Det sprids en infernalisk myt om Sverigedemokraterna!

Den handlar

om demokratisk

renhållning

Omedvetet och medvetet sprids en myt om Sverigedemokraterna. Myten är både märklig och infernalisk. Jag ska försöka förklara varför. Myten säger att partiets framgångar i väljaropinionen beror på att partiet mobbats och förtalats av övriga partier och deras företrädare, som säger sig inte vilja förhandla, eller ens samtala med Sverigedemokraterna i riksdag, landsting och kommun – även om det förhållningssättet nu börjar ifrågasättas bland de borgerliga partierna inför ett hägrande stöd för en borgerlig regeringsbildning.

Myten är märklig såtillvida att Sverigedemokraterna som parti faktiskt är det enda politiska partiet som systematiskt ägnar sig åt mobbing. Sverigedemokraterna har en enda unik politisk fråga på sin dagordning och det råkar vara mobbing. I alla övriga politiska frågor finns det andra partier som företräder de åsikter som Sverigedemokraterna har.

Därför är Sverigedemokraterna ett onödigt och destruktivt parti. Det är ett högerextremistiskt parti med i grunden samma politik i övrigt som de borgerliga partierna och näringslivets mest högeraktivistiska kretsar. De bekämpar tillsammans framför allt varje reform för ökad jämlikhet. Mobbing är det fysiska uttrycket för ojämlikhet.

Sverigedemokraternas hela existens bygger på mobbing av individer och grupper som de betraktar som icke fullvärdiga svenskar. Det är ett parti som mobbar invandrare i allmänhet, oavsett från vilket land eller vilken världsdel de kommer. Invandrare mobbas ohejdat vare sig de kommer från Frankrike, Sydafrika, Brasilien eller Indien.

Men partiet och dess ledande företrädare mobbar inte bara invandrare, utan också svenska medborgare. Partiets ekonomiska talesperson, Oscar Sjöstedt, gapskrattar när fullblodsnazister sparkar på grisar och kallar dem för judar. Vice talmannen i riksdagen, Björn Söder, en av partiets ursprungliga grundare, hävdar att samer och judar inte är fullvärdiga svenskar därför att de har status som minoritetsfolk i Sverige, liksom även sverigefinnar, tornedalingar och romer.  

Syftet med att erkänna minoritetsfolkens status är förstås det motsatta; att skydda och garantera deras rätt till sina egna minoritetsspråk och sin kultur, samtidigt med alla deras övriga rättigheter som svenska medborgare.

Avståndstagandet från Sverigedemokraterna har förstås ingenting med mobbing att göra. Det är ett minst lika viktigt demokratiskt renhållningsarbete som den reformistiska arbetarrörelsen genomförde mot kommunismen och som förmått dagens Vänsterparti att ta avstånd från kommunismens odemokratiska historia.

Sverigedemokraternas politik går ut på att mobba och skapa motsättningar och fiendskap mellan såväl grupper av människor inom vårt land, som mot andra nationer.

Det var just den typen av motsättningar som också byggdes upp av nazismen och fascismen tidigt 1900-tal. Det ledde till en systematiska utrotning av inte bara minoriteter utan också av all demokratisk politisk opposition i land efter land. De nationalistiska motsättningarna ledde till Andra världskrigets totala förstörelse och massmord.

Varför är då myten om mobbingen mot Sverigedemokraterna så infernalisk?

Jo, mobbingen påstås ha medfört att massor av väljare börjat tycka synd om Sverigedemokraterna och bara av den anledningen bestämt sig för att ge partiet sitt stöd. Ibland hävdas det att mobbingen i själva verket är den främsta orsaken till partiets framgångar i väljaropinionen.

Alltså skulle det demokratiska renhållningsarbete som nu utförs mot Sverigedemokraterna vara själva orsaken till Sverigedemokraternas politiska framgångar.

Det demokratiska renhållningsarbetet skulle alltså i själva verket gagna ett parti som har nazistiska rötter, uppenbara rasistiska inslag i sin människouppfattning, ett parti som också bidrar till att öppna en bakdörr för den öppet, råa nazismen i form av Nordiska Motståndsrörelsen.

Svaret skulle då vara att dämpa avståndstagande från Sverigedemokraterna, att normalisera partiet, att förhandla i riksdagen, att acceptera partiet som regeringsunderlag och - varför inte? - då också som regeringsparti!

Det är en infernalisk politisk retorik och analys som gagnar Sverigedemokraterna och högerextremismen. Så ser hotet mot demokratin ut i vårt land idag.

Bror Perjus

Ulf Kristerssons avgörande misstag

Ska våldet
tillåtas
att triumfera?
Ulf Kristersson har under en och samma dag gjort två allvarliga och fullkomligt grundläggande misstag. Det är misstag som gör honom totalt diskvalificerad som statsminister och högste ansvarige för vårt lands säkerhet. Han är uppenbarligen omdömeslös. Han saknar handlingskraft i kritiska lägen. Han är därmed helt olämplig som statsminister.
Misstag 1. Ulf Kristersson har till den brittiska tidningen Financial Times påstått att situationen i Sverige idag, med bilbränder och skjutningar, är lika allvarlig som 90-talskrisen. Jämförelsen med 90-talskrisen skapar intryck av att det finns en omfattande social oro i Sverige som kan spilla över på den svenska ekonomin.

Det saknar förstås all verklighetsbakgrund.

Det är en form av förtal av det egna landet som riskerar skrämma bort utländska investeringar och skada svensk ekonomi. Det är ett mycket försåtligt uttalande, i en situation då svensk ekonomi går utomordentligt bra, bättre än någonsin under Alliansregeringarnas tid. Underskott från den tid då Kristersson satt i regeringen har vänts till överskott. En rad välfärdsreformer har genomförts. Polis och militär har rustats upp. Arbetslösheten har pressats tillbaka och sysselsättningen har ökat rejält.

Det är vad Kristersson borde ha sagt till Financial Times!  

Misstag 2. Samma dag slätar Ulf Kristersson över den moderata riksdagsledamoten Hanif Balis tilltag att, försedd med ett halvautomatiskt skjutvapnet, AR-15, låta sig fotograferas i anslutning till en skola med barn från årskurs 1 till årskurs 9, i Högsätra, en stadsdel i Stockholm.

Här finns inblandad ytterligare en allvarlig politisk skandal i det närmaste nedtystad. Det är Kristdemokraternas högt profilerade företrädare Sara Skyttedal som också poserat offentligt på bild med ett vapen, en revolver med en pipa lika lång som hennes arm. Tilltaget utsattes för högst berättigad kritik av ledarskribenten i Dagens Nyheter, Amanda Sokolnicki. Men inte heller det har medfört något ingripande från Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor.   

Hanif Bali motiverar nu sina vapenbilder på facebook med att han ”är i krig med DN”, Sveriges största och mest inflytelserika morgontidning.

Och han kommenterar sin vapenbild med texten:
”Ser att DN är upprörda över att Skyttedal poserar med vapen. Tänkte ge dem en hjärtinfarkt med att posera med en AR-15. Riktigt fin skyttebana hos Högsätra skola F-9.”

Och vad säger då statsministerkandidaten Ulf Kristersson?
Jo, han säger: ”Jag kan berätta vad jag tycker och hur jag tycker att man ska agera”.

Är det ett statsmannamässigt uttalande?

Hanif Balis ”krig mot DN” är förstås ytterst riktat mot massmedia i allmänhet och press- och yttrandefriheten i vårt land. Därför kräver Jeanette Gustavsson, vd för branschorganisationen Tidningsutgivarna, att få ett samtal med Ulf Kristersson om Hanif Balis tilltag. Det vågar inte Kristersson. Istället skickar han fram sin partisekreterare Gunnar Strömmer som fortsätter att tona ned det som hänt.

Det här är skandaler inom såväl Moderaterna som Kristdemokraterna av samma magnitud som när Sverigedemokraterna Kent Ekeroth, Erik Almqvist och Christian Westling i november 2012 beväpnade sig med järnrör för att slåss på stan.

…Och när SDs ekonomiskpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt på film skrattande berättar om nazister som sparkar på får som de kallar för judar.

…Och när SDs riksdagsledamot, vice talmannen i riksdagen, Björn Söder, hävdar att judar och samer bosatta i vårt land sedan hundratals och tusentals år tillbaka inte är svenskar.

Det råkar också vara Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som i första hand tänker sig att utgöra regeringsunderlag i riksdagen efter valet den 9 september.

Samtidigt marscherar de våldsfixerade nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen på våra gator runt om i Sverige.

Demokratin är hotad! Delta aktivt i valrörelsen! Gå och rösta den 9 september!

Bror Perjus

Det krävs en jordskredsseger för de rödgröna

Alternativet är

fler nazister

på våra gator

Just nu pågår ett intensivt arbete bakom Allians-partiernas kulisser. Det som händer är att marken bereds för Sverigedemokraterna.  

Det är ingen djärv gissning! Så går det till...  

Alla lobby-grupper, tankesmedjor och påtryckare på högerkanten är nu med all säkerhet intensivt upptagna med att, genom sina informella kontakter med samtliga högerpartier, M, KD, L, C och SD, mjuka upp motståndet mot Sverigedemokraterna. Det kommer att lyckas!

Budskapet är följande: Decemberöverenskommelsen var ett misstag! Inte ett år till med en rödgrön minoritetsregering! Utnyttja den stora majoritet som finns i riksdagen! Bilda en Allians-regering med stöd av Sverigedemokraterna, under ledning av Ulf Kristoffersson.

Johan Ingerö har arbetat inom KD, men också inom Timbro, precis som Ulf Kristoffersson. Nu är Ingerö ledarskribent i Sveriges näst största och inflytelserika morgontidning Svenska Dagbladet - traditionellt den ekonomiska elitens talorgan.

I dagens ledare pläderar han öppet för en uppgörelse med Sverigedemokraterna. Han skriver;

”…alla tillgängliga partikompasser visar att avståndet till Jimmie Åkesson är kortare än till samtliga rödgröna partier.”

”….gynnsamma riksdagsuppgörelser måste kunna ingås” med Sverigedemokraterna.

”I annat fall kan de borgerliga tvingas välja en mer smärtsam kompromiss med Socialdemokraterna i, säg, välfärdsfrågor framför en mindre smärtsam med Sverigedemokraterna.”

Han påstår, på fullt allvar, att Alliansen står närmare Sverigedemokraterna i välfärdsfrågor än övriga riksdagspartier. En kompromiss med Sverigedemokraterna är alltså mindre smärtsam än en kompromiss med Socialdemokraterna!  

Märk väl! Samtliga Allians-partier är redan helt eniga på en avgörande punkt. Deras partiledare säger ständigt, offentligt och utan minsta tvekan att den rödgröna regeringens statsminister Stefan Löfven ska avsättas omedelbart efter valet.

Vem som ska bli statsminister och hur en ny regering ska se ut är därmed en helt öppen fråga. För Moderaterna och Kristdemokraterna är den frågan redan helt avgjord. De vill bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna.

Liberalernas Jan Björklund har ett visst tryck på sig från övervintrande socialliberaler som inte vill ha en regering på Sverigedemokraternas villkor. Han har kritiserat de övriga tre Allians-partiernas förslag om sänkt dieselskatt som ersättning till bönderna för stora skördeskador efter sommarens extremväder. Sänkt dieselskatt är ”ett skott i foten”, säger han. Självklart! Det förvärrar förstås klimatkrisen och orsakar ännu större skördeskador i framtiden. En träffande kritik, särskilt eftersom det är Alliansens enda förslag som stöd till bönderna.

Men Jan Björklund är en extrem högerliberal som trivs bäst när han får tala om polis, militär, hårda tag, ordning och reda och att folk ska klara sig själva, utan solidariskt stöd från samhället. Han kommer efter valet att foga sig i en mer eller mindre öppen uppgörelse med Sverigedemokraterna.

Centerpartiets Annie Lööf har tidigt profilerat sig som en högeraktivist i stark strid med partiets historia av brett folkrörelseparti, landsbygdsparti och bonderörelsens kooperativa, sociala och ekonomiska samverkan. Hon har fått sin skolning inom storfinansens propagandabyrå Timbro och hon refererar till extremt marknadsvänliga filosofer som Ayn Rand och Storbritanniens mest konservativa regeringschef i modern tid Margareth Thatcher. Partisekreteraren Michael Arthursson kommer från den hyperliberala stockholmscentern och har också arbetat för Timbro.

Det skulle förvåna mej mycket om Lööf och Arthursson är beredda att skjuta en Allians-regering i sank och ge sitt stöd till en blocköverskridande regering.

Mycket tyder på att Sverige får en regering under inflytande från högerextremism och nazism i vårt land efter valet, med ökat utrymme för Nordiska Motståndsrörelsens stormtrupper på våra gator och offentliga platser. Demokratin är hotad, precis som Ingvar Carlsson och flera andra erfarna partivänner varnat för vid flera tillfällen.

Vår enda möjlighet är en formidabel uppryckning av de rödgröna partierna i valrörelsens slutskede. Det krävs en jordskredsseger i förhållande till nuvarande opinionssiffror, såvida vi inte kan räkna med en omfattande revolt inom Liberalerna och Centerpartiet?

Bror Perjus

Äntligen, inför valrörelsens slutspurt!

Per Molander kan
sätta fokus på
kamp mot klyftorna

Äntligen! Igår, inför valrörelsens slutspurt, kom det ett utspel om ökad jämlikhet. Regeringen tillsätter en Jämlikhetskommission. Den ska föreslå hur ”vi långsiktigt minskar klyftorna i Sverige”. 

Per Molander

Budskapet per epost lyder ungefär såhär:

För många människor har de reala inkomsterna i praktiken stått still. En liten global elit med de absolut högsta inkomsterna har dragit ifrån rejält, samtidigt som de avslöjats med att gömma pengar i skatteparadis för att slippa bidra till det gemensamma. Utvecklingen kan få politiska konsekvenser. Grogrunden för enkla lösningar växer. Man börjar peka ut syndabockar. Etablissemanget. Människor från andra länder. Etniska minoriteter. Det riskerar leda till att det demokratiska samhällets grundläggande värden ifrågasätts.

Det är ganska beska piller och bör rimligen bidra till en ny inriktning på valdebatten de sista, veckorna fram till valet den 9 sept. Fokus kan nu riktas mot de snuskigt rika skattesmitarna istället för de människor som har det som allra svårast. Men säker är jag inte. Idag ser jag inte ett ord om beslutet om en Jämlikhetskommission i någon av våra två stora morgontidningar. Kommer media att tiga ihjäl utspelet? 

Recension i DN

Molanders bok

Kommissionen slutbetänkande kommer inte förrän den 31 maj 2020. Men Per Molander ska leda arbetet. Han kan omedelbart påverka valdebatten med några välriktade synpunkter. Han har djupa kunskaper om mekanismerna bakom de växande klyftorna och om vad som krävs för att ändra på färdriktningen. Hans två lysande böcker är ett utmärkt underlag för kommissionen; ”Ojämlikhetens anatomi”, (Weyler 2014) och ”Condorcets misstag” (Weyler 2017).

I Tyresö Arbetarekommun har vi ända sedan mitten av 2015 haft intensiva och  återkommande diskussioner om jämlikhet. Efter tre medlemsmöten antogs slutligen ett uttalande riktat till partistyrelsen med krav på en skarpare politik för ökad jämlikhet. Uttalandet bygger på den banbrytande boken ”Jämlikhetsanden” Picket/Wilkinsson (Karneval 2012).

Nyligen diskuterade vi ett förslag om att gå ut med ”ökad jämlikhet*” som vårt viktigaste kommunalpolitiska budskap i Tyresö. Tyvärr vanns omröstningen av skeptikerna som hävdade att ”jämlikhet” inte är något bra affisch-ord.  

Men när affischerna år 1968 dominerades av orden ”Ökad jämlikhet” så fick partiet 50,1 procent, sitt högsta valresultat någonsin. Enligt en studie beställd förra året av Novus, Katalys och Jämlikhetsfonden, så anser fyra av fem väljare att det är en ”viktig regeringsuppgift att minska de sociala och ekonomiska klyftorna”.

Själv har jag motionerat om ökad jämlikhet till alla de senaste partikongresserna, med ganska ljumma gensvar. Den 28 maj i år publicerade jag ett debattinlägg på Dagens Arena med rubriken; ”Nu krävs ett S-manifest för jämlikhet och solidaritet”.

Det är uppenbart att frågan om ”ökad jämlikhet” som huvudbudskap i valrörelsen är omtvistat i partiledningen. Annars hade Jämlikhetskommissionen tillsatts tidigare. Dessbättre att temat nu lyfts fram  av en kommission under ledning av Per Molander. Det kan bidra till ett lyft för det rödgröna regeringsunderlaget den 9 september.
Bror Perjus

http://www.dagensarena.se/opinion/nu-kravs-ett-s-manifest-jamlikhet-och-solidaritet/

Stefan Löfven var ofta med, men yttrade sig aldrig!

Ska vi vara

för eller emot

kärnvapen?

Nordkorea ”ska arbeta mot total kärnvapennedrustning på Koreahalvön”, uppger idag en TT-artikel publicerad i Svenska Dagbladet. Det förstår jag som att Nordkorea ska motarbeta total kärnvapennedrustning. Och, för all del! Så är det nog också i verkligheten! Den diktator som gör sig av med sina vapen blir snart avrättad.

Sina vapen är nämligen det enda som en diktator kan förlita sig på, eftersom han har hela folket som sina fiender. Skulle detta folk få för sig att revoltera så måste diktatorn i sista hand avlossa sina vapen eller dö. Det är diktatorns lilla enkla dilemma. Bättre då att vara en demokratisk ledare och ha möjlighet att avgå när det bränner till.  

På senare tid har jag noterat att det allt oftare skrivs att någon ska arbeta ”mot något”, när det faktiskt handlar om att ”arbeta för något”. Det kan, välvilligt, tolkas som att arbeta i riktning mot ett fjärran mål och det känns liksom mindre förpliktigande, lite försiktigare formulerat, lite diffusare, lite fegare…

Egentligen bör Kim Young Un ha sagt, översatt till TT-svenska, att han lovat Donald Trump att ”arbeta för total kärnvapennedrustning på Koreahalvön” – för det är väl ändå det som de båda så kallade ledarna försökte få omvärlden att tro efter deras lilla samtal i ämnet.

Min gissning är att formuleringen ”arbeta för total kärnvapennedrustning” låter alldeles för kategoriskt för TTs översättare. Det låter nästan som om de båda figurerna, gemensamt och kollektivt anslutit sig till ICAN, The International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, som nyligen fick Nobels Fredspris för sitt arbete för ett globalt kärnvapenförbud, en kärnvapenfri värld. Den som arbetar mot ett globalt kärnvapenförbud bör rimligen inte få Nobels Fredspris!

En som verkligen arbetar för ett globalt kärnvapenförbud är Pierre Schori, socialdemokratisk minister, EU-parlamentariker, svensk FN-ambassadör och nära medarbetare med Olof Palme under många år, när Sverige kraftfullt gick i spetsen för kritiken mot kärnvapenrustningarna. I Svenska Dagbladet skriver Pierre den 29 juli att ”Ödesfrågan i valet är kärnvapen”. Jag håller verkligen med honom! En av mina bästa vänner, Erik O Sjödin, skriver i ett epostmeddelande från Kramfors ”Äntligen någon som berör fredsfrågan inför valet!”

”Vi bäddar för kollektivt självmord om vi överlämnar ansvaret för en kärnvapenfri värld åt Donald Trump, Kim Joung Un, Vladimir Putin, Benjamin Netanyahu och de fem andra kärnvapeninnehavarna.” Skriver Pierre Schori.

Vi vet att utrikesminister Margot Wallström vill att Sverige ska underteckna FN-resolutionen om kärnvapenförbud och att Sverige inte ska bli medlem i Nato. Stefan Löfven ligger, som partiordförande och statsminister, lågt. Partiledningen tycks tro att vårt parti skulle förlora på en valdebatt om säkerhetspolitik. Det tror inte jag!

Och nu ska jag avslöja en hemlighet!

På 80-talet drog jag igång en ”Facklig aktion mot kärnvapen”. Stora delar av fackföreningsrörelsen inom såväl LO, som TCO och SACO ställde sig bakom förslaget om ”ett kort produktionsstopp” i hela landet som protest mot kärnvapenrustningarna. När jag i en intervju frågade Olof Palme om vad han tycke om vårt förslag till ett kort produktionsstopp så sa han ”Det vore fint det…”

Tyvärr förlorade vi en omröstning på LO-kongressen med bara 20 röster. Men vårt förslag spelade stor roll för den då växande antikärnvapenrörelsen i Sverige och internationellt. Vår ide spred sig till bl Finland och Västtyskland som verkligen genomförde korta produktionsstopp. Jag är övertygad om att 1980-talets starka folkrörelse mot kärnvapnen var en avgörande orsak till Sovjet-systemets sammanbrott dessutom. 

Vi höll möten i riksdagshuset under ledning av riksdagsmannen Jan Bergqvist från Göteborg, sorgligt nog avliden i allt för tidig ålder. Där deltog ofta Stellan Bäcklund från Örnsköldsvik, som jag talade med i telefon här om dagen, Anders Gidlund, klubbordförande på Hägglunds & Söner i samma stad, tyvärr också avliden allt för ung och så en annan ung man, svetsare vid samma krigsmaterielföretag, vid namn Stefan Löfven.

Jag minns att Stefan aldrig yttrade sig. Han var tidigt försiktig med sina ord. Men tids nog tvingas han säga något avgörande om både kärnvapenförbud och svensk Nato-anslutning. Om någon kan säga något slutgiltigt i de frågorna så är det han. Högeralliansen vet vi var vi har. De får inte komma till makten.

Även mitt val avgörs av frågan om kärnvapen och Nato, men också av miljön och kampen för ett mera jämlikt Sverige och en mera jämlik värld. Men kärnvapnen handlar om allt detta – i jämförelse med en kärnvapenexplosion ter sig även den värsta skogsbrand som beskedlig och det är svårt att föreställa sig en värre miljöförstörelse än det allt utplånande kärnvapenkriget. Militären är för övrigt mänsklighetens allra värsta miljöförstörare, även om den ibland kan hjälpa till med att släcka en skogsbrand. Dessutom kunde de enorma kostnaderna för militären användas till att minska fattigdomen i världen. Det vi bekämpar är i själva verket den samlade, kollektiva dumheten!

Bror Perjus
Facklig redaktör, fredsaktivist, journalist, författare