lördag 3 juni 2017

En miljö för psykoser – fattigdom mitt i rikedomen

Först när Victoria tagit sitt liv förstår vi hur hon plågats och ändå förstår vi inte fullt ut. Det kan ingen förstå och leva vidare. Hon föddes som en glad och livlig flicka. Hon utvecklades till en infallsrik, begåvad och medkännande människa, som tog sin gymnasieexamen med högsta slutbetyg i nästan samtliga ämnen. Hon gjorde ett starkt intryck på alla som träffade henne.

Hennes plågor kom gradvis. Sommaren 2005 fick hon sin första psykos. En läkare som undersökt henne sa att hon haft en lättare psykos, men att det inte var så ovanligt. Det kunde bero på att hon var utarbetad och stressad, men att det säkert skulle gå över (!) med vila och avkoppling. Vi nöjde oss med det beskedet och litade på den förutsägelsen.
Hon läste grafisk design och kommunikation på Universitet i Norrköping. Efter några anställningar i den omänskligt hårda och cyniska branschen fick hon sin andra psykos och togs in på en psykiatrisk avdelning, där hon behandlades under två månader. Vi utgick från att hon skulle ta sig igenom sina plågor. Men drygt ett år senare drabbades hon av sin tredje psykos och togs in igen. Den här gången drygt tre månader. Det var, förstod vi, en ovanligt lång tid för att häva en psykos. Vi frågade om hon blivit bättre eller sämre under vistelsen på avdelningen. Vi fick svaret ”det vet vi inte…”

I anslutning till avdelningen finns en keramikverkstad som Victoria besökte och producerade fina keramiska arbeten, med sin känsla för färg och form. Det finns också ett motionsutrymme där hon kunde delta i gemensam träning. Men i övrigt är avdelningens fysiska miljö deprimerande bortom nästan all beskrivning.  Är man inte psykotisk när man kommer dit så riskerar man att bli – så kändes det åtminstone för mig.
Avdelningen består av en lång korridor i en rektangel. Innanför rektangeln finns toaletter, duschutrymmen, omklädningsrum för personal, utrymmen för städutrustning och administrativa utrymmen. På rektangelns utsida ligger ett par mötesrum, matsal och kök och patienternas små rum med plats för två eller flera sängar.

Under Victorias tid kom det andra, unga psykotiska människor som bodde i samma rum kortare och längre tid. De kom, bodde där en tid, skrevs ut. Och så kom det en ny. Ibland bodde Victoria ensam i rummet. Sedan kom det en ny djupt deprimerad rumskamrat. Några fick Victoria en kamratlig relation till. Andra var där för kort tid för att en relation skulle uppstå. Andra var knappt kontaktbara.

Miljön i den berömda filmen ”Gökboet” som handlar om den amerikanska psykiatrin framstår närmast som en idyll i jämförelse. Även om personalen på Victorias avdelning naturligtvis är helt annorlunda än i filmen - kunnigare, bättre utbildade, insiktsfulla och medkännande - så finns där ändå en passivitet och ett avstånd till patienterna som gör oss betänksamma. Kanske är förklaringen att de höll sig i bakgrunden för att inte störa vår gemenskap med Victoria när vi var där?
Men här blottades inför våra egna ögon en obeskrivligt fattig fysisk, kulturell och social miljö, kort sagt en fattigdom utan gräns, vilket rimligen också innebär en medicinsk misär. Det är en fattigdom som finns där det istället borde finnas en rikedom som stöd för den medicinska behandlingen. Om någon är beroende av en vacker, lugn och rogivande miljö så är det den som är psykotisk. Borde inte en god miljö vara ett av de främsta verktygen för psykiatrin?

Ovanpå allt fick vi det fullkomligt häpnadsväckande beskedet att den psykiatriska avdelningen inte har någon som helst tillgång till psykolog för samtal med patienterna – en psykiatri utan psykolog, det trodde vi inte var möjligt! Redan tidigt krävde vi en rejäl vårdplan och terapisamtal. Men hon fick inga sådana samtal. Det finns ingen psykolog! I öppenvården erbjuds kognitiv terapi – kanske bra på sitt sätt, men det kan knappast ersätta ingående och förtroliga, systematiska samtal om erfarenheter och livsvillkor, problem, svårigheter och inre plågor.  
Det sattes förstås in mediciner. Vi vet inte om hennes plågor var möjliga att behandla – men vi vet att mycket kunde vara annorlunda om psykiatrin hade rimliga resurser. Överläkaren erkände själv att det var ett misslyckande. Nu blir det en Lex Maria-utredning. Men blir det mer än ett irrbloss i det psykiatriska mörkret eller kan vi hoppas att det bidrar till förbättringar av psykiatrin?

Här drabbas människor av en extrem fattigdom mitt i välfärdslandet, i den del av världen som vi kallar för den rika världen. En fattigdom som bidrog till vår dotters bortgång. En fattigdom som drabbar många, många som är beroende av psykiatrin. Psykisk sjukdom är nu den vanligaste diagnosen bland samtliga sjukskrivna, men den får bara en bråkdel av sjukvårdens resurser och forskningen befinner sig på ett närmast primitivt stadium.
Här finner vi en extrem fattigdom som utgör spegelbilden och kontrasten mot rikedomen och överflödet i världens kanske både rikaste och mest jämlika samhälle. Det ger oss en ny och djupare insikt i hur nödvändig kampen mot all fattigdom i hela världen är. Inte bara ekonomisk fattigdom utan kulturell och social fattigdom och fattig fysisk miljö – allt detta har ett oupplösligt samband.

Tack Victoria för att du lärde oss det, du som fick bära det outhärdliga priset för den insikten! 
Bror Perjus








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar