Med en rutinerad facklig ledare som statsminister, räknar jag inte med att det krävs politiska strejker!?

Nu knackar vi dörr och pratar med våra medmänniskor om valet den 14 september. Det är inte ”väljarna” vi pratar med om ”vår” politik. Vi pratar med våra medmänniskor om vilket samhälle vi vill ha.

En dörr öppnas. En mörkhårig, lockig man i vit fotbollsdress öppnar. Han vänder sig bakåt och räcker sin son i sex-årsåldern, en fotbollssko som han har i handen. Sedan riktar han sin uppmärksamhet mot mej. Han är från Latinamerika. Det avslöjar hans namn och hans svenska brytning. Han är mycket, mycket upprörd och i ett väldigt behov av att prata av sig om allt han upplever i sitt arbete. Jag blir kvar där länge. Jag lyckas knappast avbryta honom. Det han berättar är skrämmande.

Under 16 år i Sverige har han lärt sig betongarbete. Nu har han egen firma som utför betongarbete som underentreprenör. Han räknar upp en lång rad stora byggföretag som han arbetar för. Men överallt tvingas han konkurrera med importerad arbetskraft som arbetar för nästan ingenting.  Dessutom saknar de fullständigt yrkesutbildning. De kan inte sitt arbete, helt enkelt.

I ett bygge, ett flervåningshus – han berättar och ritar symboliskt med fingret på väggen – drar rörmokarna rörledningar genom hela huset. Sedan kommer dom som sätter upp gipsskivor på väggarna – utan yrkesutbildning, nästan gratis. De skruvar igenom gipsskivorna och skruvar hål på rörledningarna. Jobbet får göras om.

I ett annat bygge kommer en grupp importerade arbetare och lägger parkettgolv. De påstår sig kunna lägga parkett. Men hela parketten får rivas upp och läggas om igen. Extra kostnader på ett par miljoner.

I ett tredje bygge ska en grupp importerade arbetare utan utbildning slipa golvet. De ställer in golvslipen fel och förstör golvet, som får läggas om. Nya extra kostnader.

De importerade arbetarna har ingen yrkesutbildning och inga kunskaper om säkerhet och arbetsmiljöregler på byggen. Antalet olyckor ökar. Det drabbar inte bara dem själva utan också andra, säkerhetsutbildade och –medvetna arbetare. Samhällskostnaden för skadorna ökar, men långt värre är de enskilda människornas kostnader för dem själva och deras familjer.

Samtidigt, påpekar han, går massor av unga, yrkesutbildade byggnadsarbetare arbetslösa; nya, invandrade svenskar och födda i Sverige! Det här handlar inte om främlingsfientlighet, som de hycklande borgerliga ministrarna brukar antyda. Det handlar om anständighet och förnuft. Själv har jag personligen hjälpt syriska flyktingar att få en fristad i Sverige. Men det här är något helt annat.

Det här är resultatet av de regler om arbetskraftsinvandring som denna regering, dessvärre tillsammans med Miljöpartiet, genomfört i strid mot den svenska fackföreningsrörelsen. Syftet påstods vara att effektivisera byggandet och – kan man möjligen misstänka – öka vinsterna för byggföretagen, genom att pressa lönerna för de yrkesutbildade byggnadsarbetarna.

Resultatet är det motsatta. Byggandet blir ineffektivt. Kvaliteten försämras. Vinsterna för byggföretagen, åtminstone för underentreprenörerna, pressas ned. Antalet olyckor ökar. Samhällskostnaden för byggandet ökar. Jo, lönerna pressas ned – det är den enda effekten som är planerad och som fungerar som tänkt, men förnekas av den borgerliga regeringen. 

På partikongressen i Göteborg förra våren gjorde jag ett inlägg i den här frågan och sa att arbetsmarknaden är det allra viktigaste reformområdet. När vi övertagit regeringsmakten måste vi genast röja upp i det kaos som de borgerliga ställt till med. För att klara det krävs en mycket kraftfull arbetsmarknadsminister i nära samarbete med den fackliga rörelsen.

Bemanningsbolagen måste regleras, arbetskraftsinvandringen förses med facklig kontroll, visstidsanställningarna måste begränsas, de delade turerna i omsorgen måste avskaffas, Lagen om anställningsskydd måste skärpas upp inte luckras upp.

Dessutom måste fackföreningsrörelsen själv skärpa sig. De radikala försämringarna har den fackliga rörelsen släppt igenom allt för lättvindigt. Fackföreningsrörelsen måste bli mera militant mot arbetsgivarna. Mot den borgerliga regeringens arrogans kunde man ha organiserat politiska strejker. Det är faktiskt tillåtet och en grundläggande demokratisk rättighet. Mot en rödgrön regering med en rutinerad facklig ledare som statsminister räknar jag inte med att det behövs.

Bror Perjus