Var det verkligen Wallenbergarna som lade grunden för den svenska modellen?

Idag recenseras Gunnar Wetterbergs bok ”Wallenberg – ett familjeimperium” i vårt lands största morgontidningar som också utgör landets ideologiska riktmärken. Intressant är att båda recensenterna, Jesper Högström och Lars Trägårdh, försöker skriva om den ”svenska modellens historia”. Eftersom jag inte läst boken ännu så är frågan för min del öppen, om även Gunnar Wetterberg försöker göra det. Men recensionerna låter oss ana något i den riktningen. Och det skulle inte vara helt oväntat i så fall, även om Wetterberg inte är någon vanlig högerideolog.  

Här förefaller det plötsligt som om det är kapitalägarna och högern som lagt grunden för ”den svenska modellen” och inte arbetarrörelsen. Redan på 1800-talet var minsann Wallenberg-imperiets grundare A O Wallenberg politiskt aktiv. Han drev sina företag efter ”korporativistiska principer” noterar DNs recensent Jesper Högström. Han ”lobbar, håller riksdagstal och kränger debattartiklar”, även om han ”muttrar mot den allmänna rösträtt” som innebar att ”medborgarrätt inte längre skulle heta pengar…”

Socialdemokratin bidrog, enligt recensionen, endast med den ”potatismos och lingonsylt” som behövdes för att ”wallenbergaren” skulle smaka som ”vi känner den”. Det är förstås en förnedrande beskrivning av arbetarrörelsen. Och det är inte överraskande att man gång på gång försöker skriva om historien och reducera arbetarrörelsens insats och betydelse. Det mest förrädiska är när det framställs som om svenska företagare och kapitalägare skulle vara av en särskilt snäll, vidsynt och demokratiskt sinnad sort.

En märklig sorts kapitalister som med tacksamhet accepterade arbetarnas krav på inflytande över sitt arbete, reglerad arbetstid, semester och pension. Kapitalister som gärna gjorde sig av med en del av vinsten i förhandlingar med den fackliga rörelsens ledning, under ständigt ”hä, hä och häpp, häpp”, cigarrökande och konjak-pimplande i slutna sammanträdesrum.

I boken framställs nu, uppenbarligen, Wallenbergarnas imperiums framsynta ledning som själva förutsättningen för den enastående fredliga, kreativa och produktiva utvecklingen av den svenska modellen under ett drygt sekel.

Så är det naturligtvis inte alls! Det är nog samma kapitalister här som där. Våra svenska kapitalister bekämpade demokratin så länge det var möjligt, precis som det högerparti de samarbetade med i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – även om moderata företrädare ibland får för sig att de var med och införde demokratin.

Det som är unikt för vårt land är den starka arbetarrörelsen, inte familjen Wallenberg. Orsaken till att vårt land upplevt en sådan enastående period av fred på arbetsmarknaden är inte svenska kapitalägares medgörlighet utan att den svenska fackliga rörelsen växte sig så stark att den kunde tvinga kapitalägarna till förhandlingsbordet och till rimliga uppgörelser. När kapitalägarna lärt sig den läxan behövdes det inga strejker.

Den fackliga rörelsen kunde också bygga ett politiskt parti som blev landets tongivande och dominerande regeringsparti. Arbetarrörelsen kunde, kort sagt, diktera villkoren för kapitalägarna. Idag är dessvärre den perioden över. Kapitalet har globaliserats och nu handlar det om att globalisera den fackliga och politiska kampen, vilket det är dags för arbetarrörelsen att börja inse. Och i det läget gäller det att inte förledas av motståndarnas historieskrivning.

Bror Perjus