En folklig vrede borde svepa bort Alliansregeringen

Sveriges Kristna Råd med över 8 miljoner medlemmar, hela den politiska oppositionen, S, V och MP och nu 108 läkare protesterar kraftfullt i Svenska Dagbladet mot stupstocken i sjukförsäkringen. ”Sluta straffa våra patienter” är rubriken i artikeln som säger att ”Felet ligger i en lag som brutalt tvingar läkare att rycka hoppet från sina patienter”.

Lagen är "inget annat än omänsklig", slår läkarna fast. De konstaterar att en ung man med Aspberger drabbades så svårt att han fick läggas in för elbehandling, en ung hjärnskadad man har utförsäkrats, förlorat sitt försörjningsstöd och sin bostad, cancersjuka tvingas avbryta sin behandling för att gå i arbetsträning och från psykiatriska kliniker rapporteras om självmord.

I LO-tidningen finns också, som jag sa till partikongressen i helgen, upprörande vittnesmål

om självmord, cancersjuka som inte har råd med sin medicin, diabetiker utan ben som tvingas till arbetsförmedlingen, barn till sjukskrivna föräldrar som inte har råd med skolutflykter, familjer som tvingas sälja sina bostäder och andra värdesaker för att få socialbidrag.

Egentligen förstår jag inte att den så kallade Alliansregeringen kan fortsätta att regera vårt land.

Den borde svepas bort av en folklig vrede.

 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sluta-straffa-vara-patienter_6050543.svd

Anf 3 partikongressen - Massmedia

Massmedia, inte minst de nya digitala medierna, blir allt viktigare för demokratin.

Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen måste ta sig samman och göra något radikalt.

Mitt förslag är ett helt nytt massmedium helt inriktat på seriös samhällskritisk, undersökande journalistik och kultur i vid mening.

Mediet ska va kommersiellt helt oberoende, det ska inte innehålla kommersiella annonser, det ska finansieras via medlemsavgifterna

och distribueras till samtliga medlemmar i de rörelser som står bakom utgivningen.

Mediet ska ha en mycket kraftfull redaktion, med flera arbetslag på vardera flera journalister, som kan ägna sig åt undersökande journalistik i dagar, veckor och månader - om så behövs - för att plocka fram information och nyheter som är avgörande för demokratin.

Till mediet kopplas tankesmedjor, som arbetar självständigt,

men också ges möjlighet att förse redaktionen med fördjupande kunskaper och faktaunderlag som maximerar journalistikens trovärdighet.

Därmed får tankesmedjorna den kanal ut till en bred läsekrets som de saknar idag.

Mediet ska ges ut på papper som veckomagasin, samt via digitala distributionskanaler för text, bild och film.

Ett sådant nytt, modernt och kommersiellt oberoende massmedium,

med spridning via såväl papper som digitalt - till kanske 2 miljoner läsare - kommer att locka till sig många av de tyngsta debattörerna, bästa journalisterna och författarna i vårt land.

Tankesmedjorna kan - med effektiva distributionskanaler – locka till sig många av de bästa samhällsforskarna och bli ett embryo till det progressiva universitet som ex vis Lena Sommestad efterlyst.

Ett sådant nytt och modernt massmedium, kommer att förändra det svenska medielandskapet till det bättre och förstärka demokratin i vårt land.

Anf 2 på partikongressen - Jämlikhet

Självklart ska vi utforma en politik

för en majoritet av väljarna.

Men det ska vara en majoritet

som bygger på solidaritet,

med dom som har det svårast.

Högerns valseger visar, dessvärre, att de lyckats

spela ut de mest utsatta grupperna mot varandra.   

De så kallade jobbskatteavdragen har ställt lågavlönade

mot arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade, handikappade,

studerande ungdomar och vårdbehövande äldre.

Det är en djupt cynisk politik och det är också den politiken

som fört Sverigedemokraterna in i riksdagen.  

När man ställer de mest utsatta grupperna mot varandra,

så öppnar man dörren på vid gavel för fascismen.

Vi ska inte spela med i det spelet

Vi ska inte triangulera och försöka vinna

en fiktiv medelklass med borgerliga förslag.

Vi ska agitera för att övertyga en majoritet

om att det jämlika samhället är bättre för alla

än det ojämlika samhället.

Vi ska agitera - inte triangulera!

Vårt uppdrag är att återskapa solidariteten

med dem som har det sämst.

Vi ska – som Sverker Sörlin skriver i en lysande artikeln i Tiden – ”insistera på att det går att göra världen bättre för alla

och att detta är politikens uppgift”.

Högern påstår att jobbskatteavdrag, försämrad a-kassa och sjukförsäkring  ”sänker trösklarna tillbaka till arbetslivet”

för arbetslösa och sjuka.

Hör ni hur falskt det ekar?

De utgår från att människor är arbetslösa och sjuka

på grund av höga skatter och allt för bra a-kassa och sjukförsäkring.

Men statistiken visar att antalet arbetslösa

är långt fler än antalet jobb.

Den brutala stupstocken i sjukförsäkringen

drabbar fruktansvärt hårt.

I LO-tidningen finns upprörande vittnesmål

om självmord,

cancersjuka som inte har råd med sin medicin,

diabetiker utan ben som tvingas till arbetsförmedlingen,

barn till sjukskrivna föräldrar som inte har råd med skolutflykter, familjer som tvingas sälja sina bostäder och andra värdesaker

för att få socialbidrag.

Vi socialdemokrater har inte sagt ifrån tillräckligt kraftfullt.

Jag ogillar skarpt när någon säger att

”Vi måste ha en politik också för dom som jobbar.

Vi får inte bli ett bidragsparti.”

Den som säger så har accepterat högerns samhällsanalys.

Jämlikhet är den starkaste ekonomiska drivkraft som finns.

Självklart!

I ett samhälle

där alla får en bra uppväxt, utbildning och arbete,

där arbetsvillkoren är goda

där sjukvård och äldreomsorg fungerar väl för alla

där  - fungerar - självklart - ekonomin - också som allra bäst.

Men, hur kan det då komma sig att de som ständigt tjatar om ekonomisk tillväxt, tycks vara motståndare till jämlikhet?

Ja, förklaringen är enkel.

När de talar om tillväxt så menar de vinst, profit.

Tillväxt låter mindre girigt och mera allmännyttigt.

Men deras problem är

att jämlikhet främjar tillväxt

men motverkar profit.

Och det, partivänner, det är vår styrka!

Anf 1 partikongressen – Globaliseringen

Det här var mitt första inlägg på Socialdemokratiska partiets extrakongress den 25 mars 2011. Inlägget bygger på en längre text som jag utvecklat tillsammans med IF Metalls internationella chef, Erland Lindkvist. Den finns på LO-tidningens webb.

”Globaliseringen är arbetarrörelsens nya stora utmaning!

Den präglas av tre avgörande tendenser.

Den första är att diktaturer faller och nation efter nation inleder den mödosamma vägen mot demokrati.

Men den andra är att makten över ekonomin samtidigt flyttas upp från nationerna, till en globaliserad ekonomisk elit som behärskar de stora koncernernas världsomspännande produktionskedjor, det finansiella systemet och massmedierna.

Den tredje tendensen är att kapitalism och kommunism flyter samman i en ny form av diktatur i Kina med globala konsekvenser! En nog så viktig ideologisk slutsats för socialdemokratin.

Den ekonomiska eliten bidrar med massiva investeringar till en enormt snabb tillväxt i Kina, där den kommunistiska diktaturen står till tjänst med låga skatter och rättslös arbetskraft.

Den ekonomiska eliten tar ut allt större vinster, genom att tvinga nationerna att konkurrera om deras investeringar.

Allt mer av de gigantiska vinsterna används till spekulation i aktier, valutor och råvaror, som utlöser allt svårare ekonomiska kriser.

För att undvika depression, tvingas nationerna att häva kriserna med skattemedel och statlig upplåning, så kallade stimulanspaket.

Så dräneras staterna på sina ekonomiska tillgångar.

Därför har vi växande statsskulder i flertalet demokratiska stater och en politisk debatt, som i land efter land enbart handlar om sänkta skatter och nedmontering av välfärden,

samtidigt som löneandelen minskar och kapitalvinsterna stiger.

Kanske är redan staternas skulder så omfattande att de saknar möjlighet att häva nästa ekonomiska kris.

Regleringar är knappast tillräckliga.

På sikt kan världsekonomin stabiliseras endast genom en begränsning av mängden spekulationskapital

och en mera jämlik fördelning av produktionens överskott.

Det kan bara ske med hjälp av en effektiv internationell facklig rörelse, globala skatter och stängda skatteparadis

- alltså en globalisering av demokratin.

Arbetarrörelsen måste våga formulera en tydlig

global strategi, som ger människor hopp om en bättre värld,

En utopi som kan ställas mot borgerlighetens budskap

om allt otryggare arbetsvillkor

och en ständig anpassning nedåt av löner och välfärd

till de villkor som den globala ekonomiska eliten dikterar.

Ett strategiskt delmål vore att störta militärjuntan i Burma.

Där finns en bred rörelse som i modern tid vunnit demokratiska val, med en ledare i nivå med Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi.

Demokrati i Burma kan skapa ett skov i hela Asien,

som i Östeuropa och Latinamerika och nu i Mellanöstern och Nordafrika – då kan vi skönja konturerna av en global demokrati.

Gäst vid vår kongress är ledaren för socialdemokraterna som ingår i Aung San Su Kyis koalition; Aung Moe Zaw.

En applåd till honom!”

PS Aung Moe Zaw kunde tyvärr inte komma till kongressen på grund av sjukdom. Men han fick ändå en varm applåd. 

Ärkebiskopens halvhjärtade nedtoning

Sveriges Kristna Råd, SKR, kräver att regeringen omedelbart ”redan i vår” ändrar reglerna för sjukförsäkringen. Svårt sjuka människor ska ha ” sin sjukpenning utan att behöva ge sig ut och söka arbete under sin sjukskrivning”, säger SKR.

Men vem bryr sig om Sveriges Kristna Råd?

Tjaa, det bör nog regeringen göra!

SKR består av fyra kyrkofamiljer, den lutherska där Svenska Kyrkan är dominerande, den katolska, den frikyrkliga och den ortodoxa. Sammanlagt har de här kyrkorna 8 miljoner 115 tusen medlemmar.

Företrädare för,  i det närmaste, hela Sveriges befolkning har alltså vänt sig med full kraft mot högerregeringens sjukförsäkringsreform. Och bland kyrkornas alla miljoner medlemmar finns väldigt många borgerliga väljare också.

Ordföranden i rådet, ärkebiskop Anders Wejryd, försöker visserligen tona ned de partipolitiska effekterna av kyrkornas kritik mot regeringen.  

-  Vi har redan varit hos Ulf Kristersson och fått förståelse för att det här är akut. Därför tycker jag inte att man omedelbart kan säga att frågan hamnar på en höger-vänsterskala. Här handlar det om oförutsedda konsekvenser av en systemförändring, säger han till Kyrkans Tidning.

Men Wejryds försök till nedtoning är minst sagt halvhjärtat.

Vi har fått minister Kristersson ”förståelse för att det är akut”, säger Wejryd.

Men ministern har flera gånger offentligt uttalat sin ”förståelse”, utan att någonting gjorts! Därför har diakoner inom Svenska Kyrkan slagit larm och samlat namnunderskrifter som tvingat det kristna rådet att agera. Diakonerna upplever direkt och dagligen hur brutalt sjukförsäkringsreformen slår mot utsatta människor,

”Ingen fråga på höger-vänsterskalan” säger Wejryd.

Men hela den politiska vänstern, socialdemokraterna, miljöpartiet, vänsterpartiet och fackföreningsrörelsen har gått till rasande attack mot de inhumana sjukreglerna. Nu ansluter sig hela den kristna rörelsen i Sverige till den attacken som entydigt är riktad mot högerregeringen.

Kan det bli mer tydligt på höger-vänsterskalan?

”Oförutsedda konsekvenser”, säger Wejryd.

Knappast!

Konsekvenserna var förutsedda av alla, även av högerregeringen. Marie Larsson, diakon på Gotland som drev igång debatten inom Svenska Kyrkan, gick redan 2008 ut med ett upprop som krävde att reformen inte skulle genomföras.

Men nu när hela det svenska folket sagt ifrån, kanske högerregeringen ändå tvingas backa från de allra värsta och mest inhumana inslagen i sjukreglerna?

Annars torde nästa steg vara ett formligt uppror mot den totalt lomhörda högerregeringen!

Perspektiv på partiledardebatten

Mina inlägg i partiledar-debatten har syftat till att skapa lite perspektiv. Jag har lite skämtsamt reflekterat över tidigare partiledare och partiledarval. Och jag har berättat om en socialdemokratisk partiledare på andra sidan jordklotet, där jag råkar befinna mig just nu, som har helt andra problem att kämpa med än vi har - även om hans problem faktiskt också är våra problem, eftersom vi är en del av samma globala rörelse.

Jag är lite förvånad över det något uppskruvade tonläget hemma i Sverige. Ingen kan ha undgått att förstå hur svår uppgiften är för valberedningen. Och ändå är det erfarna socialdemokratiska politiker som vevar runt, kräver större öppenhet och klara beslut som omedelbart offentliggörs. Helst tycks man vilja ha minst två kandidater att välja på när extrakongressen öppnar.

Här tycks debattörerna vara starkt påverkade av massmediernas intensiva bevakning och ständiga påståenden om att processen är allt för sluten och att det skulle tyda på ett parti som stelnat till i sina strukturer. Värst är som vanligt Lena Mellin i Aftonbladet som drar till med ord som "ovärdigt" och "ränksmiderier".

Det menar jag är helt fel. Det som pågår är en intensiv debatt internt i partiet, med ständiga kontakter och överläggningar inom valberedningen och mellan valberedningen och olika representanter för olika delar av partiet. Det är svårt att tänka sig en mera effektiv och intensiv demokratisk process i ett parti än den som pågår nu inom den svenska socialdemokratin. Jag menar att partiorganisationen och valberedningen hittills skött ett mycket svårt partiledarval på ett bra sätt som tyder på styrka och fasthet.

Visst kan man tycka att exempelvis jag, som valt kongressombud för Tyresö, Nynäshamn och Värmdö, borde kräva att få minst två kandidater att rösta på vid extrakongressen. Annars förefaller det som om jag och övriga ombud helt saknar inflytande, trots att det faktiskt är vi som ska bestämma slutgiltigt vem som ska vara partiledare.

Men så enkelt fungerar det inte i en utvecklad demokratisk organisation som vår. Det vore enkelt och skenbart väldigt demokratiskt av valberedningen att bara konstatera; vi har fem kandidater, låt kongressen rösta! Men det vore verkligen att svika sitt demokratiska uppdrag.

För det kommer vi valda kongressombud att ha flera egna möten runt om i landet innan kongressen samlas med möjlighet att diskutera partiledarfrågan. Hela valberedningens avancerade agerande är inriktat på kongressen. De agerar med kongressen som mål. Kongressen har därmed ett avgörande inflytande redan innan den samlas. Det är vid kongressen som en kandidat med starkt stöd i partiet ska presenteras. Därför gäller det för valberedningen att avläsa i förväg hur kongressens majoritet kommer att se ut.

För det andra vore det olyckligt med en öppen strid vid kongressen och en omröstning där en kandidat vinner med knapp majoritet över en annan. Det skulle bli en partiledare med ett svagt mandat från ett splittrat parti. Det vore, om något, ett misslyckande för valberedningen och partiets ständigt pågående, inre, demokratiska process. Jo, jag vet! I Storbritannien var det öppen omröstning om vilka av bröderna Ed och David Milliband som skulle leda Labour. Men det är långt ifrån säkert att det stärkte vårt brittiska systerparti.

Själv anser jag mig stå till vänster i partiet och den linjen tänker jag agitera för med den kraft jag förmår. Men jag tänker inte förorda någon kandidat innan kongressen samlas. Jag vill ha möjlighet att bidra till ett enhälligt kongressval av en ny partiledare. Sedan är det en annan sak att den nye partiledaren måste vara mycket lyhörd för debatten vid kongressen och för de stämningar som råder inom partiet och i samhället.

I sin korta, koncisa enkelhet var Tage Erlanders råd till Olof Palme genialt;

"Lyssna till rörelsen" sa han.

Det kan tolkas både som en uppmaning att lyssna till partiet, fackföreningsrörelsen och övriga delar av arbetarrörelsen, men också som ett råd att uppmärksamma hur samhället och hela världen rör sig som en väldig organism, förändras, utvecklas och formar nya villkor och utmaningar för demokratin.

Det ska jag säga något om på partikongressen.

Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där på en uteservering!

Vi behöver inte leta Partiledare. Han sitter där vid bordet på en uteservering. Luften är varm men torr. Det är lördag kväll och mycket folk ute. Trafiken på gatan är intensiv. Bilar, mopeder och motorcyklar strömmar förbi. Det artar sig till en sådan där förtrollad afton som man bara får uppleva ett fåtal gånger i livet.

Inne i restaurangen sjunger en man Bob Dylans låtar till eget gitarrspel lika bra som Bob Dylan själv. Han varvar med låtar av Simon and Garfunkel och andra 70-talsklassiker. Förr var sångaren befälhavare för de burmesiska studenternas gerillaarmé, berättar Partiledaren för oss. Numera försörjer sig befälhavaren som sångare, för att på dagarna kunna arbeta ideellt med att lära burmesiska flyktingbarn att läsa och skriva.

Jag hittade en partiledare!

Tillsammans med King Zero

Min Min

Vi befinner oss i nordvästra Thailand, i Mae Sot, precis vid gränsen till Burma. Det är Aung Moe Zaw som är Partiledare för de burmesiska socialdemokraterna, Democratic Party for a New Society (DPNS), en del av Aung San Suu Kyis National Leage for Democracy, NLD, som överlägset vann det senaste demokratiska valet i Burma 1991 och desavouerades av en generalsjunta som fortfarande håller landet i ett järngrepp.
Men, den saken är klar! Deras tid är också räknad. Vi samtalar om revolterna i Tunisien, Egypten, Libyen som sprider hopp också till Sydostasien...

Socialdemokraterna är sedan länge absolut förbjudna att verka i Burma och därför tvingas Aung Moe Zaw leda sitt parti från exil i Thailand. Här finns det massor av politiska flyktingar från Burma. De politiska aktiviteterna i stan är intensiva. Aung San Suu Kyi är närvarande överallt i tankar, samtal, på affischer och klisterlappar. Även på den dator jag skriver på sitter en liten klisterlapp med ett foto av henne. Det är min dotter Fridas dator. Hon är sedan flera år djupt engagerad för det burmesiska folkets frigörelsekamp och det är henne vi, min fru Karin och jag, hälsar på.

Vid vårt bord sitter också Therése Wide, Fridas efterträdare som frivillig lärare här i Mae Sot. De undervisar bland annat burmesiska munkar i engelska, samhällskunskap och jämställdhet mellan män och kvinnor. Bara en sådan sak; undervisa burmesiska munkar i jämställdhet?! Men i verkligheten har de burmesiska munkarna betydligt mer att lära oss än vi har att lära dem.

Exempelvis King Zero som vi hälsar på senare. Han var en av dem som organiserade munkupproret, kallad Saffrans-revolutionen, 2007, som brutalt krossades av juntans utsända militärer som sköt rakt in i folkmassorna med sina skarpladdade automatvapen. King Zero lyckades komma undan och ta sig över gränsen till Burma. Men en nära vän, U Gambira, blev gripen och dömdes till 65 år i fängelse. King Zero fortsätter sitt envisa upplysningsarbete, från exilen, för att få människor att åter revoltera mot diktaturen. Bland annat försöker man skapa en dialog med militärer på lägre nivå för att de ska vägra skjuta mot sitt eget folk.

Det borde inte vara för mycket begärt!

Min Min som vi också besöker guidar oss genom en liten utställning som visar vad det innebär att vara politisk fånge i Burma. Han organiserade studenterna på ett universitet till facklig och politisk kamp och blev kastad i fängelse. Han satt inspärrad i fem år, varav fyra år i isoleringscell två gånger tre meter. Utställningen består bland annat av en sådan cell. Vi går in där och jag känner genast cellskräcken. Så var Min Min inspärrad i fyra år.

De första fjorton dagarna blev han torterad oupphörligt från morgon till kväll. Hans näsben knäcktes flera gånger. Numera kan han bara andas genom munnen. En huva sattes över hans huvud och fångvaktarna slog honom med batong i huvudet, över ögonen, näsbenet och munnen, över armar och ben, ryggen och magen. Studenternas överenskommelse var att uthärda tortyren i fjorton dagar och inte lämna några som helst informationer till militären, för att andra som inte gripits skulle kunna komma undan.

Min Min klarade det och tycks för övrigt ha klarat tortyren utan långsiktigt allvarliga skador fysiskt och mentalt. Men de flesta, berättar han, är märkta för livet av sina upplevelser. Idag finns det 2 239 politiska fångar i ett stort antal politiska fångläger i Burma.

Min Min och hans organisation, Assistance Association for Political Prisoners (AAPP), arbetar för att sprida information om just de politiska fångarna. Därför tvingas Min Min gång på gång berätta om sina hemska upplevelser i fånglägren. Det är känslomässigt svårt, säger han, att ständigt repetera sina egna hemska minnen. Men jag måste, säger han, för att sprida insikt om hur de som fortfarande är fängslade har det.

När vi står framför alla foton på de nuvarande politiska fångarna uppsatta på en vägg och han berättar om tortyren ser han mycket plågad ut och säger

"Jag förstår egentligen inte hur människor kan göra så mot andra människor, jag kan inte förstå det, det är obegripligt..." och så sviker rösten honom och han tystnar.

Kvällen med Partiledaren på uteserveringen är sen, vi börjar bryta upp. Jag berättar att jag ska vara delegat på den kongress som ska välja ny partiledare i Sverige.

Aung Moe Zaw lyser upp.

"Då träffas vi snart igen. Jag är inbjuden gäst till er partikongress."