Låt mig utgå från en artikel om den så kallade finanskrisen, formulerad ungefär så som sådana artiklar brukar vara formulerade, den här gången av Henrik Brors i DN den 31 december.
”Det avslöjade fusket med statistiken för statsfinanserna i Grekland ledde i våras till chockreaktioner bland finansaktörerna som drog slutsatsen att ett eller flera euroländer kunde gå i konkurs. Riskpremien på statsobligationer i länder med stora skulder drevs i höjden med stora ränteskillnader som följd.”
Men nej!
Det var knappast några ”chockreaktioner” bland ”finansaktörerna”.
Snarare fick ”finansaktörerna” glädjefnatt när nya möjligheter till stora spekulationsvinster uppstod. Grekland var i akut behov av nya stora lån från ”finansaktörerna” som därmed kraftigt kunde höja räntorna och sopa in stora räntevinster på nya lån till Grekland. ”Finansaktörerna” kunde kräva ut ännu högre räntor därför att de visste att övriga EU-länder och i sista hand IMF, d v s övriga industriländer, skulle gå in med skattemedel och hjälpa Grekland betala de nya ockerräntorna.
”Men finansmarknaden litar inte på EU-politikernas försäkringar om att inget EU-land ska tillåtas gå i konkurs och därför hotar nya spekulationer Portugal och Spanien nästa år,” berättar Henrik Brors.
Fel igen!
”Finansmarknaden” är övertygad om att inget land ska gå i konkurs!
Därför hotar nya spekulationer mot Portugal och Spanien. Om ”finansmarknaden” trodde att Portugal skulle gå i konkurs så skulle inga pengar lånas ut till Portugal, eftersom risken då vore överhängande att pengarna inte skulle betalas tillbaka till långivarna.
Den här artikeln av Henrik Brors inleds med följande förutsägelse:
”20011 kan bli ett avgörande år när de internationella finansspekulanterna driver EU mot vägskälet med alternativen eurosammanbrott eller finanspolitisk union”.
Det kan möjligen vara en riktig förutsägelse.
Men det intressanta i den meningen är att skribenten, för ovanlighetens skull, råkat använda det korrekta begreppet ”finansspekulanter”. Men begreppet ”spekulant” är kontroversiellt i en tidning som ägs av en stor finansfamilj som oundvikligen och ständigt ägnar sig åt just spekulation.
Därför känner skribenten, medvetet eller omedvetet, ett behov av att något dämpa det negativa intrycket genom att i fortsättningen använda sig av mera neutrala begrepp, som exempelvis ”finansaktörerna”.
Inte helt fel, men mycket mera diffust.
Senare används begreppet ”finansmarknaden”.
Helt fel!
Marknaden är den geografiska plats, det fysiska sammanhang eller det ”digitala” nätverk där uppgörelserna om lån träffas och administreras. ”Marknaden” kan inte, precis som ett pokerbord, eller en kortlek, tänka, ”lita på” eller misstro någon…
Gemensamt för praktiskt taget alla rapporter om den så kallade finanskrisen är att de snarare döljer än förklarar för allmänheten vad som sker. Det kan bero på att skribenten själv inte förstår vad som sker och därför inte kan skildra skeendet på ett begripligt sätt. Det andra skälet kan vara att sanningen är alldeles för kontroversiell för den som äger massmediet där rapporteringen sker.
För övrig finns det ingen ”finanskris”!
Krisen är politisk!
Det är kris för demokratin, därför att den nationellt begränsade demokratin inte förmår att reducera de enorma mängder spekulationskapital som är i omlopp och som används för att, med upprepade spekulationsattacker, dränera staterna på deras ekonomiska tillgångar.
Om Grekland, Spanien, Portugal och övriga länder kunde ta in pengarna från spekulanterna i form av skatt så behövde staterna inte låna pengarna till ockerräntor.
Finansmarknaden fungerar perfekt som ett pokerbord där spelet pågår för fullt. Korten förefaller dessutom vara märkta, eftersom det är spekulanterna som vinner hela tiden.
En intressant ideologisk fråga att diskutera för socialdemokratins kriskommissioner.
Bror Perjus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar