Här förefaller det plötsligt som om det är kapitalägarna
och högern som lagt grunden för ”den svenska modellen” och inte arbetarrörelsen.
Redan på 1800-talet var minsann Wallenberg-imperiets grundare A O Wallenberg
politiskt aktiv. Han drev sina företag efter ”korporativistiska principer”
noterar DNs recensent Jesper Högström. Han ”lobbar, håller riksdagstal och
kränger debattartiklar”, även om han ”muttrar mot den allmänna rösträtt” som
innebar att ”medborgarrätt inte längre skulle heta pengar…”
Socialdemokratin bidrog, enligt recensionen, endast
med den ”potatismos och lingonsylt” som behövdes för att ”wallenbergaren”
skulle smaka som ”vi känner den”. Det är förstås en förnedrande beskrivning av
arbetarrörelsen. Och det är inte överraskande att man gång på gång försöker
skriva om historien och reducera arbetarrörelsens insats och betydelse. Det
mest förrädiska är när det framställs som om svenska företagare och
kapitalägare skulle vara av en särskilt snäll, vidsynt och demokratiskt sinnad
sort.
En märklig sorts kapitalister som med tacksamhet
accepterade arbetarnas krav på inflytande över sitt arbete, reglerad arbetstid,
semester och pension. Kapitalister som gärna gjorde sig av med en del av
vinsten i förhandlingar med den fackliga rörelsens ledning, under ständigt ”hä,
hä och häpp, häpp”, cigarrökande och konjak-pimplande i slutna sammanträdesrum.
I boken framställs nu, uppenbarligen,
Wallenbergarnas imperiums framsynta ledning som själva förutsättningen för den
enastående fredliga, kreativa och produktiva utvecklingen av den svenska
modellen under ett drygt sekel.
Så är det naturligtvis inte alls! Det är nog samma
kapitalister här som där. Våra svenska kapitalister bekämpade demokratin så
länge det var möjligt, precis som det högerparti de samarbetade med i slutet av
1800-talet och början av 1900-talet – även om moderata företrädare ibland får
för sig att de var med och införde demokratin.
Det som är unikt för vårt land är den starka
arbetarrörelsen, inte familjen Wallenberg. Orsaken till att vårt land upplevt
en sådan enastående period av fred på arbetsmarknaden är inte svenska
kapitalägares medgörlighet utan att den svenska fackliga rörelsen växte sig så
stark att den kunde tvinga kapitalägarna till förhandlingsbordet och till
rimliga uppgörelser. När kapitalägarna lärt sig den läxan behövdes det inga
strejker.
Den fackliga rörelsen kunde också bygga ett
politiskt parti som blev landets tongivande och dominerande regeringsparti.
Arbetarrörelsen kunde, kort sagt, diktera villkoren för kapitalägarna. Idag är
dessvärre den perioden över. Kapitalet har globaliserats och nu handlar det om
att globalisera den fackliga och politiska kampen, vilket det är dags för
arbetarrörelsen att börja inse. Och i det läget gäller det att inte förledas av
motståndarnas historieskrivning.
Bror
Perjus
Men är inte poängen att de hänger ihop, att Wallenbergarna förutsätter Arbetarrörelsen och tvärtom, mer än vad den officiella socialdemokratiska historieskrivningen önskat göra gällande.
SvaraRaderaDen socialdemokratiska historien har också utmanats av sådana som Åsa Linderborg, vars avhandling är härligt dekonstruerande, och Bunny Ragnerstam visade att det fanns arbetare i rörelse innan Arbetarrörelsen med stort A formerade sig. Till detta kommer historieskrivningar om Att Lägga Livet Tillrätta, om entreprenörerna och dem som byggde landet på 1800-talet, typ JA Gripenstedt. Uppfriskande.
Jo,jo, visst fanns det politiskt aktiva arbetare före arbetarrörelsen - vem skulle annars ha bildat A?? Visst "hänger vi ihop" - men min poäng är att det handlar om makt, inte "snälla" arbetsgivare o kapitalägare...! Och har inte den officiella socialdemokratiska historieskrivningen snarare betonat hur "snälla" och medgörliga arbetsgivarna varit än vilken hård kamp det handlat om. Dessutom, tror jag, står vi nu inför en ny hård strid men nu globalt. Kanske inte så uppfriskande men dessvärre antagligen nödvändigt.
SvaraRadera