Om köpet av bulvaner

Svenskt Näringsliv företräder nära 60 000 medelstora och stora företag i Sverige. I praktiken styrs organisationen av de stora koncernernas dominerande ägare och koncernledningar grupperade kring SE-Banken och Handelsbanken. Tongivande är sådana som kusinerna Jacob och Marcus Wallenberg och H&M-grundaren Stephan Persson, världens trettonde rikaste person.

Deras koncerner finns över hela världen. Svenskt Näringsliv är alltså inte så specifikt ”svenskt”. Begreppet ”Näringsliv” är heller inte särskilt betecknande eller upplysande. Organisationens främsta syfte är att maximera kapitalägarnas vinster i Sverige. Vi kan nog vara rätt säkra på att de verkar för att maximera sin vinst även i andra länder.

På sin egen hemsida påstår de sig ha som långsiktigt mål att ”Sverige skall återta tätpositionen i den internationella välståndsligan”. Man undrar varför inte alla andra länder där koncernerna verkar ska ”återta tätpositionen”?

Organisationen har pytsat in fyra miljoner i PR-byrån Prime som leds av förre SSU-ordföranden Niklas Nordström. Syftet var, påstås det, att påverka Socialdemokratiska partiet i mer tillväxtvänlig riktning. Ganska snålt tilltaget, får man nog säga, med tanke på att enbart Stefan Persson anses god för 160 tusen miljoner kronor, för att inte tala om alla de tusentals miljarder som övriga ”näringslivsföreträdare” sitter på.

Men eftersom socialdemokratin alltid varit tillväxtvänligt så förefaller syftet dessutom vara lite märkligt. I själva verket handlade det, tror jag, om att öka acceptansen för kapitalvinster. Men det verkar heller inte vara så särskilt nödvändigt med tanke på att vinstandelen i Sverige och flertalet industriländer under de senaste decennierna stadigt ökat på bekostnad av löneandelen.

Självklart låter det bättre att kämpa för ”ökad tillväxt” och Sveriges ”position i välståndsligan” än att öka vinsterna för redan superrika. Därför hävdar organisationen att ökad tillväxt endast är möjlig via ökade vinster för kapitalägarna, som kapitalägarna i sin tur kan investera i ny produktion och - simsalabim - så ökar tillväxten…

I verkligheten förhåller det sig tvärt om. Om mer av produktionens överskott går till löner för de lägst avlönade och till att förbättra det sociala skyddsnätet för alla, så ökar efterfrågan och därmed - simsalabim - tillväxten. Fördelen med en sådan tillväxt styrd av de mest behövande är att de varor och tjänster som då produceras är sådant som människor behöver, istället för den bisarra lyxproduktion som drivs fram av ständigt ökande kapitalvinster.

Slutligen kan man också fråga sig varför Sverige absolut ska ”återta tätpositionen i den internationella välståndsligan”? Kanske vore det bättre om Bangladesh fick avancera något i den ligan.

Slutsatsen är väl att Socialdemokratiska Arbetarepartiet inte ska lita allt för mycket på Svenskt Näringsliv. De har givetvis all rätt att kämpa för sina intressen, men de kunde göra det med öppna kort och utan att köpa bulvaner inom motpartens politiska parti.

GOTT NYTT ÅR!

Bror Perjus