Perspektiv på partiledardebatten

Mina inlägg i partiledar-debatten har syftat till att skapa lite perspektiv. Jag har lite skämtsamt reflekterat över tidigare partiledare och partiledarval. Och jag har berättat om en socialdemokratisk partiledare på andra sidan jordklotet, där jag råkar befinna mig just nu, som har helt andra problem att kämpa med än vi har - även om hans problem faktiskt också är våra problem, eftersom vi är en del av samma globala rörelse.

Jag är lite förvånad över det något uppskruvade tonläget hemma i Sverige. Ingen kan ha undgått att förstå hur svår uppgiften är för valberedningen. Och ändå är det erfarna socialdemokratiska politiker som vevar runt, kräver större öppenhet och klara beslut som omedelbart offentliggörs. Helst tycks man vilja ha minst två kandidater att välja på när extrakongressen öppnar.

Här tycks debattörerna vara starkt påverkade av massmediernas intensiva bevakning och ständiga påståenden om att processen är allt för sluten och att det skulle tyda på ett parti som stelnat till i sina strukturer. Värst är som vanligt Lena Mellin i Aftonbladet som drar till med ord som "ovärdigt" och "ränksmiderier".

Det menar jag är helt fel. Det som pågår är en intensiv debatt internt i partiet, med ständiga kontakter och överläggningar inom valberedningen och mellan valberedningen och olika representanter för olika delar av partiet. Det är svårt att tänka sig en mera effektiv och intensiv demokratisk process i ett parti än den som pågår nu inom den svenska socialdemokratin. Jag menar att partiorganisationen och valberedningen hittills skött ett mycket svårt partiledarval på ett bra sätt som tyder på styrka och fasthet.

Visst kan man tycka att exempelvis jag, som valt kongressombud för Tyresö, Nynäshamn och Värmdö, borde kräva att få minst två kandidater att rösta på vid extrakongressen. Annars förefaller det som om jag och övriga ombud helt saknar inflytande, trots att det faktiskt är vi som ska bestämma slutgiltigt vem som ska vara partiledare.

Men så enkelt fungerar det inte i en utvecklad demokratisk organisation som vår. Det vore enkelt och skenbart väldigt demokratiskt av valberedningen att bara konstatera; vi har fem kandidater, låt kongressen rösta! Men det vore verkligen att svika sitt demokratiska uppdrag.

För det kommer vi valda kongressombud att ha flera egna möten runt om i landet innan kongressen samlas med möjlighet att diskutera partiledarfrågan. Hela valberedningens avancerade agerande är inriktat på kongressen. De agerar med kongressen som mål. Kongressen har därmed ett avgörande inflytande redan innan den samlas. Det är vid kongressen som en kandidat med starkt stöd i partiet ska presenteras. Därför gäller det för valberedningen att avläsa i förväg hur kongressens majoritet kommer att se ut.

För det andra vore det olyckligt med en öppen strid vid kongressen och en omröstning där en kandidat vinner med knapp majoritet över en annan. Det skulle bli en partiledare med ett svagt mandat från ett splittrat parti. Det vore, om något, ett misslyckande för valberedningen och partiets ständigt pågående, inre, demokratiska process. Jo, jag vet! I Storbritannien var det öppen omröstning om vilka av bröderna Ed och David Milliband som skulle leda Labour. Men det är långt ifrån säkert att det stärkte vårt brittiska systerparti.

Själv anser jag mig stå till vänster i partiet och den linjen tänker jag agitera för med den kraft jag förmår. Men jag tänker inte förorda någon kandidat innan kongressen samlas. Jag vill ha möjlighet att bidra till ett enhälligt kongressval av en ny partiledare. Sedan är det en annan sak att den nye partiledaren måste vara mycket lyhörd för debatten vid kongressen och för de stämningar som råder inom partiet och i samhället.

I sin korta, koncisa enkelhet var Tage Erlanders råd till Olof Palme genialt;

"Lyssna till rörelsen" sa han.

Det kan tolkas både som en uppmaning att lyssna till partiet, fackföreningsrörelsen och övriga delar av arbetarrörelsen, men också som ett råd att uppmärksamma hur samhället och hela världen rör sig som en väldig organism, förändras, utvecklas och formar nya villkor och utmaningar för demokratin.

Det ska jag säga något om på partikongressen.