Vi kan välja en riktigt ful partiledare också...

För övrigt ansåg Tage Erlander själv att var så enastående ful så att han omedelbart skulle tvingas avgå om han visade sig i TV. I själva verket blev han en enastående TV-personlighet, med sin kisande, pliriga blick bakom glasögonen och långa, hopslingrade ben med upphasade byxor. Olof Palme var heller inte så vacker förrän han opererade bort sin lilla prick i ansiktet och kammade sig. Så vi kan välja en riktigt ful partiledare också. Eller också kan vi välja en väldigt vacker partiledare, eller en med ett provocerande vanligt utseende. Det finns flera sådana kandidater också. Vi kan välja en lång eller kort, smal eller tjock. Vi har hur många ledartalanger som helst att välja av. Det är problemet för valberedningen. Än så länge är det helt öppet.

Glömde den största nollan

Ja, tänk att jag glömde Göran Persson.... Eländigt av mej! Han som är så stor och stark och bullrig! Han var en stark finansminister, ordförande och statsminister. Etablerade förtjänstfullt idén om det gröna folkhemmet och redde upp statens finanser som borgarna och spekulanterna strulat till. Dessutom är han en folktalare i Olof Palmes klass. Men jag ogillar starkt hans engagemang i JKL.

Partiledare sökes: Helst en komplett nolla!

Hjalmar Branting ledde den svenska arbetarrörelsen i striden om den allmänna och lika rösträtten, alltså införandet av demokrati i Sverige. Det var ju rätt så viktigt!

Per Albin Hansson förde landet genom andra världskriget och bidrog till att vi inte blev fysiskt och mentalt ockuperade av den nazistiska hydran.

Tage Erlander lättade upp stämningen. Efter decennier av kamp och skrämmande hot utifrån, skapade han uttryck som ”Det starka samhället” och ”De stigande förväntningarnas missnöje” – måttligt inspirerande slagord, om ni frågar mej, men nog så finurliga skulle det visa sig.

Tage Erlander var, när han valdes till partiordförande för socialdemokraterna, en färsk och okänd ecklisiastikminister. Han hade alltså hand om kyrkan och skolan i regeringen, det vill säga ”den vertikala och horisontella kommunikationen”.

”När jag blivit vald så utpekades jag av den borgerliga pressens ledarskribenter som en fullkomligt komplett nolla”, brukade han berätta.

”Och det var ju inget dåligt utgångsläge…” la han sedan till med sin särpräglade känsla för humor och självironi.

”Dessutom…” fortsatte han lurigt ”så var det till stor hjälp för mej. Det drog väldigt mycket folk till mina möten. Folk blev förstås nyfikna. Det är ju så sällan man har möjlighet att få se någonting som är fullkomligt komplett”.

Riktigt folkkär blev han när han berättade en rolig historia för Lennart Hyland och hela svenska folket i TV. Den handlade om en präst som på sin fritid praktiserade pistolskytte, glömde ta av sig pistolen under högmässan och råkade avlossa ett skott stående i predikstolen. När han böjde sig ned för att ta av sig pistolhölstret så reste sig en modig man i publiken, väl utbildad vid hemvärnet och röt på bredaste värmländska ”huuk er i bänk´era göbbar o tjäringar, för nu lädder han öm”.

Erlander var vid sin avgång världens längsta demokratiskt valda statsminister, oavsett hur man räknade, i centimeter från strumplästen till flinten eller antal år som regeringschef. Han var statsminister i 23 år, omvald gång på gång och med ett fenomenalt antal valsegrar.
Det ska vi nu snart göra om!

Olof Palme var kortare, något hjulbent, kunde dansa vals med tungan snett i munnen, men betydligt mera känd och av många fruktad, bland annat för sin vassa blick, när han under öronbedövande jubel valdes till Erlanders efterträdare på partikongressen 1969 och fick rådet ”Lyssna till rörelsen”.

Han ledde sedan arbetet på en lång rad mycket stora reformer som radikalt förbättrade barnens villkor i vårt samhälle, gav alla möjligheter till gymnasiestudier och utbildning vid universitet, förbättrade arbetsvillkoren och tryggheten i arbetet och höjde levnadsstandarden för pensionärer och gamla.

Han blev dessutom en stor och internationellt erkänd statsman. Det upplevde jag själv personligen när jag reste i Sydostasien i mitten av 70-talet. Alla fackliga ledare jag träffade sa. ”Berätta om Olof Palme och svensk arbetarrörelse!”

Jag såg honom också hålla ett bejublat tal inför ett par tusen av spanska Socialistpartiets anhängare i Madrid strax efter Franco-fascismens fall. Efter talet presenterade han mej för den spanska socialistledaren Felipe Gonzales med orden ”Il ecrir des editorial tres agressive” – han skriver mycket agressiva ledare…

”Ska han säga”, tänkte jag då, men sa inget.

Ingvar Carlsson blev nästa partiledare. Men han var med redan från början tillsammans med Tage Erlander i allt reformarbete. Kanske var det Carlsson som gjorde grovjobbet hela tiden. Han fullföljde det efter mordet på Olof Palme. Han var en säker, trygg och omdömesgill politisk hantverkare som organiserade miljonprogrammet och byggde bort bostadsbristen i sin roll som bostadsminister, utvecklade skolan som utbildningsminister och lät bygga Öresundsbron och föra Sverige in i EU som statsminister.

En rätt så bister man som påstås likna en fot i ansiktet, varför alla partimedlemmar antog epitetet ”fotfolket”. Han rappade i rosa peruk på en partikongress också.

Otroligt!?

Mona Sahlin fick aldrig en fair chans som partiordförande. Men hon gjorde en stor insats som riksdagsledamot och minister på olika poster i socialdemokratiska regeringar.

Nu ska vi välja en ny partiledare.

Jag har, till min överraskning, fått det stora förtroendet att vara delegat för Värmdö, Tyresö och Nynäshamn vid extrakongressen i slutet av mars.

Men vem ska vi välja?

Lätt som en plätt!

Det får väl bli en nolla, men det måste vara en komplett nolla.

Början till slutet för moderaterna!

Låt mig göra en liten förutsägelse. Moderaternas framgångssaga har passerat sin höjdpunkt. Nu väntar nedgången för det dominerande partiet i den så kallade Alliansen. Därmed börjar högerregeringen spricka i sina känsliga fogar.

Reformidéerna är slut. Mest i kronor räknat för de rika och högavlönade. Hänsynslös jakt på sjuka, förtidspensionerade och arbetslösa. Jobcoacher som pliktskyldigt träffar arbetslösa lite då och då. Hela företag som tjänar miljoner i statliga subventioner på att ”ta hand om” arbetslösa som får sitta sysslolösa. En ökande barnfattigdom och allt längre köer till Socialtjänsternas bidragsbedömare.

Och så skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar…

Det är en allt för ensidig och fantasilös, men framförallt orättvis reformagenda för att fungera i ett längre perspektiv än riksdagens två mandatperioder.

Men nu börjar också moderata ministrar släppa ur sig avslöjande och måttligt begåvade uttalanden som tyder på en känsla av osårbarhet och ett växande övermod, samtidigt som den övertaktiske statsministern Fredrik Reinfeldt blir allt tystare och allt mer osynlig.

Utrikesminister Carl Bildt har gjort ett förskräckligt uttalande som avslöjar hans verkliga syn på mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. När regimen i Libyen sätter in legoknektar och skjuter skarpt och urskillningslöst mot sin egen befolkning från stridsflyg och helikoptrar, så förklarar Bildt att ”det handlar inte om att stöda den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling”. Visst, det är också vad Libyens halvgalna diktator Moammar Khadaffi vill, möjligen också den oljeindustri som Carl Bildt har så nära relationer till.

Och så samlas demonstranter utanför Sveriges utrikesdepartement i protest mot ”Kadaffi och Bildt”.

Moderaterna har också inlett ett angrepp på svenska folkets rätt och möjlighet att ha tillgång till en självständigt och oberoende radio och television. Det är ett recept för politisk undergång, särskilt så som angreppet motiveras och formuleras av kulturministern. Lena Adelsohn Liljeroth inleder striden på ett egenartat sätt genom att rikta kritik mot sponsring i SvT och SR. ”Såväl öppen som dold sponsring och produktplacering snedvrider de journalistiska principerna” avslöjar hon i ett plötsligt infall av klarsyn. ”Att SVT delvis är beroende av strikt kommersiella intäkter inverkar menligt på allmänhetens förtroende för programmen och företaget”, fortsätter hon oförfärat.

Men det knepiga med hennes plötsliga insikt är att hon själv och hennes moderata partikamrater faktiskt vill att ”strikt kommersiella” företag som enbart lever på reklam, sponsring och produktplacering ska ta över hela radio och tv-utbudet i Sverige.

Hur det kommer att påverka allmänhetens förtroende för radio och tv har Lena Adelsohn Liljeroth uppenbarligen inte funderat på. Kanske borde hon tala med sin man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn. Han har som ordförande för Statens Järnvägar tagit ett kraftfullt avstånd från just det; att ”strikt kommersiella” företag fått ta över järnvägstrafiken i landet med kaos som slutresultat.

Vi ser nu början till slutet på moderaternas dominerande ställning i svensk politik.

Med glädje och sorg

Följer med både glädje och sorg revolterna i Mellanöstern och Nordafrika.

Med glädje därför att människor som varit förtryckta så länge förhoppningsvis nu kan frigöra sig och börja det mödosamma arbetet med att skapa demokrati i ordets bästa mening i en del av världen där förtryck och våld härskat allt för länge.

Med sorg därför att många fått sätta livet till när de cyniska och rädda diktatorerna beordrat polis, militär och köpta hantlangare att angripa demonstranterna med våld.

Men också med stor besvikelse därför att det visat sig att diktatorernas konstruerade och korrupta partier i Tunisien och Egypten faktiskt tillhör Socialistinternationalen. Uppenbart är att fackliga ledare i åtminstone Egypten också låtit sig korrumperas och köpas av diktaturen.

Samtidigt ska man lägga märke till att i revolt efter revolt så är fackföreningsrörelsen, i dess genuina form på arbetsgolvet, det som avgör utgången av en revolt. Textilarbetarnas strejk i Egypten avgjorde, på samma sätt som Solidaritet i Polen på sin tid och de ryska gruvarbetarnas marsch mot Moskva blev slutet för sovjetdiktaturen. Det är sådana avgörande fakta som den borgerliga dagspressen gärna glömmer bort.

Allt detta, de snabba frigörelseprocesserna, våldet, korruptionen och Socialistinternationalens oacceptabla medlemmar visar väldigt starkt att den svenska, nordiska och europeiska socialdemokratin måste trappa upp sitt internationella engagemang mycket kraftigt. Den internationella socialdemokratiska rörelsen måste rensa ut korrumperade medlemspartier oavsett var i världen de verkar.

Ekonomins globalisering är ytterligare ett starkt argument för en upptrappning av socialdemokratins internationella engagemang. Precis som vi allt starkare upplever i de rikare delarna av vår värld, så kommer också människorna i de nyligen frigjorda länderna att upptäcka att den ekonomiska makten inte finns inom räckhåll på nationell nivå.

Ekonomin dikteras idag i hög grad av en globaliserad ekonomisk elit, vilket kräver att även demokratin globaliseras. Det kan tyckas vara en utopisk förhoppning. Men för varje diktator som faller så ökar möjligheterna för att FN ska bli en fungerande demokratisk representation för världens folk.

Vi måste lära oss att inte analysera och diskutera de stora utmaningar som mänskligheten står inför i ett nationalistiskt perspektiv. Bara som ett exempel. Jag läser i DN idag Nathan Shachars artikel om hur Libyen uppstod som nation.

Han är en beläst och kunnig skribent. Men fast i ett ensidigt tänkande som utgår från nationalstaten som begrepp. ”Den libyska kusten erövrades av italienarna…” skriver han. Men vaddå, ”italienarna”?  Möjligen handlade det om en italiensk regim och militärmakt som angrep och gjorde sig skyldiga till att ”urgamla regionala motsättningar skärptes” i de områden som idag kallas för Libyen.  

En annan ganska vanlig, slentrianmässig analys handlar om hur ekonomin påverkas av revolter. Eftersom stora mängder olja utvinns i Libyen så påverkas givetvis oljepriset av revolten. ”Oron i landet drev upp oljepriserna och fick börserna på fall” skriver Marianne Björklund och Pia Gripenberg, DNs experter på ekonomisk journalistik.

Men oljepriset går upp och börserna faller, inte primärt på grund av revolten, utan på grund av spekulation. Spekulanterna, alltså den globaliserade ekonomiska eliten, säljer aktier och köper olja för fullt just nu för att tjäna extra pengar på en sannolik oljebrist på världsmarknaden. För dem är den sociala oron en strålande affärsmöjlighet!

Det är en enkel information om sambandet mellan kraven på demokrati och ekonomisk makt.

Nytt självförtroende i direktsändning

Vi såg idag en grupp unga socialdemokrater med snabbt växande självförtroende mitt under pågående direktsändning i TV. Partiet är på väg tillbaka!

De fem företrädarna för den socialdemokratiska kriskommissionen lade fram sin rapport. Presskonferensen var välbesökt. Den sändes direkt av SVT Forum i kanal 2. Det började lite trevande. Men när de väl berättat om sina förslag och journalisternas – rätt så fantasilösa – frågor ställdes så blev de unga socialdemokraterna allt säkrare och svaren blev allt tuffare.

En grupp unga, nya fullfjädrade politiker växte fram i direktsändning. Anna Johansson Ardalan Shekarabi, Kajsa Borgnäs, Morgan Johansson, Johan Persson. (Ja, Morgan Johansson är kanske varken så ung eller så ny. Men han försvarade sin plats bra ändå… )

Det bådar gott för framtiden. Kanske satt där en kommande partiledare?

Och ändå kan man tycka att analyserna och förslagen är lite väl traditionella och fantasilösa. Men det är självklart rätt att placera frågan om full sysselsättning allra först. Vi har fortfarande massarbetslöshet i vårt land trots att ekonomin går för fullt och att Riksbanken nu gång på gång höjer räntan i sina försök att dämpa utvecklingen något.

Här finns utan tvekan ett systemfel och en skriande orättvisa skapad av den borgerliga regeringen som vräkt ut pengar till rika och högavlönade som köper på sig lyxvaror, lyxutrustar sina hem, köper dyra lyxbilar och ger sig iväg på lyxresor runt om i världen.

Mer resurser ska istället i framtiden, när socialdemokratin får bestämma, gå till bättre förskolor, skolor och universitet, en bättre äldreomsorg, flera och billigare bostäder i  tillväxtregioner, bättre kommunikationer, omfattande investeringar i bättre miljö, energibesparing och inte minst miljöteknisk utveckling.

Arbetslivet, tryggheten och arbetstiderna, ska förbättras. A-kassan måste återställas till en människovärdig nivå. Människor som sorterats ut, skadats eller bara inte orkat med ska få mycket bättre möjlighet att komma tillbaka genom en rehabilitering värd namnet. Men framförallt ska utslagningen förhindras genom förbättrade arbetsvillkor.

Privatiseringarna av den offentliga sektorns service behandlas kritiskt i rapporten, som konstaterar att för skattebetalarna är det ”dyrare med privat utförd välfärd än kommunal”, där vinstsyftet blir överordnat. Därför vill kommissionen lagstifta om rätten att ta ut vinst för privata utförare.

Kritiken mot den borgerliga regeringens sjukförsäkringsreform är skoningslös.

Såhär står det: ”Sverige är ett av världens rikaste länder. Ändå befinner vi oss i en situation där svårt sjuka personer lämnas utan försörjning. Redan hårt drabbade människor tvingas ibland utstå en orimlig behandling, där deras sjukdom ifrågasätts, deras inkomst dras in och de kan tvingas sälja sin lägenhet och gå till socialen för att få uppehälle. Detta är inte värdigt ett välfärdssamhälle. Sjukförsäkringens kvalitet måste stärkas.”

I rapporten utesluts inte framtida skattehöjningar. Självklart, med tanke på alla de stora åtaganden som ligger framför oss i samhället. Men framförallt räknar man med att en ökad sysselsättning, färre arbetslösa och ekonomisk tillväxt ska skapa nya resurser.

En bra rapport som väl tål att diskuteras ingående inom och utom partiet. Den som inte är aktiv socialdemokrat har all anledning att läsa rapporten och fundera igenom hur en annan politik än den nuvarande kan se ut.

Ett litet barn glöms ute i en snödriva

Ett litet barn glöms ute i en snödriva. Det händer vid en förskola i Stockholm där stora delar av personalen sagt upp sig på grund av allt sämre arbetsvillkor. Det är bara ett av många vittnesmål om försämringar, för såväl brukare som anställda, som kan spåras till privatiseringarna av sådant som egentligen borde skötas av samhället i demokratisk ordning.

Det så kallade vårdvalet vid förlossning i Stockholms län, som introducerats av moderaterna under ledning av Filippa Reinfeldt, har skapat kaos. Allt för många söker sig till samma BB bland annat därför att mödrarna vid vissa BB får stanna kvar längre efter förlossningen och att pappan får sova över en natt. Så nu tvingas moderaterna dra tillbaka delar av vårdvalet. Med tillräckliga resurser bör mammor såväl som pappor få stanna kvar tills de känner sig redo att åka hem efter förlossningen.

För en tid sedan avslöjades att lärarna på de så kallade fristående gymnasierna delade ut mera generösa betyg än lärarna i de kommunala gymnasierna. Man kan anta att lärarna kände sig pressade att höja betygen för att värva fler elever och därmed öka vinsterna till ägarna av de privata gymnasierna.

Äldreomsorgens privatisering har medfört en allt hårdare ekonomis press och en stadig försämring av behandlingen av våra äldsta medborgare, samtidigt som de privata vårdbolagen gör sig allt bredare och förbereder sig på att ta ut allt större vinster.

Inom hela skol- och vårdsektorn breder de stora privata koncernerna ut sig för att med den starka svenska marknaden som utgångspunkt ge sig ut för att tjäna pengar på export av vård och skola till andra länder med behov av snabbare utbyggnad än i vårt land.

El, flyg, järnväg, post, bilprovning och taxi; allt har blivit dyrare och sämre efter avregleringarna. Jag är rätt övertygad om att avskaffandet av Apoteksmonopolet leder till samma resultat. Telekom har däremot blivit billigare. Men det beror förstås inte på privatiseringen av Telia utan på den explosiva teknologiska utvecklingen inom det området.

Det har gått så långt att den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn, ordförande för SJ som fortfarande har ansvaret för underhåll av rälsen, totalt dömt ut privatiseringen av järnvägstrafiken som uppvisar ett växande kaos, inte bara under den period på året då snö och kyla ställer till problem.

Ytterligare ett exempel på den misslyckade borgerliga privatiseringspolitiken är Boultbee-affären i Stockholm. Den borgerliga majoriteten har sålt ut väldiga gallerier på flera håll i staden till ett globalt bolag vars privata ägare nu håller på att försätta sitt bolag i konkurs samtidigt som man tömmer det systematiskt på dess ekonomiska tillgångar. Det kommer att drabba småbutiker i galleriorna hårt och därmed även deras kunder. 

Hela den här så kallade valfrihetsrevolutionen är i grunden en djupt borgerlig politik. Den bygger på förutsättningen att vissa servicefunktioner i samhället verkligen ska vara bättre än andra. Den som har mera pengar att betala för ska kunna köpa sig den bättre serviceen. De som har det lite sämre ställt ska få nöja sig med sämre utbildning, sämre sjukvård och sämre äldreomsorg.

Dessvärre har även socialdemokratin gått på en del av de här djupt borgerliga ideologiska värderingarna. Den socialdemokratiska politiken byggde en gång i tiden på att alla medborgare skulle ha tillgång till en bra offentlig service inom viktiga områden oavsett hur mycket pengar de kunde hiva upp ur plånboken. 

I grunden tror jag att det är därför som socialdemokratin förlorat väljarstöd under de senaste valen. Mot det brukar hävdas att väljarna strömmat över till framförallt moderaterna, vilket skulle bevisa att väljarna är för privatiseringarna och konkurrensutsättningarna. Men det kan faktiskt vara precis tvärt om. Väljare har strömmat över till moderaterna därför att ledande socialdemokrater varit för dåliga på att försvara alla människors rätt att få en lika bra service oavsett ekonomisk ställning.

Självklart tar det också tid att avslöja bristerna och inse orättvisorna med en sådan politik. Till en början förändringarna säkert framstå som fördelaktiga för många. Men efterhand som de offentliga alternativen utarmas av de privata konkurrenternas smarta och högljudda marknadsföring så växer kritiken bland medborgarna. Och när de privata alternativen på allvar börjar plocka ut vinster genom höjda priser och försämrad service så avslöjas svagheterna med det borgerliga systemskiftet.

Om det är riktigt kommer väljarna att strömma tillbaka till socialdemokratin i takt med att alla de missförhållanden som skapats av privatiseringarna avslöjas och i takt med att en ny socialdemokratisk ledning verkligen med kraft återigen börjar försvarar jämlikhetstanken i svenskt samhällsliv.

I ett socialdemokratiskt Sverige får inte ett enda barn lämnas bortglömt ute i kylan!

Kamprads gömda miljarder

Familjen Kamprad gömmer, enligt SvTs Uppdrag Granskning, ca 100 miljarder kronor i Liechtenstein. Via bolag i Curacao, Jungfruöarna, Cypern, Schweiz, Luxemburg, Holland och Belgien undanhåller de samhället ca 100 miljoner kronor årligen i skatt.

Men Kamprad är inte ensam. Alla storägare till globala koncerner minimerar sina skatter på samma sätt, konstaterar ekonomijournalisten Per Lindvall i SvD. Det är ”svårt att hävda att det inte får samhällsekonomiska konsekvenser och i vissa fall även kan te sig, om inte stötande, så åtminstone kontroversiellt”.

Vaddå, inte stötande! Självklart är det stötande!

Den obeskrivliga lyx som den ekonomiska eliten kostar på sig är oacceptabel ur såväl moralisk som ekonomisk utgångspunkt. Det är omoraliskt med tanke på den fruktansvärda fattigdom som finns i stora delar av världen. Och de ”samhällsekonomiska konsekvenserna” är att världsekonomins utveckling gång på gång bromsas upp av djupa kriser på grund av elitens hänsynslösa spekulationer i valutor, aktier, krediter och råvaror.

I Sverige tjänar en toppdirektör i ett av de 50 största bolagen i genomsnitt 12,2 miljoner kronor per år. Det motsvarar 41 industriarbetarlöner. Samtidigt kastar den så kallade Allians-regeringen ut sjuka från sjukförsäkringen och förvägrar de arbetslösa en rimlig levnadsnivå. Och barnfattigdomen ökar! Under 2008 levde, enligt Rädda Barnen, 220 000 barn - 11,5 procent av alla barn - i fattigdom i vårt land, ett av världens rikaste länder. För att inte tala om hur barn har det i fattiga länder medan toppdirektörerna vältrar sig i lyx?!

Idag är löneskillnaderna mellan toppdirektörer och industriarbetare i Sverige större än någonsin tidigare sedan mätningarna började år 1950 – alltså precis i början av den långa period då svensk arbetarrörelse med rader av politiska reformer och hård facklig kamp kunde pressa tillbaka orättvisorna och öka jämlikheten i vårt land.

Men skatteplanering är bara en delförklaring till att de ekonomiska klyftorna ökar kraftigt över hela världen. Den mera övergripande förklaringen är ekonomins globalisering som sådan och bristen på global demokrati som innebär att de enskilda nationalstaterna ö h t inte kan införa effektiva skatteregler.

I ett debattinlägg i DN idag tycker LOs ordförande Wanja Lundby Wedin att ”näringslivets elit” ska ”börja ta ansvar”, för att inte förlora ”sin legitimitet som en seriös samhällsaktör”. Men näringslivets elit har väl aldrig haft någon legitimitet hos vanligt folk. Det är bara genom hård facklig och politisk kamp som orättvisorna kan pressas tillbaka. Dessvärre lider hela den svenska arbetarrörelsen av en ideologisk kris och en oförmåga att se avgörande samband bakom den utveckling vi alla upplever i vardagen. Det ska jag återkomma till.