Med glädje och sorg

Följer med både glädje och sorg revolterna i Mellanöstern och Nordafrika.

Med glädje därför att människor som varit förtryckta så länge förhoppningsvis nu kan frigöra sig och börja det mödosamma arbetet med att skapa demokrati i ordets bästa mening i en del av världen där förtryck och våld härskat allt för länge.

Med sorg därför att många fått sätta livet till när de cyniska och rädda diktatorerna beordrat polis, militär och köpta hantlangare att angripa demonstranterna med våld.

Men också med stor besvikelse därför att det visat sig att diktatorernas konstruerade och korrupta partier i Tunisien och Egypten faktiskt tillhör Socialistinternationalen. Uppenbart är att fackliga ledare i åtminstone Egypten också låtit sig korrumperas och köpas av diktaturen.

Samtidigt ska man lägga märke till att i revolt efter revolt så är fackföreningsrörelsen, i dess genuina form på arbetsgolvet, det som avgör utgången av en revolt. Textilarbetarnas strejk i Egypten avgjorde, på samma sätt som Solidaritet i Polen på sin tid och de ryska gruvarbetarnas marsch mot Moskva blev slutet för sovjetdiktaturen. Det är sådana avgörande fakta som den borgerliga dagspressen gärna glömmer bort.

Allt detta, de snabba frigörelseprocesserna, våldet, korruptionen och Socialistinternationalens oacceptabla medlemmar visar väldigt starkt att den svenska, nordiska och europeiska socialdemokratin måste trappa upp sitt internationella engagemang mycket kraftigt. Den internationella socialdemokratiska rörelsen måste rensa ut korrumperade medlemspartier oavsett var i världen de verkar.

Ekonomins globalisering är ytterligare ett starkt argument för en upptrappning av socialdemokratins internationella engagemang. Precis som vi allt starkare upplever i de rikare delarna av vår värld, så kommer också människorna i de nyligen frigjorda länderna att upptäcka att den ekonomiska makten inte finns inom räckhåll på nationell nivå.

Ekonomin dikteras idag i hög grad av en globaliserad ekonomisk elit, vilket kräver att även demokratin globaliseras. Det kan tyckas vara en utopisk förhoppning. Men för varje diktator som faller så ökar möjligheterna för att FN ska bli en fungerande demokratisk representation för världens folk.

Vi måste lära oss att inte analysera och diskutera de stora utmaningar som mänskligheten står inför i ett nationalistiskt perspektiv. Bara som ett exempel. Jag läser i DN idag Nathan Shachars artikel om hur Libyen uppstod som nation.

Han är en beläst och kunnig skribent. Men fast i ett ensidigt tänkande som utgår från nationalstaten som begrepp. ”Den libyska kusten erövrades av italienarna…” skriver han. Men vaddå, ”italienarna”?  Möjligen handlade det om en italiensk regim och militärmakt som angrep och gjorde sig skyldiga till att ”urgamla regionala motsättningar skärptes” i de områden som idag kallas för Libyen.  

En annan ganska vanlig, slentrianmässig analys handlar om hur ekonomin påverkas av revolter. Eftersom stora mängder olja utvinns i Libyen så påverkas givetvis oljepriset av revolten. ”Oron i landet drev upp oljepriserna och fick börserna på fall” skriver Marianne Björklund och Pia Gripenberg, DNs experter på ekonomisk journalistik.

Men oljepriset går upp och börserna faller, inte primärt på grund av revolten, utan på grund av spekulation. Spekulanterna, alltså den globaliserade ekonomiska eliten, säljer aktier och köper olja för fullt just nu för att tjäna extra pengar på en sannolik oljebrist på världsmarknaden. För dem är den sociala oron en strålande affärsmöjlighet!

Det är en enkel information om sambandet mellan kraven på demokrati och ekonomisk makt.