A-kassa och sjukförsäkring kallade han för att ”riva trösklarna tillbaka till arbetslivet”, när det istället handlade om att lägga ut snubbeltråd för människor som redan riskerade att falla.

För Anders Borg och Peter Norman var det ett kul avbrott att hoppa in i politiken och lattja lite med statsbudgeten under några år. De kom båda från finansmarknaden. Där var Peter Norman Anders Borgs chef. I finansdepartementet blev det tvärt om. Genom politiken har radarparet nu blivit superkändisar och enormt attraktiva som galjonsfigurer för finansintressen.

Alla tre kommer att ta emot kopiöst välbetalda och ganska lättsamma poster i näringslivet, vilket, dessvärre, också en del lättsinniga ledande socialdemokrater frestats att göra. Sådana svaga karaktärer utgör en belastning för demokratin.

Med moderaterna är det emellertid en lite annan sak.

Reinfeldt, Borg och Norman behövde aldrig ta politiken på allvar. De brydde sig heller inte om demokratin. I grunden tror de inte ens på demokratin. Demokratin är nämligen ingen viktig angelägenhet för de kretsar som de kommer ifrån. Där är demokratin bara ett hinder och ett problem.

De finansintressen som de tre hela tiden tjänat har som främsta politiska mål att istället begränsa demokratins verkningskrets, att motverka demokratins utbredning. Deras enda demokratiska intresse är att förhindra att demokratin skapar regler som begränsar deras egna vinstintressen.

Många av deras väljare tror sig inte ha något behov av demokrati.

De lever gott på sina höga löner, förmögenheter och kapitalvinster. De behöver bara engagera sig halvhjärtat i demokratin för att förhindra skattehöjningar, alternativt främja skattesänkningar.

Det är deras enda politiska projekt.

Det projektet har de nu genomfört framgångsrikt. Det är dessutom grundlagt för en ganska lång tid framåt. Det är mycket lättare att chock-sänka skatter än att chock-höja. Men chock-sänkningen har de gjort på de arbetslösas, de sjukas, de äldres, barnens och hela samhällets bekostnad.

Sedan är det bara att hoppa av och dra iväg till något annat som är lika kul och ännu mera lönsamt.

Bror Perjus

Partiledningens två allvarliga och avgörande strategiska misstag i valrörelsen!

Den socialdemokratiska partiledningen gjorde två allvarliga strategiska misstag i valrörelsen 2014. Det kostade de rödgröna majoriteten i riksdagen och skapade en parlamentarisk situation som i dagsläget förefaller närmast omöjlig att hantera.

Nu har den märkliga situationen uppstått att det ska bildas en rödgrön regering, trots att de borgerliga partierna har en klar majoritet i riksdagen. Risken är stor att den rödgröna regeringen fälls när den lägger fram sitt första förslag till statsbudget i oktober.

Sedan kan de borgerliga partierna hävda att de rödgröna helt enkelt inte är regeringsdugliga.

Misstag nr 1: Genom hela valrörelsen lät socialdemokratin Sverigedemokraterna gå fria från tunga och konsekventa attacker.

Det ingick uppenbarligen i strategin att Sverigedemokraterna inte skulle förknippas direkt med den regerande Alliansen. S-företrädare påtalade ständigt Alliansens mycket svag ställning i opinionsmätningarna. Men aldrig någonsin gick S-företrädarna vidare ett steg och klargjorde att; Alliansens enda chans att behålla regeringsmakten var en rejäl framgång för Sverigedemokraterna, att; en röst på Alliansen de facto var en röst på Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen.

Fredrik Reinfeldts makalöst hycklande utspel om kostnaderna för invandringen, kombinerat med prat om det ”öppna hjärtat” var ett väl planerat stöd för Sverigedemokraterna som gav ett utfall på kanske 3 procent fler väljare.

Socialdemokratins företrädare borde under valrörelsens sista veckor tydligt, vid varje framträdande i tidningsintervjuer, i TV och på torgmöten, ha kopplat samman Sverigedemokraterna med Allians-partierna.

Istället fick Sverigedemokraterna framstå och segla fritt som något sorts mittenparti, trots att det är ett extremistiskt, människofientligt, fascistiskt parti på yttersta högerkanten, till höger om moderaterna. Deras mittenposition framhävdes ytterligare av massmedias grafiska framställning av opinionsmätningar och av TVs placering av Jimmie Åkesson i mitten mellan de rödgröna och Alliansen.

Alliansen var aldrig någonsin i närheten av egen majoritet utan Sverigedemokraterna. De rödgröna däremot kunde med ett tuffare agerande från socialdemokratins sida mot Alliansen och Sverigedemokraterna ha säkrat en riksdagsmajoritet!

Misstag nr 2: S företrädare talade nästan aldrig om sin vision av det jämlika samhället. 

Hela budskapet från socialdemokratin blev därmed fragmenterat, uppsplittrat i enskilda, i och för sig vällovliga sakfrågor; som sänkt skatt för pensionärer, en tredje ”pappamånad”, höjt tak i a-kassan, bort med stupstocken i sjukförsäkringen, flera hyresrätter och kamp för jobben; innovationsråd, energiomställning och 90-dagarsgaranti för ungdomar.

Det saknades en ideologisk sammanfattning av alla dessa budskap som tydliggjorde att alla förslagen syftar till just ett mera jämlikt samhälle. Det saknades också ett kraftfullt och tydligt budskap om att jämställdhet mellan kvinnor och män är en del av vår vision av det jämlika samhället, precis som vår solidaritet med invandrare, politiska flyktingar och asylsökande.

Misstagens gemensamma nämnare. Det finns en tydlig gemensam nämnare mellan misstag 1 och misstag 2. ”Misstag 1” handlar om bristen på kritik och angrepp mot alla de borgerliga och högerextremistiska krafter som på olika sätt strävar efter ett mindre jämlikt samhälle, ett samhälle med växande klyftor och orättvisor. ”Misstag 2” handlar om underlåtenheten eller oförmågan att formulera visionen om ett jämlikt samhället som en alternativ och tydlig motbild till det ojämlika och orättvisa samhället.

Slutligen! Det saknades också en stark och genomtänkt agitation för det jämlika samhället som sådant. En beskrivning av varför det jämlika samhället faktiskt är ”bättre för alla”. Nu framstod slagordet ”Ett bättre Sverige för alla” ungefär som om socialdemokratin vill ge ”allt åt alla”. Det framstod som om socialdemokratin vill att också mångmiljonärer och extremt högavlönade ska få en högre materiell standard och moralisk rätt att konsumera ännu mera, att tära ännu mera på jordens ändliga resurser, att bidra ännu mera till den globala uppvärmning som redan börjat skapa en förödande klimatkris.

Men slagordet ”Ett bättre Sverige för alla” måste tolkas så att även de som redan har en hög materiell standard faktiskt mår ”bättre” av att avstå och att leva i ett samhälle med mindre ekonomiska klyftor. Då räcker det inte med att avskaffa jobbavdraget för den som tjänar över 60 000 kronor i månaden!

Vem är nu ansvarig för dessa avgörande två misstag? Låt mig bara spekulera, eftersom jag inte vet! Jag tror att partiordförande Stefan Löfven och partisekreterare Carin Jämtin, de främsta ansvariga för partiet, förstår och inser att det jämlika samhället är socialdemokratins överideologi. Men de har haft allt för kort tid på sig att forma en sådan ram för valbudskapet.

Kanske har de också varit allt för veka mot triangulerings-strategins konstruktörer, horden av inflytelserika rådgivare, opinionsmätare och kommunikationsexperter omkring dem, som har en krass och fantasilös instrumentell syn på politik och som förstår sig på politisk maktkamp, men inte på grundläggande samhällsomvandling.

Oavsett hur det går med regeringsbildandet och budgetförhandlingarna så måste nu partiledare och partisekreterare därefter ta sig tid att initiera ett djupgående ideologiskt samtal inom hela partiet.

Förutsättningarna är faktiskt goda. För, precis som Stefan Löfven menade på valnatten; den här valrörelsen har vitaliserat partiet och satt fart på det vi kallar för ”rörelsen”. Den här gången har fler partimedlemmar än någonsin engagerat sig, knackat dörr och talat med över två miljoner väljare öga mot öga. Nu behöver de ideologisk näring och inspiration för att orka fortsätta. Den svenska socialdemokratin är en stark rörelse. Men nu behöver den en teoretisk, ideologisk, filosofisk fördjupning och uppryckning.  

Bror Perjus

Feministiskt initiativ, Fi, kan komma in och skapa en vänstermajoritet

Enligt såväl DNs som SvDs opinionsmätningar idag är Sverigedemokraterna vågmästare just nu. 

Men Feministiskt initiativ, Fi, ligger precis under spärren till riksdagen enligt båda mätningarna. Och skulle de komma in kan det räcka för att skapa en vänstermajoritet som grund för en socialdemokratiskt ledd majoritetsregering.  

Dessutom, tror jag, att opinionsinstituten den här gången missar en faktor; nämligen de socialdemokratiska valarbetarnas formidabla fotarbete de sista veckorna, dagarna, timmarna och minuterna i den här valrörelsen.

Vi har knackat dörr varje kväll och talat direkt med över 1,5 miljoner väljare. 

Många har övertygats om att gå över den så kallade blockgränsen och rösta på socialdemokratin, men antagligen utan att säga det när opinionsinstituten ringer. Dessutom har vi genom dörrknackning och direkta samtal mobiliserat flera av våra anhängare som annars inte skulle ha röstat.

Igår kväll kom det en hel busslast med SSUare och politiskt aktiva från andra delar av Stockholms län till Tyresö. Fyllda av entusiasm vällde de ut över torget vid Granängsringen och tillsammans gick vi runt det stora hyreshusområdet och övertygade våra anhängare om att rösta.

Flera av de unga människorna var från SSUs norska motsvarighet AUF som kommit hit för att hjälpa oss att vinna valet. Jag gick tillsammans med Gabriela från Oslo som kämpade i sin allra första valrörelse, här i Sverige för vår valseger. 

En verkligt inspirerande upplevelse.

Bror Perjus

Dagen före valdagen 2014 citerar jag Carl Bildt - och håller med honom!

Det är inte ofta jag citerar och håller med Carl Bildt. Nu ska jag göra det! Dagen före valdagen 2014. Kom ihåg det. Det är en historisk händelse. 

I DN idag skriver Carl Bildt:

”Länge var det otänkbart att någon som gjorde anspråk på folkets förtroende i en politisk församling skulle uppträda med metallrör på stan eller beskriva folk som ”halvapor” och hota dem med ”nackskott”. Men det är detta beteende som tolereras med en röst på Sverigedemokraterna. Trots all den kunskap som i dag finns om partiets hårda kärna av sympatisörer och åtskilliga av dess företrädare.”

Det är en effektiv sågning av Sverigedemokraterna som Sveriges utrikesminister levererar.

Till det bör fogas att Sverigedemokraterna leds av en spelmissbrukare som använt 500 000 kronor av sin lön, betald av skattebetalarna, på nätcasinon. För kort tid sedan förlorade Jimmie Åkesson tiotusentals kronor. Allt enligt Dagens Nyheter idag.

Men det Carl Bildt medvetet glömmer och som praktiskt taget alla i den här valrörelsen försökt gömma, glömma eller bortse ifrån är följande; Allians-regeringens enda chans att fortsätta regera är just Sverigedemokraterna.

Därför handlar valrörelsens sista skälvande minuter om att förhindra Sverigedemokraterna från att nå en vågmästarställning i riksdagen. 

Det innebär att de rödgröna partierna måste satsa alla sina krafter på att få sina anhängare att verkligen gå och rösta idag eller allra senast i morron. Tyvärr är det de rödgröna partiernas anhängare som i störst utsträckning struntar i att rösta. Men nu gäller det att mobilisera alla. 

Sverigedemokraterna måste stoppas. 

Alliansregeringen måste ut ur regeringskansliet.  

Bror Perjus

Att unyttja sig själv som kvinna är antifeminism. Men nu skyr Alliansen inga medel för att vända opinionen.

Eländig debatt. Det var en eländig debatt i TV4 igår kväll. Mötet mellan partiledarna förvandlades till käbbel, delvis på grund av programmets upplägg. Åter gjordes Jimmie Åkesson till huvudperson i en inledande och långt utdragen debatt om flyktingfrågan där enbart de hycklande Allians-ledarna fick vara med.

Jag orkade inte se eländet till slut.

När man sedan ska försöka kolla upp vad som hände mellan Annie Lööf och Stefan Löfven så fastnar man hela tiden i TV4s reklamträsk och är hänvisad till TV4 egna klipp. Annie Lööf försökte i direktsändning pracka på Stefan Löfven en bunt papper med något som hon antyder att han inte känner till. Därefter drar hon sig tillbaka överlägset leende, nöjd med sin kupp.

Löfven tar självklart inte emot hennes papper och kallar det helt korrekt för ”trams”. Heder åt Stefan Löfven som visar ärliga känslor mot hyckleri.

-        

      - Det var det dummaste Stefan Löfven kunde göra, skriver den dumma Lena Mellin i Aftonbladet.

Det påstås att Stefan Löfven knuffade eller puttade Annie Lööf. Det gjorde han inte alls.

Det här var givetvis genomtänkt och planerat in i minsta detalj.

Det var ingen tillfällighet att Annie Lööf fick uppdraget. Hon och ingen annan skulle överlämna papperen till Stefan Löfven. Inte Göran Hägglund, inte Jan Björklund, inte Fredrik Reinfeldt utan Annie Lööf, den unga paranta kvinnan i kretsen. Hon skulle provocera Stefan Löfven att begå ett misstag, att tappa balansen, att begå en överilad handling i TV på bästa sändningstid.

Sedan skulle påståendet, tolkningen, spridas; ”Stefan Löfven använder sig av manlig härskarteknik.”

-        

                    --         Att fysiskt mota bort Annie Lööf såg ut som ett skolexempel på härskarteknik, fortsätter den tjänstvilliga Lena Mellin.

-         Det här är socialdemokraterna när de är på riktigt. Maktens män. Det säger något om det här partiet, fyller Fredrik Reinfeldt i.

-         Det visar att Stefan Löfven inte är redo att vara statsminister, påstår Annie Lööf efteråt!

Slutskedet. I den här valrörelsens slutskede skyr den nederlagstippade Alliansen inte några som helst medel för att vända opinionen. De är uppenbarligen desperata. Stridshingsten har börjat galoppera! Någon, man kan undra vem, har släppt tyglarna!

Cynismen är nu obegränsad inom det gäng som leder de fyra borgerliga partierna; för att inte tala om den femte figuren Jimmie Åkesson som hämningslöst utnyttjar människor på flykt från förföljelse, krig och tortyr, för att värva väljare till sitt fascistiska parti och därmed möjligen rädda kvar Alliansen vid regeringsmakten.

Först gav Fredrik Reinfeldt Sverigedemokraterna ett rejält handtag genom att sätta ett mångmiljardpris på vår medmänskliga plikt att ta emot flyktingar, för att sedan ägna sig åt hycklande tal om ”öppna hjärtan”.

Sedan skickar moderaterna via fastighetsägarnas organisation ut ett papper, undertecknat av finansminister Anders Borg, som påstår att en rödgrön regering kommer att införa en fastighetsskatt på 25 000 kronor. Det är en lögn så grov att Anders Borgs tunga borde bli kolsvart.

Slutligen skickar man fram Annie Lööf att i TV iscensätta en sexistisk provokation som sedan ska utnyttjas mot Stefan Löfven. Det är andra gången som Annie Lööf använder sig av att hon är kvinna för att provocera socialdemokratins manliga ordförande. Förra gången yrade hon om män som "inte förstår att ett nej är ett nej..." 

Det här är kvinnlig sexism som ingenting har med feminism att göra. Att utnyttja sig själv som kvinna är antifeminism. Annie Lööf skadar feminismen och hela kampen för ett samhälle som är jämställt med kvinnor och män.

Misslyckas. Självklart kommer det att misslyckas. Lööf-aktionen var förstås ”planerad in i minsta detalj, klappad och klar” av någon PR-strateg i kretsen kring Alliansregeringen, antagligen vid namn Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson.

Det fanns bara ett fel med planen. Den kommer att slå tillbaka mot Alliansen! Ingen sunt tänkande person i det här landet kan undgå att inse hur utstuderat det var. Inte heller en övertygad borgerlig väljare kan med hedern i behåll försvara sådant trams.

Valrörelsen handlar faktiskt om vårt lands framtid, om demokratin och människors vardag.

Bror Perjus