Lars Calmfors och låglönekonkurrensen, något en professor i internationell ekonomi borde känna till

Marknadsekonomin är en grundläggande förutsättning för demokratin och den effektivaste formen för produktion av såväl varor som tjänster. Därmed inte sagt att marknadsekonomin i alla avseenden är bäst lämpad inom alla samhällets områden.

Exempelvis måste människors arbetsvillkor undandras marknadens villkor. Människor är inte och ska inte i ett humant samhälle vara jämställda med varor. Därför har fackföreningar organiserats i demokratisk ordning av de arbetande, för att de ska kunna förhandla om sina löner och övriga arbetsvillkor och inte vara underkastade marknadens principer om fri konkurrens.

Det innebär att marknadsekonomins effektivitet ska begränsas till att driva fram effektiv teknik, produktions- och arbetsorganisation – men enbart så långt att det inte går ut över de arbetandes löner eller övriga arbetsvillkor så att de arbetande förslits i sitt arbete eller drabbas av sjukdomar och olyckor, eller så att arbetsorganisationen innebär en intellektuell utarmning utan snarare en intellektuell stimulans och utveckling.

Det här är allmänna och generella principer för marknadens funktion och de arbetandes villkor i ett demokratiskt samhälle och de här principerna ska inte ha någon geografisk begränsning till någon enskild nation eller region. De här principerna ska givetvis gälla globalt. Det är utgångspunkten. Sedan är frågan enbart hur och i vilken takt de här principerna om demokrati kan genomföras och hur.

Det är därför som professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, har fel när han idag i en kolumn i DN argumenterar för att låglönekonkurrens ska tillåtas i Sverige. Han utgår från den långa debatt som uppstått sedan den fackliga rörelsen i Sverige 2004 utfärdade en blockad mot det lettiska företaget Laval un Partneri som vann en upphandling om ett skolbygge i Vaxholm, som de försökte genomföra med arbetskraft avlönad efter lettisk lönenivå, alltså kraftigt under svensk lönenivå.

Calmfors hävdar att den här frågan bör avgöras ur ett internationellt handelsperspektiv och inte ett nationellt arbetsmarknadsperspektiv. Man kan givetvis göra den enkla men helt riktiga invändningen att människor inte ska vara någon handelsvara. Men låt mej försöka argumentera mera utifrån något som borde vara också en ekonomiprofessors perspektiv.

Calmfors hävdar att det är ekonomiskt rationellt att länder med lägre produktivitet tillåts kompensera denna lägre produktivitet genom att upprätta konkurrens med lägre löner i andra länder med högre löneläge.

Men, för det första är det inte länder som konkurrerar. Det är företag. Företagets vinst tillfaller inte med någon som helst automatik det land där företaget är registrerat, vilket en professor i internationell ekonomi borde känna till.

För det andra torde en sådan ordning bidra till att permanenta en låglönesituation i landet med låg produktivitet.

Men det finns starkare argument mot Calmfors tes.

Han hävdar att låglönekonkurrens med utplacerad arbetskraft inte är mera negativt än låglönekonkurrens i varuhandeln. Men det är inte huvudfrågan. Fackföreningarna är till för att motverka all låglönekonkurrens och i praktiken all lönekonkurrens, i såväl låglöneländer som i höglöneländer. I verkligheten skulle det annars inte finnas några höglöneländer alls.

Enskilda människors löner ska, för övrigt, inte bestämmas av en konkurrenssituation. Löner ska sättas gemensamt för de anställda via fackliga förhandlingar som utgår från vad som är rättvist och med en strävan mot så stor jämlikhet som möjligt. Det är en grundläggande humanitär princip som bygger på principen om alla människors lika värde. Det är också fackföreningens hela idé.

Och skulle låglönekonkurrens tillåtas via lagstiftning, så skulle det betyda detsamma som förbud mot fackföreningar, oavsett om det handlar om lettiska eller svenska fackföreningar, eller fackföreningar i något annat land.

Dessutom tyder omfattande forskning på att det mera jämlika samhället är ekonomiskt effektivare än det ojämlika samhället. Det gäller också i ett globalt perspektiv. I högproduktiva länder är lönerna högre och omvänt; i länder med högre löner är produktiviteten också högre. Ökad jämlikhet mellan folk över hela världen ökar effektiviteten också i hela världsekonomin, något att fundera på för en professor i internationell ekonomi.

Men man skulle också kunna vända helt och hållet på argumentationen och hävda att just den ordningen att de anställda via starka fackföreningar förhandlar om sina löner och arbetsvillkor är en del av en effektiv marknadsekonomi. En av grundbultarna i teorierna om marknadsekonomin är nämligen att marknaden fungerar som mest effektivt om såväl köpare som säljare är jämbördiga med varandra, vilket också i så fall skulle omfatta köpare och säljare av arbetskraft. Och säljarna av arbetskraft kan aldrig bli jämbördiga med köparna om de inte organiserar sig i fackföreningar.

Att ”tillåta” låglönekonkurrens skulle även enligt ett sådant synsätt vara detsamma som att försätta marknaden ur spel och låta köparen av arbetskraft själv sätta priset på ”varan” som i detta fall dessutom är en människa som enligt humanismens principer inte ska behandlas som en vara.

Bror Perjus