Familjen Kamprad gömmer, enligt SvTs Uppdrag Granskning, ca 100 miljarder kronor i Liechtenstein. Via bolag i Curacao, Jungfruöarna, Cypern, Schweiz, Luxemburg, Holland och Belgien undanhåller de samhället ca 100 miljoner kronor årligen i skatt.
Men Kamprad är inte ensam. Alla storägare till globala koncerner minimerar sina skatter på samma sätt, konstaterar ekonomijournalisten Per Lindvall i SvD. Det är ”svårt att hävda att det inte får samhällsekonomiska konsekvenser och i vissa fall även kan te sig, om inte stötande, så åtminstone kontroversiellt”.
Vaddå, inte stötande! Självklart är det stötande!
Den obeskrivliga lyx som den ekonomiska eliten kostar på sig är oacceptabel ur såväl moralisk som ekonomisk utgångspunkt. Det är omoraliskt med tanke på den fruktansvärda fattigdom som finns i stora delar av världen. Och de ”samhällsekonomiska konsekvenserna” är att världsekonomins utveckling gång på gång bromsas upp av djupa kriser på grund av elitens hänsynslösa spekulationer i valutor, aktier, krediter och råvaror.
I Sverige tjänar en toppdirektör i ett av de 50 största bolagen i genomsnitt 12,2 miljoner kronor per år. Det motsvarar 41 industriarbetarlöner. Samtidigt kastar den så kallade Allians-regeringen ut sjuka från sjukförsäkringen och förvägrar de arbetslösa en rimlig levnadsnivå. Och barnfattigdomen ökar! Under 2008 levde, enligt Rädda Barnen, 220 000 barn - 11,5 procent av alla barn - i fattigdom i vårt land, ett av världens rikaste länder. För att inte tala om hur barn har det i fattiga länder medan toppdirektörerna vältrar sig i lyx?!
Idag är löneskillnaderna mellan toppdirektörer och industriarbetare i Sverige större än någonsin tidigare sedan mätningarna började år 1950 – alltså precis i början av den långa period då svensk arbetarrörelse med rader av politiska reformer och hård facklig kamp kunde pressa tillbaka orättvisorna och öka jämlikheten i vårt land.
Men skatteplanering är bara en delförklaring till att de ekonomiska klyftorna ökar kraftigt över hela världen. Den mera övergripande förklaringen är ekonomins globalisering som sådan och bristen på global demokrati som innebär att de enskilda nationalstaterna ö h t inte kan införa effektiva skatteregler.
I ett debattinlägg i DN idag tycker LOs ordförande Wanja Lundby Wedin att ”näringslivets elit” ska ”börja ta ansvar”, för att inte förlora ”sin legitimitet som en seriös samhällsaktör”. Men näringslivets elit har väl aldrig haft någon legitimitet hos vanligt folk. Det är bara genom hård facklig och politisk kamp som orättvisorna kan pressas tillbaka. Dessvärre lider hela den svenska arbetarrörelsen av en ideologisk kris och en oförmåga att se avgörande samband bakom den utveckling vi alla upplever i vardagen. Det ska jag återkomma till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar