Margot Wallström spelar i en annan liga än Karin Enström och Tomas Tobé?

Frestelsen för den borgerliga oppositionen blev för stor. Moderater som Karin Enström och Tobias Tobé försöker utnyttja den futtiga lägenhetsaffären för att komma åt Margot Wallström, regeringens mest populära, erfarna, tydliga och slagkraftiga minister.

Margot Wallström är en världspolitiker och en oerhört stor tillgång för regeringen. Hennes idé om en ”feministisk utrikespolitik” har gjort henne till ”en av årets främsta globala politiska tänkare” enligt den ansedda tidskriften Foreign Policy.

Den ”feministiska utrikespolitiken” är en genial idé i flera avseenden. Det är framför allt ett sätt att uppmärksamma de allra mest förtrycka och fattiga bland alla förtryckta och fattiga, det vill säga kvinnorna, men också barnen, den kommande generationen, som kvinnorna tar det största ansvaret för.

Vidare är konflikten mellan de allra fattigaste och de allra rikaste den främsta orsaken till våld och krig. Allra mest utsatta för våldet och kriget är just kvinnor och barn, samtidigt som männen ofta gör sig själva till krigets hjältar och en sorts förryckta macho-ideal för framtida generationer.

Den ohyggligt destruktiva, resurskrävande och miljöförstörande vapenindustrin, militären och våldet har alltid betraktats som utrikespolitikens främsta medel. Med en ”feministisk utrikespolitik” kan helt andra kvalitéer i utrikespolitiken lyftas fram; som dialog, samtal, samförstånd.

Utrikespolitiken har alltid varit dominerad av män, oftast av brutala manschauvinister som ägnat sig åt tuppfäktning av det allvarligare slaget med kärnvapen som det ultimata tillhygget och mänsklighetens utplåning som yttersta hot och konsekvens. Utrikesministrarna, försvarsministrarna generalerna och vapenindustrins ägare och direktörer har nästan undantagslöst varit män.

Margot Wallström har, med den ”feministiska utrikespolitiken”, skapat ett alternativ till denna primitiva, manschauvinistiska, våldsfixerade utrikespolitik. Den ”feministiska utrikespolitiken” lyfter fram kvinnors rätt och möjlighet att blanda sig i och gradvis förändra utrikespolitiken i en fredlig och konstruktiv riktning.

Sådana analyser har varit i det närmaste obefintliga i våra borgerligt och småborgerligt dominerade massmedier – det gäller också Sveriges Radio och TV. Själv kan jag faktiskt inte påminna mig ha läst hört eller sett någon enda djupgående, genomtänkt och initierad analys av vad begreppet ”feministisk utrikespolitik” innebär och kan betyda för världspolitiken i framtiden. Det har mest inskränkt sig till sådana infantila frågeställningar som; ”Vad hjälper egentligen feminism mot ubåtskränkningar?”

Innan Margot Wallström blev utrikesminister så var hon FN:s särskilda representant med uppdrag att uppmärksamma sexuellt våld i krig och konflikter. Då bodde hon ensam i en lägenhet på 33 kvm på 39e våningen mitt i New York. Jag får cellskräck bara jag tänker på att ta hissen upp till en sådan lägenhet. Där fick hon bo ensam, långt från sin familj i Värmland och sova med öronproppar för att slippa oljudet från gatan, avslöjar Hemmets Journal av alla medier.

Då reste hon runt och granskade de fruktansvärda brott som ständigt begås mot kvinnor i krig av adrenalin- och testosteronstinna hannar. Sedan tillbaka till New York för att rapportera i FN om ohyggligheterna och så ut i världen igen för att agitera mot våld och krig och kvinnoförtryck.  

Under lediga stunder gick hon ut och jobbade som volontär med soppkök, bära hem mat till gamla på Manhattan och hjälpa hemlösa i kvarteret där hon bodde.

Innan hon fick uppdraget att rapportera om övergrepp mot kvinnor i krig, så var hon Sveriges EU-kommissionär och en tid EU-kommissionens biträdande chef. Och innan dess kulturminister, socialminister och civilminister i Socialdemokratiska regeringar.

Hon har, tillsammans med sin man Håkan, genomlidit den djupa outplånliga sorg det innebär att förlora ett barn, en son som föddes i april 1992 men avled kort efter födelsen.

Bror Perjus

 

 

Regeringen planerar ett tillägg till regeringsformens paragraf 1

Utbildningsminister Jan Björklund är ”rent ut sagt förbannad” över att friskolor, precis som det var tänkt, sorterar bort elever som de inte vill ha (SvT Uppdrag granskning).

Justitieminister Beatrice Ask säger; ”Jag delar deras upprördhet” när romerna just fått veta att de alla är registrerade hos polisen (SvD den 25 sept).

Barn- och äldreminister Maria Larsson har meddelat att hon blir ”ruskigt arg” när hon läser om ”barn i utsatthet” (Metro 31 okt).

Det borgerliga regeringen har uppenbarligen kommit på ett nytt sätt att regera landet.

Snart får vi höra att finansminister Anders Borg är ”väldigt ilsken” över att pengarna inte räcker till för alla nödvändiga politiska reformer.

Göran Hägglund, socialminister, kan förslagsvis vara ”ytterligt förbittrad” över äldreomsorgens och sjukvårdens alla brister och svagheter som dagligen avslöjas i massmedia.

Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson kan lämpligen vara ”oerhört irriterad” över den höga arbetslösheten.

Kommunikationsminister Catharina Elmsäter-Svärd blir snart ”enastående upprörd” över alla tåg som kör fast i snöyran, nu när det åter, till allas förvåning, blivit vinter igen.  

Anna-Karin Hatt, it- och energiminister, blir ”djupt nedstämd” över att mobiltelefonnätet inte täcker hela landet och att sol- och vindkraft byggs ut så långsamt.

Hillevi Engström, biståndsminister, får svära, hoppa jämfota och stampa i golvet på sitt departement när miljarder efter miljarder av våra skattepengar hamnar i händerna på korrumperade diktaturer.

Ewa Björling, handels- och nordisk samarbetsminister, vräker ur sig ett gurglande läte och sparkar in en dörr på sitt departement, i protest mot alla de handelshinder som finns överallt.

Annie Lööf, närings- och regionminister, ”har lätt att hålla sig för skratt” när landsbygden utarmas på skolor, livsmedelsbutiker och busslinjer.

Försvarsminister Karin Enström blir förslagsvis ”jätteputt” om Putin skulle få för sig att landsätta en puton infanterisoldater på Gotland.

Lena Ek, miljöminister, gallskriker, lägger sig på golvet, fäktar med armarna och blir alldeles blå i ansiktet av besvikelse över de enorma mängder koldioxid som släpps ut i atmosfären och hotar hela det ekologiska system som utgör förutsättningen för allt liv på jorden.

Men Carl Bildt, ja, han småler bara åt det mesta från Syrienkriget till amerikanska spioncentralers systematiska avlyssning av världens politiska ledare. Men hans leende döljer en djup depression över att ingen lyssnar på honom; jag är visserligen ”en liten hund”, säger han för sig själv, men jag har ”en stor hunds attityd”. Voff!

Peter Norman, finansmarknadsminister, kan nog tänkas knyta näven i byxfickan mot alla superrika figurer som ständigt ställer till med dessa eländiga ekonomiska kriser.

Erik Ullenhag, integrationsminister, får i uppdrag att ”fräsa som en katt och rulla med ögonen” över segregationen i skolor, på arbetsmarknaden och i bostadsområden.

Ulf Kristersson, socialförsäkringsminister, kan lämpligen vara ”väldigt ledsen” när sjukskrivna tvingas gå till ”socialen” och tigga försörjningsstöd.

Och statsminister Fredrik Reinfeldt då? Vad ska han göra med alla de problem som hans regering ställt till med? Hans mediarådgivare kan förstås rekommendera honom att slita sig i håret, även om det kräver extraordinär talang och handlingskraft även för en viril stridshingst.

Således vill nu regeringen grundlagsfästa sitt nya sätt att leda landet genom ett tillägg (kursiverat härnedan) till regeringsformens paragraf 1:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och utövas av regeringen genom svordomar, ilskna utrop, stampande i golvet och allmänt sorgsen uppsyn över sakernas tillstånd.”

Bror Perjus