Partiledare sökes: Helst en komplett nolla!

Hjalmar Branting ledde den svenska arbetarrörelsen i striden om den allmänna och lika rösträtten, alltså införandet av demokrati i Sverige. Det var ju rätt så viktigt!

Per Albin Hansson förde landet genom andra världskriget och bidrog till att vi inte blev fysiskt och mentalt ockuperade av den nazistiska hydran.

Tage Erlander lättade upp stämningen. Efter decennier av kamp och skrämmande hot utifrån, skapade han uttryck som ”Det starka samhället” och ”De stigande förväntningarnas missnöje” – måttligt inspirerande slagord, om ni frågar mej, men nog så finurliga skulle det visa sig.

Tage Erlander var, när han valdes till partiordförande för socialdemokraterna, en färsk och okänd ecklisiastikminister. Han hade alltså hand om kyrkan och skolan i regeringen, det vill säga ”den vertikala och horisontella kommunikationen”.

”När jag blivit vald så utpekades jag av den borgerliga pressens ledarskribenter som en fullkomligt komplett nolla”, brukade han berätta.

”Och det var ju inget dåligt utgångsläge…” la han sedan till med sin särpräglade känsla för humor och självironi.

”Dessutom…” fortsatte han lurigt ”så var det till stor hjälp för mej. Det drog väldigt mycket folk till mina möten. Folk blev förstås nyfikna. Det är ju så sällan man har möjlighet att få se någonting som är fullkomligt komplett”.

Riktigt folkkär blev han när han berättade en rolig historia för Lennart Hyland och hela svenska folket i TV. Den handlade om en präst som på sin fritid praktiserade pistolskytte, glömde ta av sig pistolen under högmässan och råkade avlossa ett skott stående i predikstolen. När han böjde sig ned för att ta av sig pistolhölstret så reste sig en modig man i publiken, väl utbildad vid hemvärnet och röt på bredaste värmländska ”huuk er i bänk´era göbbar o tjäringar, för nu lädder han öm”.

Erlander var vid sin avgång världens längsta demokratiskt valda statsminister, oavsett hur man räknade, i centimeter från strumplästen till flinten eller antal år som regeringschef. Han var statsminister i 23 år, omvald gång på gång och med ett fenomenalt antal valsegrar.
Det ska vi nu snart göra om!

Olof Palme var kortare, något hjulbent, kunde dansa vals med tungan snett i munnen, men betydligt mera känd och av många fruktad, bland annat för sin vassa blick, när han under öronbedövande jubel valdes till Erlanders efterträdare på partikongressen 1969 och fick rådet ”Lyssna till rörelsen”.

Han ledde sedan arbetet på en lång rad mycket stora reformer som radikalt förbättrade barnens villkor i vårt samhälle, gav alla möjligheter till gymnasiestudier och utbildning vid universitet, förbättrade arbetsvillkoren och tryggheten i arbetet och höjde levnadsstandarden för pensionärer och gamla.

Han blev dessutom en stor och internationellt erkänd statsman. Det upplevde jag själv personligen när jag reste i Sydostasien i mitten av 70-talet. Alla fackliga ledare jag träffade sa. ”Berätta om Olof Palme och svensk arbetarrörelse!”

Jag såg honom också hålla ett bejublat tal inför ett par tusen av spanska Socialistpartiets anhängare i Madrid strax efter Franco-fascismens fall. Efter talet presenterade han mej för den spanska socialistledaren Felipe Gonzales med orden ”Il ecrir des editorial tres agressive” – han skriver mycket agressiva ledare…

”Ska han säga”, tänkte jag då, men sa inget.

Ingvar Carlsson blev nästa partiledare. Men han var med redan från början tillsammans med Tage Erlander i allt reformarbete. Kanske var det Carlsson som gjorde grovjobbet hela tiden. Han fullföljde det efter mordet på Olof Palme. Han var en säker, trygg och omdömesgill politisk hantverkare som organiserade miljonprogrammet och byggde bort bostadsbristen i sin roll som bostadsminister, utvecklade skolan som utbildningsminister och lät bygga Öresundsbron och föra Sverige in i EU som statsminister.

En rätt så bister man som påstås likna en fot i ansiktet, varför alla partimedlemmar antog epitetet ”fotfolket”. Han rappade i rosa peruk på en partikongress också.

Otroligt!?

Mona Sahlin fick aldrig en fair chans som partiordförande. Men hon gjorde en stor insats som riksdagsledamot och minister på olika poster i socialdemokratiska regeringar.

Nu ska vi välja en ny partiledare.

Jag har, till min överraskning, fått det stora förtroendet att vara delegat för Värmdö, Tyresö och Nynäshamn vid extrakongressen i slutet av mars.

Men vem ska vi välja?

Lätt som en plätt!

Det får väl bli en nolla, men det måste vara en komplett nolla.