Men så enkelt är det inte. Det är farligt nära populism! Det
politiska budskap som segern grundas på betyder också något. Det avgör nämligen
vilka samhällsförändringar som en segrande regering lovat och därmed kan
genomföra.
Ann Linde, EU-minister, utnämnde omedelbart efter segern
Macron till socialdemokrat, varpå Jan Björklund snabbt omvände honom till
Liberal. Vad vi vet är att Macron varit finansminister i Francois Hollands
socialistiska regering. Betydande delar av Macrons riksdagsgrupp har aldrig
tidigare haft ett politiskt uppdrag. Få vet var de står och vilket mandat de
har. Den nya regeringen står med ett ben till höger och ett till vänster om
mitten. Den riskerar på sikt att tvingas ned i spagat.
Själv sympatiserar jag med Macrons offensiva EU-politik för
ett federalt, aktivt och utåtriktat EU som ett verktyg för demokratins
globalisering. Salig blev jag av Macrons ord ”Make the planet great again”! En
oslagbart fyndig turnering av den klumpige Donald Trumps ”Make America great
again”.
Däremot är jag orolig över planerna på att reformera
arbetsrätten i Frankrike. Men situationen är på en avgörande punkt annorlunda där
än i Sverige. De fackliga huvudorganisationerna CFDT och CGT bekämpar varandra
nästan lika mycket som motståndarna, vilket gör det svårt för den fackliga
rörelsen att ta samhällsekonomiskt ansvar. Om en ny arbetsrätt kan bidra till ett
enande av den splittrade franska fackliga rörelsen och en juridisk grund för
förhandlingar mellan arbete och kapital med jämställda förutsättningar – då kan
det bli bra.
But what about Jeremy Corbyn och Bernie Sanders? Två äldre
herrar, egensinniga veteranpolitiker med en stark känsla för kampen för ”Det
jämlika samhället”. Självklart sympatiserar jag starkt med de båda, även om
Corbyn nog inte förstått poängen med EU och nödvändigheten av demokratins
globalisering. De båda vann emellertid bara nästan i Storbritannien respektive
USA! Därför räknas de ut av Nina Wadensjö.
Men Corbyn gjorde en fenomenal upphämtning med alla
massmedier, finanselit, företagsledare, hela det politiska etablissemanget och
sin egen riksdagsgrupp emot sig. Han är nu väljarnas favorit som
premiärminister enligt en opinionsmätning. Bernie Sanders hade ännu värre
motståndare i det reaktionära och kapitalstyrda USA. Ändå hade han antagligen besegrat
Donald Trump om han fått chansen.
I Sverige är situationen annorlunda. Vi har ett stabilt
socialdemokratiskt parti, som svetsats samman av en pålitlig metallarbetare som
regeringschef, sekonderad av en annan pålitlig metallare som LO-ordförande. Det
har bidragit till stabila statsfinanser och fler sysselsatta, som Nina Wadensjö
påpekar. Men ”lägre sjuktal” är inte detsamma som färre sjuka och förbättrad
folkhälsa. Och de ekonomiska klyftorna har knappast minskat – de superrika drar
ifrån och smiter från skatterna.
Nina Wadensjö är förtjust i uttrycket ”plocka russinen ur
kakan”. Det brukar inte svensk arbetarrörelse ägna sig åt. Uppgiften är att ladda
för en stenhård ideologiskt offensiv valrörelse som lyfter Socialdemokratin med
10 procent i valet nästa år. Annars
väntar Sverigedemokraterna i kulissen.
Det kräver ett kraftfullt valmanifest med en radikal
ekonomisk omfördelning till de stora grupper i vårt samhälle som har det svårt
idag. Det räcker inte med ”russin”! LO föreslår 70 miljarder till reformer.
Frågan är om det räcker?
Bror Perjus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar