Fem helsidor i Svenska Dagbladet Kultur om Horace Engdahl. Jag blir nyfiken, men förstår egentligen inte riktigt varför. Jo, jag undrar förstås vem den mannen är, eller snarare vad han är ett symptom på. Jag läser hela den långa texten långsamt och funderar hela tiden på vad jag ska tycka om honom.
Känner sympati med honom när han beskrivs som en mobbad underdog, slagen blodig vid något tillfälle och transporterad till sjukhus, men motsatsen när allt fler av hans drag som arrogant intelligenssnobb gradvis tonar fram. Två inte helt ovanliga drag hos en människa som blir utsatt och sedan ger igen mot ”massan”.
En inte helt ofarlig psykologisk cocktail – det har mänsklighetens
historia visat.
Men vad ska man då tycka om Horace Engdahl? Jag vacklar fram
och tillbaka, för och emot, tills jag läser det avslutande skriftliga
meddelande han skickat till de journalister som arbetar med att porträttera
honom.
Där skriver Horace Engdahl:
”Oavsättbara ledamöter – för Akademiens ledamöter är i realiteten
oavsättbara – tar inte kommandon, har ingen `ledare´. Jag medger att detta kan
vara svårt att förstå, eftersom resten av samhället fungerar genom hierarkisk
underordning, ibland kallad ´demokrati´, men så är det.”
Jomenvisst, Svenska Akademien är som alla vet en rest av det
kungliga enväldet, en artefakt av den gamla
svenska diktaturen som en majoritet av vårt lands befolkning fortfarande
försvarar.
Gustav III skrev på 1700-talet de regler som fortfarande
gäller.
Karl XVI Gustav, vår monark i tiden valåret 2018, anses
fortfarande vara den som har den oinskränkta och slutgiltiga makten över
Svenska Akademien. Hela svenska folket väntade andlöst på att kungen skulle
ingripa och rädda Nobelpriset i litteratur och Sveriges anseende inför hela
världens vitterhet.
Horace Engdahl, som allt nu tycks kretsa kring, anser att
demokrati är lika med hierarkisk underordning.
Sverigedemokraterna stormar fram i opinionsmätningarna och
är snart – kanske - regeringsunderlag i riksdagen.
Nazisterna behärskar 1 maj gatorna i Ludvika och Boden,
snart ska de hålla tal i Almedalen, Bokmässan får de inte delta i, den här
gången…
Horace Engdahl avslutar sitt meddelande till Svenska Dagbladet
med en förutsägelse. ”Ibland slår det om och jag blir nästan folkkär”.
Då går det en iskall vind genom min kropp, där jag sitter och
läser fastän rekordhet majsol strålar in genom fönstret och påminner om klimathotet.
Har maj blivit den nya rötmånaden? Kan vår "hierarkiska underordning" ersättas av "verklig demokrati", eller någonting helt annat?
Bror Perjus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar