DN-krönika idag om ett förlorat paradis; "Vi förstörde skolan och sänkte de höga lönerna i den offentliga sektorn."

Nathan Shachar är en skicklig skribent i DN. Hans rapporter från mellanöstern, Nordafrika och andra världsdelar är välskrivna och väldigt informativa. Även som ”fristående kolumnist” på ledarsidan är han tankeväckande och välgörande irriterande.

”Vi narrar oss själva om orsakerna till unga människors psykiska ohälsa” skriver han idag. Men hur kan han veta det? Om han, vilket han skriver, redan har narrat sig själv? Jodå, han vet i alla fall att den psykiska ohälsan inte beror på ”vare sig hårda krav eller ökande valfrihet och expanderande informationsflöde”.    

Frågan är då om denna hans insikt, han skriver ju ”vi” och inbegriper alltså sig själv, uppkom före eller efter det att han lurat sig själv, eller sedan han kommit till insikt om att han var lurad? Den frågan fördjupas av en märklig helomvändning i krönikans andra hälft och får, till sist, inget svar.

Fördelen med 1800-talets fruktansvärda fattigdom och armod i vårt land, som han naturligtvis inte vill skönmåla, var att ”den hade en tänkvärd egenskap” (...) ”Det fanns inga unga – kloka som dumma, kvinnor som män, bönder som borgare – som inte kunde något” påstår han. Och jag undrar; hur vet han det? Finns det idag någon som inte kan något? Totalt hjärndöd!

Detta kunnighetens 1800-tal torde dessutom ha sträckt sig in till åtminstone mitten av 1950-talet då, enligt Sachar, en ”svensk A-student kunde bra mycket mer än de flesta humanistiska doktorander idag”.  

Är det sant och bevisat? Kan ”mycket mer” är ett väldigt oprecist begrepp!

Jomenvisst, möjligen, om man tog studentexamen med bara stora A;n i betyget år 1950 så kunde man säkert bra mycket. Men hur många av studenterna hade stort A i alla ämnen? Och är det rättvist att jämföra dessa elitgenier med genomsnittet av dagens ”humanistiska doktorander”?

För övrigt är jag övertygad om att dagens humanistiska doktorander ”kan mer” än 50-talets A-studenter, inte minst därför att samhällets samlade kunskapsmassa är så oerhört mycket större och sprids så oerhört mycket effektivare idag än för 63 år sedan.

Sedan vänder Nathan Shachar helt på kuttingen och ställer, till min stora förvåning, skutan upp rakt emot dagens kraftiga borgerliga vind. ”Kring 1960 var Sverige jämlikast i världen. Inte på grund av välfärd eller bidrag utan tack vare skolan. Alla gick i samma skola. Detta var jämlikheten”.  Så skriver han! Men alla gick inte i samma skola – fortfarande slutade en majoritet efter den sjuåriga folkskolan – exempelvis jag själv 1957…

Men, jahaa, så jämlikheten är ändå svaret, även om han räknar bort ”välfärden” och ”bidragen” från jämlikheten?! Sannolikt räknar han också bort såväl ”välfärden” som ”bidragen” från studiebidragen som väl rimligen bidrog till den effektivt kunskapsbefrämjande jämlikheten i skolsystemet?!

”Men då, som sagans dåre, skar vi halsen av gåsen som värpte de gyllene äggen. Vi förstörde skolan och sänkte de höga lönerna i den offentliga sektorn. Tjatet om jämlikhet blev obligatoriskt i alla partier – fast jämlikhetens bas hade skrotats! Den gemensamma skolan är ett förlorat paradis. Det finns ingen väg tillbaka.”  

Så dystert slutar han sin krönika, ”om nu inte något genetiskt snille upptäcker ett sätt att föra in kulturarv, språk och flinkt handlag i arvsmassan utan skolor och läromästare – till dess lär rapporterna om de ungas tungsinne förbli ett stående inslag”.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, filosoferar jag själv när jag läser. Men det får mej i alla fall att tänka. Och tungsinnet har djupare orsaker än så, det är jag övertygad om. Exempelvis är jag övertygad om att just de ökande klyftorna, d v s den bristande jämlikheten, är en orsak till ungas tungsinne!

Bror Perjus

”Vad du ej klart kan säga, vet du ej: med tanken ordet föds på mannens läppar: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Det sa Esaias Tegnér vid sin magisterpromotionen år 1820. Det var också han som sa att ”det gäller att se vad som sker i det som synes ske”. En riktig A-student och läromästare!

 

Bror Perjus Blogg: Carl Bildts arroganta och lättsinniga twittrande

Carl Bildts arroganta och lättsinniga twittrande

Carl Bildt är inte en bra utrikesminister. Han börjar bli en allt större belastning för högerregeringen, men framförallt för vårt land. Hans arrogant och lättsinnigt twittrande utrikespolitik ger ett alltmer oseriöst intryck som försvagar vår position internationellt. Idag får han förödande kritik i DNs huvudledare för sin dispyt på ”nätet” med Egyptens ambassadör i Stockholm.

”I det enorma flödet av kommentarer på mikrobloggen devalveras utrikesministerns uttalande till ett i raden av andra åsikter som ständigt strömmar förbi,” skriver landets ledande morgontidning, som påpekar att ”När Sverige reagerar måste det ske genomtänkt, mer utförligt och kraftfullt”. Det är ett mycket viktigt påpekande.

Det är mycket illa att vi har en utrikesminister som sköter utrikespolitiken praktiskt taget ensam med vänster (eller är det höger?) hand.

Situationen i Egypten, Syrien och Tunisien, de trevande förberedelserna för nya förhandlingar mellan Israel och palestinierna, samt det utomordentligt känsliga läget för demokratiprocessen i hela mellanöstern och Nordafrika kräver seriöst, kraftfullt och långsiktigt engagemang även från Sverige.

Alla de nordiska länderna borde samlas till en genomarbetad offensiv till stöd för de krafter som strävar efter demokrati i det här området. Men det största landet i Norden har en statsminister som sitter och twittrar. 

En hel välutbildad och modernt tänkande ungdomsgeneration försöker värja sig mot fundamentalism och fatalism. Men de vandrar på en knivsegg och risken är att de förlorar sitt inflytande till våldets makter som har flera ansikten. Risken är att regionen störtas ned i en ny avgrund. Sådant hanteras inte med några hastigt utkastade ord i förbifarten på twitter.  

Bror Perjus

Hyckleri så att det rinner saltsyra mellan raderna

Ännu ett märkligt försvar idag på Svenska Dagbladets ledarsida för Lex Laval. ”Det är beklagligt att fackförbundet inte verkar se sig som ämnade att skydda alla arbetare inom ett skrå, utan främst de villkor som på grund av sin generösa nivå endast kan vara några få förunnat”, skriver Siri Steijer.

Det hon kräver är i praktiken inte att Byggnads, Elektrikerna o den övriga fackliga rörelsen ska ”skydda alla arbetare”, utan arbetsgivarnas rätt att dumpa lönerna på den svenska arbetsmarknaden med oreglerad arbetskraftsinvandring och importerad arbetskraft i skydd av en antifacklig lagstiftning införd av högerregeringen.

Typiskt nyspråk – krig är fred! Falskt hyckleri så att det rinner saltsyra mellan raderna. Och det vet ledarskribenten! Dummare är hon inte. Men hur kan man med bibehållen värdighet skriva något så oärligt? Ärligt försvar för lönearbetare förekommer inte på den tidningens ledarsida.   

Bror Perjus

Där demokratin gör halt tar kapitalet över

Lena Andersson skriver ständigt tankeväckande krönikor på DNs ledarsida. Idag om ”Det demokratiska i att inte rösta.”

Med det menar hon att allt inte ska vara föremål för politiska beslut, att det är rimligt att rösta om positiva rättigheter men inte negativa. Homosexualitet är ett bra exempel, skriver hon. Andra exempel är religiositet, vilka böcker som får publiceras och vilka kläder vi har på oss.

Det här är knepiga frågor. Homosexualitet har sedan urminnes tider varit tungt skuldbelagt och i praktiskt taget alla länder och över hela världen förbjudet i lag. Därför har vi röstat för den självklara rätten att vara homosexuell och utöva homosexualitet.

Böcker och kläder är utmärkta exempel på något annat. Nämligen att; där demokratin, politiken, gör halt, så tar kapitalet över och bestämmer i hög grad vilka böcker och tidningar, för den delen, som kommer ut och får genomslag, liksom vilka kläder som för tillfället är acceptabla.

Men Lena har rätt i att demokrati är någonting mycket knepigt och mångfacetterat och så mycket mer än bara att majoriteten bestämmer. Dessvärre krävs det nog ändå politiska majoritetsbeslut till skydd för en lång rad så kallade negativa rättigheter, alltså rätten att slippa delta, rätten att inte rösta, rätten att inte bekänna sig till en viss religion... Och oerhört mycket viktigare är nog ändå rätten att rösta än rätten att inte rösta.

Bror Perjus

Arbetsplatsen är demokratins ursprung, inte det offentliga rummet!

Idag, Stefan Jonssons recension, på DN Kultur av ”Occupy: Three inquiries in disobedience” av tre amerikanska författare W J T Mitchell, Bernard Harcourt & Michael Taussig. Om 2011 års revolter från arabvärlden till Wall Street. 

Stefan Jonsson menar med stöd av författarna att ”demokratins ursprung är det offentliga rummet”, typ Tahrirtorget i Kairo och Zucotti Park i New York. Bara där kan demokratin, som förråtts av den politiska eliten, återskapas, anser han, om jag tolkat honom rätt.

Jag tror att han och författarna har fel.

Demokratins ursprung finns på arbetsplatserna, i fabrikerna och i ökande utsträckning på kontoren, där också våra ekonomiska villkor skapas. Det är först när fackföreningarna går med i den stora kampen för demokrati som verklig demokrati blir möjlig. Det gäller i såväl Egypten som USA.

Problemet med intellektuella anarkister är att de saknar arbetsplats och därför inte riktigt förstår den demokratiska kampens villkor, även om de förstår demokratins principer. Men i slutet av recensionen drabbas han av tvivel och ser "ett avlägset eldsken stunden innan säkerhetstruppernas svarta uniformer marscherar in och dränker allt i tårgas och gevärseld".

Bortsett förstås från att "uniformer" förmodligen måste ha ett innehåll för att kunna marschera...  

 Bror Perjus

Karl Staff, Jan Björklund, Arvid Lindman, Fredrik Reinfeldt och Brunnsvik

Nedläggningen av Brunnsvik är en eländig historia. Den anrika skolans framtid hade varit värd en seriös öppen diskussion, även om bara uppvärmningen kostade som 25 000 kvadratmeter industrilokaler och att lokalerna krävde en upprustning för 60-90 miljoner. Hur som helst borde avvecklingen ha skötts på ett betydligt snyggare sätt och utan inslag av korruption och ren kriminalitet. Att sådant dyker upp inom arbetarrörelsen är fruktansvärt, oacceptabelt och oroväckande.

Men ett viktigt faktum är att de ekonomiska villkoren för fackliga studier radikalt försämrades av den borgerliga Bildt-regeringen 1991-1994 i en medveten attack som syftade till att försvaga arbetarrörelsen. Det var då som arbetarrörelsens skolor och kursgårdar hamnade på ett sluttande plan. Detta har nu till sist också nått fram till Brunnsvik. Trots det kan man ifrågasätta nedläggningen av just Brunnsvik, inte minst med tanke på dess enorma symbolvärde. Ibland har man en känsla av att arbetarrörelsens ledning är alltför osentimental för att inse sådant.

Givetvis är en nedläggning av Brunnsvik ett perfekt tillfälle för borgerliga skribenter och politiker att dels lyfta fram hur bra arbetarrörelsen var förr i tiden, mest för att tydliggöra hur dålig och rent av skadlig för demokratin som vår tids arbetarrörelse är. Olof Palme sa om, vill jag minnas, Gösta Bohman, som ibland brukade använda sig av just det greppet; ”för Bohman är bara en död socialdemokrat en bra socialdemokrat”. Nu handlar det om en dödad skola.

I Sydsvenskan skriver liberalen Per T Olsson; ”Till följd av långvarig ekonomisk och administrativ  vanskötsel och ett märkligt ointresse från de gamla huvudmännen ABF och LO har den mer än hundraåriga verksamheten i Brunnsvik nu avvecklats.” Brunnsvik är, skriver han, ”är central i berättelsen om framväxten av det moderna och demokratiska Sverige”. Ja, det är det minsta man kan säga! Det frestar på för Per T att ge arbetarrörelsen ens ett historiskt erkännande. Men ibland är det ofrånkomligt. Annars kan man inte vara kritisk mot nedläggningen av Brunnsvik.

Han skriver att ”arbetarrörelsen ofrånkomligen har spelat en definierande roll” för framväxten av det ”demokratiska Sverige”. Notera ordet ”ofrånkomligen”! Hur gärna han än vill så kan han inte komma ifrån detta faktum att arbetarrörelsen spelat en roll. Det är ofrånkomligt! Men vilken roll? Jo, han väljer han med stor omsorg uttrycket ”definierande roll” för att så långt möjligt förminska, reducera, minimera, helst bortdefiniera arbetarrörelsens betydelse!

Därför lyfter han också fram prominenta personligheter ur Brunnsviks historia som minsann ”inte kan passas in i något partipolitiskt mönster” exempelvis Torsten Fogelqvist och Alf Ahlberg, rektor 1912–1918,  respektive 1932–1959. Slutligen drämmer han till med Marit Paulsson, tidigare socialdemokrat som blev folkpartistisk EU-parlamentariker… Nu kan emellertid dessa personers anknytning till Brunnsvik lika gärna användas som exempel på den svenska arbetarrörelsens vidsynthet och demokratiska medvetande.

Men kanske kan Per T läsas som ett led i eventuella planer på att återigen försöka gifta ihop socialdemokratin och liberalerna i en regeringskoalition? Om det finns sådana planer? Och om det finns några riktiga liberaler kvar numera?

Karl Staff  var en riktig liberal som förtjänstfullt bidrog till demokratins genomförande i vårt land för hundra år sedan som Per T Olsson antyder. Men det är nog som Tage Erlander en gång sa; ”Liberalismen är en ömtålig planta som trivs bäst i skydd av en stark socialdemokrati.” När liberaler regerar ihop med högern så dör själva liberalismen. Vi skulle nog hellre uppskatta levande än döda liberaler!

Och det var faktiskt inte så att arbetarrörelsen spelade en ”definierande roll” för demokratins genomförande i Sverige, vad nu detta egentligen betyder; ”definierande roll”?

Det var kraften i den organiserade arbetarrörelsen som drev igenom demokratin. Utan arbetarrörelsen hade vi inte haft demokrati i Sverige. Så enkelt är det. Det är svårt för en liberal att svälja.

För övrigt; i alla de länder där det saknas en fungerande arbetarrörelse så är demokratin ytterligt bristfällig. I länder där arbetarrörelsen förhindras med lagar och våld så kan styrelseskicket endast definieras som diktatur. Notera vilka födslovåndor som demokratin, i brist på fungerande arbetarrörelser, går igenom i de länder i mellanöstern som just nu håller på att kasta av sig sina diktaturer.   

Jämför också med den helt avgörande roll som arbetarrörelserna spelat i land efter land i Latinamerika för att ersätta militärdiktaturer med demokratiska regeringar och i Sydafrika där arbetarrörelsen kastade apartheidsystemet på historiens sophög.

Det som skiljer världens allra mest framgångsrika demokratier och välfärdsstater, som faktiskt finns i de nordiska länderna, från resten av världen, är just starka och ”politiskt dominerande arbetarrörelser”, ett uttryck som Per T också använder sig av.

Faktum är att demokrati värd namnet inte kan existera utan en vital arbetarrörelse, eftersom det betyder att de breda folkgrupperna i samhället, löntagarna, därmed inte kan vara fullödigt representerade i parlamentet.  

Det har gjorts en stor poäng av att en container med böcker hittats på gårdsplanen vid Brunnsvik. Några, exempelvis den kände radiomannen Folke Schimanski, har t o m gjort jämförelser med de nazistiska bokbålen i Tyskland under 30-talet. Det är givetvis fullkomligt befängt och djupt ohederligt, att socialdemokratin, via guilt by association, kopplas till nazismen. Men det verkligt obehagliga är att så ”relativisera” nazismens vidrigheter, vilket i andra sammanhang brukar betraktas som näst intill ett brott mot mänskligheten i sig.

Per T Olsson nöjer sig med formuleringen ”Så skingras inte bara vårt kollektiva minne, utan också, i förlängningen, den gemensamma offentlighet som demokratin vilar på.” Det sker knappast genom en container med böcker på Brunnsviks gård. Men det är allvarligt, tragiskt, aningslöst och okänsligt ändå att hantera böcker på det sättet, även om 46 000 av ursprungligen 49 000 böcker i Brunnsviks fantastiska biliotek fortfarande finns kvar och att de värdefullaste titlarna överförts till Arbetarrörelsens Arkiv.

Där finns, Per T Olsson, en närmast obegränsad källa av ”gemensam offentlighet som demokratin vilar på” i vårt land. Det kan du skriva om Per T Olsson, gärna i god tid innan arkivet också läggs ned...

För övrigt räddades Brunnsvik en gång tidigt i historien, noterar Per T, sedan den gamle högerledaren Arvid Lidman vägrat ekonomiskt stöd till Brunnsvik. När sedan en koalition mellan liberalerna, företrädda av Karl Staff och socialdemokraterna under ledning av  Hjalmar Branting, övertog regeringsmakten så beviljades pengar till driften av Brunnsvik.

Det är nog knappast något som majoren och förre chefen vid stadsskyttebataljonen, utbildningsminister Jan Björklund, fp, skulle medverka till, åtminstone inte i koalition med vår tids Arvid Lindman.

Bror Perjus