Nelson Mandela, historiens största statsman var socialdemokrat! Varför inte säga som det är?

Nelson Mandela är den mänskliga historiens största statsman. Och Nelson Mandela var socialdemokrat! Han ville inte ha en väpnad revolution i Sydafrika. Han ville inte införa proletariatets diktatur. Han accepterade inte att kapitalet skulle diktera demokratins villkor. Han ville demokrati. Han var inte borgerlig. Han var inte kommunist. Vad finns däremellan? Jo, socialdemokrati! Så, varför inte säga som det är? Även massmedia är i sin rapportering märkligt rädd för att betona detta enkla faktum.

  Ofta har jag en känsla av att socialdemokratin håller sig med en blygsamhet som gränsar till självförnekelse, en sorts jantelag. Visst, vi ska inte förhäva oss! Det kan slå tillbaka och bli en belastning. Men det är ett faktum; socialdemokratin är den främsta och avgörande kraften bakom demokratin som idé och praktik, allmän och lika rösträtt och att demokratin ska vara överordnad kapitalet. Ibland måste vi våga hävda det utan att blinka och utan att darra på rösten.

  Det första land som Nelson Mandela besökte efter sin frigivning var Sverige. Inte för att han ”tyckte om Sverige” i största allmänhet och ville tacka för de ”svenska insatserna i kampen mot apartheid” som diplomaten Sten Rylander skriver i Aftonbladet. Det var den svenska socialdemokratin och Olof Palme som gick i spetsen för insatserna i kampen mot apartheid. För en tid sedan försökte moderaternas förre partisekreterare sudda i historien och påstå att även de var med i den kampen, men hon tvingades lämna sin post efter den blundern.

  Ingen kan mäta sig med Nelson Mandela. Ingen annan har utfört det han utfört. Den som kommer närmast är nog Mahatma Ghandi som faktiskt var med och bildade den rörelse, ANC, som Nelson Mandel var en del av. Ghandi var realpacifist och offrade sitt liv i kampen för demokratin, men saknade Mandelas storhet som politisk taktiker, strateg och ledare.

  Ibland framställs det som om den är finare som står över partipolitiken än den som engagerar sig i ett parti. Men partipolitiken är tvärt om den allra finaste formen av politik, eftersom det är det enda möjliga sättet att fatta stora och genomgripande beslut om samhällets utveckling gemensamt och tillsammans.

  Så, ännu finare än att stå över partipolitiken är att bekänna sig till en bestämd partipolitisk övertygelse, forma en linje, få ett helt parti med sig och sedan kompromissa när så krävs. Det är i den traditionen som Stefan Löfven nu säger att han är beredd att bilda en blocköverskridande regering om så krävs efter valet nästa år.

  Nelson Mandela genomdrev inte själv och ensam demokrati i Sydafrika, även om det nu i hyllningarna kan framstå så. Han var en del av en mycket gammal och anrik demokratirörelse, African National Congress, ANC, som bildades så tidigt som1912. Det var ursprungligen en kristen och pacifistisk antivåldsrörelse, som utvecklades till ett politiskt parti.

  Men det rasistiska, främlingsfientliga och högerextremistiska apartheidsystemets våld tvingade fram en formellt fristående väpnad organisation Umbkhonto we Sizwe, Nationens spjut. Nelson Mandela blev motvilligt överbefälhavare, inte minst för att förhindra en militär upptrappning och ett förödande inbördeskrig.

  Rapporteringen kring Mandelas död berättar nu fylligt om hur han med fasthet och konsekvens drev igenom avskaffandet av apartheid och införandet av demokrati i Sydafrika. Han erbjöds lämna sitt fängelse om han lovade avstå från politisk verksamhet, men vägrade lämna fängelset förrän han hade garantier för en demokratisk utveckling i landet.

  Mandela drev sedan tillsammans med biskop Desmond Tutu oerhört genomtänkt och medvetet den försoningsprocess som förhindrade våldsutgjutelse och förmodligen ett förödande inbördeskrig i Sydafrika, kanske av samma omfattning som i dagens Syrien.

  Ibland brukar jag tänka att Aung San Suu Kyii i Burma borde ha gjort som Nelson Mandela, försäkra sig om en demokratisk utveckling innan hon lämnade sin husarrest och lät sig väljas in i parlamentet i ett fyllnadsval.

  Kanske borde hon ha krävt en grundlagsändring och allmänna, demokratiska val för att lämna sin husarrest? Men man får vara medveten om att situationen i Burma skiljer sig i många avseenden från Sydafrika. Historien kan inte upprepas på exakt samma sätt. Kanske kan det visa sig att Aung San Suu Kyii är den som kommer Mandela närmast som statsman eller statskvinna?

Bror Perjus

Läs gärna Olle Svennings lysande artikel om Nelson Mandela på Aftonbladets kultursida.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article17972220.ab

Olle Svenning har för övrigt ytterligare en lysande artikel idag, fast i DN, om fotboll och opera. Jag trodde aldrig jag skulle läsa så intresserat om opera, men fotboll har jag själv spelat.

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/verdi-var-forst-pa-bollen/