Dra tillbaka Zlatan till mittfältet, som försvarare och framspelare

Ursäkta mej, kära läsare, om jag nu ägnar mig åt två helt separata ämnen utan inbördes samband, nämligen Folkpartiet och Fotboll som ju är ett lagspel som inte har något som helst med liberalism att göra.

Först Folkpartiet. Det är inte ofta, i princip aldrig, som jag citerar DNs ledarskribent Hanne Kjöller, med instämmande. Men det gör jag nu, eftersom hon idag uppenbarligen hittat ett korn.Och observera, jag har inte kallat henne för en blind höna. Det skulle vara könsdiskriminering och manlig härskarteknik! Folkpartiet, skriver hon, är ”ett litet parti som påbörjat en så desperat jakt på profilfrågor att det riskerar att sudda ut sig självt. En politisk rörelse som behöver leta efter sin politik och sina väljare påminner mer om en pr-byrå som söker nya affärsområden och kunder. Och det är en rätt svajig politisk grund att gå till val på.”

Alltså, det börjar gunga under fötterna på Jan Björklund och därmed under hela den borgerliga regeringens fötter.

Sedan Fotboll. Jag har själv spelat fotboll i Tandsbyns IF, div IV Jämtland, vänsterytter. Och sedan dess har jag hållit mig på vänsterkanten. Dessutom har jag varit sportjournalist ett halvår innan all sport, dygnet runt, varje dag i veckan, stod mej högt upp i halsen. Sedan dess har jag inte läst en sportsida. Jag ser däremot gärna bra fotboll, som är min absoluta favoritsport. Men när sportkommentatorerna kommer in i halvlek mellan fotbollsmatcherna så byter jag snabbt TV-kanal. Egentligen är det lite samma sak med kulturskribenter, litteratur-, teater- och konstkritiker, med vissa undantag. 

Icke desto mindre har jag nu ett gott råd, eller kanske två, till förbundskapten Erik Hamrén, efter den första matchen mot Portugal.

Det första är att dra tillbaka Zlatan Ibrahimovitc till mittfältet och ge honom uppgiften som försvarare, bollhållare och framspelare till några andra längst fram som kan peta bollen i mål på ett eller annat sätt. En av fördelarna med detta är att motståndarnas försvar plötsligt inte riktigt vet vem de ska bevaka.

Det andra rådet är att injaga mod och självförtroende i laget. Tala om för samtliga spelare att det är tillåtet att behålla bollen, dribbla en eller två gånger, stå stilla en tiondels sekund, se sig om och sedan spela en passning bakåt, åt sidan eller framåt. 

Faktum är att det är precis vad jag tror att Stefan Löfven håller på att göra med arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Steg för steg håller han på att överta mittfältet, behålla bollen, dribbla lite fräckt och sedan spela fram några anfallare med uppgift att peta in bollarna. Problemet är att jag i dagsläget inte ser riktigt vilka anfallarna kan vara. Vi behöver få fram några helt nya som är både snabbtänkta, smarta och gärna fräcka i käften.

I dagens svenska landslag, i fotboll alltså, förefaller det som om spelarna betraktar bollen som en osäkrad granat som kan explodera när som helst. 

Det är inte särskilt smart av en förbundskapten och tränare att före matchen ha den inställningen att "motståndarna kommer att ha bollövertag och kontrollera spelet, så bäst att satsa allt på försvar". 

Att med den strategin ändå placera den bästa spelaren längst fram, där han ändå aldrig får komma i närheten av bollen, förefaller vara ett ofelbart undergångsrecept.

Bror Perjus