Stefan Löfven håller på att utvecklas till en stark och självständig ledare för den svenska arbetarrörelsen.

Stefan Löfven håller på att utvecklas till en stark och självständig ledare för den svenska arbetarrörelsen. Det blir allt mer uppenbart att han fattar sina egna beslut med utgångspunkt i sina egna grundläggande värderingar och sin egen människosyn. Han tar in de politiska rådgivarnas analyser men lyssnar framförallt till övriga i partiledningen och till partiets och rörelsens budskap. Det är mitt intryck efter de senaste veckornas politiska händelseutveckling.

I en debattartikel i DN den 15 november tog han tydlig ställning för att de som arbetar inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen ska ha ett större utrymme för sina kunskaper, erfarenheter och personliga engagemang. Samtidigt tog han ställning mot fyrkantiga styrmedel som går under beteckningen New Public Management.

Självklart finns det delar i NPM som har sitt värde, framförallt när det gäller att utvärdera vad som fungerar och inte fungerar. Men toppstyrningen och byråkratin i NPM är förkastlig.

Partiledarens DN-artikel är bland de bästa dokument som presterats från socialdemokratin i – frestas jag hävda – modern tid. Värt att notera är kanske också att han undertecknade artikeln ensam.

Idag tar han avstånd från Mona Sahlins avgångstal i en intervju i Svenska Dagbladet. Hon hävdade att socialdemokratin i 2010 års val uppfattades som ett ”bidragsparti”. Hon utgick då från en mätning som sa att endast 22 procent av de väljare som hade ett arbete röstade på S, medan 32 procent röstade på M.

Nu är det faktiskt inget fel med att vara ett ”bidragsparti”. Samhällets stöd till alla de människor som av olika anledningar inte klarar sin egen försörjning är något att vara stolt över, inte att skämmas för. Och just uttrycket ”bidragsparti” är inget annat än avskyvärd cynism mot alla sjuka och funktionshindrade som faktiskt har precis samma värde och samma rätt till ett anständigt liv som vi andra tvåbenta varelser.

Det har senare, i mer noggranna analyser, dessutom visat sig vara helt fel. Lika många arbetande röstade faktiskt på socialdemokratin. Nu påpekar Stefan Löfven det självklara, att sjukförsäkring och a-kassa ska betraktas som försäkringar som är ”viktiga för att folk ska komma tillbaka i jobb” och dessutom lika viktiga som sjukvård och äldreomsorg. Det är faktiskt en stark politikomläggning som kraftfullt förtydligar vad arbetarrörelsen står för.

Efter de nazistiska angreppen på en fredlig antirasistisk demonstration i stockholmsförorten Kärrtorp har nu också Stefan Löfven som första partiledare markerat att han tänker delta i den nya antinazistiska och antirasistiska demonstration som nu på söndag arrangeras i Kärrtorp.

Därmed tar Stefan Löfven ledningen i kampen för människovärdet i vårt land. Det innebär att hela den socialdemokratiska rörelsen i Stockholm och Stockholms Län känner sig manad att sluta upp i Kärrtorp på söndag kl 12.00.

Stefan Löfven skapar nu, med sin lugna, nedtonade och eftertänksamma ledarstil, sakta men säkert, ett växande förtroende för arbetarrörelsen och för socialdemokratin. Det märks i hela hans agerande och uppträdande att han kommer direkt från rörelsens djupa led, uppvuxen och fostrad i ett gediget arbetarhem i Ådalen. Han bär dessutom med sig erfarenheten och vetskapen om sin egen stolta härstamning som son till en ensamstående mor i storstaden och som barnhemsbarn.

Stefan Löfvens politiska och ideologiska föredöme är för övrigt Olof Palme, uppvuxen i ett överklasshem och ättling till Gustav Wasa i rakt nedstigande led. Så märkligt, så rejält och närmast övertydligt kan socialdemokratin i sig förena vårt land och dess historia från det kungliga enväldet till en av världens bäst fungerande demokratier.

Nåja, förlåt ett närmast panegyriskt utbrott av tillfredsställelse inför partiledaren insatser so far? Självklart har Stefan Löfven sina brister och fel. Och det ska han få veta när de avslöjas. Men, kort sagt, hittills har han skött sig förbaskat bra.

Bror Perjus