Stefan Löfven har faktiskt inte friat till Annie Lööf personligen.

  De borgerliga partiledarna uppträder, inte helt oväntat, fullkomligt ansvarslöst och närmast desperat i sina kommentarer till socialdemokratins besked i regeringsfrågan. De slamrar i dörrar, kastar stolar och vräker ur sig kategoriska och nedlåtande uttalanden.

  Jan Björklund yrar ”snömos” och ”pinsamt”. Annie Lööf spelar skamlöst på sitt kön i sin sexualiserande kommentar om ”män som inte accepterar ett nej”. Stefan Löfven har faktiskt inte friat till Annie Lööf personligen. 

  Göran Hägglund, som inte kommit på något lika rubrikmässigt, har försvunnit i rabaldret. Reinfeldt håller långa, doserande och obegripliga utläggningar. Han har fått för sig att en sittande regering inte kan förlora ett val.

  Men vad händer om Sverigedemokraterna får en absolut vågmästarställning i riksdagen efter valet, vilket dessvärre är en uppenbar risk? I så fall får ett fascistiskt parti för första gången ett avgörande inflytande över samhällsutvecklingen i vårt land, på grund av de borgerliga partiledarnas oförsonliga hållning.

  Socialdemokratin har nu gett besked om att man är beredd att bilda en blocköverskridande regering tillsammans med något eller några av de borgerliga partierna om man vinner riksdagsvalet, men inte får en rödgrön majoritet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det innebär att Sverigedemokraterna isoleras även om de råkar få en absolut vågmästarställning.

  De borgerliga partierna har däremot inte gett samma besked. Oavsett om de rödgröna eller de borgerliga vinner valet men inte får egen majoritet, så innebär de borgerligas ställningstaganden ett löfte till Sverigedemokraterna om avgörande inflytande som vågmästare i riksdagen. Det är anmärkningsvärt hur massmedia, på nyhetsplats och i kommentarer, undviker just den aspekten, trots att det råkar vara den avgörande kärnfrågan.

  Det är i och för sig en position Sverigedemokraterna också haft under den här mandatperioden. Men under ytterligare en mandatperiod kommer en borgerlig regering att acceptera en ”normalisering” och börja förhandla öppet med Sverigedemokraterna hellre än att acceptera en blocköverskridande regering.

  Det ansvarsfulla hade varit att de borgerliga partierna svarat; ja, om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning så är vi också beredda att bilda en blocköverskridande regering.

  Men nu utgör hotet från högerextremismen en av de avgörande frågorna i kommande val. Det är ett mycket starkt motiv för alla partiaktiva och andra med en känsla av samhällsansvar att engagera sig intensivt i valrörelsen för en rejäl rödgrön valseger.  

  Mer än någonsin tidigare i vår moderna historia handlar det kommande valet om att försvara inte bara den svenska modellen utan även demokratin i vårt land.  

Bror Perjus