”Vi narrar oss själva om orsakerna till unga
människors psykiska ohälsa” skriver han idag. Men hur kan han veta det? Om han,
vilket han skriver, redan har narrat sig själv? Jodå, han vet i alla fall att den
psykiska ohälsan inte beror på ”vare sig hårda krav eller ökande valfrihet och
expanderande informationsflöde”.
Frågan är då om denna hans insikt, han skriver ju
”vi” och inbegriper alltså sig själv, uppkom före eller efter det att han lurat
sig själv, eller sedan han kommit till insikt om att han var lurad? Den frågan
fördjupas av en märklig helomvändning i krönikans andra hälft och får, till
sist, inget svar.
Fördelen med 1800-talets fruktansvärda fattigdom och
armod i vårt land, som han naturligtvis inte vill skönmåla, var att ”den hade
en tänkvärd egenskap” (...) ”Det fanns inga unga – kloka som dumma, kvinnor som
män, bönder som borgare – som inte kunde något” påstår han. Och jag undrar; hur
vet han det? Finns det idag någon som inte kan något? Totalt hjärndöd!
Detta kunnighetens 1800-tal torde dessutom ha
sträckt sig in till åtminstone mitten av 1950-talet då, enligt Sachar, en
”svensk A-student kunde bra mycket mer än de flesta humanistiska doktorander
idag”.
Är det sant och bevisat? Kan ”mycket mer” är ett
väldigt oprecist begrepp!
Jomenvisst, möjligen, om man tog studentexamen med
bara stora A;n i betyget år 1950 så kunde man säkert bra mycket. Men hur många
av studenterna hade stort A i alla ämnen? Och är det rättvist att jämföra dessa
elitgenier med genomsnittet av dagens ”humanistiska doktorander”?
För övrigt är jag övertygad om att dagens
humanistiska doktorander ”kan mer” än 50-talets A-studenter, inte minst därför
att samhällets samlade kunskapsmassa är så oerhört mycket större och sprids så
oerhört mycket effektivare idag än för 63 år sedan.
Sedan vänder Nathan Shachar helt på kuttingen och
ställer, till min stora förvåning, skutan upp rakt emot dagens kraftiga
borgerliga vind. ”Kring 1960 var Sverige jämlikast i världen. Inte på grund av
välfärd eller bidrag utan tack vare skolan. Alla gick i samma skola. Detta var
jämlikheten”. Så skriver han! Men alla
gick inte i samma skola – fortfarande slutade en majoritet efter den sjuåriga
folkskolan – exempelvis jag själv 1957…
Men, jahaa, så jämlikheten är ändå svaret, även om
han räknar bort ”välfärden” och ”bidragen” från jämlikheten?! Sannolikt räknar
han också bort såväl ”välfärden” som ”bidragen” från studiebidragen som väl
rimligen bidrog till den effektivt kunskapsbefrämjande jämlikheten i
skolsystemet?!
”Men då, som sagans dåre, skar vi halsen av gåsen
som värpte de gyllene äggen. Vi förstörde skolan och sänkte de höga lönerna i
den offentliga sektorn. Tjatet om jämlikhet blev obligatoriskt i alla partier –
fast jämlikhetens bas hade skrotats! Den gemensamma skolan är ett förlorat
paradis. Det finns ingen väg tillbaka.”
Så dystert slutar han sin krönika, ”om nu inte något
genetiskt snille upptäcker ett sätt att föra in kulturarv, språk och flinkt
handlag i arvsmassan utan skolor och läromästare – till dess lär rapporterna om
de ungas tungsinne förbli ett stående inslag”.
Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, filosoferar
jag själv när jag läser. Men det får mej i alla fall att tänka. Och tungsinnet
har djupare orsaker än så, det är jag övertygad om. Exempelvis är jag övertygad om att just de ökande klyftorna, d v s den bristande jämlikheten, är en orsak till ungas tungsinne!
Bror
Perjus
”Vad du ej klart kan säga, vet du ej: med tanken ordet föds på
mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt
tänkta.” Det sa
Esaias Tegnér vid sin magisterpromotionen år 1820. Det var också han som sa att ”det gäller att se vad som sker i det som
synes ske”. En riktig A-student och läromästare!
Nu måste jag genast be om ursäkt, eftersom jag blandat ihop Esaias Tegnér, som talat om "det dunkelt sagda" och Erik Gustav Geijer som sa att "det gäller att se vad som sker i det som synes ske...". Två riktiga A-studenter alltså, inte bara en!
SvaraRadera