Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där på en uteservering!

Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där vid bordet på en uteservering. Luften är varm men torr. Det är lördag kväll och mycket folk ute. Trafiken på gatan är intensiv. Bilar, mopeder och motorcyklar strömmar förbi. Det artar sig till en sådan där förtrollad afton som man bara får uppleva ett fåtal gånger i livet.

Inne i restaurangen sjunger en man Bob Dylans låtar till eget gitarrspel lika bra som Bob Dylan själv. Han varvar med låtar av Simon and Garfunkel och andra 70-talsklassiker. Förr var sångaren befälhavare för de burmesiska studenternas gerillaarmé, berättar Partiledaren för oss. Numera försörjer sig befälhavaren som sångare, för att på dagarna kunna arbeta ideellt med att lära burmesiska flyktingbarn att läsa och skriva.

Jag hittade en partiledare!

Tillsammans med King Zero

Min Min

Vi befinner oss i nordvästra Thailand, i Mae Sot, precis vid gränsen till Burma. Det är Aung Moe Zaw som är Partiledare för de burmesiska socialdemokraterna, Democratic Party for a New Society (DPNS), en del av Aung San Suu Kyis National Leage for Democracy, NLD, som överlägset vann det senaste demokratiska valet i Burma 1991 och desavouerades av en generalsjunta som fortfarande håller landet i ett järngrepp.
Men, den saken är klar! Deras tid är också räknad. Vi samtalar om revolterna i Tunisien, Egypten, Libyen som sprider hopp också till Sydostasien...

Socialdemokraterna är sedan länge absolut förbjudna att verka i Burma och därför tvingas Aung Moe Zaw leda sitt parti från exil i Thailand. Här finns det massor av politiska flyktingar från Burma. De politiska aktiviteterna i stan är intensiva. Aung San Suu Kyi är närvarande överallt i tankar, samtal, på affischer och klisterlappar. Även på den dator jag skriver på sitter en liten klisterlapp med ett foto av henne. Det är min dotter Fridas dator. Hon är sedan flera år djupt engagerad för det burmesiska folkets frigörelsekamp och det är henne vi, min fru Karin och jag, hälsar på.

Vid vårt bord sitter också Therése Wide, Fridas efterträdare som frivillig lärare här i Mae Sot. De undervisar bland annat burmesiska munkar i engelska, samhällskunskap och jämställdhet mellan män och kvinnor. Bara en sådan sak; undervisa burmesiska munkar i jämställdhet?! Men i verkligheten har de burmesiska munkarna betydligt mer att lära oss än vi har att lära dem.

Exempelvis King Zero som vi hälsar på senare. Han var en av dem som organiserade munkupproret, kallad Saffrans-revolutionen, 2007, som brutalt krossades av juntans utsända militärer som sköt rakt in i folkmassorna med sina skarpladdade automatvapen. King Zero lyckades komma undan och ta sig över gränsen till Burma. Men en nära vän, U Gambira, blev gripen och dömdes till 65 år i fängelse. King Zero fortsätter sitt envisa upplysningsarbete, från exilen, för att få människor att åter revoltera mot diktaturen. Bland annat försöker man skapa en dialog med militärer på lägre nivå för att de ska vägra skjuta mot sitt eget folk.

Det borde inte vara för mycket begärt!

Min Min som vi också besöker guidar oss genom en liten utställning som visar vad det innebär att vara politisk fånge i Burma. Han organiserade studenterna på ett universitet till facklig och politisk kamp och blev kastad i fängelse. Han satt inspärrad i fem år, varav fyra år i isoleringscell två gånger tre meter. Utställningen består bland annat av en sådan cell. Vi går in där och jag känner genast cellskräcken. Så var Min Min inspärrad i fyra år.

De första fjorton dagarna blev han torterad oupphörligt från morgon till kväll. Hans näsben knäcktes flera gånger. Numera kan han bara andas genom munnen. En huva sattes över hans huvud och fångvaktarna slog honom med batong i huvudet, över ögonen, näsbenet och munnen, över armar och ben, ryggen och magen. Studenternas överenskommelse var att uthärda tortyren i fjorton dagar och inte lämna några som helst informationer till militären, för att andra som inte gripits skulle kunna komma undan.

Min Min klarade det och tycks för övrigt ha klarat tortyren utan långsiktigt allvarliga skador fysiskt och mentalt. Men de flesta, berättar han, är märkta för livet av sina upplevelser. Idag finns det 2 239 politiska fångar i ett stort antal politiska fångläger i Burma.

Min Min och hans organisation, Assistance Association for Political Prisoners (AAPP), arbetar för att sprida information om just de politiska fångarna. Därför tvingas Min Min gång på gång berätta om sina hemska upplevelser i fånglägren. Det är känslomässigt svårt, säger han, att ständigt repetera sina egna hemska minnen. Men jag måste, säger han, för att sprida insikt om hur de som fortfarande är fängslade har det.

När vi står framför alla foton på de nuvarande politiska fångarna uppsatta på en vägg och han berättar om tortyren ser han mycket plågad ut och säger

"Jag förstår egentligen inte hur människor kan göra så mot andra människor, jag kan inte förstå det, det är obegripligt..." och så sviker rösten honom och han tystnar.

Kvällen med Partiledaren på uteserveringen är sen, vi börjar bryta upp. Jag berättar att jag ska vara delegat på den kongress som ska välja ny partiledare i Sverige.

Aung Moe Zaw lyser upp.

"Då träffas vi snart igen. Jag är inbjuden gäst till er partikongress."