Stefan Löfven, jag efterlyser ordet?!

Folkomröstningen

måste handla om
”det jämlika samhället”

Det är främst genom språket vi når och förstår varandra. Enstaka ord kan vara avgörande inför valet den 9 september. Sedan en tid tillbaka lyssnar och spanar jag nästan maniskt efter det ord som jag tror kommer att avgöra valet.

Det räcker inte med det starka samhället, ordning och reda, plikt och ansvar. Statsminister Stefan Löfven har sagt att valet ska bli en folkomröstning om välfärden. Men ordet välfärd räcker inte! Många i vårt land lever redan med en lyxkonsumtion som håller på att ta död på hela vår planet.

Det ord jag efterlyser är jämlikhet. Folkomröstningen måste handla om det jämlika samhället. Det är vårt partis viktigaste mål! Vi kommer aldrig att nå dit helt och hållet. Ernst Wigforss, vår främste ideolog någonsin, kallade det för en ”provisorisk utopi”. Men socialdemokratin ska alltid vara på väg i den riktningen. Därför är jag socialdemokrat.

Karin Boye har formulerat det bättre än någon annan:

”Visst finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen som är mödan värd”

I DN 20 juni berättar finansminister Magdalena Andersson om vad S, MP och V genomfört trots motstånd från en kraftig borgerlig majoritet i riksdagen.

Hon avslutar med orden:

”Så vill vi socialdemokrater öka jämlikheten

och bygga samhället starkare.

Sverige ska vara ett tryggt land.” 

Så hänger det ihop! Det är bara med ökad jämlikhet som samhället kan bli starkare och tryggare. Det inser nu äntligen allt fler tongivande samhällsvetare och ekonomer.

Ekonomiprofessor Lars Calmfors har i 30 år argumenterat för ökade ekonomiska klyftor. Nu varnar han för de ökande ekonomiska klyftorna. Det gör också globala ekonomiska institutioner som OECD, Världsbanken och Internationella Valutafonden, som tidigare hävdat motsatsen.

Böcker som Tony Judts ”Illa far landet” (Karneval), Per Molanders ”Ojämlikhetens anatomi” och ”Condorcets misstag” (Weyler) beskriver hur destruktivt det är med växande ekonomiska klyftor i ett samhälle.

Kate Picketts och Richard Wilkinsons ”Jämlikhetsanden” (Karneval) visar konkret hur överlägset det mer jämlika samhället är. Deras banbrytande rapport jämför de 23 rikaste länderna i världen samt USAs 50 delstater med varandra och bevisar att följande gäller i det mer jämlika samhället:

Människors hälsa är bättre! Människor lever längre! Spädbarnsdödligheten är lägre. Antalet tonårsfödslar är färre. Barns skolresultat är bättre. Oro, ångest och psykiska sjukdomar är mindre vanligt. Kriminaliteten är lägre. Färre missbrukar alkohol och droger. Färre antal våldsbrott och mord begås. Färre sitter i fängelse. Förtroendet mellan människor är större. Tilliten till myndigheter, politiker och företag är större.

Befolkningen mår bättre, är fredligare, friskare och mer högpresterande i mer jämlika samhällen än i mer ojämlika samhällen. Jämlikhet är den effektivaste tänkbara ekonomiska drivkraften – precis tvärt emot vad alla högerkrafter ständigt påstår. Det jämlika samhället är förstås en förutsättning också för en väl fungerande integration av alla våra nyanlända svenskar.

Till sist!

Vi har ett överväldigande väljarstöd för ökad jämlikhet. Fyra av fem väljare anser att det är en viktig regeringsuppgift att minska de sociala och ekonomiska klyftorna (Novus, Katalys och Jämlikhetsfonden, DN 2017-05-11). Många normalt borgerliga anhängare vill alltså ha ett mera jämlikt samhälle, samtidigt som de borgerliga partiernas politik entydigt går ut på att öka klyftorna. Vi kan med tillförsikt göra valet den 9 september till en folkomröstning om det jämlika samhället!  

Vårt lands ekonomi är dessutom nu urstark. Vi har en låg och sjunkande statsskuld, en snabb ekonomisk tillväxt, ökande sysselsättningsgrad och minskande arbetslöshet. Det finns alltså väldiga ekonomiska resurser i vårt samhälle. De resurserna ska – enligt min mening, Stefan! - i första hand användas för att öka jämlikheten mellan människorna i våra samhällen, kommuner och regioner.

Visst, de samlade högerpartierna kommer att hånfullt kalla oss för ett ”bidragsparti”. Det ska vi vara stolta över! Självklart ska vi bidra till alla som har det svårt. Det får de gärna håna oss för! Så avslöjar de bara sin brutala cynism!

Stefan, nu väntar jag bara på ett glödande tal i Almedalen, med en konkret reformagenda och ett tydligt uttalat syfte att öka jämlikheten i vårt land.  

Vi ses i Almedalen! Jag ska lyssna noga efter ordet!

Bror Perjus

Gräsrot (S), journalist och författare

https://www.dn.se/debatt/sverige-slar-eu-rekord-i-andelen-som-arbetar/

Lars Calmfors och låglönekonkurrensen, något en professor i internationell ekonomi borde känna till

Marknadsekonomin är en grundläggande förutsättning för demokratin och den effektivaste formen för produktion av såväl varor som tjänster. Därmed inte sagt att marknadsekonomin i alla avseenden är bäst lämpad inom alla samhällets områden.

Exempelvis måste människors arbetsvillkor undandras marknadens villkor. Människor är inte och ska inte i ett humant samhälle vara jämställda med varor. Därför har fackföreningar organiserats i demokratisk ordning av de arbetande, för att de ska kunna förhandla om sina löner och övriga arbetsvillkor och inte vara underkastade marknadens principer om fri konkurrens.

Det innebär att marknadsekonomins effektivitet ska begränsas till att driva fram effektiv teknik, produktions- och arbetsorganisation – men enbart så långt att det inte går ut över de arbetandes löner eller övriga arbetsvillkor så att de arbetande förslits i sitt arbete eller drabbas av sjukdomar och olyckor, eller så att arbetsorganisationen innebär en intellektuell utarmning utan snarare en intellektuell stimulans och utveckling.

Det här är allmänna och generella principer för marknadens funktion och de arbetandes villkor i ett demokratiskt samhälle och de här principerna ska inte ha någon geografisk begränsning till någon enskild nation eller region. De här principerna ska givetvis gälla globalt. Det är utgångspunkten. Sedan är frågan enbart hur och i vilken takt de här principerna om demokrati kan genomföras och hur.

Det är därför som professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, har fel när han idag i en kolumn i DN argumenterar för att låglönekonkurrens ska tillåtas i Sverige. Han utgår från den långa debatt som uppstått sedan den fackliga rörelsen i Sverige 2004 utfärdade en blockad mot det lettiska företaget Laval un Partneri som vann en upphandling om ett skolbygge i Vaxholm, som de försökte genomföra med arbetskraft avlönad efter lettisk lönenivå, alltså kraftigt under svensk lönenivå.

Calmfors hävdar att den här frågan bör avgöras ur ett internationellt handelsperspektiv och inte ett nationellt arbetsmarknadsperspektiv. Man kan givetvis göra den enkla men helt riktiga invändningen att människor inte ska vara någon handelsvara. Men låt mej försöka argumentera mera utifrån något som borde vara också en ekonomiprofessors perspektiv.

Calmfors hävdar att det är ekonomiskt rationellt att länder med lägre produktivitet tillåts kompensera denna lägre produktivitet genom att upprätta konkurrens med lägre löner i andra länder med högre löneläge.

Men, för det första är det inte länder som konkurrerar. Det är företag. Företagets vinst tillfaller inte med någon som helst automatik det land där företaget är registrerat, vilket en professor i internationell ekonomi borde känna till.

För det andra torde en sådan ordning bidra till att permanenta en låglönesituation i landet med låg produktivitet.

Men det finns starkare argument mot Calmfors tes.

Han hävdar att låglönekonkurrens med utplacerad arbetskraft inte är mera negativt än låglönekonkurrens i varuhandeln. Men det är inte huvudfrågan. Fackföreningarna är till för att motverka all låglönekonkurrens och i praktiken all lönekonkurrens, i såväl låglöneländer som i höglöneländer. I verkligheten skulle det annars inte finnas några höglöneländer alls.

Enskilda människors löner ska, för övrigt, inte bestämmas av en konkurrenssituation. Löner ska sättas gemensamt för de anställda via fackliga förhandlingar som utgår från vad som är rättvist och med en strävan mot så stor jämlikhet som möjligt. Det är en grundläggande humanitär princip som bygger på principen om alla människors lika värde. Det är också fackföreningens hela idé.

Och skulle låglönekonkurrens tillåtas via lagstiftning, så skulle det betyda detsamma som förbud mot fackföreningar, oavsett om det handlar om lettiska eller svenska fackföreningar, eller fackföreningar i något annat land.

Dessutom tyder omfattande forskning på att det mera jämlika samhället är ekonomiskt effektivare än det ojämlika samhället. Det gäller också i ett globalt perspektiv. I högproduktiva länder är lönerna högre och omvänt; i länder med högre löner är produktiviteten också högre. Ökad jämlikhet mellan folk över hela världen ökar effektiviteten också i hela världsekonomin, något att fundera på för en professor i internationell ekonomi.

Men man skulle också kunna vända helt och hållet på argumentationen och hävda att just den ordningen att de anställda via starka fackföreningar förhandlar om sina löner och arbetsvillkor är en del av en effektiv marknadsekonomi. En av grundbultarna i teorierna om marknadsekonomin är nämligen att marknaden fungerar som mest effektivt om såväl köpare som säljare är jämbördiga med varandra, vilket också i så fall skulle omfatta köpare och säljare av arbetskraft. Och säljarna av arbetskraft kan aldrig bli jämbördiga med köparna om de inte organiserar sig i fackföreningar.

Att ”tillåta” låglönekonkurrens skulle även enligt ett sådant synsätt vara detsamma som att försätta marknaden ur spel och låta köparen av arbetskraft själv sätta priset på ”varan” som i detta fall dessutom är en människa som enligt humanismens principer inte ska behandlas som en vara.

Bror Perjus