Kapitalismen löper amok och skapar ohanterliga ekonomiska kriser.

Läser i Sveriges viktigaste tidning Arbetet om Holmen. Bolaget tillverkar papper och delar nu till sina aktieägare ut nära 200 000 kronor, räknat i genomsnitt per anställd i bolaget! Det innebär att varje anställd i bolaget arbetar ihop motsvarande en halv årslön direkt till aktieägarna.

Det vill säga, varje anställd i bolaget skulle kunna få en löneförhöjning på 50 procent istället. I årets avtalsförhandlingar hamnade löneökningarna på knappt tre procent!

Varje anställd arbetar alltså heltid, ett helt år och skrapar därmed ihop motsvarande en halv årslön till aktieägare som i praktiken inte lyft ett finger, inte arbetat en enda timme i bolaget. De har bara placerat sina pengar i aktier i bolaget! Pengar som de ofta ärvt av sina sedan tidigare rika föräldrar. Det kan och ska kallas för arbetsfria inkomster, en sorts socialbidrag till de redan rika för att få marknadsekonomin att fungera.

Men alla aktieägare får förstås inte en lika stor andel av aktieutdelningen. Vissa har fler aktier än andra och får alltså betydligt mer än motsvarande 200 000 kronor per anställd, medan andra äger mindre och får mindre utdelning. Sådan är logiken bakom systemet med aktiebolag.

Några få äger dominerande aktieposter och får väldiga summor i utdelning, fortfarande utan att ha arbetat en enda timme i bolaget. En liten grupp aktieägare utgör förstås bolagsstyrelse och sitter av några sammanträden under året. Men det går förstås inte att jämföra med de pappersarbetare som ständigt sliter i produktionen, i kontinuerlig drift, i slitsamma skift på obekväma arbetstider.

Samtidigt blir 137 anställda, ungefär var femte anställd, på Holmens pappersbruk i Hallstavik uppsagda. De tvingas sedan leva på en, av högerregeringen, radikalt försämrad a-kassa. En av dem är Benita Hummel fackligt aktiv som skyddsombud och kontaktombud. Hon var inte från början uppsagd, men upptäckte att en arbetskamrat som anställdes året före henne var uppsagd. Då protesterade Benita Hummel och krävde att själv bli uppsagd istället, enligt principen först in sist ut. Det är den rättviseprincip som den fackliga rörelsen står för och vars konsekvenser Benita Hummel tog personligen.

Systemet med marknadsekonomi, privat kapital och aktiebolag är ett genialt sätt att organisera effektiv produktion av både varor och tjänster. Det råder det inget tvivel om. Men det innebär inte att vi ska avstå från kritik mot de orättvisor som systemet skapar och upprätthåller. Och det kräver en stark facklig rörelse som kan hålla emot, minska orättvisorna och effektivt förhandla om rimliga löner, arbetsvillkor och anställningstrygghet. Därför ska alla gå med i sin fackförening och engagera sig i den fackliga kampen.

Vi ska inte avstå från kritik av kapitalismen bara därför att vi accepterar dess nödvändighet för en fungerande ekonomi. Tvärt om! Kapitalismen måste kritiseras hårt och tyglas av en stark facklig och politisk arbetarrörelse – annars löper den amok och skapar ohanterliga ekonomiska kriser. Det är dessvärre vad som sker i vår tid!

Dessutom ska vi inte ha en borgerlig regering som håller kapitalägarna om ryggen, sänker deras skatter och ständigt försämrar villkoren för det arbetande folket.

Bror Perjus

PS. Läs för övrigt min artikel i senaste numret av Arbetet, om hur vi kan skapa ett helt nytt massmedium och i grunden förändra mediaklimatet i vårt land. DS
 

Är socialdemokratin en simpel ficktjuv eller en skrämmande armé?

Socialdemokraterna ska stjäla Centerpartiets väljare! Socialdemokratin är ett ohederligt parti, en tjuv som smyger sin in med ficklampa mitt i natten och lägger beslag på armband, halsband, guldsmycken, och datorer. Det budskapet trumfar nu Svenska Dagbladet ut dag efter dag. Man blir förvånad! Är verkligen vissa väljare Centerpartiets egendom som någon kan stjäla?

Ibland används den något mildare formuleringen ”norpa” väljare. Då är socialdemokratin en simpel ficktjuv. Kort därefter trappas språkbruket upp med militära termer som ”sänka”, ”torperdera” och ”utplåna” Centerpartiet. Då är socialdemokratin en stor, skrämmande armé som marscherar fram och ”utplånar” sina motståndare…!

På ett ställe heter det att socialdemokraterna inför valet ska ”utveckla sitt program för hur hela Sverige ska leva, i jakten på centerpartister” (min kursivering). Det här är politisk journalistik när den är som allra sämst och som mest manipulativ. Alltså, socialdemokratins syfte med en politik för hur hela Sverige ska leva är att ”jaga centerpartister”. Man tar sig för pannan, nyper sig i skinnet och undrar om man är vaken och läser det man läser. Det är ett svårslaget lågvattenmärke.

Nåväl, vid närmare eftertanke kanske det är helt rätt. Kanske är det så att ”hela Sverige kan leva” endast om Centerpartiet åker ur riksdagen och den nuvarande regeringen får lämna in…!?

Grunden för den här journalistiken i Svenska Dagbladet är en bok ”Humlan som flyger” skriven av två reportrar på Svenska Dagbladet, Lena Hennel och Lova Olsson. De skriver sedan egna artiklar i tidningen och refererar sig själva i sin egen bok som opartisk källa. Mycket märkliga turer! Personligen är jag rätt övertygad om att en välbetald lobbyfirma ligger bakom hela konstruktionen.  

Centerpartiet är ett parti i desperat behov av flera väljare och med oändliga resurser att ”köpa” väljare för. De använder sig av betalda lobbyister och andra typer av toppstyrda manipulatörer. Det har faktiskt inte det minsta med demokrati att göra. Det utgör snarare ett av de allvarligaste hoten mot demokratin i vår tid.

De toppstyrda manipulatörerna, högt betalda av partiledningarna, håller allt mer på att ersätta partimedlemmarnas demokratiska inflytande över partierna. Partiledningarna köper sig makten över det egna partiet och köper sedan också de aningslösa väljare som låter sig köpas – det kan räcka till de fåtal tiondelsprocent som behövs för att Centern ska kravla sig över riksdagsspärren.

Centerpartiet är Sveriges onödigaste parti, sedan Miljöpartiet tagit över deras position och viktigaste politiska frågor. De är Sveriges minsta riksdagsparti, men också Sveriges rikaste parti. Centerpartiet måste köpa väljare. De har resurser att köpa väljare.  Deras öde avgör högerregeringens framtida öde. De ligger sedan lång tid tillbaka under 4-procentspärren och riskerar därför att åka ur riksdagen vid valet nästa år. Det betyder att den så kallade Alliansens regeringstid är över. Landets samlade ekonomiska elit, som fått enorma skattesänkningar under deras regeringsperiod, befinner sig i alarmtillstånd. Lobbyisterna försätts i alert tillstånd.

Lena Hennel och Lova Olsson är kanske i god tro. De har gjort ett ambitiöst arbete, men används som ”nyttiga idioter”. Deras bok lyfts fram som en sanning och vinklarna upplevs som beställda. Det skulle förvåna om inte andra krafter ligger i bakgrunden och dirigerar spelet, viskar till författarna, informerar redaktionsledning, kontaktar redigerare, sköter tajmingen och förbereder Centerpartiets ledning på mediaoffensiven, när den kommer, vad de ska svara och hur de ska agera.

”Jag tycker det är väldigt bra att hemlighetsmakeriet, som uppenbarligen funnits under några år, offentliggjorts”, kommenterar landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Vilket hemlighetsmakeri? Att socialdemokratin vill öka sin väljarandel på landsbygden? Vill inte alla partier det alltid?

Annie Lööf är överförtjust. Hon skickar genast ut en utmaning till socialdemokratins ledning om att ”debattera i varenda by, varje bruksort, i varenda stad och i vartenda vägskäl”. Hon är jättelycklig över att hamna i centrum för den politiska debatten. Räddningen är nära!

Bror Perjus

 

Nytt angrepp på Björklunds skolpolitik! När ska förtroendet för honom rasa på allvar?

"Och nu står vi här, med riskkapitalbolag som sätter sprätt på skattepengar för att köpa skolor  som de sedan låter gå i konkurs," skriver idag Maria Schottenius på DN Kultur. Ännu ett skott i vattenlinjen på Jan Björklunds skolpolitik i landets största morgontidning, den tidning som torde stå honom närmast ideologiskt. Lärarna mår allt sämre. Eleverna överger hans så kallade praktiska linjer i skolan. Skolor går i konkurs. Betygen sjunker. Skolkuratorer, skolsköterskor, vaktmästare och administrativ personal försvinner. När ska förtroendet för den mannen börja rasa på allvar?

Lärarna i kris. Socialdemokratin bör genast överge Jan Björklunds havererade skolpolitik!

Tusentals lärare ropar på hjälp. De går sjuka till jobbet. De kan inte sova på nätterna. De hinner inte äta lunch. En jätteenkät bland Stockholms lärare ger en skrämmande bild av villkoren för den yrkesgrupp som har den allra största betydelsen för våra barns framtid. Det avslöjar idag Dagens Nyheters stockholmsbilaga. Situationen är förmodligen inte särskilt mycket bättre i resten av landet.

Lärarna är, kort sagt, på väg att bli sönderstressade och en av de främsta stressfaktorerna är den maniske utbildningsministern Jan Björklund som staplar den ena stressreformen på den andra och sedan ändrar sig och tar tillbaka och ändrar igen. Reformerna hafsas fram utan ordentliga utredningar och analyser av reformernas konsekvenser.

Jan Björklund har nått vägs ände som utbildningsorakel och minister. Hans auktoritära och elitistiska värderingar har visat sig vara fullkomligt fel och destruktiva för skolan. Han bör bytas ut och ersättas med en utbildningsminister med en helt annan syn på skolans utveckling.

Och framför allt annat behöver nu vårt utbildningssystem lugn, ro, stabilitet och förutsägbarhet. Lärarna måste återfå sin möjlighet att utöva sitt yrke med stolthet och med samhällets förtroende.

Det gäller självklart också all annan skolpersonal som under den senaste tiden glömts bort och nedvärderats, som exempelvis skolsköterskor, kuratorer, vaktmästare, matsalspersonal, administrativ personal.

Jag är djupt skeptisk till tjafset med lärarlegitimationer, även bortsett  från allt schabbel med värdering, framställning och distribution av legitimationerna, ett av de främsta exemplen på Björklunds schabbel. Varför ska just lärare tvingas ha en legitimation för att godkännas? Det räcker väl med en bra och adekvat utbildning som för praktiskt taget alla andra yrkesgrupper. Legitimationer förhindrar dessutom en värdefull rörlighet mellan olika yrkesgrupper.

Jag är om möjligt ännu mera skeptisk till de nya tjänsterna som så kallade förstelärare. Plötsligt nedvärderas flertalet av landets lärare till någon sorts andra klassens lärare, andrelärare med sämre lön och sämre arbetsvillkor än förstelärarna. Ovanpå detta läggs ytterligare en stressfaktor; nämligen den enskilde andrelärarens strävan att bli förstelärare.

Även socialdemokratins skolpolitik har betydande brister för närvarande, bland annat är den, av opportunistiska skäl, allt för anpasslig till den Björklund-filosofi som märkligt nog länge betraktats som framgångsrik, men som nu slutgiltigt havererat.

Bror Perjus

Var det verkligen Wallenbergarna som lade grunden för den svenska modellen?

Idag recenseras Gunnar Wetterbergs bok ”Wallenberg – ett familjeimperium” i vårt lands största morgontidningar som också utgör landets ideologiska riktmärken. Intressant är att båda recensenterna, Jesper Högström och Lars Trägårdh, försöker skriva om den ”svenska modellens historia”. Eftersom jag inte läst boken ännu så är frågan för min del öppen, om även Gunnar Wetterberg försöker göra det. Men recensionerna låter oss ana något i den riktningen. Och det skulle inte vara helt oväntat i så fall, även om Wetterberg inte är någon vanlig högerideolog.  

Här förefaller det plötsligt som om det är kapitalägarna och högern som lagt grunden för ”den svenska modellen” och inte arbetarrörelsen. Redan på 1800-talet var minsann Wallenberg-imperiets grundare A O Wallenberg politiskt aktiv. Han drev sina företag efter ”korporativistiska principer” noterar DNs recensent Jesper Högström. Han ”lobbar, håller riksdagstal och kränger debattartiklar”, även om han ”muttrar mot den allmänna rösträtt” som innebar att ”medborgarrätt inte längre skulle heta pengar…”

Socialdemokratin bidrog, enligt recensionen, endast med den ”potatismos och lingonsylt” som behövdes för att ”wallenbergaren” skulle smaka som ”vi känner den”. Det är förstås en förnedrande beskrivning av arbetarrörelsen. Och det är inte överraskande att man gång på gång försöker skriva om historien och reducera arbetarrörelsens insats och betydelse. Det mest förrädiska är när det framställs som om svenska företagare och kapitalägare skulle vara av en särskilt snäll, vidsynt och demokratiskt sinnad sort.

En märklig sorts kapitalister som med tacksamhet accepterade arbetarnas krav på inflytande över sitt arbete, reglerad arbetstid, semester och pension. Kapitalister som gärna gjorde sig av med en del av vinsten i förhandlingar med den fackliga rörelsens ledning, under ständigt ”hä, hä och häpp, häpp”, cigarrökande och konjak-pimplande i slutna sammanträdesrum.

I boken framställs nu, uppenbarligen, Wallenbergarnas imperiums framsynta ledning som själva förutsättningen för den enastående fredliga, kreativa och produktiva utvecklingen av den svenska modellen under ett drygt sekel.

Så är det naturligtvis inte alls! Det är nog samma kapitalister här som där. Våra svenska kapitalister bekämpade demokratin så länge det var möjligt, precis som det högerparti de samarbetade med i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – även om moderata företrädare ibland får för sig att de var med och införde demokratin.

Det som är unikt för vårt land är den starka arbetarrörelsen, inte familjen Wallenberg. Orsaken till att vårt land upplevt en sådan enastående period av fred på arbetsmarknaden är inte svenska kapitalägares medgörlighet utan att den svenska fackliga rörelsen växte sig så stark att den kunde tvinga kapitalägarna till förhandlingsbordet och till rimliga uppgörelser. När kapitalägarna lärt sig den läxan behövdes det inga strejker.

Den fackliga rörelsen kunde också bygga ett politiskt parti som blev landets tongivande och dominerande regeringsparti. Arbetarrörelsen kunde, kort sagt, diktera villkoren för kapitalägarna. Idag är dessvärre den perioden över. Kapitalet har globaliserats och nu handlar det om att globalisera den fackliga och politiska kampen, vilket det är dags för arbetarrörelsen att börja inse. Och i det läget gäller det att inte förledas av motståndarnas historieskrivning.

Bror Perjus

  

 

Unga människor kritiska till jobbskatteavdraget!

Riktigt varm om hjärtat och full av förhoppningar om framtiden får jag när jag läser hur två ungdomar svarar på Svenska Dagbladets fråga om hur de ser på regeringens planerade femte jobbskatteavdrag.

- Man behöver inte sänka skatten mer, inte just nu i alla fall. Det finns hål man kan lägga pengarna i, skola och sjukvård framför allt. Vi har ganska höga skatter i Sverige, men jag tycker att det är helt okej, svarar Johan Rex från Lund.

- Det vore bättre om man lägger pengarna på att exempelvis hjälpa hemlösa personer. Det är bra att vi har hög skatt, då kan alla leva på en bättre nivå, säger Fanny Flyckt från Danderyd.

Flera andra i enkäten svarar också att resurserna borde gå till vård och skola istället för skattesänkningar. En av de tillfrågade tycker att man ska sänka skatten för de lågavlönade, men inte för de högavlönade.

Samtidigt gör tidningen stor sak av att Sverigedemokraterna ger sitt stöd till regeringen om det kommer ett förslag om ett femte jobbskatteavdrag. Det är självklart. Högerextremisterna utgör en del av den nuvarande högerregeringens politiska underlag i riksdagen. Det har väl ingen någonsin betvivlat.

Ledningen för den socialdemokratiska oppositionen har sagt att man tänker acceptera ett femte jobbskatteavdrag, men enbart för dem som tjänar mindre än 60 000 kronor i månaden. Och då blir det en annan profil än högerregeringens kraftiga skattesänkning för de allra högst avlönade.

Bror Perjus

Någon måste ju vara vriden, så som världen ser ut!

Högerregeringens socialminister, Ulf Kristersson, vill lagstifta om höjda pensionsåldrar och den förre förrädiske högerstrategen Per Schlingman, numera krönikör i Svenska Dagbladet, vill idag avskaffa semestern; ja, än så länge bara ordet semester, men ändå..!  

Det kan vara ett första smart steg! Tänk att ingen tidigare kommit på det knepet?! Varför inte börja med att avskaffa själva ordet pension? Sedan avskaffar vi ordet a-kassa, sedan ordet sjukförsäkring. Barnbidrag, oanvändbart ord! Föräldrapenning! Stryk det i ordlistan!

Vad ska man egentligen med ordet äldreomsorg till? Sjukvård, onödigt ord! Socialbidrag, bedrövligt ord – redan avskaffat! Det heter nu försörjningsstöd. Men varför i hela fridens namn ska folk ha stöd att försörja sig? Ordet är en verklig styggelse, en bläckplump i Svenska Akademiens ordlista!

Lön, det är också ett ord som inte borde finnas. Visst ska dom ha betalt, om dom verkligen gör något, men lön, jämt och ständigt...?! Jämlikhet, väldigt jobbigt och opraktiskt ord! Kanske kan man på försök avskaffa ett sådant där ord som demokrati. Nu när det ändå avslöjats att Moderata Samlingspartiets föregångare, Högerpartiet, inte ens var med om att införa demokrati ö h t i vårt land. Lika bra att avskaffa ordet apartheid också. Vårt parti ville faktiskt inte vara med och bekämpa just apartheid i Sydafrika, oavsett vad den där Arkel.. någonting, va hon nu hette, påstod.  

Det var väl Schlingman, däremot, som kom på den lysande idén att kalla Moderata Samlingspartiet för Det nya arbetarpartiet - alltså inte arbetarepartiet, partiet för arbetare, utan arbetarpartiet för sådana som verkligen arbetar, alltså kapitalägare som arbetar med att förvalta sitt kapital, arbetande kapital har ni väl hört talas om? Nu har han gått ett steg längre. Nu ändrar han inte bara ordens innebörd utan nu vill han börja avskaffa ord.

Utmärkt!

Han är verkligen supersmart den grabben!

Tänk va praktiskt! När ett annat politiskt parti föreslår höjda barnbidrag, så är det bara att svara;

- Omöjligt! Ordet finns inte!

Om en arbetare kräver högre lön svarar man;

- Det går inte! Vi har inget sådant ord!

Den där irriterande krönikören i Dagens Nyheter, Johan Croneman, skriver för övrigt idag på Kultursidan, kultur förresten, vicket ord (!) det är nästan så att man måste osäkra sin revolver;

”Vi har numera en högervridning i medierna som är närmast absolut; skulle de aktuella förhållandena någon enda gång ifrågasättas så triggar det i gång 300 högerkrönikörer i tweed som per omgående börjar mala om vänstervridningen på 70-talet. Det är bara fyrtio år sedan och det var dessutom en myt redan då. Högervridningen i svenska medier är absurd, och accepterad, och noll ifrågasatt.”

Alltså borde ordet högervridning avskaffas! Tweed, vad är det? En varm kavaj! Högerkrönikörer, sådana finns inte! De är vänstervridna, hela högen, utom Schlingman!

Höger i politiken har redan avskaffats i och med att Högerpartiet bytte namn. Höger i trafiken får vi väl ha kvar tills vidare, eftersom vi kör på höger sida numera. Annars skulle väl alla bilar börja krocka med varandra. En möjlighet vore förstås att uppmana folk, i så fall, att köra moderat!

- Men hallå! T o m Nikita Chrustjov fick ju semester vid Svarta Havet…

- Jo, men det handlade om vänstervridning!

Det ordet ska vi ha kvar. Någon måste ju vara vriden, så som världen ser ut!

Bror Perjus

 

Lärarna måste lära sig att lyssna när eleverna talar…

Jan Björklunds hjältegloria, som nog enbart borgerligheten ser, börjar nu flagna också i deras ögon. ”Efter sju år med borgerlig regering syns ännu ingen vändning till det bättre.” skriver idag Johannes Åman, chef för DNs ledaravdelning, om utvecklingen inom skolan. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det förstås världens understatement! Men också ett borgerligt erkännande.

Åman fortsätter:

”Den svenska skolan har sannolikt skadats mer av ryckigheten, det ständiga missnöjet och alla de motsägelsefulla beskeden om vad som måste göras än av någon enskild förändring.”

Ja, det är en insikt vi haft ganska länge. Socialdemokratin är inte oskyldig. Under Göran Perssons ledning genomfördes en kommunaliseringen av tvivelaktigt värde. Riktigt olycklig blev kommunaliseringen emellertid sedan i kombination med Carl Bildts högerregerings så kallade friskolereform och införande av skolpeng i början av 1990-talet.

Därmed började skolsegregationen att accelerera i allt högre tempo.

När så de negativa effekterna började bli tydliga så tog Jan Björklund kommandot över skolfrågorna och som utbildningsminister började han en närmast hysterisk reformverksamhet, där den ena reformen snubblade över den andra.

”Många av de konkreta förändringar som genomdrivits har i praktiken underminerat lärarnas ställning ännu mer,” fortsätter Johannes Åman, som också med rätta kritiserar ”arbetstidens reglering” som initierades under en socialdemokratisk regering.

I sin krönika refererar Åman till en oerhört ambitiös utvärdering som gjorts av John Hatties, en forskare från Nya Zeeland som gått igenom över 800 så kallade metastudier om skolan och själv tillbringat åtskillig tid i klassrum. Den yttersta syntesen av Hatties rapport verkar vara vikten av återkoppling mellan lärare och elever och framförallt då ”återkopplingen från eleven till läraren”.

Tänk, att det tror jag också!

Det tycks vara det allra viktigaste att lärarna lär sig se och lyssna till varje enskild elev och att utifrån detta lyssnande utveckla en fungerande dialog som skapar intresse och öppnar de ungas sinnen för värdet av kunskaper. I ett sådant perspektiv framstår råpluggande, betygshets, ständiga prov och test, dokumentation och rapporter som kontraproduktivt.

Dessutom blir segregationens destruktiva effekter tydliga. En skola som bygger på effektiv dialog mellan lärare och elever, mellan elever och elever och mellan lärare och lärare kräver många olika erfarenheter och utgångspunkter.

Bror Perjus  

Från oväntat håll: Kraftfullt fackligt eldunderstöd - i Svenska Dagbladet!

På partikongressen i Göteborg i april kritiserade jag den fackliga rörelsen för att vara allt för mesig i kampen mot de allt mer bedrövliga anställningsvillkoren på arbetsmarknaden. I vissa avseenden är vi idag tillbakapressade till villkor som gällde i början av förra seklet. Idag har vi åter många daglönearbetare, som får gå omkring och vänta på en telefonsignal för att få ett tillfällig ”påhugg”.

Jag efterlyste vid partikongressen en mera militant facklig kamp! En partivän såg lite förskräckt på mej efter inlägget och sa ”du menar väl inte mera militant”. Jo, det menade jag!

Partiet måste dessutom måste genomföra ett omfattande arbetsmarknadspolitiskt reformprogram efter valsegern nästa år. Ylva Johansson, arbetsmarknadspolitisk talesperson, gick upp i  talarstolen och höll med.

Till min stora förvåning får vi nu eldunderstöd i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga. Där skriver ”fristående analytikern” Torbjörn Isacson om ”outsourcing och lönedumpning”.

Han skriver att ”utländsk arbetskraft kommer till Sverige och hamnar längst ned i ett led av olika underentreprenörer.”

Han skriver att ”om folk som har en timlön på en tia och sover på byggena.”

Han skriver att ”det håller på att växa fram en smutsig bakgård för oursourcing och bemanning” i vårt land.

Han skriver om ”stundtals provokativt dålig behandling av personal och kunder”.

Han skriver att "Personalen är den intressegrupp som kanske fått mest stryk i jakten på kortsiktiga börsvinster".

Men! Isacson lyckas skriva en hel krönika med rubriken ”Personalpolitik allt smutsigare” utan att nämna att det finns en fackföreningsrörelse i Sverige som en gång bildats för att bekämpa just sådana metoder.

Han skriver inte att det är just därför som alla lönearbetare bör gå med i den fackliga rörelsen, därför att det är den enda möjligheten att återställa och skapa ordning på arbetsmarknaden i vårt land, precis som i alla andra länder.  

Isacsons bekymmer är att ”den allt smutsigare personalpolitiken” är ett uttryck för ”inriktning på kortsiktigt ägarvärde” som kan slå tillbaka och försämra lönsamheten på lång sikt. Och den risk han ser är att ”det dröjer innan rubrikerna om dålig personalvård, solkig outsourcing, lönedumpning eller munkavlar försvinner. I vissa bolag försvinner de kanske aldrig.”

Ja, det är precis därför som fackföreningsrörelsen bildats av insiktsfulla anställda. Och det är precis därför som insiktsfulla anställda går med i den fackliga rörelsen. Och det är därför som vi behöver en socialdemokratisk regering som representerar de anställda och stiftar lagar till stöd för den fackliga rörelsen.

Men den slutsatsen kan inte ens en ”fristående analytiker” dra i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga. Den slutsatsen måste torgföras i andra medier.

Bror Perjus