Kapitalismen löper amok och skapar ohanterliga ekonomiska kriser.

Läser i Sveriges viktigaste tidning Arbetet om Holmen. Bolaget tillverkar papper och delar nu till sina aktieägare ut nära 200 000 kronor, räknat i genomsnitt per anställd i bolaget! Det innebär att varje anställd i bolaget arbetar ihop motsvarande en halv årslön direkt till aktieägarna.

Det vill säga, varje anställd i bolaget skulle kunna få en löneförhöjning på 50 procent istället. I årets avtalsförhandlingar hamnade löneökningarna på knappt tre procent!

Varje anställd arbetar alltså heltid, ett helt år och skrapar därmed ihop motsvarande en halv årslön till aktieägare som i praktiken inte lyft ett finger, inte arbetat en enda timme i bolaget. De har bara placerat sina pengar i aktier i bolaget! Pengar som de ofta ärvt av sina sedan tidigare rika föräldrar. Det kan och ska kallas för arbetsfria inkomster, en sorts socialbidrag till de redan rika för att få marknadsekonomin att fungera.

Men alla aktieägare får förstås inte en lika stor andel av aktieutdelningen. Vissa har fler aktier än andra och får alltså betydligt mer än motsvarande 200 000 kronor per anställd, medan andra äger mindre och får mindre utdelning. Sådan är logiken bakom systemet med aktiebolag.

Några få äger dominerande aktieposter och får väldiga summor i utdelning, fortfarande utan att ha arbetat en enda timme i bolaget. En liten grupp aktieägare utgör förstås bolagsstyrelse och sitter av några sammanträden under året. Men det går förstås inte att jämföra med de pappersarbetare som ständigt sliter i produktionen, i kontinuerlig drift, i slitsamma skift på obekväma arbetstider.

Samtidigt blir 137 anställda, ungefär var femte anställd, på Holmens pappersbruk i Hallstavik uppsagda. De tvingas sedan leva på en, av högerregeringen, radikalt försämrad a-kassa. En av dem är Benita Hummel fackligt aktiv som skyddsombud och kontaktombud. Hon var inte från början uppsagd, men upptäckte att en arbetskamrat som anställdes året före henne var uppsagd. Då protesterade Benita Hummel och krävde att själv bli uppsagd istället, enligt principen först in sist ut. Det är den rättviseprincip som den fackliga rörelsen står för och vars konsekvenser Benita Hummel tog personligen.

Systemet med marknadsekonomi, privat kapital och aktiebolag är ett genialt sätt att organisera effektiv produktion av både varor och tjänster. Det råder det inget tvivel om. Men det innebär inte att vi ska avstå från kritik mot de orättvisor som systemet skapar och upprätthåller. Och det kräver en stark facklig rörelse som kan hålla emot, minska orättvisorna och effektivt förhandla om rimliga löner, arbetsvillkor och anställningstrygghet. Därför ska alla gå med i sin fackförening och engagera sig i den fackliga kampen.

Vi ska inte avstå från kritik av kapitalismen bara därför att vi accepterar dess nödvändighet för en fungerande ekonomi. Tvärt om! Kapitalismen måste kritiseras hårt och tyglas av en stark facklig och politisk arbetarrörelse – annars löper den amok och skapar ohanterliga ekonomiska kriser. Det är dessvärre vad som sker i vår tid!

Dessutom ska vi inte ha en borgerlig regering som håller kapitalägarna om ryggen, sänker deras skatter och ständigt försämrar villkoren för det arbetande folket.

Bror Perjus

PS. Läs för övrigt min artikel i senaste numret av Arbetet, om hur vi kan skapa ett helt nytt massmedium och i grunden förändra mediaklimatet i vårt land. DS