Hur hejdar vi fascismen? Ett bra tema för en vidareutveckling av Decemberöverenskommelsen.

”Odemokratiskt!” Det skriker nu flera om Decemberuppgörelsen. ”Brott mot parlamentarismens principer”, säger de stora förståsigpåarna. Jag har svårt för att förstå deras synsätt. Sex partier med stor majoritet bland väljarna och i parlamentet har gjort om hur Sverige ska styras fram till nästa val 2018. Hur odemokratiskt är det mot folkmajoriteten?  

Redan den 3 december skrev jag såhär under rubriken ”Samlingsregering mot Sverigedemokraterna”: ”En tydlig och väl formulerad uppgörelse riktad direkt mot Sverigedemokraterna kunde ha demolerat deras bisarra syn på den ekonomiska politiken. De försöker inbilla oss att vårt land skulle få större ekonomiska resurser och att betydande delar av vår välfärd kan finansieras genom att vi stänger våra gränser för jagade människor på flykt från krigszoner och brutalt våld. Tillsammans kunde de sju partierna i riksdagen ha gått till samlad och kraftfull attack mot dessa demokratins dödgrävare.”

Det skulle också kunna bli resultatet av Decemberuppgörelsen, om Allians-partierna verkligen vill leva upp till sina påståenden om att inte göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Dessvärre talar flera tecken för att de håller på att svikta. Frestelsen att spela ut det främlingsfientliga kortet är stor på den kanten. Och det är nog också vad de hårdaste kritikerna mot Decemberuppgörelsen egentligen vill, typ förre försvarsministern Mikael Odenberg.

Den 9 december skrev jag såhär under rubriken ”Varför inte dra tillbaka beslutet om extraval”: ”Idag skriver Allians-partierna på DN Debatt att de är beredda att göra upp med den rödgröna regeringen - före extravalet - om nya spelregler som gör det möjligt för en minoritetsregering att få igenom sin budget i riksdagen. Det är helt skamlöst. Det var precis vad Stefan Löfven föreslog långt före det ordinarie valet den 14 september. Han talade tidigt, konsekvent och envist om värdet av blocköverskridande uppgörelser. Han bjöd in till överläggningar efter valet, gång på gång.”

Det är vad som nu har skett!

I min förra blogg, som blivit lite omdiskuterad på facebook, skrev jag att Stefan Löfven ”lurat skjortan av de borgerliga partierna”.

Visst, det var lite hårt formulerat. Självklart har inte statsministern ”lurat” oppositionen. Han är en mycket ärlig person. Däremot mycket skicklig förhandlare. Jag skrev ”lurat skjortan av” därför att de borgerliga partiledarna och rader av så kallade experter i media försökt framställa det hela som en seger för de borgerliga partierna, som om det är den rödgröna regeringen helt anpassat sig till de borgerligas förslag.

Nu i efterhand inser alla att det är precis tvärt om. Och egentligen kunde man lika väl beskriva det som ett ansvarstagande från de borgerliga partiledarnas sida. Den förre försvarsministern Mikael Odenberg som tvingades avgå och antagligen därför är ute efter en viss revansch mot sina partivänner beskriver Decemberuppgörelsen som en fullständig kapitulation från oppositionens sida och ett ”brott mot parlamentarismens principer”.

Den stora farhågan just nu är att fältet lämnas fritt för Sverigedemokraterna som enda oppositionsparti. Om insikt, framsynthet och ansvarstagande på allvar drabbade Allians-partiernas ledare så skulle alla övriga sju partier i riksdagen kunna gå till samlat och benhårt angrepp mot Sverigedemokraternas människofientliga politik. Därmed kunde vi i vårt land sätta stopp för fascismens frammarsch.

Kanske kunde det bidra till att hejda högerextremisterna också i övriga Norden och i hela Europa. Varför inte ett tema för en vidareutveckling av Decemberöverenskommelsen? Hur kan vi bäst hejda fascismen? I en tidigare blogg skrev jag om Stefan Löfven som en ny Per Albin Hansson.

Vem skulle komma på tanken att kalla det för ”odemokratiskt” eller ”brott mot parlamentarismens principer”? Utom Sverigedemokraterna själva förstås!

Bror Perjus

Stefan Löfven spelade skjortan av hela gänget

Det är en oerhörd styrka för demokratin att vi, i vårt land, har en fungerande samverkan mellan det socialdemokratiska partiet och den fackliga rörelsen. I ett besvärligt krisläge för socialdemokratin kunde partiet plocka fram en skicklig förhandlare från den fackliga rörelsen och göra honom till partiordförande.

Denne partiordförande, IF Metalls förre ordförande Stefan Löfven, numera även Sveriges statsminister, har i julhelgen lurat skjortan av de borgerliga partierna och säkrat ett rödgrönt regeringsinnehav fram till nästa allmänna val 2018. Fortsätter han sköta sina kort lika väl så blir det också en valseger och fortsatt rödgrön regering till 2022.

När man följer nyhetsrapporteringen om de senaste veckornas politiska händelser så får man emellertid en märklig känsla av overklighet. I Rapport sitter den politiska reportern Kerstin Holm och gör en sorts analys som enbart är en rak återgivning av de borgerliga partiernas beskrivning av vad som hänt. I de stora rikstäckande dagstidningarna skrivs det spaltmeter om hur den rödgröna regeringen ”misslyckats” med att få igenom sin budget och ”missbedömt” möjligheterna att förhandla med de borgerliga partierna.

Löfven har, även av en del mystiska ”källor” inom partiet, beskrivits som en politiskt oerfaren ledare som velat lite hit och dit. I verkligheten har det visat sig att han är en lika skicklig förhandlare politiskt som fackligt. Han har hela tiden hållit en rak och konsekvent kurs som till sist förpassat de borgerliga partiernas ledare till åskådarbänken i fyra, kanske åtta år framåt.

De borgerliga partiledarna har, med stöd i stora delar av mediasverige, försökt framställa nedröstningen av regeringens budgetförslag och beslutet om extraval som ett misslyckande för den rödgröna regeringen. Men att en stark borgerlig majoritet i riksdagen röstar ned en vänsterregerings budget är naturligtvis inget misslyckande. Det var bara för Allians-företrädare och Sverigedemokrater i skön förening att försöka träffa rätt på nej-knappen med pekfingret, vilket de faktiskt lyckades med.

Sedan påstår centerledaren Annie Lööf att regeringen accepterat de borgerligas förslag som innebär att en minoritetsregering ska kunna få igenom sitt budgetförslag genom att oppositionen lägger ned sina röster. Det är märkligt! Oppositionen kunde ju redan den 3 december vid omröstningen i riksdagen ha lagt ned sina röster och släppt fram regeringens budget.

Slutligen påstås Stefan Löfvens beslut om ett extraval vara ett förhastat misstag. Knappast! Det var beslutet om extraval som fick de så kallade Allians-partierna att vika ned sig och i fortsättningen, år efter år, lova just det, att lägga ned sina röster till förmån för regeringens budget. Snacka om nederlag, misslyckande och felbedömning! Resultatet kan bli att de borgerliga partierna får avstå från att driva sin egen politik i åtta år.

Nu hotar de istället med att orsaka den rödgröna regeringen rader av nederlag i riksdagen i frågor som inte regleras i statsbudgeten. Jovisst, det kan högerkrafterna i riksdagen mycket väl göra! Men enbart med stöd av det fascistgäng som idag leder Sverigedemokraterna. Precis samma konstellation som den 3 december fällde regeringens budget. Precis det som Allians-partierna hela tiden påstått att de vill undvika.

Och skulle den rödgröna regeringen ha avgått efter nederlaget i budgetomröstningen så hade de så kallade Allians-partierna möjligen fått chans att bilda regering – men enbart då med stöd av Sverigedemokraterna.

Hur detta borgerliga hyckleri och taskspel kan beskrivas som ett misslyckande för Stefan Löfven är obegripligt. Han har, som sagt, spelat skjortan av hela gänget. Kan det vara så att fackliga ledare är skickligare förhandlare än politiker?

Bror Perjus

Anders Borg "kritiserar" - men Stefan Löfven "anklagar" - eller är det tvärt om?

En textkritisk filolog borde få i uppdrag av SOM-institutet i Göteborg att granska hur ord som kritiserar, anklagar, påstår, hävdar o s v används i politiska texter i de stora rikstidningarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. 

Jag har en stark känsla av att socialdemokratiska företrädare oftast refereras med formuleringar som ”anklagar” och ”påstår”, medan borgerliga politikers uttalanden oftare refereras med ord som ”kritiserar” och ”hävdar”.

Ett intressant aktuellt exempel är de här texterna hämtade ur DN idag. Kursiveringarna här har jag gjort av pedagogiska skäl.

”Förre finansministern Anders Borg (M) riktar i Sveriges Radios lördagsintervju hård kritik mot statsminister Stefan Löfven för att denne utlyst extraval i Sverige.”

Tidningens skribent väljer här ordet ”kritik” som ger läsaren ett intryck av att Anders Borgs åsikt är objektiv, seriös och korrekt.

I samma tidning refereras statsminister Stefan Löfvens svar på ”kritiken”:

”S-ledaren anklagar Borg, som efter den borgerliga valförlusten den 14 september lämnade politiken i samma veva som statsminister Fredrik Reinfeldt, för att ha smitit undan sitt ansvar.”

Nu väljer skribenten ordet ”anklagar”. Det markerar att statsministerns uttalanden är mer av en partsinlaga, mindre seriöst och kanske inte helt korrekt.

Anta att man väljer att låta de båda avgörande begreppen ”anklagar” och ”kritiserar” byta plats. Då skulle det låta såhär:

”Förre finansministern Anders Borg (M) anklagar (…) statsminister Stefan Löfven för att denne utlyst extraval i Sverige.”

”S-ledaren kritiserar Borg (…) för att ha smitit undan sitt ansvar.”

Jag kan förstås inte med någon vetenskaplig exakthet hävda att Dagens Nyheter genomgående använder ord som underminerar socialdemokraters budskap - eller att tidningen genomgående använder ord som förstärker trovärdigheten i borgerliga företrädares budskap. Men jag har en stark känsla av att det är så. Därför menar jag att det vore intressant med en sådan textkritisk mediaforskning, som visar hur ledande politikers uttalanden karaktäriseras och tolkas i nyhetstexter.

Jag är själv journalist, jag har skrivit några böcker och numera bloggar jag regelbundet. Så jag vet att jag ständigt överväger vilka ord jag ska välja för att karaktärisera ett budskap. Väljer jag ”kritisera” så vet jag att jag förstärker budskapet. Väljer jag ordet ”anklaga” så försvagar jag det budskap som refereras. Som skribent vet jag att det är ett medvetet val som avslöjar på vilken sida jag står i en politisk debatt.

Men jag hävdar inte att jag är opartisk. I mina texter tar jag ställning och använder retoriska knep för att förstärka och underbygga mina egna åsikter. Dagstidningarnas journalister däremot hävdar att de är opartiska på nyhetsplats. Men den opartiskheten kan vara mer försåtlig än en öppet redovisad politisk position. Och läsaren måste vara mera på sin vakt. Särskilt socialdemokrater eftersom de dominerande tidningarna i grunden är borgerliga.

Bror Perjus

PS. Det kanske finns sådan forskning? I så fall slår jag in en öppen dörr. Men det kan ändå vara intressant att fundera på och vara uppmärksam på hur små enkla ord kan användas. DS

”En välkommen entré”. DNs ledarsida. Vem då? Jesus? Nej Göran Hägglund!

En djup och ljudlig suck av lättnad hör vi nu från alla de borgerliga partierna och landets opinionsledande morgontidningars ledarsidor!

”En välkommen entré”. DNs ledarsida. Vem då? Jesus? Nej Göran Hägglund!

”Föredömligt inspel från KD”. Svenska Dagbladet.

Göran Hägglund har äntligen öppnat slussarna. Han har öppnat pärleporten!

Halleluja!

Äntligen kan vi med gott samvete stänga våra hjärtan!

Hyckleriet hämtar sin legitimitet från kristdemokraternas partiledare. Sedan spelar det ingen roll att han är den mest okristliga av alla partiledare. Finns det någon ärlig, troende kristen som kan stanna kvar hos Kristdemokraterna efter detta?

Allra djupast och lyckligast är sucken från Sverigedemokraterna. Nu kan den främlingsfientliga stämningen sprida sig fritt från Sverigedemokraterna, in i alla de borgerliga partierna och ut i hela samhället.

Nu kan vi släppa fram en borgerlig statsminister efter extravalet den 22 mars. Vi behöver inte längre hyckla om vi står till höger eller vänster. Vi vill Bevara Sverige Svenskt!

Nu är vi stolta och glada högerextremister, den riktiga oförfalskade högern, den riktiga borgerligheten.

Halleluja! Nu är också Kristus med oss!

Det är förstås sant som talmannen i riksdagen Björn Söder säger. Dom där tillhör ändå inte vår nation! Svenskar kan dom ändå inte bli! Annat än om dom gör om sig i grunden, bryter helt med sin egen kultur och historia och ansluter sig till vår kultur och vår historia, nedärvd i oss under generationer och århundraden via blodet! Men helst bör dom byta hudfärg och blod.

Halleluja! Kristus är med oss! Han kom till oss från Mellanöstern, det där lilla området mellan floderna Eufrat och Tigris, där kriget nu är som värst…

Flyktingarna kostar för mycket, säger Kristdemokraternas ledare i kritstrecksrandig kostym. Det kommer för många hit! Det hade väl varit tillräckligt om bara Kristus hade kommit hit, möjligen med några av lärjungarna.

Halleluja!

Så nu sänker vi ersättningen till nyanlända människor på flykt från förtryck, terror och krig med 25 kronor i månaden. Då kommer inte så många hit. Sedan skattebefriar vi dem som ändå kommer hit och lyckas få tag på ett arbete, oavsett hur och oavsett på vilka villkor. Skatteintäkter är ändå bara ett problem. Pengarna går ändå bara till alla sjuka och arbetslösa som inte vill arbeta.

Halleluja!

Så slår vi, kristna partister, två flugor i en smäll. De mest utsatta får lära sig veta hut. Samtidigt får arbetsgivarna billigare arbetskraft. Vi höjer trösklarna vid gränsen och sänker trösklarna till arbetslivet. 

Genialt! Halleluja!

Vi ökar otryggheten, osäkerheten och vilsenheten bland de nytillkommande flyktingarna till vårt land. De börjar tänka! Får vi stanna, får vi inte stanna? Hur länge får vi vara här? Ska våra barn börja i skolan eller inte? Ska våra barn ryckas upp plötsligt från skola och nya kamrater för att åka tillbaka till det land de lämnat i skräck? Får mormor och farfar komma hit? Det är bra att tänka sig för innan man åker till Sverige!

Halleluja! Kristus är med oss! Han lyckades kravla sig över tröskeln, även om han fortfarande går omkring arbetslös bland oss och bara pratar, eller är han sjuk, han blöder i pannan...

Bäst att korsfästa honom, igen!

Bror Perjus

Boel Godner borde sitta i regeringen, men kanske behövs hon ännu mera i Södertälje

Lyssnar till lördagsintervjun i radions P1. Boel Godner, socialdemokratisk regeringschef i Södertälje, intervjuas av Monica Saarinen i 32 minuter. Intervjun inleds med en serie frågor om regeringskrisen och det aviserade extravalet den 22 mars nästa år.

Saarinen är en skicklig journalist. Men det här är ett bedrövligt avsnitt av intervjun. Gång på gång, under kanske tio minuters tid, ställer hon samma fråga men med varierade formuleringar.

Vilka misstag gjorde Stefan Löfven? Vad kunde han ha gjort annorlunda? Kan man skylla allt på moståndaren? O s v i all oändlighet. 

Det har blivit en trend i journalistiken. Det är precis som den gamla tesen; om en lögn upprepas tillräckligt många gånger så blir den en sanning. Här upprepas lögnen i form av en fråga. Det bestående intrycket hos lyssnarna blir att Stefan Löfven och partiets ledning ändå gjort något sorts misstag, att det handlar om ett misslyckande.

Det är för övrigt helt i linje med vad Alliansens företrädare hela tiden försöker inpränta i den allmänna opinionen; att sittande regering naturligtvis är ansvarig för att få igenom sin budget i riksdagen och att det är ett misslyckande för regeringen när den tvingas utlysa ett nyval. Och det är precis vad alla massmedier också ägnat sig åt den senaste tiden; att klistra på socialdemokratin en förlorarstämpel, att man misslyckats, att partiet inte längre är regeringsdugligt. 

Det är en usel journalistik eftersom journalisterna inte gör någon egen granskning av sakläget, utan bara i frågeform repeterar den ena politiska sidans argument mot den andra.

Boel Godner svarar emellertid tålmodigt, rakt och tydligt, gång på gång. Hon påpekar det självklara. Det var den borgerliga Alliansen och Sverigedemokraterna som gemensamt fällde den rödgröna regeringens budgetförslag. De har majoritet i riksdagen. Vad skulle Löfven göra åt det?

Men Monica Saarinen ger sig inte. Hon formulerar om samma fråga på olika sätt i kanske tio minuters tid. Men Boel Godner sviktar inte en millimeter. Hon sköter sig på ett lysande sätt. Hon är en mycket stark politiker. Hon gör inte ett enda misstag under den långa intervjun.

De borgerliga partierna släppte först fram en socialdemokratisk statsminister som bildade regering med miljöpartiet. Därmed utgick statsministern givetvis också från att att kunna förhandla igenom en budget. Det var logiskt. Men då vände de borgerliga på klacken, vägrade förhandla och fällde budgeten tillsammans med Sverigedemokraterna. Det är inget misslyckande för den rödgröna regeringen. Det är medvetet sabotage från oppositionen.

Monica Saarinens andra mål med intervjun är att få Boel Godner att svikta i frågan om invandringspolitiken, att ge ett indirekt erkännande till Sverigedemokraternas påståenden om att vi, Södertälje eller Sverige tar emot för många invandrare.

Det är lurigt eftersom Boel Godner leder den kommun i Sverige som tar emot allra flest invandrare i förhållande till sitt ursprungliga invånarantal, vilket frestar på kommunen när det gäller behov av bostäder, skolor, förskolor med mera. Saarinen försökte locka in Godner i ”volymdiskussionen”, som det kallas.

Men det går Boel Godner aldrig på. Hon vägrar ge sig in i något som helst samtal om ”volymen” invandrare, detta vidriga begrepp som förvandlar flyende och nödlidande människor till en ”volym”, en massa. Däremot slår hon förstås fast det självklara att alla kommuner måste börja ta sitt ansvar för invandring och integration, liksom för övrigt också hela Europa.

Boel Godner borde sitta i regeringen, men hon kanske behövs ändå mer i Södertälje.

Bror Perjus

Borgerlig anpassning i vår egen valplattform, är att gå ned på knä för högerkrafterna.

Först nu, mitt under pågående regeringskris och alla taktiska överväganden inför extravalet den 22 mars, läser jag Daniel Suhonens bok; Partiledaren som kom in i kylan.

Och förstår mycket bättre vad som pågår!

Självklart är det en strid mellan höger och vänster i hela landet, mellan alla politiska partier och inom alla partier. Det har jag alltid utgått ifrån. Men med Suhonens bok i handen är man med, mitt inne i socialdemokratiska partiets högsta ledning Verkställande Utskottet, VU, men också hemma i ledande politikers sovrum och inne i deras huvud – tror jag åtminstone...

Just nu handlar det om taktiken inför extravalet.

Ut från VU kommer helt öppet Marita Ulvskog. Hon har uppenbarligen VUs uppdrag att kommentera det politiska läget officiellt. 

Hon säger det enda kloka; ”Vi går till val på vår egen politik. Men vi är öppna för samarbete med alla anständiga partier efter extravalet. Sverigedemokraterna är inte ett anständigt parti.” 

Det refereras ingående av Svenska Dagbladet, åtföljt av en serie kritiska frågor.

Men Marita håller fast kurs.

I Dagens Nyheter däremot finns en helt annan uppgift från en ”anonym källa”. Den säger att valplattform som nu tas fram ska innehålla en anpassning till de borgerliga partierna som underlättar en blocköverskridande uppgörelse efter valet.

Vem den källan är har läsaren ingen som helst aning om.

• Är det partiordföranden själv?
• Partisekreteraren, nummer två i partiet?
• Någon övrig ledamot av VU?

(VU består av LOs ordförande, ordföranden för partidistrikt och kringorganisationer som SSU, Kvinnoförbundet och Socialdemokrater för Tro&Solidaritet.)  

• Den ”anonyma källan” kan också vara en tjänsteman på hög nivå i partikansliet? Fast egentligen kan det vara precis vem som helst eller ingen...

Oavsett vem?!

Alla planer på en sådan anpassning till de borgerliga partierna i nuläget fullkomligt är förstås huvudlöst. Det kan endast tjäna som en sorts förnedring av socialdemokratin. 

Stefan Löfven har hela tiden hållit dörren öppen för förhandlingar. Det har varit värdefullt och korrekt. Socialdemokratin har visat sig vara medgörlig, öppen för kompromisser för landets bästa och för demokratins skull i ett politiskt besvärligt läge.

De borgerliga partierna har däremot uppträtt på det mest hänsynslösa sätt. De har slagit igen dörren för alla förhandlingar. De har krävt regeringens ovillkorliga avgång, trots att de tidigare släppt igenom en rödgrön regering, genom att lägga ned sina röster.

Och att i vår egen valplattform nu, inför ett extraval börja krypa till korset och anpassa vår politik till de borgerliga utan någon som helst förhandling, det är att gå ned på knä inför högerkrafterna.

Det är förstås inte värdigt Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti.

Bror Perjus

Det är här som djävulens bockfot sticker fram under det liberala täcket

Det finns en borgerlighet som försöker framstå som radikal och humanistisk. Men den är kluven. Och frågan är hur de ställer sig när det verkligen gäller? Kan vi räkna med 14 liberaler när Alliansens ledare börjar exploatera den främlingsfientlighet som de själva skapat? 

Det är en borgerlighet som försvarar en obegränsad arbetskraftsinvandring och en asylpolitik som tar emot människor som flyr från förtryck, våld och krig. Fredrik Reinfeldts formulerade deras budskap tjusigt med sitt berömda uttryck ”Öppna era hjärtan”.

Idag riktar denna borgerlighet i namn av ”14 unga liberaler” ett upprop till den nya M-ledaren Anna Kinberg Batra på DN Debatt. 

”Alliansregeringarnas öppenhetslinje är bland de viktigaste arv den moderna borgerligheten har lämnat efter sig. Slarva inte bort den,” skriver de. 

Uppropet är riktat mot starka krafter inom alla de fyra allianspartierna som nu kräver en omläggning av politiken i en mera invandringsfientlig riktning, ett närmande till Sverigedemokraterna, en triangulering till höger. 

Täcknamnet för högervridningen är; ”volymfrågan måste diskuteras”.

”Att tala om våra integrationsproblem som ”volymfrågan” är som att tala om problemet med ungdomsarbetslösheten som att vi har för många ungdomar”, skriver de 14 liberalerna. 

Vackert formulerat! 

Att kalla människor på flykt från våld och krig för en ”volym”, en massa, en mängd, är vidrigt avhumaniserande. Anta att vi skulle kalla en annan grupp människor för en ”volym”, exempelvis judar…

Då är vi mycket nära Sverigedemokraternas ursprung och hårda kärna.

De 14 liberalerna påpekar att en sådan omläggning av politiken enbart stärkt de främlingsfientliga krafterna i länder där den genomförts. I Norge sitter de i regeringen. Men sedan skriver de; ”vi borde tydligare kritisera lönebildning, arbetsrätt och höga skatter på låga inkomster som gör att de som inte är tillräckligt produktiva från dag ett aldrig får sitt första jobb”.

Och det är här som djävulens bockfot sticker fram under det liberala täcket.

De lägsta lönerna ska sänkas ytterligare. De så kallade ingångslönerna ska också sänkas. Anställningstryggheten ska försämras. Arbetsgivarnas makt ska förstärkas. Det kallas på borgerlighetens nyspråk för att ”sänka trösklarna in på arbetsmarknaden”.

Redan idag blir så kallade SMS-anställningar allt vanligare. Ett brutalt och godtyckligt utnyttjande av unga arbetslösa. Det är som tidigt 1900-tal då människor fick stå i kö för att eventuellt kunna få ett arbete en dag i taget. De kallades för daglönare.

Det mest bedrägliga är de 14 liberalernas krav på "sänkta skatter på låga inkomster". 

I verkligheten sänkte Alliansregeringen skatterna flera tusen kronor mer i månaden för höga inkomster än för låga inkomster. Det var tydligen inte tillräckligt! Skattesänkningarna försämrade dessutom radikalt samhällets resurser till bostadsbyggande, järnvägsunderhåll, kollektivtrafik, sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer och gamla, alltså de allra mest behövande.

Sänkta skatter på låga inkomster men ännu mera sänkta skatter på höga inkomster - det är liberalernas politik!

De 14 liberalerna argumenterar för en generös invandring för att invandrare med lönekonkurrens och försämrad trygghet i arbetet ska förstärka arbetsgivarnas makt, öka de ekonomiska klyftorna och orättvisorna i vårt land.

Det är de växande klyftorna och den växande otryggheten på arbetsmarknaden som skapat den främlingsfientlighet som fascisterna i ledningen för Sverigedemokraterna nu exploaterar hänsynslöst. 

Generös invandring med ökad främlingsfrihet är taktiken.

Mycket talar för att de välmenande 14 liberalerna på dagens DN Debatt kommer att få uppleva hur deras egna partier i kommande valrörelse exploaterar den främlingsfientlighet som deras egen politik skapat.

Såhär långt hedrar det moderaterna att de vägrat försämra lagen om anställningstrygghet, LAS. Men nu kräver de 14 liberalerna att det ska vara lättare att sparka redan anställda för att invandrare ska få plats i arbetslivet.

Är det någon som tror att främlingsfientligheten i vårt land minskar med en sådan ordning?

En generös invandringspolitik måste kombineras med arbete åt alla, bättre arbetsvillkor, svenska kollektivavtal, svenska löner, anställningstrygghet, rimliga arbetstider, en bättre skola, sjukvård, sjukförsäkring, a-kassa och äldrevård och gärna kraftigt höjt barnbidrag. Bara så kan vi knäcka Sverigedemokraterna. 

Bror Perjus

Nu vill Allians-partierna förhandla! Varför inte dra tillbaka beslutet om extraval?

Idag skriver Allians-partierna på DN Debatt att de är beredda att göra upp med den rödgröna regeringen - före extravalet - om nya spelregler som gör det möjligt för en minoritetsregering att få igenom sin budget i riksdagen.

Det är helt skamlöst.

Det var precis vad Stefan Löfven föreslog långt före det ordinarie valet den 14 september. Han talade tidigt, konsekvent och envist om värdet av blocköverskridande uppgörelser. Han bjöd in till överläggningar efter valet, gång på gång.

Allra senast, strax innan Allians-partierna tillsammans med SD fällde regeringens budget, meddelade han att ”dörren står öppen”. Men Allians-partierna slängde igen dörren mitt i ansiktet på honom. De fällde regeringens budget med precis de regler som de nu plötsligt vill ändra på. I deras DN-artikel utmålar de detta som ett misslyckande för Stefan Löfven!

Man tar sig för pannan!

Att Alliansens partier och ett antal förståsigpåare utpekar det som ett misslyckande för statsministern är obegripligt. Det var omöjligt att förhindra en högermajoritet i riksdagen från att fälla budgeten. De behövde bara trycka på rätt voteringsknapp i riksdagen så var saken klar.

I det läget hade statsministern ingen annan utväg än att utlysa ett extraval för att lösa upp den låsta situationen i riksdagen. Då är Allians-partierna plötsligt intresserade av att förhandla. Nu vill de ha helt nya regler för riksdagens arbete istället för de regler som de nyss använt för att fälla regeringens budget. Orsaken är förstås att de räknar med att själva bilda en minoritetsregering efter extravalet.

Det är rekord i hållningslöshet och hyckleri!

Nu kunde förstås statsminister Löfven dra tillbaka beslutet om extraval, inleda förhandlingar med Allians-partierna, införa helt nya regler för riksdagens arbete och få igenom en ograverad, rödgrön vårbudget 2015. Inför 2016 kunde så den rödgröna regeringen lägga fram en helt egen budget och få den igenom riksdagen oförändrad enligt de nya reglerna.

Men det finns en avgörande invändning.

En sådan helomvändning från den rödgröna regeringens sida skulle uppfattas som allt för undfallande mot Alliansens och Sverigedemokraternas hyckleri och taktikspel.

Nu har regeringen bestämt sig för att utlysa ett extra val.

Då får det bli extra val!

Någon djävla ordning får det väl vara också i Sveriges Riksdag!

För övrigt är väl det bästa att extravalet resulterat i att en rödgrön majoritetsregering kan bildas. Då blir det ordning i riksdagen. Då slipper vi ett litet, makthungrigt fascistiskt parti som kan diktera villkoren och leka fia med knuff i vårt lands högsta beslutande organ.

Bror Perjus

Gärna en folkomröstning den 22 mars. Mot Sverigedemokraterna och Alliansens eftergiftspolitik!

Det handlar inte om invandringen. Fascistiska och nazistiska partier, som Sverigedemokraterna, har ett grundläggande behov av att lyfta fram sitt elitistiska, hierarkiska övermänniskoideal, som bevisar att de är bättre än andra människor, att de har större rättigheter än andra, att de kan diktera alla andra människors villkor.

De hittar alltid någon eller några utsatta människor som de betraktar som svagare och som de kan ge sig på. Det har ingen betydelse om det är kristna, judar eller muslimer, vita, svarta eller zigenare, invandrare eller infödda, svenskar eller utlänningar, människor med psykiska problem, arbetslösa, förtidspensionerade eller sjukskrivna.

Jimmie Åkesson är nu själv sjukskriven på obestämd tid, utbränd. Han kommer aldrig tillbaka. Jag har hela tiden haft en känsla av att just Jimmie Åkesson känt sig lite obekväm. Jag har anat en vekhet och en känslighet hos honom, något som gått på tvärs mot hans position som ledare för det hårdföra gäng som dominerar Sverigedemokraterna. Kanske hans utbrändhet orsakats av inre tvivel inför budskapet, kombinerat med kravet utifrån att kompromisslöst agitera mot alla former av svaghet.

När Jimmie Åkesson sjukskrev sig tog den hårdföra linjens företrädare, Mattias Karlsson, kuppartat över trots att Jonas Åkerlund var vice partiledare. Sverigedemokraterna har kastat av sig masken. Det är den förändring av det politiska landskapet som det talas om.

I sommarens och höstens valrörelse fick Sverigedemokraterna i stort sett fri lejd både av övriga partier och av politiska kommentatorer. Nu tjatar många om att man måste börja ”prata med” detta parti. Men frågan är: Prata om vad?

Nej, det är dags för en rak och effektiv kritik mot detta antidemokratiska parti, men också mot Alliansens undfallenhet och eftergiftspolitik. Det var ett av misstagen under den förra valrörelsen att vi inte på allvar och med all kraft avslöjade Sverigedemokraternas ursprung och människofientliga ideologi. Det är vad Stefan Löfven och Magdalena Andersson nu gjort.

Sverige måste tillbaka till en människovärdig och humanistisk utveckling. Det är fortfarande tid att bidra till en vändning i Norden och i övriga Europa från högerextremismens cyniska politik till en politik för gemenskap, solidaritet och jämlikhet som omfattar alla människor. 

Gärna en folkomröstning den 22 mars, men inte mot invandringen utan mot Sverigedemokraterna, inte mot alla förföljda och utsatta utan mot cynism, brutalitet och övermänniskoideal.

Bror Perjus

Nu står vi alla upp för Stefan Löfven och Magdalena Andersson. Sverigedemokraterna ÄR ett nyfascistiskt parti!

Statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson anser att Sverigedemokraterna är ett ”nyfascistiskt” parti. I Skavlans populära talkshow i STV påpekade Stefan Löfven att Sverigedemokraterna i sin tidigaste historia prydde sina möteslokaler med hakkors, nazisternas symbol.

Alla övriga partiers främsta företrädare har sedan distanserat sig från just formuleringen ”nyfascistiskt”. Även Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt! Ja, till och med Miljöpartiets Åsa Romson!

I vanlig ordning har ett antal statsvetare rekryterats för att ge något sorts vetenskapligt objektivt besked. Är Sverigedemokraterna ett ”nyfascistiskt” parti eller inte? Den statsvetenskapliga forskningens pajas, Stigbjörn Ljunggren, skriver på sin blogg att ”Fascism är till vissa delar inte mer förkastligt än andra samtida politiska rörelser”.   

Men avgörande är inte om partiet i någon sorts objektiv mening kan betecknas som ”fascistiskt” eller inte. Fascismen och även nazismen kan definieras på många olika sätt, mer eller mindre välgrundade. ”Ny” är förstås fascism och nazism i vår tid, i jämförelse med dess storhetstid under 1930-och 1940-talen, innan de krossades militärt i mänsklighetens hittills allra värsta våldsutbrott.

Nej, avgörande är att Socialdemokratins två främsta företrädare med beteckningen ”fascism” går till kompromisslös frontalattack mot Sverigedemokraterna. De ska isoleras helt och hållet! De ska utestängas från varje form av inflytande i den svenska riksdagen! De utgör på sikt ett hot mot demokratin!

I alla andra länder i Norden och övriga Europa har de demokratiska partierna mer eller mindre anpassat sig till fascisternas hänsynslösa och människofientliga budskap. Inte minst med det lika märkliga som ynkliga argumentet att dessa partier annars kommer att få ett ännu större stöd bland väljarna. Det fungerade inte på 1930-talet. Det har inte fungerat nu. Undfallenheten har istället medfört att fascisterna vuxit ännu snabbare i övriga Europa än i vårt land.

Sverige har nu en möjlighet att sätta stopp för Sverigedemokraternas framfart och därmed ange en helt ny och motsatt färdriktning för hela Norden och Europa; en färdriktning som innebär solidaritet med utsatta människor och kompromisslös kamp för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Det är vad extravalet den 22 mars handlar om.

De fyra borgerliga Allianspartierna har tyvärr, genom att distansera sig från beteckningen ”fascistiskt” markerat en öppning mot Sverigedemokraterna och deras förakt för mänsklig svaghet och utsatthet. Alliansen är beredd att bilda regering med Sverigedemokraternas stöd i riksdagen efter extravalet.

Varför Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt distanserat sig från att beteckna Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti på samma sätt som Alliansen är däremot svårt att förstå. Kanske en hämndaktion för att Vänsterpartiet inte fick vara med i den rödgröna regeringen? Ideologiskt medvetna, som Vänsterpartister oftast är, måste de nu vara något förbryllade.

Att Miljöpartiets Åsa Romson i lördagsintervjun i radions P1 också distanserade sig får nog uppfattas som ogenomtänkt och en tillfällig politisk svacka.

Bror Perjus

Nu föredrar Alliansen Sverigedemokraterna framför Miljöpartiet

Vill en majoritet av Sveriges väljare verkligen ha tillbaka Alliansen med Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund och Anna Kinberg Batra som statsministerkandidat i spetsen?

Vill en majoritet av Sveriges väljare ha en ny och extrem högerregering, med de hårdföra, brutala järnrörsgänget inom Sverigedemokraterna som ständigt, opålitligt stöd i riksdagen, med återkommande ultimatum och diktat?

Knappast!

Lägg märke till hur snabbt högervridningen har slagit igenom i Alliansens politik. Nu ropar allt fler röster från Allianspartiernas lokala organisationer på anpassning till Sverigedemokraterna.

Alliansens agitation har under regeringskrisens upptakt riktats i första hand mot Miljöpartiet. Men när Alliansen regerade gjorde de upp över blockgränsen med just Miljöpartiet, för att hindra Sverigedemokraterna från inflytande över invandringspolitiken. 

Nu är plötsligt Miljöpartiet ett hinder för en uppgörelse över blockgränsen med Socialdemokraterna.

Istället är Alliansen nu beredd att ta över regeringsmakten med just Sverigedemokraternas stöd, det parti som man tidigare ville hålla borta från regeringsmakten med Miljöpartiets hjälp. 

Det finns ingen logik, ingen konsekvens i Alliansens agerade. Det finns ingen annan förklaring än att Alliansen håller på att öppna dörren för Sverigedemokraterna. 

Vill en majoritet av Sveriges väljare verkligen ha tillbaka en Alliansregering med en sådan svajig och opålitlig politik? 

Bror Perjus

Budskap till väljarna: Nyvalet är Er chans att stoppa demokratins dödgrävare.

Det är fullkomligt obegripligt hur de stora tidningsdrakarna DN och SvD, men också studioreportrar och så kallade kommentatorer i Sveriges Television, kan försöka lägga skulden för extravalet på regerande socialdemokrater och miljöpartister.

Det är lika obegripligt hur det i massmedia kan framställas som ett ”misslyckande för Stefan Löfven” och ett bevis på att socialdemokratin ”inte längre är lika regeringsduglig” som tidigare.

Ända sedan Stefan Löfven valdes till partiledare har han konsekvent, ja, envist talat om sin vilja till samarbete över blockgränserna. Under hela valrörelsen fullföljde han det temat i varje tal, i varje intervju, i varje debatt.

Direkt efter valet försökte han bjuda in de fyra borgerliga Allians-partierna till överläggningar. Han gjorde flera försök före budgetomröstningen i riksdagen och efter omröstningen där Alliansen med Sverigedemokraternas stöd fällde regeringens budgetförslag. Han sa, samtidigt som han tvingades avisera extravalet, att ”dörren står fortfarande öppen” om de vill samarbeta.

Han gjorde försök efter försök att få igång en dialog, ett samtal, en överläggning. Han var öppen för att tala om både formerna för samarbete och samarbetets politiska innehåll, alltså en regerings sammansättning och vilka politiska reformer som skulle genomföras.

Men varje försök från hans sida har mötts av ett kallsinnigt, nästan hånfullt svar från Alliansens partiledare åtföljt av överlägsna flin. ("Läs Ola Larsmo i DN!

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ola-larsmo-liberalerna-borde-inte-skratta-bort-sitt-ansvar/")

Svaret från Allians-ledarna har varit nej, nej och åter nej!

Ingen som helst öppning på någon enda punkt.

Efter en sådan behandling är det obegripligt hur en amatörmässig studioreporter i Aktuellt igår kväll under en hel lång intervju med statsministern gång på gång kan upprepa två enfaldiga frågor på samma tema;

”Men har du inte själv gjort något fel?”

”Varför lägger du hela skulden på andra?”

En sådan behandling i direktsändning framför hela folket, kan få den mest tålmodiga person att tappa fattningen och ilskna till. Det gjorde nu inte Stefan Löfven. Han svarade sakligt, vänligt, med ett enastående tålamod på samma upprepade fråga, gång på gång. 

Det enkla som hänt är att Alliansen med stöd från Sverigedemokraterna fällt den rödgröna regeringens budget. De har en kraftig majoritet i den nuvarande riksdagen. Det var ingen som helst konst att fälla budgeten. Det vara bra att trycka på rätt voteringsknapp.  

Hur det kan framställas som ett ”misslyckande” för Stefan Löfven, som ett tecken på bristande ”regeringsduglighet” för den rödgröna koalitionen – det är, som sagt obegripligt, ja, värre än så; det är direkt lögnaktigt och falskt.

I min förra blogg skrev jag om möjligheten av att informellt, via budgetsamarbete, bilda en samlingsregering riktad mot högerextremisterna inom Sverigedemokraterna, ungefär så som Sverige gjorde inför andra världskrigets nazistiska hot. Det var förstås en orealistisk idé i det här läget, men ändå viktig att belysa.

Nu försöker de yttersta högerkrafterna inom Alliansen istället bygga en bro över till Sverigedemokraterna för att rentvå detta parti med djupa nazistiska rötter som ett demokratiskt parti bland alla andra; ett parti som precis som nationalsocialisterna i Tyskland på 1930-talet går in för att skapa parlamentariskt kaos för att kunna gripa makten.  

Varje regering som inte dansar efter deras pipa ska fällas i riksdagen.

Demokratin i vårt land är i fara.

Extravalet är väljarnas möjlighet att sätta stopp för demokratins dödgrävare.

Bror Perjus

Samlingsregering mot Sverigedemokraterna!

Det är en mycket oroväckande politisk utveckling vi nu upplever också i vårt land i dessa dagar. Sverigedemokraterna har fällt den rödgröna regeringen och skapat en regeringskris.

Det hade inte behövt bli så!

De borgerliga Allianspartierna kunde ha öppnat sig för en prestigelös förhandling om en bred uppgörelse över blockgränsen, med syfte att utforma en statsbudget med stöd av samtliga sju anständiga, demokratiska partier i riksdagen.

En sådan, tydlig och väl formulerad uppgörelse riktad direkt mot Sverigedemokraterna kunde ha demolerat deras bisarra syn på den ekonomiska politiken.

Sverigedemokraterna försöker inbilla oss att vårt land skulle få större ekonomiska resurser och att betydande delar av vår välfärd kan finansieras genom att vi stänger våra gränser för jagade människor på flykt från krigszoner och brutalt våld.

Tillsammans kunde de sju partierna i riksdagen ha gått till samlad och kraftfull attack mot dessa demokratins dödgrävare.

Dessvärre tycks istället kraven växa sig allt starkare, inom framförallt de borgerliga partierna, på att de ska börja ”tala med Sverigedemokraterna. Men att ”tala med Sverigedemokraterna” är bara täckord för eftergifter för deras främlingsfientliga, antihumana och ekonomiskt huvudlösa politik. Främlingsfientlighet, hat, hot, rädsla och misstro är det enda unika i deras politiska budskap. Därför finns det ingenting att tala med högerextremisterna om!

Det påstås ständigt att Sverigedemokraternas framfart skulle gynnas om de blir ”ensamma i opposition”. Ingenting talar i realiteten för det. Under trycket av en kraftfull politisk attack skulle Sverigedemokraterna falla samman som parti och bli helt marginaliserade. Det måste vara huvudmålet för alla demokratiska partier.

I alla andra länder, utom i Sverige hittills, har de demokratiska partierna börjat ”tala med högerextremisterna”. Det har inte på något sätt hejdat deras framfart. Tvärt om! Det har gynnat dem. De har, tack vare samtalen, börjat betraktas som allt mer rumsrena i land efter land. Följden har blivit att de tagit för sig allt mer av den politiska makten.

I flertalet europeiska länder växer de högerextremistiska partierna. I Frankrike är de tidvis, enligt opinionsmätningar, det största partiet. I Storbritannien tävlar partierna om att ta över deras politik. Ungern regeras av den extrema högern. 

De europeiska högerextremisterna utvecklar redan ett samarbete och en samsyn med den neofascistiska Putin-regimen i Ryssland, en regim som redan bedriver krig i Ukraina och hyllar Molotov-Ribbentrop-pakten, den uppgörelse mellan Stalin och 

Hitler som banade väg för andra världskriget.

I Norge, som haft sin nazistiska ockupation, sin Quissling-regim och sin Anders Bering Breivik, är högerextremisterna regeringsparti tillsammans med den norska, demokratiska högern. I Danmark görs den ena eftergiften efter den andra, samtidigt som främlingsfientligheten bara ökar.

När nazismen förra gången började breda ut sig i Europa under 1930-talet och vårt land hotades av militär invasion, enades vi bakom en samlingsregering riktad mot nazismen, under ledning av en trygg, socialdemokratisk statsminister med vilja och förmåga att samla landet och hålla oss utanför krig.

Är det inte bättre att vi samlas nu och går till motangrepp mot högerextremismen innan katastrofen är ett faktum? 

Med en politisk samling mot högextremismen kan Sverige anvisa en helt annan färdriktning även för demokratiska partier i övriga nordiska och europeiska länder. Det kan bli en signal och ett sätt att vända utvecklingen, ett stopp för eftergiftspolitiken och början till ett samlat motstånd mot den växande högerextremismen i hela Europa.

En statsbudget med stöd från sju partier i riksdagen kan, om än inte formellt men i praktiken, fungera som en sorts samlingsregering mot högerextremismen, mot Sverigedemokraterna, mot detta människofientliga hatparti, med djupa rötter i nazismen.

Ett stopp för högerextremismens framfart i Norden och Europa är faktiskt en mycket större politisk fråga än landet Sveriges statsbudget. Nu handlar det om demokratin, om alla människors lika värde, om fred och utveckling i hela Europa och kanske i hela världen. 

Bror Perjus