Den ekonomiska krisen fördjupas dag för dag

Den ekonomiska krisen fördjupas dag för dag. I massmedia läggs skulden på politikerna.

Men det är den globaliserade ekonomiska supereliten som skapar kriserna.

De tjänar miljarder och de spekulerar hejdlöst på alla upptänkliga marknader. De spekulerar på valutamarknaden, kreditmarknaden, aktiemarknaden och på alla råvarumarknaderna för metaller, spannmål, olja o s v. Idag lever vi i spekulationsekonomi som saknar motstycke i världshistoriens.

Alla marknader domineras av spekulation, det vill säga affärer där man köper och säljer utan annat syfte än att tjäna pengar på priser som går upp och undvika förluster på priser som går ned. Inga som helst nya värden skapas av dessa affärer. Och det är dessa spekulationer som ständigt producerar ekonomiska kriser som politikerna tvingas försöka häva.

När politikerna inte lyckas med det så utsätts de för förödande kritik, vilket på sikt riskerar att helt undergräva förtroendet för demokratin.

Men den globaliserade ekonomiska eliten som skapar kriserna tycks vara helt utan ansvar. Nordeas bolagsordförande Björn Wahlroos är en god företrädare för denna superelit. I Svenska Dagbladet Näringsliv beskrivs han över tre helsidor som Gud.  Hans bibel är ”Aktiebolagslagen som säger att bolag ska skötas på bästa sätt i deras aktieägares intressen”.

”De 7 000 stödmiljarderna till Grekland är bortkastade pengar”, meddelar han. Och alla vi som läser förstår att politiker kastar bort pengar, att löner till tusentals arbetare i den offentliga sektorn är ”bortkastade pengar”.  Pengarna borde istället ha stoppats in i – ja, just det! – tyska, franska, italienska banker.

”Politikerna har schabblat. Det finns ingen som skulle säga att krisen skötts väl”, meddelar Gud, Björn Wahlroos.

Han visas på en helsidesbild i Svenska Dagbladet. Så vi vet att han finns. Han är blond, välfriserad, ljushyad med perfekt klippt mustasch, stora klara glasögon, klädd i mörk, skräddarsydd kostym med vit näsduk i bröstfickan, upphöjd på ett tak med Stockholms skyline och hotfulla moln som effektfull bakgrund.

En solstråle bakifrån skapar en gloria kring hans huvud.

Hans stadiga, förtroendeingivande blick är riktad mot en annan horisont någonstans långt bort och osynlig för oss dödliga. Rubriken ”Krävande kapten” är fånigt nedtonad. Det är Gud eller åtminstone hans sändebud på jorden vi ser framför oss, ingen djävla simpel kapten.

Han behöver inte äta och inte vila. Han tar en banan till frukost och hoppar över lunchen, för att kunna arbeta 24 timmar dygnet runt och ändå hinna hem till gården Åminne i Finland och njuta av sin fritidssysselsättning som att döma av hans språkbruk är segling. Nordea är som en segelbåt, filosoferar han, ”det är bara soliga dagar och svag vind som du kan låta seglen fladdra”.

Texten låter oss förstå att han är allvetande och allsmäktig. Men han värjer sig självmedvetet. Ordet ”makt” finns inte i aktiebolagslagen, invänder han. Det handlar bara om ”effektivitet”, hur ”värde och vinster skapas”. Men reportern Patricia Hedelius försäkrar oss läsare om att mannen har ”inte bara en mycket bestämd uppfattning om hur värde och vinster skapas, utan också om hur det ska gå till rent praktiskt”.

Det är bara att avskeda 2 000 av Nordeas medarbetare. Lätt som en plätt. Kanske ännu fler om det behövs.

Ett Wahlroos- citat ur finska Hufvudstadsbladet piggar upp layouten:

”Vår sociala trygghet, vår inkomstöverföringsmekanism, vår arbetsmarknad och våra institutioner har i hög grad byggts upp enligt svensk modell. Sverige har legat 10-20 år före oss både på gott och ont. Då Sverige började ta sig ur träsket i slutet av 1990-talet fortsatte vi och fortsätter fortfarande rakt mot kärret.”

Till Dagens Industri sa Wahlroos:

”Jag vågar nästan räkna er finansminister som en mycket god bekant och skulle gärna ha honom som vän.” Bild på en skrattande Anders Borg illustrerar citatet.

Det finns en till ännu större morgontidning i Sverige. Dagens Nyheter. Där skriver Johan Schück. Han är ekonomisk expert. Finansaktörerna ”ligger tidigt och har ett framåtriktat perspektiv som präglas av otålighet”, får vi veta. Men, men, men… ”politikerna har svårt att samla sig till nödvändiga men obehagliga beslut och när de till sist bestämmer sig leder besluten ofta till besvikelse”.

Bror Perjus