Ett nytt begrepp; Walther-byråkratin

Det är förstås logiskt att Jan Walther äger just Walther-skolorna. Vem annars? När han skrapat ihop miljonvinster under en tid ansökte han hos Skolinspektionen om att få dela upp koncernens skolor i egna bolag.

Avsikten var att kunna försätta enskilda skolor i konkurs utan att behöva ta något ekonomiskt ansvar för förlusterna eller något ansvar för de elever som drabbas. Sedan försatte han Karlstads Idrottsgymnasium i konkurs på grund av att det gått med förlust med några hundratusen under två år.  

Det kunde Skolinspektionen inte göra något åt. Dels finns inget juridiskt stöd för Skolinspektionen att ingripa. Skolor i form av enskilda bolag kan enlig lag, precis som alla bolag, försättas i konkurs. Dessutom hade Skolinspektionen ingen aning om hur illa ställt det var med Karlstads Idrottsgymnasium och vad Jan Walther planerade.

– I dagsläget har vi inte möjligheter att ha kontinuerlig kontroll. Det skulle vara en stor verksamhet, säger Bertil Karlhager på Skolinspektionen.

Precis det är ett av de avgörande problemen med privata skolor, sjukvård och äldreomsorg. Det krävs en omfattande byråkrati för att kontrollera dessa privata anläggningar. Byråkratin behövs för att ägarna inte ska ta ut helt orimliga vinster som sedan kan slussas till skatteparadis. Byråkratin krävs också för att förhindra kostsamma konkurser och för att dessutom garantera medborgarna att verksamheterna ändå alltid fungerar trots konkurser och snabba nedläggningar.

Sammantaget innebär det att privata vinstintressen i skattefinansierad välfärd som skolor, sjukvård och äldreomsorg blir orimligt dyr.  

Bror Perjus

DN-ledare dementerar Zaremba!

I fyra långa, väldokumenterade, dräpande artiklar har Maciej Zaremba fulkomligt massakrerat de senaste årens kommersialisering och konkurrensutsättning av sjukvården. Med final idag, har han på sida efter sida, med vetenskaplig exakthet och riklig källhänvisning, bevisat hur läkares, sjuksköterskors och undersköterskors kompetens och professionalism försatts ur spel av metoder som går ut på att ekonomiskt mäta kvantitet i sjukvården och samtidigt fullkomligt ignorera kvalitet.

Samma dag, idag, kan han på DNs ledarsida läsa att felet är vårdcentralernas som ”saltar notan” och läkarkårens som inte tar ”ansvar för utvecklingen”. Han måste ha satt morgonkaffet i vrångstrupen! Egentligen borde han, efter det mastodontjobb han lagt ned, bli fullkomligt rasande och dundra in på ledaravdelningen och kräva en dementi av denna ledare, eftersom ledaren är en dementi av hans artiklar som är hundra gånger mer väldokumenterade än ledaren. Men, eftersom DN är det enda medium som publicerar hans lysande artiklar, så får han väl tiga och svälja?! Mitt förslag är att den LO-ägda tidningen Arbetet köper över Zaremba från DN.

Zaremba har tidigare skrivit också om skolan och hur lärarnas professionalism försatts ur spel och hur den svenska skolan förstörts av samma destruktiva krafter. Men han är försiktig med att dra politiska slutsatser, av förståeliga skäl. Det han framförallt lyfter fram är professionalismen, yrkeskunnandet och ytterst den enskildes kamp mot byråkratins förlamande hand och till sist är det ändå politikernas fel, alla politiker urskiljningslöst som inte gör något åt byråkratin.

Egentligen är det samma sak med den ekonomiska krisen och ekonomijournalisterna. De ropar ständigt på experter, riksbankschefer och högt skolade ekonomer, som måste ta över från de inkompetenta ”politikerna”. Just nu växer insikten med rasande fart bland ekonomijournalisterna om att åtstramningspolitiken är fel och den egentliga orsaken till krisen; samma ekonomijournalister som för kort tid sedan förfasade sig över åtstramningspolitikens motsats, som då kallades för slöseri med skattemedel och växande statsskulder.

Och detta rop på experterna är faktiskt ganska logiskt. När socialdemokratin regerar så är det arbetarrörelsens fel att det går illa i såväl den offentliga sektorn som i ekonomin som helhet. Då måste borgerliga partier ta över. Men när de borgerliga styr så är det inte lika enkelt. Då är det plötsligt alla politikers fel och den byråkratisering som följer av ”politisk klåfingrighet”.

Problemet med det är att människor inte får något alternativ, ingen kan urskilja någon alternativ handlingslinje för sin egen del. Visst, i en demokrati finns det flera politiska partier att rösta på. Men om nu alla partier är så eländiga så finns det ändå inget alternativ. Då är demokratin meningslös och även den försatt ur spel. Då träder populismen in på arenan. En Italiens Beppo Grillo som ber alla dra åt helvete, men inte har en aning om hur samhället ska och kan organiseras. Eller ännu värre; då tar fascismen över, som inte bara ber alla dra åt helvete, utan skickar oss alla rakt in i helvetet!

Återstår bara meritokratin. Men meritokrati kan inte förenas med demokrati. Visst kan man rösta på dugliga personer. Men det är omöjligt för varje enskild väljare att hålla reda på och rösta fram tusentals dugliga, enskilda personer utan partipolitisk koppling som ska fatta beslut på alla nivåer i kommun, landsting och riksdag. Dessutom måste man rösta fram all skol-, sjukvårds- och äldreomsorgspersonal!

Nu noterar jag ändå att den ärlige, duktige och envise Maciej Zaremba pekar ut ansvariga politiker i sin text om katastrofen inom sjukvården. Region Skåne och Uppsala kommun som styrs av de borgerliga! Göran Hägglund, som ingenting vet och ingenting begriper. Filippa Reinfeldt ledande landstingspolitiker i Stockholms-regionen som aldrig svarar på några frågor. Statsminister Fredrik Reinfeldt som snart säger att sjukvården är ett ”särintresse”. Och vad är konkurrenshysteri och kommersialism, om inte borgerlig ideologi?

Möjligen kunde Zaremba ha meddelat att detta är de borgerliga partiernas främsta företrädare. De utgör de högerkrafter som måste och kan röstas bort i nästa val. Sedan återstår att få upp socialdemokratin på spåret igen; att förmå socialdemokratin att återupprätta en fungerande gemensam sektor, en skola, vård och omsorg fri från konkurrenshysteri och kommersialism.

Det får vi ta itu med på partikongressen 3-7 april i Göteborg.

Bror Perjus
Kongressombud för Nynäshamn, Värmdö och Tyresö.

Reformistiska manifestet

"Den ekonomiska krisen är inte politikernas fel. Det är en permanent kris som vandrar jorden runt, varv efter varv. Och den drabbar de fattiga och gynnar de rika."

Det är budskapet i Reformistiska Manifestet, som kan läsas som en senkommen replik på Marx och Engels "Kommunistiska Manifestet" eller som ett inslag i debatten om socialdemokratins nya partiprogram som ska antas av partikongressen 3-7 april i Göteborg, eller som en analys av den permanenta, globala ekonomiska kris som just nu grasserar i Europa. 
A-smedjan har publicerat min text med titeln ”Reformistiska manifestet”:
Hela manifestet kan laddas ner som PDF-fil här:  Bror Perjus Manifest

Så här inleds det nya manifestet:

”Kommunisterna (…) förklarar öppet att deras mål endast kan nås genom våldsam omstörtning av hela den nuvarande samhällsordningen. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. De har en värld att vinna. Proletärer i alla land, förenen eder!”

Så lyder den berömda avslutningen på det Kommunistiska Manifestet – som visade sig vara en återvändsgränd. Den våldsamma omstörtningen medförde ingen ny samhällsordning bara nya former av förtryck. Nu har den kommunistiska politbyrån i Kina, världens folkrikaste nation, förenat sig med de ”härskande klasserna”, den globaliserade ekonomiska eliten. Det är en naturlig allians mellan två auktoritära system. Och nu hotas världen av en helt ny form av diktatur, en kommunistisk/kapitalistisk diktatur.
Vårt alternativ är ickevåld, demokrati, jämlikhet och blandekonomi!

Krisen skapades inte av politiker
Den ekonomiska krisen i Grekland är inte orsakad av politiker. Det är inte en grekisk kris. Det är inte en italiensk, eller portugisisk, eller fransk, eller irländsk kris. Och det är inte en kris för Europa, EU eller för den gemensamma europeiska valutan euro, eller för den amerikanska dollarn eller den japanska yenen. Det är inte en kris som orsakats av politiker.
Därför ska vreden inte riktas mot demokratiskt valda politiker.
För betänk, vad händer om folkens vrede krossar demokratin?
Det som pågår är en och samma kris, en ständigt pågående global ekonomisk kris. Dess akuta krishärdar rör sig mellan olika marknader, länder och världsdelar. Det är en permanent kris som vandrar jorden runt, varv efter varv. Och den drabbar de fattiga och gynnar de rika.

Så här avslutas ”Reformistiska manifestet”:
Det är dags att förkasta den väpnade revolutionen, men bejaka den fredliga revolten och en demokratisk ickevåldsstrategi. Politiken ska inte ta ett steg tillbaka. Politiken ska ta många steg framåt. Politik är demokratins uttrycksform. Demokratin ska ta kommandot över ekonomin. Och demokratins mål ska vara jämlika samhällen i en jämlik värld.
Ibland sägs det att det inte är rikedomen som ska bekämpas utan fattigdomen. Men det är rikedomen och lyxkonsumtionen som är det stora problemet. De superrika lever fel. De lever i lyx och överflöd, de slösar med jordens ändliga tillgångar och förstör den miljö som krävs för att upprätthålla liv på jorden. Det är de superrika, inte de fattiga, som investerar i monstruösa vapensystem som skapar fattigdom och krig. De investerar i produktionssystem som skapar miljöförstörelse, naturkatastrofer, sjukdomar och svält.
Det är de rika, inte de fattiga, som genom sina spekulationer i råvaror, aktier, valutor och obligationer skapar och upprätthåller en idag permanent, global ekonomisk kris, som bromsar den ekonomiska utvecklingen och förhindrar en teknisk utveckling som kan rädda vår framtida livsmiljö.
Det jämlika samhället fungerar bättre än det ojämlika.
Jämlikhet är den främsta ekonomiska drivkraft som finns.
Jämlikhet innebär ekonomisk stabilitet och långsiktigt hållbar utveckling.
Föreställ dig en annan värld än den vi lever i idag!
Föreställ dig en värld där alla har full rösträtt, yttrandefrihet, föreningsfrihet, mötesrätt, strejkrätt och rätt att fritt demonstrera på gator och torg, i ett samhälle som styrs av lagar fastställda genom demokratiska beslut och bevakade av oberoende rättssystem och självständiga massmedier.
Föreställ dig en värld där demokratin fungerar på alla nivåer och beslut fattas på rätt nivå från familjens köksbord via kommun, landsting, nation, kontinent (Europa, Afrika, Amerika, Stilla-Havs-regionen, Asien) till FNs generalförsamling.
Föreställ dig en värld där spädbarnsdödligheten är ett minimum, där alla barn får en god omvårdnad och en bra utbildning, där alla har ett arbete med goda arbetsvillkor och en rimlig lön, tillräcklig näringsrik föda, kläder, bostad, sjukförsäkring och god sjukvård, där alla äldre har en bra pension och en god omsorg de sista åren i livet.
Är det inte rimligt att anta att det är en värld som fungerar mycket bättre för oss alla, fysiskt och mentalt och dessutom mycket ekonomiskt effektivare än dagens värld?
I dagens värld lever flertalet i fattigdom och saknar allt eller något av livets nödtorft; mat för dagen, bostad, utbildning, arbete, ersättning vid sjukdom, sjukvård, pension och äldreomsorg.
Det är en värld där samtidigt en liten ekonomisk superelit lever i obeskrivligt överflöd. Deras dominerande problem är vad de ska göra av alla sina pengar.
Det är en värld som präglas av de rikas övermakt och av kvarvarande diktaturers vetorätt och manipulerade rättssystem.
Men i vilken riktning går utvecklingen i vår värld?
Låt oss inte vara allt för pessimistiska!
Låt oss inte ge upp!
Demokratin, som är den enda acceptabla styresformen, avancerar redan globalt som teori och praktik och erövrar land efter land.
Det är möjligt, redan med dagens teknik och produktion, att helt avskaffa fattigdomen, om bara alla accepterar en rimlig levnadsstandard utan extremt överflöd.
Forskning och teknisk utveckling gör ständigt häpnadsväckande framsteg. Industrin blir ständigt allt effektivare och producerar allt mer tekniskt avancerad utrustning som underlättar människans liv. Fler och fler människor lever faktiskt redan under anständiga villkor.
Så framförallt handlar det om att, med demokratin som medel, radikalt reducera de gigantiska kapitalvinsterna och fördela produktionens växande överskott mera rättvist.

Bror Perjus

De människoätande hajarna lurar i vassen

Enskilda ”stora obligationsinvesterare” (läs; spekulanter) ”sitter på mycket makt” i form av italienska statsobligationer som kan "stiga eller falla i värde med 100-tals miljoner” beroende på valutslaget, konstaterar SEBs chefsstrateg Johan Javeus, insiktsfullt.

Skulle Berlusconi vinna så inträffar ett ras. Om valutslaget pekar på en möjlig koalition mellan vänstern och Mario Montis parti så stiger värdet på obligationerna.

Men oavsett valresultat, höger- eller vänsterseger, så kan vi, enligt SvDs bedömare, ”vänta oss kraftiga reaktioner på världens börser och räntemarknaden när investerarna vaknar upp på måndag.”

Det är bara det att investerarna ligger inte och drar sig till måndag morron. Åtminstone deras högt avlönade penninghandlare är ständigt verksamma vid sina satellituppkopplade datorer, dygnet runt, årets alla dagar; antingen de som sitter i Europa, eller i Sydostasien eller i Nordamerika. Och de gör miljardaffärer på sekunder, för sina uppdragsgivare.

Därför råder det nu ”stor nervositet” på den så kallade marknaden, påstår Javeus. Men det är nog snarare ”stor eufori” som råder. Här finns nämligen enorma möjligheter att tjäna miljoner…

Eftersom opinionsmätningar är förbjudna i Italien under valrörelsens slutskede, så har dessa kopiöst rika ”obligationsinnehavare” möjlighet att göra egna, hemliga opinionsmätningar och i god tid placera sina ”investeringar” så att de tjänar pengar oavsett vilket valresultatet blir och oavsett när det offentliggörs för allmänhet och småsparare.

Det verkligt galghumoristiska är att Berlusconi själv är en av de verkligt stora så kallade ”obligationsinvesterarna” . Frågan är om han satsar på en seger för sig själv eller en förlust. Helt säkert så satsar han på det som i god tid förefaller mest troligt. Så kan han tjäna miljoner på sitt eget politiska nederlag.

Det märkliga är att det alltid talas om ”risk” och ”nervositet” för ”investerarna” när det gäller denna enorma, globala spekulationsekonomis makthavare. Istället borde det talas om ”möjlighet” och ”eufori” för ”spekulanterna”. De människoätande hajarna lurar i vassen

Bror Perjus

Tyskt 30-tal är redan här!

Den 11 februari 2013, skriver Ewa Stenberg i DN om det fruktansvärda näthatet mot kvinnor i offentlig debatt. Men det som gör mej mest upprörd, ja chockad, är hennes beskrivning av politikernas både utsatthet och undfallenhet. Jo, jag har hört siffrorna förr, men nu plötsligt framstod allt så skrämmande tydligt. Någonting har hänt i samhället. Och jag ställer mej frågan; Är det redan för sent?

”Hela 16 procent av alla förtroendevalda i Sverige blev hotade, misshandlade eller trakasserade 2011 i samband med sina uppdrag. Över två tusen politiker på ett enda år. Mer än var tredje riksdagsledamot blev utsatt. (…) Nästan var tionde politiker har undvikit att engagera sig eller uttala sig i en specifik fråga på grund av detta,” skriver hon och refererar till Brottsförebyggande Rådet.

Det som slår mej är att det redan har gått för långt. Fascismen håller på att tysta demokratin med våld! Varför finns det ingen politisk aktionsplan mot detta? Varför lägger regeringen ingen proposition, varför ingen motion från oppositionen, varför ingen riksdagsdebatt?

När två riksdagsledamöter beväpnar sig med järnrör på stan i syfte att ta lagen i egna händer och spöa upp en ”uppkäftig komiker”, så måste Riksdagen givetvis ta en generaldebatt. Men icke! Bara några försynta antydningar i bisatser i helt andra debatter. Den grundläggande frågan är; Ska vi ha sådana politiker i riksdagen? En har lämnat. Men en är kvar! Tyskt 30-tal är redan här! ”Järnrören” får inte sänkt utan ökat stöd i opinionsmätningarna. Det är dags att ta bladet från munnen angående de så kallade Sverigedemokraterna innan det är för sent.  

Mitt förslag är att riksdagen arrangerar en stor generaldebatt om människosyn. Vilken människosyn har de olika politiska partierna; Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna? Anser samtliga riksdagspartier att alla människor har samma värde? Och vad innebär det att ha samma värde?

Har människor som sitter på Stockholms trottoarer och tigger samma värde som Handelsbankens VD Pär Boman? Har en lågavlönad, deltidsarbetande, ensamstående mor och hennes barn samma människovärde som Nordeas VD Christian Clausen? Har en sjukskriven och en arbetslös samma människovärde som Ericssons VD Hans Vestberg?

Vad menas i så fall med uttrycket ”samma värde”? Vad innebär uttrycket ”människovärdets okränkbarhet”? Vågar Riksdagens ledamöter sig på en sådan generaldebatt? Det var den frågan som Ewa Stenberg faktiskt väckte? Och det är den fråga som vi i en grupp socialdemokrater och allmän vänster i Tyresö diskuterat nu vid flera tillfällen.

Bror Perjus

Fler låglönejobb åt de högavlönade!

Allt mera ihärdigt efterlyser nu moderaterna fler låglönejobb. Är det verkligen Sveriges problem? Jag tror inte det! Ingenting talar för att fler låglönejobb minskar arbetslösheten, vilket moderaterna fått för sig. Låga löner skapar snarare arbetslöshet.

Men den viktiga frågan, tycker jag, är inte om Sverige behöver fler låglönejobb, utan varför låglönejobb ska vara låglönejobb. Det finns ingen objektiv faktor som avgör att vissa jobb ska vara lågavlönade medan andra ska vara högavlönade.

I själva verket kan man hävda att låglönejobben borde vara höglönejobb och tvärt om! Högavlönade har ofta fysiskt lätta, intressanta och stimulerande jobb som är förenade med stor frihet och självbestämmande. De lågavlönade däremot får kämpa hårt med fysiskt tunga eller monotona arbeten som sliter hårt på deras kroppar och dessutom är ofria, tråkiga och toppstyrda. Egentligen borde dessa arbeten vara kompenserade med högre löner.

De högavlönade däremot har det ofta så trevligt på jobbet att de gärna kunde stå ut med lite lägre lön. Det enda argumentet för de högavlönades höga löner är möjligen att de studerat länge och dragit på sig höga studieskulder. Det kunde lätt avhjälpas med rejält höjda studiemedel, vilket har den fördelen att alla oavsett ekonomiska utgångsvillkor kan studera.

För övrigt har de som studerar oftast också väldigt trevligt när de studerar, för att inte tala om den tillfredsställelse som studier och intellektuell utveckling ger i sig, särskilt jämfört med ett fysiskt och mentalt nedbrytande, monotont och tråkigt arbete. Se där, ytterligare ett argument för lägre löner åt de högavlönade och högre löner för de lågavlönade. Men varför får vi aldrig höra moderaterna efterlysa fler låglönejobb åt de högavlönade och fler höglönejobb åt de lågavlönade?

Min erfarenhet är dessutom att de som har de tråkigaste, mest monotona jobben oftast är de mest begåvade människor jag träffat; vidsynta, generösa, snabbtänkta och sociala. Kanske borde det också belönas ekonomiskt! Så kanske vi också kunde bli av med några snikna dumskallar på de allra högsta posterna i samhället. Exempelvis sådana som efterlyser fler låglönejobb.  

Bror Perjus

Bankernas utdelningar!

Aktieägarna i Swedbank, SEB och Nordea får 30 miljarder i utdelning för krisåret 2012, samtidigt som 70 000 människor i vårt land varslas om uppsägning!

30 miljarder kunde användas för att rejält öka statens insatser mot arbetslösheten (67,2 mdr)

eller för bättre hälsovård, sjukvård och social omsorg (62,2 mdr),

eller mer än fördubbla stödet till studerande ungdomar (22 mdr),

eller tiodubbla (!) stödet för regional tillväxt (3,4 mdr),

eller fördubbla Sveriges internationella bistånd för demokrati och ekonomisk utveckling (31,2 mdr).

Miljarder till redan rika och smulor till fattiga! Snart får Handelsbankens aktieägare också ett rejält antal miljarder. Så blåser bankerna ytterligare upp den redan uppblåsta finansiella ekonomi som skapat en permanent global ekonomisk kris som ökar arbetslöshet och fattigdom för de mest utsatta i vår värld.

Bror Perjus