Stefan Löfven håller på att utvecklas till en stark och självständig ledare för den svenska arbetarrörelsen.

Stefan Löfven håller på att utvecklas till en stark och självständig ledare för den svenska arbetarrörelsen. Det blir allt mer uppenbart att han fattar sina egna beslut med utgångspunkt i sina egna grundläggande värderingar och sin egen människosyn. Han tar in de politiska rådgivarnas analyser men lyssnar framförallt till övriga i partiledningen och till partiets och rörelsens budskap. Det är mitt intryck efter de senaste veckornas politiska händelseutveckling.

I en debattartikel i DN den 15 november tog han tydlig ställning för att de som arbetar inom skolan, sjukvården och äldreomsorgen ska ha ett större utrymme för sina kunskaper, erfarenheter och personliga engagemang. Samtidigt tog han ställning mot fyrkantiga styrmedel som går under beteckningen New Public Management.

Självklart finns det delar i NPM som har sitt värde, framförallt när det gäller att utvärdera vad som fungerar och inte fungerar. Men toppstyrningen och byråkratin i NPM är förkastlig.

Partiledarens DN-artikel är bland de bästa dokument som presterats från socialdemokratin i – frestas jag hävda – modern tid. Värt att notera är kanske också att han undertecknade artikeln ensam.

Idag tar han avstånd från Mona Sahlins avgångstal i en intervju i Svenska Dagbladet. Hon hävdade att socialdemokratin i 2010 års val uppfattades som ett ”bidragsparti”. Hon utgick då från en mätning som sa att endast 22 procent av de väljare som hade ett arbete röstade på S, medan 32 procent röstade på M.

Nu är det faktiskt inget fel med att vara ett ”bidragsparti”. Samhällets stöd till alla de människor som av olika anledningar inte klarar sin egen försörjning är något att vara stolt över, inte att skämmas för. Och just uttrycket ”bidragsparti” är inget annat än avskyvärd cynism mot alla sjuka och funktionshindrade som faktiskt har precis samma värde och samma rätt till ett anständigt liv som vi andra tvåbenta varelser.

Det har senare, i mer noggranna analyser, dessutom visat sig vara helt fel. Lika många arbetande röstade faktiskt på socialdemokratin. Nu påpekar Stefan Löfven det självklara, att sjukförsäkring och a-kassa ska betraktas som försäkringar som är ”viktiga för att folk ska komma tillbaka i jobb” och dessutom lika viktiga som sjukvård och äldreomsorg. Det är faktiskt en stark politikomläggning som kraftfullt förtydligar vad arbetarrörelsen står för.

Efter de nazistiska angreppen på en fredlig antirasistisk demonstration i stockholmsförorten Kärrtorp har nu också Stefan Löfven som första partiledare markerat att han tänker delta i den nya antinazistiska och antirasistiska demonstration som nu på söndag arrangeras i Kärrtorp.

Därmed tar Stefan Löfven ledningen i kampen för människovärdet i vårt land. Det innebär att hela den socialdemokratiska rörelsen i Stockholm och Stockholms Län känner sig manad att sluta upp i Kärrtorp på söndag kl 12.00.

Stefan Löfven skapar nu, med sin lugna, nedtonade och eftertänksamma ledarstil, sakta men säkert, ett växande förtroende för arbetarrörelsen och för socialdemokratin. Det märks i hela hans agerande och uppträdande att han kommer direkt från rörelsens djupa led, uppvuxen och fostrad i ett gediget arbetarhem i Ådalen. Han bär dessutom med sig erfarenheten och vetskapen om sin egen stolta härstamning som son till en ensamstående mor i storstaden och som barnhemsbarn.

Stefan Löfvens politiska och ideologiska föredöme är för övrigt Olof Palme, uppvuxen i ett överklasshem och ättling till Gustav Wasa i rakt nedstigande led. Så märkligt, så rejält och närmast övertydligt kan socialdemokratin i sig förena vårt land och dess historia från det kungliga enväldet till en av världens bäst fungerande demokratier.

Nåja, förlåt ett närmast panegyriskt utbrott av tillfredsställelse inför partiledaren insatser so far? Självklart har Stefan Löfven sina brister och fel. Och det ska han få veta när de avslöjas. Men, kort sagt, hittills har han skött sig förbaskat bra.

Bror Perjus

Lars Calmfors och låglönekonkurrensen, något en professor i internationell ekonomi borde känna till

Marknadsekonomin är en grundläggande förutsättning för demokratin och den effektivaste formen för produktion av såväl varor som tjänster. Därmed inte sagt att marknadsekonomin i alla avseenden är bäst lämpad inom alla samhällets områden.

Exempelvis måste människors arbetsvillkor undandras marknadens villkor. Människor är inte och ska inte i ett humant samhälle vara jämställda med varor. Därför har fackföreningar organiserats i demokratisk ordning av de arbetande, för att de ska kunna förhandla om sina löner och övriga arbetsvillkor och inte vara underkastade marknadens principer om fri konkurrens.

Det innebär att marknadsekonomins effektivitet ska begränsas till att driva fram effektiv teknik, produktions- och arbetsorganisation – men enbart så långt att det inte går ut över de arbetandes löner eller övriga arbetsvillkor så att de arbetande förslits i sitt arbete eller drabbas av sjukdomar och olyckor, eller så att arbetsorganisationen innebär en intellektuell utarmning utan snarare en intellektuell stimulans och utveckling.

Det här är allmänna och generella principer för marknadens funktion och de arbetandes villkor i ett demokratiskt samhälle och de här principerna ska inte ha någon geografisk begränsning till någon enskild nation eller region. De här principerna ska givetvis gälla globalt. Det är utgångspunkten. Sedan är frågan enbart hur och i vilken takt de här principerna om demokrati kan genomföras och hur.

Det är därför som professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, har fel när han idag i en kolumn i DN argumenterar för att låglönekonkurrens ska tillåtas i Sverige. Han utgår från den långa debatt som uppstått sedan den fackliga rörelsen i Sverige 2004 utfärdade en blockad mot det lettiska företaget Laval un Partneri som vann en upphandling om ett skolbygge i Vaxholm, som de försökte genomföra med arbetskraft avlönad efter lettisk lönenivå, alltså kraftigt under svensk lönenivå.

Calmfors hävdar att den här frågan bör avgöras ur ett internationellt handelsperspektiv och inte ett nationellt arbetsmarknadsperspektiv. Man kan givetvis göra den enkla men helt riktiga invändningen att människor inte ska vara någon handelsvara. Men låt mej försöka argumentera mera utifrån något som borde vara också en ekonomiprofessors perspektiv.

Calmfors hävdar att det är ekonomiskt rationellt att länder med lägre produktivitet tillåts kompensera denna lägre produktivitet genom att upprätta konkurrens med lägre löner i andra länder med högre löneläge.

Men, för det första är det inte länder som konkurrerar. Det är företag. Företagets vinst tillfaller inte med någon som helst automatik det land där företaget är registrerat, vilket en professor i internationell ekonomi borde känna till.

För det andra torde en sådan ordning bidra till att permanenta en låglönesituation i landet med låg produktivitet.

Men det finns starkare argument mot Calmfors tes.

Han hävdar att låglönekonkurrens med utplacerad arbetskraft inte är mera negativt än låglönekonkurrens i varuhandeln. Men det är inte huvudfrågan. Fackföreningarna är till för att motverka all låglönekonkurrens och i praktiken all lönekonkurrens, i såväl låglöneländer som i höglöneländer. I verkligheten skulle det annars inte finnas några höglöneländer alls.

Enskilda människors löner ska, för övrigt, inte bestämmas av en konkurrenssituation. Löner ska sättas gemensamt för de anställda via fackliga förhandlingar som utgår från vad som är rättvist och med en strävan mot så stor jämlikhet som möjligt. Det är en grundläggande humanitär princip som bygger på principen om alla människors lika värde. Det är också fackföreningens hela idé.

Och skulle låglönekonkurrens tillåtas via lagstiftning, så skulle det betyda detsamma som förbud mot fackföreningar, oavsett om det handlar om lettiska eller svenska fackföreningar, eller fackföreningar i något annat land.

Dessutom tyder omfattande forskning på att det mera jämlika samhället är ekonomiskt effektivare än det ojämlika samhället. Det gäller också i ett globalt perspektiv. I högproduktiva länder är lönerna högre och omvänt; i länder med högre löner är produktiviteten också högre. Ökad jämlikhet mellan folk över hela världen ökar effektiviteten också i hela världsekonomin, något att fundera på för en professor i internationell ekonomi.

Men man skulle också kunna vända helt och hållet på argumentationen och hävda att just den ordningen att de anställda via starka fackföreningar förhandlar om sina löner och arbetsvillkor är en del av en effektiv marknadsekonomi. En av grundbultarna i teorierna om marknadsekonomin är nämligen att marknaden fungerar som mest effektivt om såväl köpare som säljare är jämbördiga med varandra, vilket också i så fall skulle omfatta köpare och säljare av arbetskraft. Och säljarna av arbetskraft kan aldrig bli jämbördiga med köparna om de inte organiserar sig i fackföreningar.

Att ”tillåta” låglönekonkurrens skulle även enligt ett sådant synsätt vara detsamma som att försätta marknaden ur spel och låta köparen av arbetskraft själv sätta priset på ”varan” som i detta fall dessutom är en människa som enligt humanismens principer inte ska behandlas som en vara.

Bror Perjus

Det lutande tornet i Pisa, en perfekt professor Higgins, ständigt denne major Björklund…!

Jan Björklund, det lutade tornet i Pisa, blir allt mer illa åtgången i landets liberala liv- och husorgan, Dagens Nyheter. Här om dagen blev han åtutad av Erik Helmersson på DNs ledarsida, för att han försöker skylla ifrån sig sju års misslyckad skolpolitik.

Och i min bloggserie på temat ”hur länge får de hålla på” noterar jag nu att teaterrecensenten Mikael Löfgren går till förnyad attack mot skolministern på DN Kultur. I en recension av Bernhard Shaws gamla berömda pjäs Pygmalion på Göteborgs Stadsteater, kallar han Björklund för en ”i all sin uppblåsthet perfekt Higgins”.

”Stackars det uppväxande släkte som tvingas vara hans (Björklunds alltså!) Eliza”, skriver Löfgren som är besviken över den uppsättning som borde ha varit en ”bitsk satir över de vidgande klassklyftor som präglar dagens Europa. Inte minst på skolans område, där den ansvarige ministern (Björklund alltså!) skyller ifrån sig misslyckandet för den förda politiken och istället åkallar patriarkala åtgärder från det förflutna – som katederundervisning!”

Löfgren kunde ha lagt till att han (Björklund, alltså!) nu dessutom vill låsa klassrummen så att vissa elever inte ens ska få komma in och få någon som helst undervisning.

Mikael Löfgrens har förstås rätt.

Hans idé om Pygmalion som en satir över den reaktionära skolpolitiken med Jan Björklund som professor Higgins är lysande. Den skulle säkert den vänsterradikale, irländske författaren George Bernard Shaw själv ha gillat.

Men, åter till mitt tema; ”hur länge får de hålla på” med denna vänsterpropaganda i Dagens Nyheter?

När ingriper ägarna och kräver rättning i ledet inför det stora supervalåret 2014, till EU-parlament, riksdag, landsting och kommuner?

Eller ska man låta det lutande tornet helt enkelt tippa omkull?

Nu kommer jag på ytterligare ett epitet till major Björklund. Han finns ju faktiskt också med i Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon. Björklund som Ville Vessla, ständigt denne Björklund som sticker fram sina spetsiga, välputsade skor under en överklassgobeläng, ett lutande torn på väg att tippa, en daterad professor Higgins, en reaktionär major som vacklar omkring på sitt förödda slagfält och ger order om kasernpedagogik, katederdisciplin och låsta dörrar i skolsalar som arrestlokaler!

En snart mytisk figur i tragedin om den svenska skolans utveckling…

Bror Perjus

Hanne Kjöller och det spegelvända argumentet

”Är det moraliskt rätt att genom nya regler, piska eller morot ”tvinga” högpresterande att gå i klasser med många lågpresterande, för att de sämsta inte ska bli ännu sämre?”

Hanne Kjöller svarar självklart nej på sin egen fråga idag i DN.

Hon har som bekant en konsekvent elitistisk människosyn. Hon är ständigt bekymrad över de privilegierades svåra situation. Hon har dessutom en statisk människosyn. Lågpresterande är lågpresterande. Högpresterande är högpresterande.   

Den inledande frågan används ständigt som ett förment dräpande argument av alla som försvarar segregeringen, friskolorna och det fria skolvalet, som för många inte alls är så fritt. Men Kjöller och andra försvarare av segregeringen begriper inte att argumentet kan användas precis tvärt om - spegelvänt!? 

Kanske är det en intellektuell brist hos dessa debattörer som visar att de är något mindre högpresterande än de själva tror?

Den inledande frågan kan lika gärna ställas såhär:

”Är det moraliskt rätt att genom nya regler, piska eller morot, ”tvinga” lågpresterande att gå i klasser med enbart många lågpresterande, för att de allra bästa ska kunna bli ännu bättre?”

Sedan vänder ändå Kjöller på klacken och kritiserar "curlingföräldrar från elitfamiljer som gör sina barn en björntjänst” genom att välja ”extremsegregerade överklasskolor”.

Alltså; Segregerade skolor är okej, bara de inte är ”extremsegregerade”.

För att ”inte göra livet allt för svårt för oss själva, måste vi” nämligen, fortsätter hon, ”lära oss att stå ut med kantiga och lågpresterande” som – underförstått – förekommer överallt i samhället och ställer till med problem och svårigheter för oss välartade och högpresterande.

Alltså; för Kjöller handlar det uteslutande om ”oss själva” inte om dom där ”lågpresterande”.

Hon diskuterar utifrån ett statiskt vi- och dom-samhälle och ett konsekvent överklassperspektiv.

Det bästa man kan säga om Hanne Kjöller är att hon provocerar tankeverksamheten, men dessvärre på ett djupt obehagligt sätt.

Huvudargumentet mot friskolorna och det fria skolvalet är att det sammanhållna skolsystemet generellt och allmänt fungerar bättre för lärandet och socialiseringsprocessen för alla och därmed för samhället som helhet.

Det jämlika samhälle som socialdemokratin strävar efter fungerar bättre intellektuellt, kulturellt, socialt och ekonomiskt än det ojämlika samhälle som borgerligheten strävar efter att genomföra. 

Bror Perjus  

Nina Björks artikel om en förlossningsvård i kris borde utlösa raseriet!

Opinionssiffrorna försämras för den borgerliga borgerliga regeringen och kritiken mot den borgerliga politiken växer. Men den borde växa till ett raseri. Och den skulle växa till ett raseri om alla fick läsa det en distanserad över- och medelklass i stockholmsregionen kan läsa i Dagens Nyheter i dessa dagar. 

  Jag har tidigare ställt frågan; hur länge, hur nära valet i september nästa år, får DN hålla på?

Malmö:

  ”På Kvinnokliniken i Malmö kunde man under sommaren inte lägga in kvinnor med havandeskapsförgiftning och riskgraviditeter, utan de fick åka in enbart på kontroller.”

Lund:

  ”På kvinnokliniken blev under första halvåret i år 200 kvinnor hänvisade till att föda på andra sjukhus på grund av plats- och personalbrist.”

Göteborg:

  ”tre barnmorskor berättar att de har svårt att uppfylla den medicinska säkerheten genom att lyssna på det ofödda barnets hjärtljud var 15e minut och kontrollera den nyförlösta kvinnan så att hon inbe blöder onormalt mycket.”

Och Stockholm – det kanske allra värsta:

  ”En vanlig natt kan en barnmorska och en undersköterska ansvara för 15 nyblivna mammor och barn, en mottagning för gravida och en ständigt ringande mobiltelefon, där man får be oroliga kvinnor att stanna hemma så länge de bara kan.”

  Så skriver Nina Björk idag i DN, i en brutal och svidande uppgörelse med den borgerliga skattesänkarpolitiken som numera har en kraftig majoritet emot sig, 57 procent, enligt en mätning som offentliggjordes igår.

  Socialdemokratin måste höja rösten, skärpa kritiken, formulera alternativet! Det räcker inte med tre valfrågor. Jobben, skolan, vården. Vi måste tala om hur allt hänger ihop, lägga fram en vision, en bild, en berättelse om vilket samhälle vi vill skapa i framtiden – om vi ska vara framtidens parti!

Bror Perjus

Nelson Mandela, historiens största statsman var socialdemokrat! Varför inte säga som det är?

Nelson Mandela är den mänskliga historiens största statsman. Och Nelson Mandela var socialdemokrat! Han ville inte ha en väpnad revolution i Sydafrika. Han ville inte införa proletariatets diktatur. Han accepterade inte att kapitalet skulle diktera demokratins villkor. Han ville demokrati. Han var inte borgerlig. Han var inte kommunist. Vad finns däremellan? Jo, socialdemokrati! Så, varför inte säga som det är? Även massmedia är i sin rapportering märkligt rädd för att betona detta enkla faktum.

  Ofta har jag en känsla av att socialdemokratin håller sig med en blygsamhet som gränsar till självförnekelse, en sorts jantelag. Visst, vi ska inte förhäva oss! Det kan slå tillbaka och bli en belastning. Men det är ett faktum; socialdemokratin är den främsta och avgörande kraften bakom demokratin som idé och praktik, allmän och lika rösträtt och att demokratin ska vara överordnad kapitalet. Ibland måste vi våga hävda det utan att blinka och utan att darra på rösten.

  Det första land som Nelson Mandela besökte efter sin frigivning var Sverige. Inte för att han ”tyckte om Sverige” i största allmänhet och ville tacka för de ”svenska insatserna i kampen mot apartheid” som diplomaten Sten Rylander skriver i Aftonbladet. Det var den svenska socialdemokratin och Olof Palme som gick i spetsen för insatserna i kampen mot apartheid. För en tid sedan försökte moderaternas förre partisekreterare sudda i historien och påstå att även de var med i den kampen, men hon tvingades lämna sin post efter den blundern.

  Ingen kan mäta sig med Nelson Mandela. Ingen annan har utfört det han utfört. Den som kommer närmast är nog Mahatma Ghandi som faktiskt var med och bildade den rörelse, ANC, som Nelson Mandel var en del av. Ghandi var realpacifist och offrade sitt liv i kampen för demokratin, men saknade Mandelas storhet som politisk taktiker, strateg och ledare.

  Ibland framställs det som om den är finare som står över partipolitiken än den som engagerar sig i ett parti. Men partipolitiken är tvärt om den allra finaste formen av politik, eftersom det är det enda möjliga sättet att fatta stora och genomgripande beslut om samhällets utveckling gemensamt och tillsammans.

  Så, ännu finare än att stå över partipolitiken är att bekänna sig till en bestämd partipolitisk övertygelse, forma en linje, få ett helt parti med sig och sedan kompromissa när så krävs. Det är i den traditionen som Stefan Löfven nu säger att han är beredd att bilda en blocköverskridande regering om så krävs efter valet nästa år.

  Nelson Mandela genomdrev inte själv och ensam demokrati i Sydafrika, även om det nu i hyllningarna kan framstå så. Han var en del av en mycket gammal och anrik demokratirörelse, African National Congress, ANC, som bildades så tidigt som1912. Det var ursprungligen en kristen och pacifistisk antivåldsrörelse, som utvecklades till ett politiskt parti.

  Men det rasistiska, främlingsfientliga och högerextremistiska apartheidsystemets våld tvingade fram en formellt fristående väpnad organisation Umbkhonto we Sizwe, Nationens spjut. Nelson Mandela blev motvilligt överbefälhavare, inte minst för att förhindra en militär upptrappning och ett förödande inbördeskrig.

  Rapporteringen kring Mandelas död berättar nu fylligt om hur han med fasthet och konsekvens drev igenom avskaffandet av apartheid och införandet av demokrati i Sydafrika. Han erbjöds lämna sitt fängelse om han lovade avstå från politisk verksamhet, men vägrade lämna fängelset förrän han hade garantier för en demokratisk utveckling i landet.

  Mandela drev sedan tillsammans med biskop Desmond Tutu oerhört genomtänkt och medvetet den försoningsprocess som förhindrade våldsutgjutelse och förmodligen ett förödande inbördeskrig i Sydafrika, kanske av samma omfattning som i dagens Syrien.

  Ibland brukar jag tänka att Aung San Suu Kyii i Burma borde ha gjort som Nelson Mandela, försäkra sig om en demokratisk utveckling innan hon lämnade sin husarrest och lät sig väljas in i parlamentet i ett fyllnadsval.

  Kanske borde hon ha krävt en grundlagsändring och allmänna, demokratiska val för att lämna sin husarrest? Men man får vara medveten om att situationen i Burma skiljer sig i många avseenden från Sydafrika. Historien kan inte upprepas på exakt samma sätt. Kanske kan det visa sig att Aung San Suu Kyii är den som kommer Mandela närmast som statsman eller statskvinna?

Bror Perjus

Läs gärna Olle Svennings lysande artikel om Nelson Mandela på Aftonbladets kultursida.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article17972220.ab

Olle Svenning har för övrigt ytterligare en lysande artikel idag, fast i DN, om fotboll och opera. Jag trodde aldrig jag skulle läsa så intresserat om opera, men fotboll har jag själv spelat.

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/verdi-var-forst-pa-bollen/

Major Jan Björklund som en Karl XII med nödmynt och misär

Resultaten i den svenska skolan har sjunkit i 20 års tid, säger Jan Björklund när han kommenterar de katastrofala siffrorna i Pisa-undersökningen. Det stämmer nog. Men för 20 år sedan, 1991-1994, hade Sverige en borgerlig regering. Carl Bildt var statsminister och Per Unckel (m) utbildningsminister. Då släpptes privata intressen fria att etablera skolor och ta ut obegränsade vinster på ett sätt som är omöjligt i alla andra länder, utom möjligen i Chile. Och nu försämras skolresultaten i just Chile och Sverige snabbare än i något annat land, ja Mexico också... 

Björklund skyller de sjunkande resultaten på kommunaliseringen av skolan som genomdrevs 1989 med Göran Persson (s) som utbildningsminister. Men kommunaliseringen blev misslyckad på grund av den efterföljande privatskolereformen och det snabbt växande antalet privatskolor som gjorde det möjligt, främst i borgerligt styrda kommuner, att börja sortera elever med sämre utgångsläge i vissa skolor och privilegierade elever i andra skolor. Därför ökar nu skolsegregeringen i Sverige snabbare än i andra länder. Och det är enligt experterna bakom Pisa-rapporten en huvudorsak till de sjunkande skolresultaten.

I Sydkorea som har de bästa resultaten får ”duktiga” elever hjälpa mindre ”duktiga”. Den integrerade skolmiljön fungerar bättre än den segregerade. Men i Björklunds skola uppmanas de ”duktiga” att dra och lämna de mindre ”duktiga” i sticket! Han vill ha elitskolor, typ Lundsberg, fast helst utan strykjärn…

 

En annan orsak till de sjunkande resultaten i svenska skolor är den brutala ekonomiska kris som också drabbade Sverige under Carl Bildts borgerliga regeringsperiod i början av 1990-talet. Den ekonomiska krisen var dels ett resultat av ekonomisk släpphänthet under tidigare borgerliga regeringar 1976-1982 och av ekonomins globalisering som accelererade under 1980-talet för att drabba Sverige med full kraft 1992. Men det är också en del av den borgerliga politiska ideologin att kapitalet ska släppas fritt att operera hur som helst, på finansmarknaden såväl som i skolan.

Den ekonomiska krisen tvingade fram nedskärningar på i stort sett alla områden, tyvärr också inom skolan, med minskande lärartäthet och färre skolsköterskor, kuratorer, bibliotekarier och vaktmästare. När så socialdemokratin lyckats att någorlunda återställa svensk offentlig ekonomi så förlorades regeringsmakten åter till borgerligheten i valet 2006. Historien visar hur förödande det är att över huvud taget släppa in de borgerliga i regeringskansliet.

Jan Björklund blev utbildningsminister. Han har i hög grad bidragit till att ytterligare försämra skolresultaten. Hans allvarligaste misstag är med all säkerhet hans närmast hysteriska reformiver, som skapat byråkrati, stress, oro och ständiga kast i skolornas arbetsvillkor. Dessutom har den borgerliga regeringen prioriterat kraftiga skattesänkningar, mest till de högst avlönade, istället för att rejält öka lärartätheten och antalet vuxna i skolorna.

Efter sju års borgerligt regerande sjunker nu skolresultaten i allt snabbare takt och Jan Björklund förklarar att hans nya skolreformer inte ska ge bättre skolresultat förrän i slutet av det här decenniet, alltså fram emot år 2020. Men en skolminister, som efter sju års regerande med allt sämre skolresultat, lovar ytterligare sju år med ännu sämre resultat i skolan borde omedelbart få sparken.

En utbildningsminister som försöker slå i svenska folket att han behöver fjorton år på sig, 2006-2020, för att förbättra den svenska skolan borde rimligen inte kunna sitta kvar. Den enda orsaken till att han sitter kvar är nog hans höga tonläge och självsäkra, auktoritära framtoning, trots att det mesta runt omkring honom håller på att krackelera. Mina tankar går osökt till tidigt 1700-tal, Karl XII och nödmynten.

För övrigt finns det ingenting som talar för att Björklunds reformer, den elitistiska, auktoritära, karriäristiska, allt mer ojämlika och orättvisa skolan, verkligen är en bättre skola för någon. Allt talar för att det är en sämre skola för alla och för hela samhället. Resultaten sjunker för både ”duktiga” och mindre ”duktiga” elever. I praktiken begär Björklund mandat för att få försämra skolresultaten i ytterligare sju år, fram till 2020.

Bror Perjus