Det är något mycket dramatiskt som händer

Det är något mycket dramatiskt som händer när en människa dör. Fast egentligen vet vi inte vad. Själva livet försvinner. Kvar finns bara en kallnad kropp. Vi smeker vår döda dotter över hennes kalla kind. Hennes ögon är slutna. Hon ligger blick stilla. Livet har lämnat henne.

Men vad är livet? Javisst, det är ett hjärta som pumpar, blod som pulserar i ådrorna, tankar som rör sig i hjärnan. Varm hud, känslig för beröring. Ögon som iakttar en omvärld. Ord som formuleras. Skratt. Gråt.

Men livet är något mer! Varifrån kommer det och vart tar det vägen?

Jag är inte religiös, trots att en del tror det. Kanske därför att jag ibland, som på den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 2013, brukar säga att bibelns Bergspredikan mycket väl kunde vara socialdemokratins partiprogram.

Berättelserna i bibeln behöver ingen gud, de lever av sin egen litterära kraft. Därför har de återberättats i generation efter generation, skrivits ned och förbättrats och ändrats. Och Bergspredikan är den bästa berättelsen av alla. Det sägs att det är Jesus egentliga budskap. Antagligen var han en sanslöst skicklig berättare och politiker, med fiskarna och brödet...

Därför dödades han, som så många andra som rört vid den innersta, känsligaste nerven som kan göra så ont.

Jag brukar säga att jag har ett avspänt förhållande till religion. Faktum är att min mor var Jehovas Vittne och min far var kommunist. Summan av det, brukar jag också säga, blir en vanlig gråsosse. Men min mor envisades med att studera bibeln varje söndag morgon med mig och min lillebror, i utbyte mot kaffe och bullar på säng. Min far däremot kom aldrig i närheten av oss med något som liknade Karl Marx skrifter.

Men livet då, vart tar det vägen när det lämnar kroppen? Finns det något som kan kallas för liv utanför kroppen?

Det finns minnen kvar för oss som lever vidare. Vi samlar på minnesfragment efter den som gått bort och en gestalt tar form som vi bara delvis kände till. Så är det med vår Victoria. Det kommer fram häpnadsväckande saker om henne som ändrar den bild vi hade av henne när hon levde. Framförallt börjar vi förstå hur oerhört heroisk hon var i sin kamp mot sina inre plågor. Inte ett ord av bitterhet kom över hennes läppar.

Sakta blir hon större och en annan i våra minnen, men bara delvis, för vi kände henne förstås. Vi följde ju henne från den sekund hon lämnade livmodern till eftermiddagen före den natt då hon lämnade livet ifrån sig igen. 

I mycket sporadiska anteckningar kan vi följa hennes kamp. På ett ställe står det; ”Läs Kierkegaard om existentialismen”. En annan anteckning; ”Hämta tvätten…”

Men vart tog hennes liv vägen?

Ibland föreställer jag mig att en människas liv, när hon dör, tar plats i en annan nyfödd människa och lever där vidare. Men minnet följer inte med. Den nya människan börjar om med en annans liv, men ett nollställt medvetande. Fast, kanske inte helt! Förhoppningsvis följer det omedvetet med någon positiv erfarenhet, någon positiv insikt. Så kanske människan utvecklas och förädlas genom generationerna, även om en del av det som händer just nu talar emot.

Det kan vara vilken människa som helst, var som helst på jorden, som bär livet vidare från en av dina närstående. Vi har ingen aning om vem. Därför ska vi vara så oerhört aktsamma om alla människor och om allt liv på jorden.  

Tänk om någon av dem bär på din älskade morfars liv? 

Strax innan Victoria dog så födde hennes äldre syster sitt andra barn, en flicka med en själ som kanske kommer från någonstans.

Bror Perjus