Det är en uppgivenhetens strategi som förre
partisekreteraren, numera kommunalrådet Lars Stjernkvist et consortes i
Norrköping, predikar för socialdemokratin inför valet den 9 september 2018
(DN-debatt 23 juni).
De beklagar sig över ”dagens
hårda debattklimat”.
”Angreppen är hårda,
tonen oförsonlig och utrymmet för problematisering och resonerande minimalt”,
skriver de.
Stjernkvistarna anser därför att vi måste ”börja med att förändra vår egen retorik”
och sluta upp med att ”bunta ihop de
borgerliga partierna och kalla dem för högerpartier”.
Betraktat ur ett höger-vänster-perspektiv står de borgerliga
partierna till höger om socialdemokratin. De är alltså ”högerpartier”. Det är
inte särskilt märkligt eller anstötligt på något sätt. Det tycker de nog inte
ens själva. Och just det har knappast förhindrat de så kallade mittenpartierna
från att göra upp med socialdemokratin i kritiska lägen.
Men den sista borgerliga partiledare som vågade ingå i en
koalition med socialdemokratin var Bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund. Han
kallade själv de övriga borgerliga partierna för ”högern” som han aldrig ville
regera med. Dagens Annie Lööf däremot leder ett typiskt högerparti.
Och det är faktiskt inte socialdemokratins ledning som står
för ”de hårda angreppen” och ”den oförsonliga tonen”. Det är de samlade
”högerpartierna” som ständigt planerar tillsammans för hur de ”ska byta ut
Stefan Löfven som statsminister”. Han påstås föra en ”politik som är skadlig
för Sverige”.
Sverigedemokraterna och övriga högerpartier har levererat ett
hundratal så kallade ”tillkännagivanden” mot regeringen i kraft av sin stora
majoritet i riksdagen. De klurar på olika konstruktioner av misstroendevotum
för att misskreditera regeringens förslag och sänka enskilda statsråd. Syftet
är att underminera regeringens möjligheter att just regera. Utan att själva
vara beredda att ta över ansvaret.
Och gemensamt för dem alla är att de arbetar som bävrar för
att öka de ekonomiska klyftorna i samhället; de vill ha lägre löner för redan
lågavlönade, sämre pensioner, segregerade skolor, segregerade bostadsområden, sämre
sjukersättning, sämre a-kassa, sämre sjuk- och hälsovård, och lägre skatter för
extrema höginkomsttagare och högre, gärna skattefinansierade, vinster för miljardärer.
Problemet med Stjernkvistarnas defensiva socialdemokratiska strategi
inför denna ”oförsonliga” högerpolitik, är att den kommer att förstöra alla
förutsättningar för en socialdemokratisk valseger 2018 och en ”parlamentariskt
stark regering oberoende av Sverigedemokraterna” som Stjernkvistarna, precis
som alla vi andra socialdemokrater, vill ha.
Självklart ska socialdemokratin vara beredd att ”kompromissa
med andra för att åstadkomma en samhällsutveckling som går i vår riktning”.
Självklart ska vi vara öppna för blocköverskridande regeringar – om det visar
sig vara oundvikligt. Men socialdemokratin har alltid varit hänvisad till att agera
utifrån en styrkeposition i förhållande till högerpartierna. Utan en stark
socialdemokrati är inga välfärdsreformer möjliga.
Det är inte som Stjernkvistarna tror att ”välfärden vuxit
fram i brytningspunkten mellan socialdemokraternas strävan efter jämlikhet och
liberalernas försvar av individens frihet”. Det är i det jämlika samhället som
individens frihet är som störst! Minns Tage Erlanders kloka ord: ”Liberalismen är
en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati”.
Socialdemokratin ska gå till val den 9 september 2018 på en
kraftfull politik för ett jämlikt samhälle. Knappast ens Stjernkvistar röstar
på ”koalitioner” och ”blocköverskridande regeringar”.
Bror Perjus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar